Framsteg och utflykt

Idag har det varit fullt fokus på bänkskivor till köket. Vi tog nämligen steget att koppla ur diskhon igår, så idag gällde det för snickarmästare Fredrik att jobba på raskt och rätt. Eftersom vi tydligen tycker om att göra saker lite svåra för oss har vi valt att försöka foga träbänkskivor så osynligt som möjligt. Efter lite diskussioner minimerade vi antalet fogar, och efter idag kan jag konstatera att det var ett bra och korrekt val. Det är inte snutet ur näsan att få till fogarna så att perfektionisten till snickarmästaren blir nöjd. Och eftersom han kommer se dem varenda dag är det ganska viktigt att de är passabla.

Ursågat för diskbänk.
Millimeterinpassning.

Anledningen till urkopplingen av diskhon är att vi måste foga skivorna på plats, och vi fogar dem innan vi betsar och vaxar dem. Alltså kan vi inte ha vatten på dem förrän de är fogade och behandlade. Så idag skulle det göras två fogar.

Första fogen på plats.

Det kan låta som ett kort dagsverke, men det visade sig (förstås) ta längre tid än vi trodde. Till slut blev dock båda fogarna gjorda, och nu ligger den andra i press med tvingar och lim.

Tvenne fogar, och en bänkskiva på plats.

Jag och Tvåan ägnade dagen åt att försöka hålla oss ur vägen. För som de flesta vet finns det inte mycket som är intressantare för en tvåårig pojke än en pappa som snickrar med stora, farliga verktyg och som inte vill bli störd.

Som tur var föreslog Tvåan själv att vi skulle göra en utflykt på morgonen. Vi tog med oss vagnen och gick mot lekplatsen. Jag lyckades övertyga Tvåan om att gå själv, fast vagnen var med. Min tanke om att det var lekplatsen som var huvudnumret kom dock på skam redan från början, såklart. Givetvis var det att vara utanför tomten som var det viktiga. Och att vi bor vid en grusväg är förstås fantastiskt, det finns ju hur mycket grus som helst som måste bäras, flyttas och hällas på saker. Och då får man också ta av och tömma sandalerna tusen gånger. Tråkigt nog för mamman kan han ta av dem själv, men inte sätta på dem igen.

Grus som måste flyttas. Och sittas i.

Efter en timmes promenad, under vilken vi förflyttade oss kanske… 1,5 kilometer var vi framme vid lekplatsen. Då vidtog ett frenetiskt gungande på och i olika gungor i en halvtimme, innan vi styrde kosan hemåt igen.

Tankar i ensamhet

Aaaaaaaah. Tystnaden. Lugnet. Jag är ensam hemma. Fredrik tog med sig Tvåan när han åkte för att hämta Ettan från skolan. Det betyder att jag får närmare en timme för mig själv, minst. Ensam. I ett tyst hus.

…fast först fick jag förstås byta lakan i sängarna, för det skulle göras. Och sen fick jag ställa in lite disk i diskmaskinen. Men nu, nu sitter jag på balkongen och lyssnar på poolpumpens surrande. För att få lite ny utsikt har jag också bytt plats, och sitter inte på min vanliga plats i balkongsoffan, utan har valt en av fåtöljerna istället. Det är bara några meters mellanrum, men det gör ändå skillnad.

Tänk att det är oktober. Jag sitter här i ärmlös klänning, barbent och barfota. Vi har drygt 30 grader varmt. Nyss pratade jag med mamma i Sverige, och hon berättade att de hade 13 grader. 13 eller 30, det är inte samma. Tänk att vi faktiskt tog steget, jag och Fredrik, och flyttade hit. Att jag vågade byta land. Och inte bara en gång, utan två.

Elsa Billgren skriver om det här ibland, att det är läskigt att känna lycka. Att våga vara lycklig, utan att tänka ”nu kommer det hända något som slår undan benen på mig”. Men faktiskt, jag är lycklig. Allt är givetvis inte rosenskimrande, varken nu eller annars, men känslan som ligger överst är ändå en av lycka. Med tacksamhet som god tvåa.

Odling och snickeri

Jag har en ganska lång och skuggig rabatt i min trädgård. Den ligger på framsidan, så jag ser den varenda dag. Det verkar inte som om den har fått så mycket kärlek tidigare, utan det är mest en uppsamlingsplats för diverse nedblåsta löv. Den är ganska smal, men ändå markerad, så jag funderar på vad som skulle kunna trivas där. Den har knappt någon sol, bara lite, lite på sommareftermiddagar på vissa ställen, resten av tiden är det skugga. Å andra sidan är det ju väldigt ljust här rent allmän, och förstås varmt.

Det växer Iris på ett ställe i den, och lite olika murgrönor. Men jag tänker att det vore fint med lite mer växter, så att det inte bara ser… tomt ut. Häromdagen hällde jag ut lite mer jord på ett ställe med ett litet stenröse, och så strödde jag ut lejongapsfrön som har flyttat med från Sverige. Vi får väl se om det kan fungera och ta sig, trots att vi är på Cypern.

Förhoppningsvis blir det Lejongap här framöver.

När jag ändå hade fröna och jorden framme passade jag på att så palettblad. De trivs i det här klimatet, och på Malta fanns de nästan överallt utomhus. Här har jag inte sett några plantor på ställen där jag har kunnat få sticklingar, så jag köpte en påse frön. Med tanke på hur de växer som ogräs i kruka i Sverige borde det gå att driva upp ett gäng plantor.

Kruksådd och sticklingsklipp.

Fast alltför säker på framgång ska man ju inte vara. Såhär gick det med mina tidigare odlingsförsök. Tydligen ska inte tomatplantor stå i solen i det här landet. En ynka liten tomat på den enda plantan som ville komma upp av de 6 jag försökte med i flera omgångar. Resten blev det inget av alls. *mutter*

Visset, och tomt.

Jag klippte också en stickling från en fikushäck. Jag tänker ju försöka med växter inomhus nu också, så varför inte gräva där man står? Kommer det rötter sätter jag den i en kruka och så får den bo inne och förgylla min tillvaro där.

Under tiden jag och Tvåan ägnade oss åt trädgårdsmästeri förvandlades Fredrik till snickare. Han jobbade med bänkskivorna till köket. De ska sågas och fräsas och limmas och betsas och monteras och… ja. Sådär. Så nu går det framåt med stora kliv här. Vi har betsat en provbit och konstaterat att det blir två lager, och att träspacklet vi har köpt ser okej ut även med bets. Så nu är det provlimning av fogar och sedan är det bara att göra det…

Nedmontering av diskbänken för att passa in bänkskivan som ska vara där egentligen.

Belysning i sovrummet och kanske världens coolaste lampa

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Den senaste tiden har jag ju haft tid och ork att drömma om skapande. Det har också inneburit att funderingarna över inredning har tagit fart igen. Just nu handlar mycket om köket, men så plötsligt snubblade jag över en drömlampa! Melt, av Tom Dixon, såklart!

Kanske världens coolaste lampa?

Fast den vill jag inte ha i köket, då. Men jag skulle verkligen inte tacka nej till att ha den i sovrummet. Fredrik sa bestämt nej till det dock, redan innan han såg vad den kostade. När han sedan såg prislappen blev han mycket fundersam över vad det egentligen är som betingar det priset (designen och designern, såklart).

Jag funderade faktiskt på att skaffa en Tom Dixon-lampa till sovrummet redan för många år sedan. Fast då tänkte jag mer på en Etch. Den fick också nej från han som jag delar sovrum med, fast den gången mer baserat på priset. Och tydligen var jag inte sugen nog för att slå till ändå.

Etch. Också en snygg lampa.

Som vanligt när jag funderar över inredning och hittar saker jag verkligen gillar så är det dyra grejer. Jag har tydligen en näsa för dyra lampor, och samma sak gäller för stolar. Är stolen snygg kostar den minst 3500 kronor, och det verkar som om lampan kostar minst 6000 om den är snygg.

Nåja. Jag får väl fortsätta kolla efter en lampa som funkar för både mig och Fredrik, och som vi inte kostar skjortan. Lamp24.se har ju faktiskt en del lampor som är snygga och som inte kostar all världens pengar. Så länge får sovrummet se ut som det har gjort sedan vi flyttade in, med en naken glödlampa i taket. Fast vi har åtminstone fått upp våra fantastiska sänglampor, Tolomeo (våra är den vanliga storleken i svart, även om länken är till mini-lamporna som har kortare armar). Förutom att de är snygga är de perfekta eftersom de ger mycket ljus och kan riktas precis som man vill.

Sovrumslampor. Två bra, en mindre bra.

Spelfamiljen

Saker jag inte trodde om vår oss: vi är en spelfamilj. Till och med Tvåan verkar tycka det är roligt när vi ska spela. Han rusar iväg och vill hämta spelen så snart vi pratar om att vi ska spela spel.

Tvåan gillar att vara med och spela ”vunna manten”, och klarar det nästan. Det tar dock lite för lång tid för honom, så han kan inte riktigt sitta stilla och vara med hela vägen. Ja, och så behöver han ju någon som räknar åt honom och hanterar hans pengar. Men slå med tärningen och vända på brickorna går galant. Han lämnar till och med från sig tärningen när det är nästa spelares tur.

Den försvunna diamanten.

Jag är väldigt förtjust i Ticket to Ride. Ettan gillar det också, men han blir oerhört arg när han inte lyckas med sina rutter eller när han inte vinner. Det märks tydligt att han har utvecklat sitt strategiska tänkande under de gånger vi har spelat. Nu har han ett mycket bättre parallellt tänkande, även om han kan fastna i vissa hjulspår ibland. Ofta hjälper det att påminna honom om att plocka upp fler destinationer eller att bygga något han kan.

Ticket to Ride.

För att Tvåan också skulle ha ett eget spel har han fått Snakes and Ladders. Vi spelade det ett par gånger, men det är lite svårt med koncentrationen. Det roligaste med spelet just nu är nog att det är hans eget. Favoriten är att ta av locket, plocka upp allting, ställa upp pjäserna och sedan packa ihop allting igen och lägga på locket. Och så igen.

Snakes and Ladders. Viktigt med den lilla burken för att skaka tärningen.

Uno är ett annat klassiskt tidsfördriv här i familjen. Det spelar vi oftast på två, när Ettan behöver underhållas och Fredrik jobbar. Tvåan brukar få sitta med och ha några egna kort, även om han inte är med och spelar. Eftersom vi är så vana vid tvåpersonersspelet kan det ibland vara svårt att hålla reda på vem som ska göra vad när vi faktiskt spelar på tre.

Ett parti Uno på gång.

Vi spelar förstås också kort. När det är jag och Ettan spelar vi ofta Vändtia eller Casino. När Fredrik också är med är Sjuan en favorit.

Kanelbullens dag

Det finns vissa högtider som är värda att firas, trots att de är hittepå. En sådan är kanelbullens dag. Hela familjen gillar ju kanelbullar, så det är klart att det får vara så.

Kanelbullar, alldeles nyss uttagna ur ugnen.

Jag satte alltså en bulldeg i förmiddags. Ettan ville vara med och baka, fast han tyckte det var jobbigt att knåda, så det fick jag göra. Däremot var han en stjärna på att mortla kardemumma. Han övade också på att göra bullknutar.

Bullknutar. Pilligt och lite klurigt.

När Ettan övade på att göra knutar fick Tvåan en egen bit deg att göra bulle av. Han plattade ut den, och jag bredde på lite fyllning och sen rullade jag ihop den och så fick han lägga den i en form.

Tvåan med sin egen bulle. Den var god och försvann fort.

Bullarna blev fantastiskt goda, precis som vanligt. Vi bakar just in time, så det var knappt att de hade svalnat från ugnsvärmen så att de gick att hantera när vi åt dem. Och vad det är svårt att hejda sig! En kanelbulle räcker ju inte långt.

Ettan med bulle i munnen och en på vänt.

Om det blev någon middag? Jodå. Fast de två barnen var inte så hungriga, visade det sig när maten stod på border. Ganska många kanelbullar räcker tydligen mer än 3 timmar.

Boktips: Jag for ner till bror

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Karin Smirnoff debuterade som författare vid 55 års ålder med romanen Jag for ner till bror. Det är första delen i en trilogi. Till vardags driver Karin Smirnoff ett stort företag, så skrivandet är kanske vad man kan kalla en bisyssla. Det, kombinerat med att Jag for ner till bror har blivit väldigt omskriven och nominerats för Augustpriset, gjorde att den hamnade på min Att läsa-lista.

I Jag for ner till bror träffar vi Jana. Hon tar sitt pick och pack och flyttar från sin lägenhet till barndomshemmet i Smalånger där hennes tvillingbror, som också visar sig heta Bror, fortfarande bor. Bror är alkoholist och Jana reser dit för att rädda honom, och sig själv eftersom de två tvillingarna har en nästan symbiotisk relation.

Jag for ner till bror.

Tillbaka i barndomens Smalånger kommer också barndomens alla minnen tillbaka. Vi får följa tvillingarna barndom och uppväxt, sett ur Janas perspektiv. Med hjälp av John, en granne, kommer också förträngda minnen fram. Samtidigt följer vi Janas liv i nutid i Smalånger. Hon får jobb på hemtjänsten, och som i de flesta byar så vet alla allt om alla. Eller åtminstone det mesta om de flesta.

Jag for ner till bror är en fantastisk bok. Den sätter verkligen fingret på känslan av att vara instängd men ändå utelåst från bysamhörigheten. Personerna är väldigt levande och jag kände att jag saknade dem när jag hade läst ut sista sidan. Janas inre stridighet mellan att vara en stark och självständig överlevare och en kärlekstörstande kvinna är skildrad så att den är lätt att känna igen sig i. Även om den i Janas fall är betydligt mer extrem än för de flesta. Språket i Jag for ner till bror är eget, med inslag av norrländska. Det är korthugget och tankarna är betydligt mer utbroderade än samtalen, precis som det kan vara i verkligheten.

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Självständighetsdag

Idag är det Cyperns självständighetsdag och just i år är det 60 år sedan man skrev på avtalet som gjorde Cypern fritt från Storbritanniens styre. Varje år den 1 oktober firar man dagen med en militärparad i Nicosia. Det hela är en stor folkfest, och brukar locka tjocka led med åskådare längs vägen. Vi var där och tittade förra året, men i år blev det inget med det. Myndigheterna har nämligen bestämt att det inte skulle tillåtas några åskådare i år på grund av pandemin. Bara de politiska höjdarna var där. Istället visades det hela på teve, direktsänt. Fast vi är ju på Cypern, så det var visst en massa folk längs paradvägen.

Givetvis är skolor och arbetsplatser stängda idag, så vi har haft familjedag. Den har tillbringats med ett par rundor av olika versioner av Ticket to Ride, lite kortspel och pannkakslunch. Ja, och så lite militärparad på teve, då. En del trädgårdsarbete hanns med också, förstås.

Ticket to Ride UK. Spännande expansion med en massa nytt att hålla reda på.

Fredrik har snickrat sågbockar, så nu börjar det närma sig nya bänkskivor till köket på riktigt. Millimetrar ifrån just nu, skulle jag tro. Jag håller tummarna för helgen och längtar lite mer än vanligt.

Jag å min sida upptäckte att alla vindruvorna i pergolan faktiskt inte var antingen omogna eller övermogna, utan en hel del verkade faktiskt mogna. Så jag klippte ner några klasar, och HERREGUD så goda de var! Söta, solvarma och alldeles perfekta! Barnen smaskade glatt i sig klase efter klase. Så himla lyxigt.

Solvarma druvor. Mer närodlat det kan det inte bli.

Nu sitter jag i soffan och lyssnar på mullret från tevespelet och de två spelarnas instruktioner till varann. Om ett tag ska jag ska se lite på cypriotisk teve och öva mitt grekiska öra, men innan dess hinner jag nog med lite slösurfning eller kanske några sidor i min bok.

Drömmar om skapande

Jag har plötsligt börjat drömma om skapande igen. Eller ja, drömmarna handlar kanske mer om tid för skapande än det faktiska skapandet. Oavsett vilket är det ändå en välkommen förändring, för det har varit ett ganska långt tag när jag inte har orkat fundera över skapande alls. Och drömmar om tid för skapande är ändå ett steg i rätt riktning.

Jag har samlat på mig en hel del tyg för att göra diverse syprojekt, och kanske är det det som har fått mig att tänka i skapar-banor? Det som ska sys är brukssaker, som gardiner och överdrag till dynor, men i hjärnans vindlingar finns också drömmar om en klänning eller en morgonrock i linne. Och kanske några extra gardiner, när jag ändå håller på.

Tygskapande i vardande.

Med lite förvaring som håller på att bli färdigställd på andra ställen i huset så kanske vårt sovrum kan gå från att vara ett rum för förvaring till att bli ett sovrum. Och då blir det plötsligt ett rum som behöver fixas till för att bli både funktionellt, snyggt och inbjudande. De tankarna går på lågvarv i bakhuvudet under tiden andra saker planeras.

Tvåan gillar att rita och plockar gärna fram sina kritor och papper.

Tvåan med kritor.

Någon dag ska jag låta honom testa nya tekniker som flytande färg och pensel. Någonstans har vi nog också vattenfärger som han skulle kunna prova på.

Det går att skapa med magneter också. Här ett samarbete mellan de båda bröderna.

Jag har ju också tänkt att prova måla, och jag blir sugen när jag tänker på vad Tvåan ska få göra. Fast jag tror inte att hans och mitt målande är kompatibelt. Alls. Men det är ju roligt att få känna lite sug och skaparlust.

Eftersom vi bor så långt från resten av vår familj så måste vi ju planera en bra bit i förväg. Alltså har vi börjat fundera på jul redan nu. Och med det kommer ju massor med möjligheter till skapande och fixande. Det här kommer bli en bra höst och vinter, hur den än blir.

Jag är så glad för att jag har fått tillbaka skapardrömmarna!

Höst?

Inte riktigt än, va?

Ettan kom hem från skolan idag och meddelade att han inte hade någon läxa, för den hade han gjort i skolan redan. Dessutom hade grekiskalektionen på eftermiddagsundervisningen varit riktigt bra. Så himla härligt att höra!

Så istället för läxläsning blev det poolbad. Jag tänkte först låta bli, men sen tänkte jag om och rätt. Det har varit 36 grader idag, och det är snart oktober. Klart jag ska ta vara på tillfället! Så det blev bad för mig också. Jag och Ettan simmade våra 22 längder+2 meter (som blir 200 meter), och sen förevigade jag oss.

Mamma och knasbarn.

Tvåan var som vanligt mer intresserad av att ranta runt bredvid poolen och vattna diverse med sin vattenkanna.

Tvåan gör något som han antagligen inte ska.

Jag kan fortfarande inte låta bli att häpna lite över att jag faktiskt bor i ett varmt land och att jag kan bada i min pool i slutet av september. Kanske är det nu när hösten börjar i Sverige som det känns lyxigast att bo i värmen? När det fortfarande inte har blivit skitkallt inomhus här…