Hur dagarna ser ut här just nu

Ett av mina önskemål för 2020 var att vi skulle komma till ro och skapa oss rutiner. De senaste åren har ju varit ganska intensiva och kantats av stora beslut och förändringar, men nu vill jag helt enkelt ha ett liv som rullar på. Det gick lite sådär… i januari flyttade vi till huset, och stötte på vattenläckor ganska direkt. Ja, och så kom det ju en pandemi och vände tillvaron helt och hållet upp och ner.

Men under de senaste veckorna har vi faktiskt lyckats få till en del rutiner som känns bra. Till stor del beror det antagligen på att Ettan går i sommarskola, så dagarna blir naturligt uppdelade i sjok.

Morgnarna börjar någon gång mellan 05.30 och 06.00 oftast. Både Ettan och Tvåan är morgontidiga så det är bara för föräldraenheterna att masa sig upp också. Nu på sommaren rusar Ettan in i duschen, eftersom han efter det får se ett avsnitt Sommarlov innan frukost. Jag å min sida passar på att ge mig ut på löprunda varannan morgon. Ettan börjar skolan klockan 8 så han och Fredrik åker vid 07.20 för att slippa trafiken. Då blir Ettan tidig till skolan och hinner leka lite innan aktiviteterna börjar. Ibland åker jag och Tvåan med, men oftast inte.

Jag och Tvåan läser lite, smetar in oss med solkräm och dukar av efter frukosten hemma. Vid 9-tiden klipper Tvåan lite med ögonen, så då är det dags för förmiddagslur. Jag brukar försöka jobba under tiden. Lunch äter vi runt 12, och sen leker jag och Tvåan lite innan det är dags för Fredrik att hämta Ettan i skolan. Tvåan vill gärna följa med i bilen, och ofta gör vi lite ärenden innan det är hämtning. På skolan kliver Tvåan rakt in och fram till handspriten som står uppställd på ett bord vid entrén under det att han säger ”Andprit! Andprit! Felv! Felv!”.

Efter hemkomst är det mellis, och ibland behöver Ettan vila sig lite efter den hårda skoldagen. Sen badar vi i poolen tills det är dags för matlagning och middag.

Vardagslyx.

När vi har ätit middag dukar vi av, och ungefär efter det är det dags för tandborstning och dusch för Tvåan innan han väljer bok, tänder lampan och sätter igång fläkten. Han brukar somna väldigt fort efter läsningen.

Ettan och Fredrik spelar tv-spel när jag nattar Tvåan, och sedan är det läggning för Ettan också. Just nu läser vi The Hitchhikers Guide to the Galaxy för honom på kvällarna. Ettan somnar oftast också ganska lätt efter ett par kapitel.

När barnen sover kör jag diverse rehab- och prehab-träning och städar upp efter dagen. Jobbar någon timme eller två, och försöker skriva något vettigt (nåja) till bloggen. Fredrik fixar något med huset, ägnar sig åt något av alla projekt som pågår, eller jobbar han med.

Tv-spel och hamburgare

Lite av en slump gjorde att vi packade upp PS4-spelaren häromdagen. Den har varit nedpackad sedan Malta, det vill säga ett år nu. Och SÅ sugen Ettan blev. Tragiken blev stor och tårarna sprutade när Tvåan slängde ut en kontroll från balkongen i förmiddags. Som tur var kunde pappa laga den, dock så vi behövde inte åka och panikköpa en ny. Och när så äntligen Tvåan gick och lade sig så vidtog tv-spel.

Jag är fascinerad, för Ettan och Fredrik samarbetar väldigt bra när de spelar tillsammans. Ettan både pratar och lyssnar och kommer med tips och lyssnar när Fredrik säger saker. Efteråt var det också facinerande, på sitt sätt. Ettan var så uppe i varv att han var tvungen att återberätta stora delar av spelet för mig, samtidigt som han rörde sig i cirklar runt sin egen axel. Och jag måste erkänna, jag blir lite sugen på att spela med dem.

Två fullt fokuserade gamers, för första gången på Cypern.

När Tvåan förmiddagssov gjorde jag och Ettan matsedel för veckan. Idag stod det hamburgare på lappen. Så jag fick alltså baka hamburgerbröd mitt i värmeböljan. Men så gott det blev! Jag ska inte tjata, men igen… göra själv är ju grejen. Med det mesta. Vi testade dock färdiga burgare, och Fredrik konstaterade att han ska göra själv i fortsättningen. Förstås.

Hamburgerbröd, direkt från ugnen. Väggen bakom ska kaklas vid tillfälle.

Jag fick också vara ensam hemma en timme idag när Fredrik tog med barnen för att köpa poolredskap. Jag är tydligen ensam hemma lite för sällan, för jag hinner glömma hur fantastiskt det är mellan varven. Jag hann med supermycket saker, och samtidigt kunde jag tänka hela tankar. Det var skönt och välbehövligt.

24/7

För så är det! Idag för 12 år sedan gifte vi oss, två unga (nåja), glada och förväntansfulla människor med bara två vittnen närvarande. Det var en vacker dag i skärgården, med massor med sol och värme. Vi flyttade vigseln några meter för att inte vara för nära de nakna tyskarna som solbadade på klipporna, och fotograferingen tog mycket längre tid än vi trodde. Tillbaka i stan var det grillkalas och jag fick ge en av mina vänner den bästa överraskningen när hon beundrade min klänning som hängde på en galge i hallen. Hon tyckte den var så fin, och undrade om jag skulle på bröllop. ”Ja”, sa jag. ”Jaha, vems då” undrade hon och jag sa ”mitt”. ”Oj! När då?”. ”Idag”.

Bröllopsklänningen, då för 12 år sedan. Strandskatan har bott med oss sedan dess.

Idag har vi firat 12-årsdagen som sig bör. Det vill säga med en inställd lunch på ett thaiställe, Frost 2, champagne, charkbricka, poolbad och diverse barnhantering. Som livet är efter 12 år som gifta, liksom.

Bröllopsmiddag, uppdukad av mig.
Bröllopsmiddag, uppdukad av Fredrik. Vem som är estet är tydligt. Eller vem som har mest OCD. Tvåans bordsskick är oklanderligt, som alltid.

Fast det var förstås inte bara det. Jag blev överraskad både med blommor, present och utflykt med utsikt. Jag fascineras av utsikten här på ön. Det är fantastiskt mycket kullar och berg, och trots att det verkligen inte är en utsikt som jag är uppvuxen med så tycker jag om den. Kanske beror det på att det alltid finns en viss grönska, oavsett årstid?

Överraskningsbukett från trädgården, med present.
Överraskningsutflykt.
Utsikt från utflykten. Medelhavet anas mitt i bilden mellan bergen.

Sammanfattningsvis konstaterade vi att under de här 12 åren har vi hunnit med två barn, tre hus, två utlandsflyttar, tre länder och fem bilar. Ganska bra jobbat, ändå. Så nu blir det (minst) 12 år till med nya prövningar, lyckorus, överraskningar och problem. Fler hus har vi kanske inte tänkt oss, men däremot skulle jag tro att det blir minst en bil till. Nu kör vi, helt enkelt.

Sommarskola

Ettan har gått i sommarskola i snart fyra veckor nu. Sommarskola tänker ni, och det gjorde vi med innan vi testade det första sommaren på Malta. Fritidsverksamhet är nog mer med verkligheten överensstämmande, än just skola. Det är inte några lektioner utan istället något slags sysselsättning några timmar om dagen. Minst en gång i veckan kollar de på film, och däremellan gör de lite korsord och ”tränar på engelska på ett lekfullt sätt”. Någon eller några gånger i veckan åker de på utflykt, den här veckan har de varit på ett inomhuslekland och imorgon ska de till en bondgård.

Vi visste ju att det skulle vara lite lösa boliner och inte alls skola, men eftersom skolorna var stängda i tre månader här var Ettan lite lappsjuk när sommarlovet närmade sig. Och när vi inte åkte till Sverige i år så tänkte vi att sommarskolan åtminstone skulle ge honom möjlighet att träffa andra barn. Och så har det väl blivit, i någon mån. Dock har det visat sig att de flesta barnen ägnar rasterna åt att spela på sina mobiler, så det där riktiga rasandet och fotbollandet och lekandet har tråkigt nog uteblivit.

Nu är det en vecka kvar innan tre veckors sommarlov tar vid. Jag tror att både vi och Ettan tycker att det är ganska lagom fördelning. De har veckorna har varit lagom tråkiga för att det ska kunna tänkas vara kul med sommarlov med familjen. Skolan början igen i slutet av augusti, med några veckor för att samla ihop klasserna efter vårens onlineundervisning.

Min målbild inför sommarlovet.

Äntligen måndag!

Eller ja, jag vet inte egentligen. Fast jo, det är nog bra att det är måndag. Idag väcktes vi klockan 05.30 av flyglarmet. Det ljuder varje år som en påminnelse om turkarnas invasion av Cypern, som startade i gryningen den 20 juli 1974. Fredrik, som inte var hemma när larmet ljöd i onsdags (då som en påminnelse om den grekiska juntans kupp) konstaterade idag vid frukosten att vi lär vakna om kriget kommer.

På eftermiddagen när Ettan hade kommit hem från skolan blev det bad. Tvåan har fått nya badkläder, och de verkar han nöjd med. Den långärmade tröjan från HM höll ungefär en månad innan den var helt utsliten, så den här gången testar vi badkläder från en sportaffär.

Batman med armpuffar!

Eftersom jag och Fredrik inte verkar ha synkat ihop oss om matinköp så blev dagens middag pannkakor. Ingredienser till det finns nästan alltid hemma, och alla gillar det. Tvåan satte nytt rekord genom att äta fyra pannkakor, varav den första så fort att vi undrade vad som hände. Jag gillar också att äta pannkakor, men eftersom det är jag som steker dem så blir min pannkaksmiddag ofta lite knasig. Jag steker färdigt alla pannkakorna, och sen sätter jag mig och äter. Då brukar jag vara både hungrig och uppe i varv, så jag kastar i mig maten och njuter inte alls så mycket som jag borde.

Pannkaka med sylt och grädde, mammaversionen.

En bonus med att steka pannkakor är förstås att Ettans matlåda till skolan imorgon är fixad redan. När skolan stängde i våras kom jag av mig lite med lunchlåde-experimenten, så nu på sommarskolan har det varit mycket smörgåsar. Men idag när Tvåan sov förmiddag (och jag hade vaknat från min lur) passade jag på att leta lite inspiration. Och jag tror nog att det kan bli en ganska varierad kosthållning till hösten, även för Ettan i skolan. Kanske löser jag dessutom lunchfrågan för resten av familjen samtidigt. Vi får se.

Jag har haft tråkigt idag. Delvis beror det antagligen på att jag umgås med Tvåan ungefär 20 timmar per dygn, och hur mysigt det än är med en tvååring så är det inte riktigt som att umgås med en vuxen människa. Men sen är det så att det faktiskt inte händer så mycket just nu. Det var en av sakerna jag önskade mig från 2020, att det skulle bli ett år när vi skulle kunna landa och skapa rutiner. Och det är kanske lite tråkigt. Men ur tristess kommer både kreativitet och idéer, så jag antar att det bara är att sitta still i båten och fortsätta ha tråkigt ett tag till innan kreativiteten slår till och gör livet lite svårare igen.

Namnsdag och majonnäs

Ja, för idag är det minsann jag som har namnsdag. Grattis på mig! Jag firade i morses med att få gå upp en bra stund innan klockan 6, tillsammans med en ganska grinig tvååring. Den planerade löpturen sköts upp, eftersom jag var den enda vuxna som var vaken, och för att jag var ohemult trött. Det visade sig sen när Tvåan skulle sova förmiddag att både han och jag tog en tvåtimmarslur.

Men sen var jag redo att ta mig an dagen. Vi packade in oss i bilen och åkte till stranden och badade. Efteråt fick vi glass, och så åkte vi till Superhome Center där vi köpte en yxa och en silikonballongvisp. Ballongvispen var inte gjord för tvååringar, så den klarade knappt två minuters undersökning i bilen. Så ballongvisp står fortfarande på önskelistan.

Mammas solglasögon höll bättre än ballongvispen.

Och på tal om ballongvisp så slog jag min första majonnäs idag. För hand, för jag hade ju en gammal ballongvisp som gick att använda. Majonnäsen blev ganska bra, när jag hade saltat den ordentligt. Tvåan gillade den, medan Ettan konstaterade att den var ”först salt, sen söt och sist sur”. Oklart om det var gott. Även Fredrik var lite tveksam, han tyckte att den var lite oljig på slutet. Jag själv tror att jag saknade syra mest. Och kanske blir den bättre när den har fått stå till sig, så imorgon ska jag prova den igen. Givetvis tyckte jag också att den var lätt att göra. Som vanligt, liksom. Får se om jag kan få den lika god som köpemajonnäs, och sen är det väl ytterligare en grej som jag tillverkar själv.

Majonnäs!

Löpturen klarades av efter hemkomst, även om jag muttrade en del över att jag inte sprang i morse när det var svalare. 30 grader är kanske inte jättevarmt, men om man är ute och löper i solen är det en del.

Ettan för sin del invigde yxan på ett av mimosaträden som blåste sönder tidigare i år. Han behövdeett par ordentliga skor, så han fick använda mina skyddsskor. Han hävdade att de passade honom! Wooot! När det gäller trädet skulle jag förstås valt en såg, men tydligen var det yxa som gällde för Ettan. Jaja, det går ju det också, även om det tar längre tid. Och ser läskigare ut, så jag lämnade övervakningen till Fredrik. Som kvällsaktivitet fick Ettan sedan köra tigersåg, så dagen blev verkligen en fullträff för honom.

Nöjd kille. Med vederbörlig skyddsutrustning.

Namnsdagsfirande och Viktors gryta

Idag firade vi Fredrik, som ju har namnsdag. Det blev ett väldigt modest firande, som mest var att huvudpersonen själv fick vara uppe på vinden och borra diverse hål i huset. Det var nämligen äntligen dags att få alla rör kopplade till köksfläkten så vi kan använda den. Efter en hel del krypande på den stekheta vinden, svärande, bankande och lite extraarbete så verkar det faktiskt som om det finns en fungerande fläkt i köket. Själva utearbetet är dock inte klart, det ska tätas runt ett rör som går genom taket och byggas någon stötta och så. Men det går att använda fläkten nu.

Hantverkaren tyckte tydligen att det var lite varmt på vinden.

Så antagligen fortsätter firandet imorgon med att med en rejäl invigning i form av ägg- och bäjkonfrukost. Även om hon som har namnsdag imorgon kanske skulle valt något annat om hon hade fått välja fritt. Nåja. Det är ju inte det värsta ödet.

Min dag har mest bestått av att hindra diverse barn från att klättra upp på stegar eller från att bli galna av tristess. Bland annat pussel, Uno och Ticket to Ride har använts i dessa båda sysslor.

För att överraska namnsdagsbarnet så smygjorde jag chokladbollar till fikat, och det gick hem hos hela familjen. Även om vissa (ja, jag pratar om dig nu, Tvåan!) hade väldigt svårt att hålla det hela hemligt eftersom de gick runt och tjatade om ”bollar” när de stod i kylen för att stelna.

När hela dagen gick åt till hantverkeri så fick jag byta middagsplanen eftersom den ordinarie skulle krävt ett besök på mataffären. Istället tog jag sånt som fanns hemma och gjorde vad som i den här familjen kallas Viktors gryta, eftersom vi fick receptet från en Viktor. Det är en kålpudding, fast i grytform istället. Oväntat nog blev det en omedelbar favorit hos de tre herrarna första gången jag gjorde den. Så varje gång jag lagar Viktors gryta blir det jubel och alla äter upp såsen med sked. Och det är ju tacksamt. Både gott och enkelt, plus att alla äter av det. Jag förvånas varje gång över lovorden, och tänker för mig själv ”att de är så förtjusta i kålpudding!?”. Fast det är klart, det är ju jag också. Och det är ju gott!

Fortfarande tagen och sömnstörningar

Jag tror att jag fortfarande håller på att smälta 1Q84. Innan jag började läsa den sa jag till en kompis att jag längtade efter en riktigt stor läsupplevelse, för det var länge sedan. Och så blev det sådär, bara pang bom! Inte en enda av de 1300 sidorna var överflödig, och språket var perfekt avvägt.

Jag har fortfarande kvar Tengo och Aomame i huvudet. Jag försökte börja läsa en ny bok igår, men jag kunde inte koncentrera mig, så det får nog vänta ett tag till. Jag får väl lyssna på poddar på kvällarna istället för att rensa huvudet på kvällarna ett tag framöver.

Den senaste tiden har jag faktiskt lyssnat en hel del på poddar på nätterna eftersom jag har sovit dåligt. Delvis beror det förstås på Tvåan, som fortfarande kräver mamma ständigt närvarande även nattetid. Men även när han sover bra så har jag legat vaken några timmar per natt. Jag vet inte riktigt varför det är såhär, jag tycker inte att jag är speciellt stressad och värmen brukar jag inte ha något större problem med ens nattetid. Visst jobbar jag på kvällarna, men jag tycker inte att det har varit så väldigt svårt att släppa det när jag stänger datorn. Nåja, det ordnar väl till sig tids nog. Och till dess: tipsa mig om bra poddar som jag skulle gilla!

Kaffeprovning: Zoégas Intenzo

Inför Tvåans födelsedag fick vi diverse paket levererade från Sverige. Förutom presenter till barnen innehöll de också svenskt kaffe, närmare bestämt Zoégas Intenzo.

Det här var vårt favoritkaffe i Sverige, och det hr fortsatt vara det även sedan vi flyttade. Det är fylligt, smakrikt, starkt men ändå inte för syrligt. Jag blir glad varenda gång jag dricker en kopp Zoégas Intenzo. Det är också därför som alla andra kaffesorter får mäta sig mot just det här. Hittills har inte någon annan sort lyckats matcha vårt svenska finkaffe, trots att vi verkligen har letat. Visst finns det godkända sorter, men det är inte riktigt lika bra ändå.

Zoégas Intenzo.

När jag skriver det här känner jag mig lite som någon i Sällskapsresan, som undrar ”finns det svenskt kaffe på hotellet?”. Fast riktigt så är det ju inte, jag försöker verkligen hitta gott kaffe som finns här. Men som sagt, finns det Zoégas Intenzo väljer jag det. Och när det skickas paket hit får det gärna skickas med några paket kaffe. Vi kan kalla det ”utfyllnad”, även om vi alla vet vad som är huvudnumret…

Boktips: 1Q84

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som ju är ett slags självbiografi av Haruki Murakami för ett tag sedan. Då blev jag ännu mer nyfiken än jag redan var på att läsa hans prosa. Så när det nu var dags att sätta tänderna i en ny bok plockade jag ner monstret 1Q84 från hyllan. Jag köpte den på engelska, eftersom det var lättare att få hit, och alla tre böckerna i samma volym. Totalt har den drygt 1300 sidor och är egentligen lite för tung för att läsa i sängen på kvällarna. Dessutom verkar det vara svårt att limma ihop så tjocka böcker, för en sektion ungefär mitt i hade inte kommit med i limningen upptäckte jag när jag började läsa.

I 1Q84 får vi följa Aomame och Tengo och deras upplevelser som flätas ihop mer och mer. Vartannat kapitel handlar om Aomame och vartannat om Tengo. Året är 1984, och både Tengo och Aomame är 30 år, singlar och lever ganska ensamma, enkla liv i Tokyo fast på helt skilda håll. Båda bär på minnen av en barndom som inte var som alla andras, vilket har format dem på olika sätt. Tengo jobbar som mattelärare några dagar i veckan och skriver prosa resten av tiden. Aomame jobbar som instruktör på ett gym och visar sig ha ett helt annat extraknäck vid sidan av.

1Q84.

En dag hör Tengos redaktör av sig och föreslår att Tengo ska spökskriva ett manus som har skickats in till en litterär tävling, men som behöver friseras för att verkligen komma till sin rätt. Efter en hel del övertalning antar Tengo uppdraget och det blir starten för en händelsekedja som tar med honom och läsaren djupt in i en värld som är nästan som den vanliga, fast ändå helt annorlunda. När Aomame upptäcker att hon befinner sig i en värld hon inte känner igen kallar hon den för 1Q84 för att skilja den från den vanliga. På japanska uttalas Q och 9 likadant, så det är ett slags lek med ord. Aomame får ett uppdrag på sitt extraknäck som kommer bli helt annorlunda jämfört med de tidigare hon utfört, och kräva allt av henne.

1Q84 är en av de bästa böckerna jag har läst. Den håller ihop rakt genom tre böcker, hela vägen till slutet. Samtidigt är den full av spännande vändningar och kopplingar mellan personer och händelser som långsamt ger sig till känna. Att växla mellan huvudpersonernas berättelser i vartannat kapitel är stilistiskt snyggt och hjälper också till att driva böckerna mot en upplösning. Jag upplever inte att den engelska översättningen är krånglig eller klumpig, utan jag tror att den fångar känslan Murakami är ute efter på pricken. Jag kan lätt tänka mig att läsa den på svenska också, för att se om känslan i den översättningen är densamma.

Köp boken hos Adlibris (pocket del 1, pocket del 2, pocket del 3).
Köp boken hos Bokus (pocket del 1, pocket del 2, pocket del 3).