Cypern

Den första oktober firar Cypern sin självständighetsdag. Den 1/10 1960 blev Cypern nämligen självständigt från Storbritannien, efter att ha stått under brittiskt styre sedan 1878. Detta firas med militärparad i huvudstaden Nicosia.

Militärparad lät lite för spännande för att avstå, så vi packade in oss i bilen och for iväg på vårt första besök i huvudstaden som alltså skulle kombineras med traditionellt firande av självständighetsdagen. Efter en viss väntan på trottoarkanten tillsammans med massor med andra människor så blev det parad, kan jag lova…

I högtalarna spelades marschmusik, och det första som hände var att det kom det några olika helikoptrar flygande ganska lågt över paradvägen. Det kan hända att jag är skadad, men jag hade svårt att låta bli att tänka på något annat än helikopterscenen från Apocalypse Now. Lite jobbigt. Därefter kom militärpoliser på motorcyklar, och sen drog det igång på allvar. Det var pansarvagnar, haubitsar, helikoptrar och diverse andra stridsfordon med stora och större kanoner.

Det blev väldigt tydligt att Cypern har en helt annan historia än Sverige när vi såg den här paraden. Jag tyckte att det var fascinerande, men också lite obehagligt att se stridsfordon på så nära håll. Det blev liksom väldigt påtagligt att de finns och att de är redo att användas. Jag var nöjd att bli avlöst på främre raden av Fredrik, och istället ta över vagnen med Tvåan efter den första omgången pansarvagnar. De är för övrigt stora och mäktiga på nära håll, och marken skakar när de åker förbi. Det visade sig efteråt i bilen att jag tydligen lever med någon som har vissa drag av MÖP, så det finns en hel del film från dagen…

När fordonen glesade ut tog vi en matpaus, men precis när vi kom ut ur mataffären så kom de olika trupperna marscherande, så Fredrik och Ettan drog iväg igen för att kolla på män (och kvinnor) i lustiga hattar. Fast så lustiga hattar hade de ju inte, förstås. Det var också lite si och så med marscherandet och disciplinen, tydligen. Ett gäng med officerare gick visst mest i otakt och pladdrade med varandra istället för att hålla takten och räta led. Specialförbanden gick också lätt att urskilja, fast åt andra hållet, då.

När paraden var över åkte vi vidare in mot själva centrum av staden.
Nicosia är en delad stad, så mitt i centrum finns gränsövergången som bevakas av FN. På vägen till centrum kom vi ganska nära gränsövergången, och väl synligt från stan, fast på den turkiska sidan har man monterat två enorma turkiska flaggor i något väderbeständigt material på bergsidan ovanför staden. Det var till och med så att vi blev provocerade när vi såg det. När vi väl hade proppat i oss lite lunch en stund senare kunde vi strosa runt ett tag och insupa miljön. Bland annat gick vi och tittade på gränsövergången som bevakas av FN, mitt på en av shoppinggatorna.

Cypern kallas också ”Kärlekens ö”, och en av de mest kända sevärdheterna är Aphrodite’s Rock. Enligt legenden var det här som kärleksgudinnan Afrodite steg upp ur havet och äntrade den mänskliga världen. Det här är ett bra ställe för en utflykt på Cypern.

Eftersom Ettan gillade att vandra i naturen vid vårt första försök bestämde vi oss för att göra ytterligare en vandring. Den här gången var det jag som önskade, och alltså åkte vi till Aphrodite’s Rock. Den ligger mellan Limassol och Pafos, och det finns möjlighet att vandra en bit längs havet precis bredvid. Vi åkte alltså förbi själva klippan för att kunna vandra till den. För den som inte vill gå så mycket så finns det parkering precis bredvid nerfarten till stranden.

Vandringen den här gången var i gassande sol, utan mycket till skugga. Fredrik fick bära selen med Tvåan och de var sjöblöta när vi kom fram.

Längs vägen såg vi en massa växter, där en del hade fått namnskylt. Stigen var mer som en grusväg, och den slingrade sig längs med bilvägen en bit över havet. Utsikten var fantastisk! Naturen var helt olik den uppe i bergen, och Ettan var betydligt mindre nöjd, för det fanns inga stenar att hoppa mellan.

Efter vad som kändes som en evighet kom vi fram till klippan och gick ner till stranden. Det doppet var nog det mest efterlängtade hittills. Tvåan var väldigt nöjd, eftersom det var en stenstrand och det fanns hur mycket stenar som helst att sitta och plocka med. Ettan gillade vågorna som kom eftersom högvattnet var på väg in.

Efter en fruktpaus så påbörjade vi den långa färden tillbaka. Fredrik traskade på med selen, och höll ett högre tempo än jag och Ettan.

Efter bara en liten stund började det mullra hotfullt från bergen, och himlen på det hållet mörknade betänkligt. Mullret tilltog, och himlen mörknade ut mot oss också.

Ungefär halvvägs räddades Ettan (eller om det var resten av familjen) av att det fanns en glassbil, som kunde fylla på lite av hans energi. Den sista biten fram till bilen fick jag hetsa Ettan lite med att det vore tråkigt att behöva gå i regn och åska. Men vi orkade fram till bilen, och det kom inget regn.

Eftersom utflykten tog lite längre tid än beräknat var det hög tid för lunch, så vi åkte till Kouklia, en närliggande by. Där valde vi en restaurang på måfå. Vi satsade på ett bord ute under markisen, eftersom ägarinnan försäkrade att det inte skulle regna, de nästan svarta molnen till trots.

Efter bara ett par minuter fick vi dock fly in i restaurangen, för då öppnade himlen sig. Det kom ett rejält åskregn, och vi var väldigt nöjda med att vi hade hunnit till bilen innan det började.

Vi åkte på vår första utflykt på Cypern igår. Fredrik hade planerat och till och med skaffat matsäck. När allt var packat och alla barnen övertalade till att gå ut genom dörren satte vi oss i bilen och åkte ungefär 30 minuter norrut, upp i Troodos-bergen. Vi skulle titta på vattenfall!

Vi var tidiga på plats, och hade inga problem att hitta parkering. Den vänlige fruktförsäljaren såg lite förskräckt ut när vi satte Tvåan i vagnen och skakade på huvudet och lät oss förstå att det inte var en bra idé. Vi lugnade honom med att vi bara skulle använda vagnen bort till toaletten. När vi var klara med bestyren selade jag på mig Tvåan, tog på honom ett par strumpor och så vi satte iväg.

Det är ungefär en kilometers naturstigsvandring för att komma till själva vattenfallet. Det är absolut inte någon svår eller tung vandring, även om det blir lite jobbigare med 11 kg barn i sele.

En sådan naturupplevelse vi bjöds på. Hela familjen var fascinerad, och vi kan bara konstatera att hit kommer vi tillbaka! Det var så mycket grönt! Och träd! Till och med jordgubbsträd hittade vi. Fast det hade inga jordgubbar just för tillfället.

Väl framme vid vattenfallet packade vi upp matsäcken och åt mellis. Det blev faktiskt lite svalt när vi satt stilla, och nästa gång ska vi ta med oss långärmade tröjor. Och att bada i vattenfallet gick inte riktigt, även om det hade varit varmt nog, så badväskan lämnar vi i bilen nästa gång.

När alla hade mat i magarna gick vi upp till toppen av fallet. Eller i alla fall nästan, för på vägen upp mötte vi ett sällskap med hundar, så vi vände och bestämde oss för att gå tillbaka. Jag var långsammast i familjen, så jag blev upphunnen av hundägarna. När jag erbjöd dem att passera fick jag ett långt svar, som sedan översattes till knackig engelska. Jag drog mitt stå till stacken genom att säga ”hon väntar” på grekiska till tjejen med hund, eftersom jag blandade ihop verbformerna. Hon verkade ändå förstå. Jag var nöjd med att jag hade vågat prata.

Vi tog samma väg tillbaka, och nervägen var lite jobbigare än att gå uppför. Insidan på mina lår började skaka redan i början av nerfarten, så på slutet fick jag ta stöd av Fredrik lite oftare än jag hade trott. Vi mötte en hel del folk som var på väg upp, och konstaterade att det var bra att vi var tidiga. Ettan hade dock inte minsta lilla känningar i benen, utan skuttade rundor och var OERHÖRT förtjust i att gå i skogen. Han ville göra det varenda helg.

Vid bilen igen köpte vi frukt av frukthandlaren, och jag försökte mig på lite grekiska igen. Frukten var inte billig, men god. Jag hade tänkt mig ett par äpplen och några persikor, men det blev ett kilo av varje, för så jobbade han. Fredrik blev lite överraskande förtjust i de torkade fikonen, så vi köpte en påse sådana med. Där lyckades vi åtminstone undvika ett kilo, och var mer än nöjda med ett halvkilo. Tur att de håller sig länge.

För några dagar sedan gjorde vi en kvällsutflykt, hela familjen. Varje år i slutet av augusti går nämligen Limassol Wine Festival av stapeln, och det tyckte jag lät spännande och som ett bra tillfälle att få prova lite mer av de lokala vinerna. Festivalen hålls i parken vid Limassol Zoo, och den är öppen bara på kvällstid. Vi bor nästgårds, så det var några minuters promenad genom den ljumma och lite blåsiga septemberkvällen och så var vi där.

Vi gick dit så tidigt som möjligt, eftersom vi också tänkte äta kvällsmat och fortfarande lever med de mer nordiska mattiderna. Inträdet kostade €5 för vuxna, och både Ettan och Tvåan räknades tydligen som barn så de kostade inget. När vi kom in på själva festivalområdet låg grillröken tät, det är ju trots allt Cypern vi är på. Vid en närmare koll på menyn så förstod Fredrik att han hade sett rätt på grillen – det var hela huvuden. Någon dag ska vi testa det också, men det var inte den här kvällen.

Istället köpte vi varsitt glas, och fick det fyllt i ett av vinstånden. I inträdet ingår fri påfyllning av vin, och det visade sig vara rejält fyllda glas som delades ut. Själva vinet var kallt, både det röda och det vita, men kanske inte direkt något högkvalitativt finvin. Därefter gick vi ett varv för att kolla vad som fanns.

Ettan kom snabbt på att han ville ha pizza. Det var inte vi vuxna sugna på, så barnen fick varsin pizzabit och vi satte oss för att låta dem äta. En bit ifrån bänken vi satt på såldes grillad majs, och det blev Ettan svårt sugen på. Och visst, det var ju festival, så grillad majs blev det också. Tvåan fick lära sig att gnaga på majskolven, och han gillade det också.

Under tiden det gnagdes på majskolven passade jag på att ta en sväng in på ett område lite bakom det större festivalområdet. Här hade nämligen Limassols oenofiler sin provsmakning av flera mindre producenters viner. Jag testade ett vin som jag var sugen på, och några andra också. Inget var någon superfavorit, men de var åtminstone godkända. Dock blev jag inte jätteimpad av vinvännernas kunskaper, så jag tror nog snarare att det blir utflykter till vingårdar än ett medlemskap i föreningen.

Efter vinprovningen var det dags för mat för de stora. Innan festivalen började har vi varit i parken och lekt, och då sett vissa skyltar som satts upp i förväg. På en av dem stod det vad som enligt våra översättningsappar skulle vara ”herring”, det vill säga ”sill”. När vi passerade det ståndet var det mycket riktigt hela fiskar som grillades och serverades med bröd, typ limpa, smör och hela, små, gula lökar. Jag vågade dock inte testa, utan det blev en gyros med fläskkött innan vi snabbt smet hemåt för att lägga barnen och oss själva.