Livet

Jag vet att jag såklart inte är ensam om det, men ojojoj så trött jag är på virus och pandemier och restriktioner och på att vara orolig. Jag vill bara sitta under en filt och sticka vackra saker i härliga garner. Tända ljus och ha mysbelysning i alla fönster. Slippa tänka på sjukdom och fasor, och istället tänka på julen och hur vi ska pynta och vad jag ska göra för julgodis. Fast jag har ändå inte ro att bara släppa världsläget sådär, så jag fortsätter väl oroa mig och längta efter avkoppling och bättre tider.

Under tiden fortsätter ju livet, trots pandemier, val i USA och provokationer från Turkiet. Och trots att sommaren fick ett abrupt slut och regnet och temperaturer under 20 grader har gjort sitt intåg.

Men små ljusglimtar finns det förstås mitt i allt världselände. Jag bakade till exempel ett råg-vete-bröd smaksatt med anis idag. Och den där ljumma smörgåsen med smör och stark cheddar var verkligen precis så god som jag hade drömt om!

Farfar gör ordentliga arbetspass i trädgården nästan varenda dag, så nu börjar mimosaträden se mindre skabbiga och misskötta ut. Och det i sin tur gör ju att det är lättare att se potentialen i trädgården och fundera över hur jag vill förbättra den och göra den till min Eller vår, då. Trädgårdsdrömmar är bra för själen och för att få ro i sinnet tror jag.

På tal om ro i sinnet så verkar Ettan ha kommit över åtminstone en liten tröskel med grekiskastudierna, för hans humör har verkligen förbättrats den senaste tiden.

Tvåan leker med farmor och farfar nästan hela dagarna. Bland annat så läser de sagor, förstås. Och det märks tydligt i hans språkutveckling, för nu står han inte Ettan långt efter i mängden prat som kommer ut. Det byggs också en del torn. Och rivs, inte minst.

Idag har hösten kommit till Cypern. Temperaturen har sjunkit så mycket att jag fick ta värmepauser i solen när jag satt i skuggan och jobbade idag. Och nu på kvällen har jag faktiskt dragit på mig en stickad tröja. Det var kanske inte så att det var varken oväntat eller för tidigt, men det har varit varmt så länge att det är ovant. Så nu ska vi försöka vänja Tvåan vid kläder, då.

Men det var inte bara hösten som kom, utan även 1,2 ton flytspackel. Det levererades hem till oss, men eftersom vår grusgång inte är riktigt lämplig för större bilar än personvagnar så fick det lastas av en bra bit från huset. För att få in det på ett lämpligt förvaringsställe var det alltså bara att lasta två 30 kilossäckar på skottkärran och köra den runt huset och ner till tvättstugan. 20 gånger. Farfar och Fredrik tog i så de kommer ha träningsvärk imorgon.

Vad vi ska göra med ett drygt ton flytspackel? Golv i källarplanet. Det är just nu grov betong, orangemålad på sina ställen. Det syns alltså i bilden ovan. Vi tänker ju göra om det oinredda källarplanet till ett plan med riktiga rum och vettig boendestandard, och då behöver vi ha plana golv som vi sen kan sätta plattor på. Fast först ska vi förstås kolla och eventuellt göra om avloppet. *suck*

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Efter gårdagens invigning av grindöppnaren fick vi klagomål över att spektaklet inte fanns på video.

Så här kommer den: Videon från öppningen inför premiärpassagen imorse, alltså den första riktiga användningen

Inget mer springande in och ut ur bilen fjorton gånger per dag och slut med gafflande om vems jobb det egentligen är att gå ur bilen och öppna.

Nu blir det istället slagsmål om vem som ska få trycka på knappen.

Ja, och så en hel del väntan på den långsamma, långsamma öppningen. Inte som mammans raska slängande med grinden.

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Ikväll var det mangrann uppslutning vid grinden. Det var nämligen dags för den stora invigningen av de senaste veckornas projekt: den elektriska grindöppnaren.

Det har varit en hel del arbete med att få den elektriska grindöppnaren på plats. Det har svetsats, slipats, svetsats om och svurits. Målning och mätning, dragning av el och grävning av diken. Men nu, äntligen, så satt den där och skulle invigas. Ettan fick den stora äran. Precis som förväntat var det väldigt roligt att trycka på knapparna på öppnaren.

Under tiden arbetet pågick tog Tvåan sin middagslur. Han vaknade tydligen lite för tidigt, men kom ändå upp och vimsade lite i vardagsrummet. Vi satte oss i soffan, och då somnade han om. Så det var bara att sitta kvar. Det hela påminde om när jag satt på sjukhuset med honom när han var alldeles nyfödd. Fast då var han förstås väldigt mycket mindre. Men det var fint och ganska mysigt nu också.

Farmor som kom upp frå poolen efter sin lunchledighet satte sig mittemot och pusslade.

Hon tyckte att det kändes som om det saknades bitar, men så är det ju när man pusslar. Fast när jag lade ihop pusslet efteråt insåg jag att det faktiskt saknades bitar, eftersom hon inte hade kollat i lådan där de flesta bitarna var kvar. Klart att det var svårt då!

Trots att det är pandemitider så finns det tydligen helt vanliga virus också. Jag verkar ha fått ta över förkylningen som barnen delade på i veckan som gick, och som vanligt är det värre för den som är vuxen. Tvåan är ungefär lika pigg som vanligt, men låter lite nasal. Den nya rutinen med promenad till lekplatsen varje morgon har satt sig nu, så jag vet vad jag har att se fram emot när farmor och farfar åker hem.

Ettan var ganska risig i tisdag efter skolan, men med onsdagen ledig så frisknade han till helt, och har gått i skolan utan problem både torsdag och fredag. I fredags var det Halloween, och barnen var utklädda. Ettan var ninja, och ninjade också om en gammal kostym så att den funkade som ninjautstyrsel. Kreativt och genomtänkt!

Jag däremot har känt mig ordentligt sjuk idag och ägnat större delen av dagen idag åt att ligga ner, i förhoppning om att faktiskt bli friskare. Märkligt nog känner jag ingen direkt skillnad nu på kvällen. Fast det går kanske inte så snabbt att bli frisk, då. Och när jag tänker efter så har jag ju inte bara legat ner heller, utan det har ju varit en del hushållsgrejer som jag har fixat med. Men jag tror åtminstone att det får bli en tidig kväll ikväll.

Idag var det skollov på Cypern. Den 28 oktober firas nämligen Oxi Day, eller Nej-dagen. Det var nämligen den 28 oktober 1940 som Italiens ambassadör i Grekland framförde Mussolinis ultimatum om att låta axelmakterna komma in i Grekland eller få krig förklarat mot sig till Greklands premiärminister, som enligt sägnen svarade just ”Oxi”, som betyder nej. Fast i verkligheten sade han tydligen ”Alors, c’est la guerre.”. Ultimatumet framfördes strax efter 03.00 när ambassadören kom från ett kalas på ambassaden, och 05.30 så gick de italienska styrkorna in i Grekland. Vanligtvis firas Oxi Day med militärparad, men den ställdes in i år.

Ettan var alltså hemma från skolan, så istället fick han leka med sin lillebror och sin pappa.

Jag och Fredrik passade på att smita iväg ut ikväll. Barnen skulle få farfars risotto till middag, så de skulle inte sakna oss. Eftersom virusläget är som det är dukade vi upp ett bord på trädgårdsgången istället för att gå ut på lokal. Egentligen passar det oss perfekt, för vi gillar ju att vara hemma. Idag blev det kall mat eftersom det var första gången vi testade upplägget, men jag tror egentligen att vi skulle kunna få till en varm middag där med lite planering och förberedelse.

Idag var det den första lediga dagen sedan farmor och farfar kom hit. Det firade vi med arbetsläger för alla. Fast Tvåan och farmor arbetade med att prata, läsa och rita. Och bada i poolen, förstås.

Farfar och Ettan fick i uppdrag att ta bort en del av häcken vid poolen. Arbetet påbörjades för någon månad sedan, men har stått still sedan dess. Men nu när det fanns ett par extra händer var det ett perfekt tillfälle att fortsätta.

Farfar visade sig vara segare än cypresserna, så lagom till trekaffet hade han besegrat dem, med benäget bistånd av Ettan. Efterarbetet är kvar, så det ska sågas och kvistas och bäras framöver.

Det blev verkligen så HIMLA mycket bättre i trädgården efter det. Nu känns det som det kan bli en trädgård, istället för att bara vara en helt osedd yta bredvid poolen. Nackdelen med det är förstås att vi ser hur illa behandlad den delen har varit under året. Men nu ska det bli ändring på det. Trädgården, here I come!

Under tiden farfar slutförde det sista med häcken, passade farmor på att bada med Tvåan.

Jag, som inte var ansvarig för barnen, passade på att ta tag i lite olika syprojekt. Jag fick klart den första dynan, och lyckades få Fredrik att sätta upp en gardinskena vid dörren i vårt sovrum. Imorgon ska jag få ordning på gardinen som jag har mätt in idag.

Fredrik, han fick ägna hela förmiddagen åt att svetsa. Det var ett tag sedan, så jag tror att han var ganska nöjd. Dessutom finns det möjligheter att han faktiskt får klart grindöppnaren i morgon, och dä lär han bli ännu nöjdare.

Dagarna går, och Tvåan har helt övergett mig till förmån för farmor. Det känns lite konstigt, eftersom det har varit jag som har varit favoriten nu i ett par år. Men samtidigt är det bra, för jag har varit lite orolig för att han inte träffar så många andra och att det då skulle bli svårt att anknyta till nya personer. Nu är ju inte farmor alldeles ny förstås, men det är ändå spännande att se hur starkt bandet är och hur fort det gick.

Så istället för att vara förälder ägnar jag dagarna åt att jobba ikapp med en massa projekt som har blivit liggande. Och då har jag upptäckt att det ju är jobbigt att jobba. Jag blir alldeles trött i huvudet på eftermiddagarna. Tänk. Jag hade glömt hur det var.

Virussituationen på Cypern har blivit väldig mycket sämre den senaste veckan, och nu har det införts nya restriktioner för andra gången på knappt en vecka. Nu måste vi ha mask även utomhus på offentliga platser, och alla sociala aktiviteter och all sport för barn under 18 är inställt i ett par veckor. Det känns lite knasigt att ha fått hit farmor och farfar mitt i det här, men samtidigt tänker jag att det kanske inte är så mycket bättre i Sverige ändå. Vi rör ju oss inte ute bland så mycket folk heller, och här finns åtminstone en stor trädgård och byar som är relativt opåverkade. De första veckorna så tycker väl farmor och farfar att det är alldeles tillräckligt att få träffa barnbarn (och kanske också barn), så det kanske ska ordna sig ändå. Någon gång blir det väl bättre med virusläget, så man kan våga sig ut bland folk igen.

Nu när vi har blivit en storfamilj istället för den vanliga lilla kärnfamiljen är det nya rutiner som får bli till och ta plats. Farmor och farfar ska förhoppningsvis stanna ett tag, så vi behöver skaffa oss en vardag som fungerar för oss allihop.

För det är ju faktiskt inte helt självklart att det fungerar att bo så tätt ihop en längre period. Kanske framförallt för Fredrik, som ju har flyttat ihop med sina föräldrar igen. Fast jag är ju inte heller van vid att ha någon som går runt i mitt hus och… lever. Och jag vet ju själv att det blir lite knasigt att bo hos någon annan och försöka passa in sig i deras liv, så det är säkert inte lätt för farmor och farfar att bo hos oss heller.

Dessutom blir det ju ännu lite svårare nu när antalet virusfall ökar här på Cypern, och det inte riktigt är läge att spendera hela dagar i stan. Istället är vi ju lite mer låsta till hemmet och byn vi bor i, som inte är så stor eller erbjuder speciellt mycket förströelse. Men nu vet vi ju alla om det här, och vi kommer försöka jämka ihop oss så att det fungerar för oss alla, åtminstone hjälpligt.

De här första dagarna är det ju stort för barnen att farmor och farfar är här, så nu är det ju nytt, spännande och roligt. Jag och Fredrik passar på att jobba järnet medan Ettan är i skolan och Tvåan leker med farmor och farfar. När det blir lite mer vanligt att farmor och farfar är här kanske rutinerna får ändras igen. Det är ju inte meningen att de ska komma hit och vara barnvakter på heltid, utan de ska ju kunna ha semester och hitta på saker på egen hand de också. Även om det är kul med barnbarnen, förstås.

Kanske är det jobbigast för Ettan, som har sin skola och läxorna precis som vanligt. Han får ju inte så mycket tid som han skulle vilja med farmor och farfar, som han har längtat så mycket efter. På det sättet är det skönt att de har tänkt stanna ett tag, så att vi inte behöver ”hetsumgås” med varandra för att känna att vi inte missar något.