Livet

De kom! I morses, lite i fem ringde Fredriks telefon. Det var taxichauffören som inte hittade hit. Förstås. Trots att Fredrik hade försett honom med en massa extra information, inklusive kartlänk. Med sig i bilen hade han farmor och farfar. Efter en hel del dividerande och vägledning via telefon gick det ändå att få taxin på rätt väg och så var de här. Äntligen!

Jag vaknade vid 03.40 och kunde inte somna om, utan låg mest och väntade. Ettan vaknade vid 04.30 och låg och läste under tiden han väntade. När jag sa att taxin var här studsade han upp ur sängen och fick på sig kläder på några sekunder och rusade ut genom dörren. Det var så att Fredrik hade svårt att hänga med ut och bort mot grinden. Jag ägnade mig åt att göra kaffe under tiden.

Farfar klev in genom dörren ungefär samtidigt som Tvåan kom upptassande. Tvåan var inte helt nöjd med att det var andra människor här när han var alldeles nyvaken, men efter några minuter tinade han upp och resten av dagen har han spenderat nära farmor. Jag har blivit förpassad till avbytarbänken.

Gästerna hade varit på väg i nästan ett dygn, så de var rejält trötta. Farmor passade på att sova samtidigt som Tvåan sov förmiddag, och då snodde jag också åt mig någon timmes stödsömn. Farfar däremot, han fick åka ut och flyga modellplan med de andra två istället. Resten av dagen har tillbringats med att prova poolen, äta, kolla på omgivningarna och leka.

Jag testade att göra en äppelpaj utan socker och mjöl. Det blev oväntat bra. Till och med Fredrik, som annars är ganska skeptisk till anpassningar, tyckte det var helt godkänt. Även resten av ätarna tyckte det var gott.

Jag har precis nattat det andra barnet för kvällen, och sitter i soffan och undrar vart den här dagen tog vägen. Vad hände, egentligen? Kanske är det förkylningen som slår till på kvällarna och gör mig lite mer luddig i huvudet än vanligt, men det känns väldigt avlägset, redan.

Om jag anstränger mig så kan jag förstås komma ihåg att Fredrik har jobbat med gästrummet nästan hela dagen. Ettan har hjälpt till med jobb i killar-kan-garaget under tiden. Det betyder i sin tur att jag har tillbringat motsvarande tid med Tvåan. Det kanske också hjälpte till att få dagen att försvinna. Fast medan herrarna shoppade flytspackel fick jag gå ensam i mataffären. Det kunde varit trevligt, men det var lite för mycket folk för att jag skulle kunna riktigt njuta av det. Tydligen var det inte helt lätt att räkna med två barn i byggaffären, så mängden flytspackel blev alldeles för snålt tilltagen. Nu räckte det till knappt en tredjedel av rummet. Nåja, det kommer fler dagar och det finns förhoppningsvis mer flytspackel.

Gästrummet börjar nu bli beboeligt, förutom debaclet med flytspacklet. När som helst nu kommer det finnas sängar monterade, och jag har fixat till sängkläder som ligger här bredvid på soffan. Så när det förhoppningsvis dyker upp besök tidigt i morgon bitti så kan de ramla rakt ner i bäddade sängar. Vill de ha frukost innan de somnar finns det nybakat bröd. Förutom att träffa gästerna ser jag också fram mot frukosten. Nybakat bröd med smör och ost och så en kopp kaffe. Mmmm!

Vi verkar ha blivit en familj som spelar spel med jämna mellanrum. Det verkar också som om alla tycker att det är ganska roligt, åtminstone innan slutresultatet visar sig.

För att vi skulle få lite mer att välja på när det är speldags så bestämde jag mig för ett tag sedan för att köpa ytterligare ett spel. Valet föll på Carcassonne. Egentligen visste jag inget om det, men jag har sett namnet flyga förbi när spelande kompisar har diskuterat spel. Och när jag upptäckte att det har en speltid på 30-45 minuter och kan spelas på 2 så var det ett givet val.

När jag satte mig ner och började kolla lite på att köpa det förstod jag att det var lika bra att slå på stort direkt och köpa Big Box-varianten. Då ingår originalspelet och 11 expansions.

Häromveckan var det dags. Ettan kom och frågade om vi inte kunde spela det stora spelet, och det ar väl klart att vi kunde. Fast först var vi rätt förvirrade. Det var många brickor, med väldigt diskreta markeringar för expansionerna, så det tog en ganska bra stund innan vi kom igång.

Själva spelet var enkelt att lära sig, och lätt nog att spela för att Tvåan skulle kunna vara med i mitt lag och välja bricka att plocka upp. Däremot fick jag placera ut dem, för även om han kan se var det skulle kunna ligga så krävs det lite mer strategiskt tänkande än en tvååring har. Fast han verkar vara nöjd med att få vara med ändå, trots att han inte orkar sitta stilla genom hela partiet.

När vi väl hade fått grepp om spelet gick det nästan att spela det på angiven tid. Ettan verkar gilla det också, kanske speciellt för att han vann de första partierna vi spelade. Efter några omgångar har vi börjat testa diverse expansions, och de ger ju spelet ytterligare dimensioner. Jag är klart nöjd med både spelet som sådant och att vi köpte Big Box.

Tvåan verkar ha kommit på att han kan bestämma saker nu. Förutom att det innebär att det är ganska mycket känslor här hemma, eftersom han ju inte får bestämma allt han försöker, så betyder det att han och jag går på utflykt lite oftare nu än tidigare.

Idag bestämde han redan när Fredrik åkte för att lämna Ettan på skolan att vi skulle gå på utflykt. Eftersom det har blivit höst här också, med morgontemperaturer under 20 grader, försökte jag fördröja avfärden en aning för att vi inte skulle behöva klä på oss extra. Men när temperaturen hade stigit lite så tog vi med oss vagnen och traskade iväg mot lekplatsen.

Precis som förra gången tog det oss ungefär en timmes promenad att komma dit. Idag bestämde Tvåan sig för att plocka skräp längs vägen, och när vi kom till den orange papperskorgen slängde han det. Mycket redigt. Framme på lekplatsen gungade han av hjärtans lust, och städade sen lite där också.

Den största behållningen av utflykten för mig var att jag språkade med lokalbefolkningen. Vid ett av husen vi gick förbi stod det nämligen en man och beskar sitt enorma fikonträd. På blandad (mycket) bruten grekiska och engelska frågade jag om jag kunde få ett par grenar som sticklingar, och det fick jag. Han var dock lite bekymrad för det är fortfarande för varmt för det egentligen, november och december är bättre.

Men han klippte av två grenar åt mig, och berättade hur jag skulle göra med dem. På grekiska. Jag skulle också lämna dem vid hans hus och hämta dem på tillbakavägen, eftersom man kan få kliande utslag av bladen så jag skulle bära dem så kort sträcka som möjligt tyckte han.

Så nu har jag satt dem i vatten enligt instruktioner och hoppas att det ska fungera. För det är ju roligare med plantor av sticklingar än köpta, och ett fikonträd har jag ju bestämt mig för att skaffa!

Och jag kanske inte ska vara så stressad över min dåliga grekiska, eftersom jag ändå lyckades begripa vad han sa, även om det var mycket kroppsspråk också.

Saker jag inte trodde om vår oss: vi är en spelfamilj. Till och med Tvåan verkar tycka det är roligt när vi ska spela. Han rusar iväg och vill hämta spelen så snart vi pratar om att vi ska spela spel.

Tvåan gillar att vara med och spela ”vunna manten”, och klarar det nästan. Det tar dock lite för lång tid för honom, så han kan inte riktigt sitta stilla och vara med hela vägen. Ja, och så behöver han ju någon som räknar åt honom och hanterar hans pengar. Men slå med tärningen och vända på brickorna går galant. Han lämnar till och med från sig tärningen när det är nästa spelares tur.

Jag är väldigt förtjust i Ticket to Ride. Ettan gillar det också, men han blir oerhört arg när han inte lyckas med sina rutter eller när han inte vinner. Det märks tydligt att han har utvecklat sitt strategiska tänkande under de gånger vi har spelat. Nu har han ett mycket bättre parallellt tänkande, även om han kan fastna i vissa hjulspår ibland. Ofta hjälper det att påminna honom om att plocka upp fler destinationer eller att bygga något han kan.

För att Tvåan också skulle ha ett eget spel har han fått Snakes and Ladders. Vi spelade det ett par gånger, men det är lite svårt med koncentrationen. Det roligaste med spelet just nu är nog att det är hans eget. Favoriten är att ta av locket, plocka upp allting, ställa upp pjäserna och sedan packa ihop allting igen och lägga på locket. Och så igen.

Uno är ett annat klassiskt tidsfördriv här i familjen. Det spelar vi oftast på två, när Ettan behöver underhållas och Fredrik jobbar. Tvåan brukar få sitta med och ha några egna kort, även om han inte är med och spelar. Eftersom vi är så vana vid tvåpersonersspelet kan det ibland vara svårt att hålla reda på vem som ska göra vad när vi faktiskt spelar på tre.

Vi spelar förstås också kort. När det är jag och Ettan spelar vi ofta Vändtia eller Casino. När Fredrik också är med är Sjuan en favorit.

Det finns vissa högtider som är värda att firas, trots att de är hittepå. En sådan är kanelbullens dag. Hela familjen gillar ju kanelbullar, så det är klart att det får vara så.

Jag satte alltså en bulldeg i förmiddags. Ettan ville vara med och baka, fast han tyckte det var jobbigt att knåda, så det fick jag göra. Däremot var han en stjärna på att mortla kardemumma. Han övade också på att göra bullknutar.

När Ettan övade på att göra knutar fick Tvåan en egen bit deg att göra bulle av. Han plattade ut den, och jag bredde på lite fyllning och sen rullade jag ihop den och så fick han lägga den i en form.

Bullarna blev fantastiskt goda, precis som vanligt. Vi bakar just in time, så det var knappt att de hade svalnat från ugnsvärmen så att de gick att hantera när vi åt dem. Och vad det är svårt att hejda sig! En kanelbulle räcker ju inte långt.

Om det blev någon middag? Jodå. Fast de två barnen var inte så hungriga, visade det sig när maten stod på border. Ganska många kanelbullar räcker tydligen mer än 3 timmar.