Livet

Vi blev ju adopterade av en katt häromsistens. Tydligen skvallrade han för åtminstone en av sina kompisar, för häromdagen var det två katter här utanför.

Den senaste katten är en dam som jamar tyst men mycket. Hon är också mycket förtjust i människor, och går gärna precis framför fötterna på oss. Hon försöker pressa sig genom glaset på köksdörren för att komma in, och jag fick utan vidare klappa henne när jag försökte. Hon verkade föredra hårda strykningar på huvudet, och lade sig på rygg och visade magen för mig.

Fredrik gav henne också mat ute vid grinden. Hon var mycket lättare än den första katten att locka med sig, så antagligen är hon redan van vid människor.

Nu när vi har blivit adopterade av två katter tyckte vi det var dags att ge dem namn istället för att kalla dem ”Katten” eller ”den grå katten” och ”den vita katten”. Fredrik bestämde snabbt att de ska heta Nisse och Karin. Så nu är det så.

Vi ska försöka hålla Nisse och Karin utomhus, men de ska nog få ett litet hus att bo i för att hålla borta den värsta kylan. Kanske blir det Ettans första murningsprojekt? Frågan är väl bara om det kommer hjälpa, för katter är ju kända för att absolut inte använda saker avsedda för dem.

Som en del av er kanske kommer ihåg har jag provat mig genom stora delar av Cyperns kaffesortiment. Favoriten blev Tescos Italian Inspired, men det fanns ändå inget som kunde mäta sig med Zoégas Intenzo, som var vårt huskaffe i Sverige. Och när vi väl insåg det, så såg vi till att det levererades hit kaffe från Sverige med jämna mellanrum. Fast om vi vill ha svenskt kaffe så finns det kanske fler som också går här på ön och trånar efter det, tänkte vi efter ett tag.

Så varför inte ta hit en större mängd och sälja till de som liksom vi har saknat en lokal distributör av riktigt gott svenskt kaffe? Sagt och gjort, vi satte igång jobbet med att försöka få tag i en större mängd kaffe och få det levererat till Cypern. Samtidigt satte vi upp en onlineaffär på svensktkaffe.cy för att kunna sälja till alla kaffetrånande svenskar på Cypern. Efter en viss väntan så kom det idag äntligen hit! Barnen blev mycket glada och rusade genast iväg till lastningsplatsen.

Så nu vet vi att man kan packa in en kubikmeter kaffe i en Toyota Aygo.

Givetvis fick hela familjen hjälpa till att lasta i och ur. Även om Tvåan mest hjälpte till genom att vifta med kaffemått och vara ivägen.

Att få hit svenskt kaffe och att lasta i och ur det, var förstås det lilla jobbet. Den spännande delen med försäljning är ju kvar. Men nu KÖR VI!

Så, alla ni som vill köpa gott svenskt kaffe på Cypern, eller känner någon som skulle vilja det, kom och köp! Vi skickar till hela Cypern (ej nordsidan) och kan också mötas upp för fysisk avhämtning i Limassol.

Häromveckan upptäckte vi en katt som smög omkring utanför köksdörren. Det är en vacker mörkgrå hankatt med gröna ögon. Efter ett tag satte den sig på kökstrappan och betraktade oss genom köksdörren. Den verkade inte speciellt rädd, men inte heller tillät den oss att komma nära. Vi har faktiskt pratat om att skaffa utekatt som kan hålla efter djuren runt huset, så vi var inte helt avogt inställda till besöket.

Katten kom närmare och närmare och försökte efter några dagar gå in i huset. Då motade vi ut den, för någon innekatt har vi inte tänkt oss. När vi kunde sitta och titta på den på någon meters håll så såg vi att den var väldigt mager. Magra katter jagar bäst, det vet vi alla. Men eftersom vi gärna vill ha en katt som håller ordning på råttor, möss och ormar så tänkte vi att det kanske var bra ändå att ge den lite mat, så den inte lämnade oss för att det inte fanns någon mat här.

Vi tänkte att det skulle vara bäst att inte ge den mat vid huset (där ska den ju fånga odjur!), utan tänkte försöka locka ut den till grinden och ge den torrfoder där. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Den var inte jätteintresserad av att bli iväglockad från huset, ens med mat. Vi lade ett matspår ut till en hög torrfoder, och hoppades på det bästa.

Morgonen efter var kattmaten borta. Den kan i och för sig ha blivit uppäten av både myror eller ödlor, för de visade sig gilla fodret vi lade ut som doftspår. Och det finns förstås massor med katter i området, så vi kan ju inte vara säkra på att det var just ”vår” katt som åt det. Men katten kom tillbaka idag, så vi kan väl hoppas på att den lyckas knipa en mus eller två så att den inte dör av hunger. Kanske har vi blivit fem i familjen?

Idag var det ledsna miner på alla här i hushållet. Farmor och farfar åkte nämligen tillbaka till Sverige. Det var nog ingen som tyckte det var speciellt roligt, även om de två som skulle resa såg fram emot att komma hem till sitt eget hem efter ett antal jobbiga flygresor. Vi andra tyckte gott de kunde fått stanna hos oss ett bra tag till.

För att muntra upp oss och tänka på något annat spelade vi spel och gjorde fläskpannkaka till middag. Det lättade upp stämningen lite, ändå. Till och med vädret tyckte tydligen att det var fel att släppa iväg den äldre generationen, för precis när det hade mörknat och vi gick in för kvällen så öppnades himlen och det kom ett rejält skyfall.

Fast nog är det så att det drar i hjärtat lite nu. Det är alltid jobbigt att säga hej då, men nu när ingen av oss vet när vi kan ses igen är det extra kämpigt.

Nå, det är ju inget vi kan göra något åt. Vi får acceptera situationen som den är och göra det bästa av den. Jag ska ju fylla varje vaken stund med julpyntstillverkning, och sedan dekoration av huset med resultaten, till exempel.

Vissa i familjen har fyllt åtta år alldeles nyss. Det blev ju förstås inte något stort firande med ett stort barnkalas med massor av gäster, utan istället blev det ett familjekalas hemma.

Morgonen började med presenter på sängen och skönsång från resten av familjen. Till min stora lycka blev den första presenten, en Dödsstjärne-lampa, mottagen med förtjusta tjut och lysande ögon. Den gick verkligen hem, trots att det var ett smärre debacle med ett oannonserat besök i garaget under tillverkningen.

Ända sedan Ettan läste Leilas kokbok för att hitta muffinsrecept så har han trånat efter citronpaj med hallonmaräng. Och födelsedagen är ju ett perfekt tillfälle. Jag kan väl säga att jag borde läst receptet ganska mycket noggrannare och funderat över hur mycket paj som egentligen behövdes till oss. För 12 bitar paj, det är MYCKET. Speciellt när man är två barn och fyra vuxna, där två har vant sig av ganska mycket med socker. Jag och Ettan förberedde pajskalet och citron-curden dagen innan, så på födelsedagen var det bara att vispa marängen och lägga ihop allt.

Jag tyckte pajen blev god, men väldigt, väldigt söt. Det bekräftades av farmor som inte har slutat med socker. Men samtidigt var citron-curden väldigt syrlig. Fast den dominerande känslan var ändå att den var för söt. Tvåan åt förstås glatt upp sin bit, och Ettan var också väldigt nöjd och bad om mer maräng. Mormor och morfar var med via Skype, så det blev ett familjekalas helt i linje med tidens anda.

Fredrik fick också fira. Han hade köpt fyra kilo kött som han lade på grillen, och sedan fick det ligga där hela dagen för att bli pulled pork till middagen. Väldigt gott, och uppskattat av både födelsedagsbarnet och Tvåan.

Eftersom farmor och farfar ska åka tillbaka till Sverige snart så passade vi på att erbjuda barnen en repris på farfars fantastiska risotto igår. Det betydde också att jag och Fredrik kunde smita iväg och äta utan barn.

Nu är ju läget som det är med virus och utegångsförbud och så, och dessutom har vädret slagit om till höst. Det var alltså inte riktigt aktuellt att sitta på trädgårdsgången den här gången, och verkligen inte att gå på lokal, utan vi fick tänka om. Regnet hängde i luften och det var under 20 grader. Vi ville ha någonstans under tak, som var lite skyddad från väder. Vi hamnade till slut på balkongen, efter att ett par andra förslag ratats.

Det hade både för- och nackdelar. Det var fint med belysningen, och bekvämt att vara nära bekvämligheter. Däremot var barnen väldigt nyfikna på varför vi inte var inne med dem och farmor och farfar, och kom och kollade oss flera gånger under kvällen (som var kanske ett par timmar lång, totalt).

När Tvåan hade lagt sig, och farmor hade läst ett par sagor för honom frågade han ”när kommer mamma?” och ville inte sova alls utan mig. Så då var väl kvällen slut, helt enkelt. Jag gick in och nattade barn, och Fredrik jobbade en sväng. Men vi hann i alla fall prata lite med varandra, både om viktigheter och om annat. Jag tror att det får räknas som en lyckad kväll.

Ettan fick hjälpa farfar och göra risotto, och sedan proppade de i sig. De åt inte riktigt lika mycket som förra gången, men det var inte några stora rester som blev över.

Jaha. Virusläget uppför sig inte som myndigheterna vill, så nu är det nya och fler restriktioner som gäller för Limassol och Pafos. Inga matetablissemang får ha öppet annat än för utkörning, utegångsförbud mellan 20 och 05, mask både inne och ute, distansarbete och distansundervisning för de högre årskurserna i skolan, frisörer, gym, skönhetssalonger ska vara stängda. Och så får vi inte passera kommungränserna, varken ut eller in. Vi är alltså inlåsta, om än på ett större område än vår egen tomt. Det här gäller i första hand till 30 november, men vi får väl se hur länge det faktiskt kommer hålla på. Dispens för resor mellan distrikten ges faktiskt för att ta sig till flygplatserna, så farmor och farfar ska nog kunna ta sig till flyget trots restriktioner.

Ettan som går i primary school får lov att gå till skolan som vanligt. Fast först ska han ha höstlov i en dryg vecka. Jag kom också på att det är skolfotodags när han börjar igen, så jag passade på att fixa en klipptid till honom hos vår frisör idag, innan hon måste stänga. Som vanligt pratar hon bara grekiska, men jag kan åtminstone presentera mig numera och hon vet vem jag är. Idag lyckades vi faktiskt boka en tid tillsammans, utan hjälp av hennes engelsktalande man. Det framgick också att det var till min son. Jag är mycket stolt över mig själv.

Fredrik i sin tur förberedde sig för nedstängningen genom att handla en massa saker. Så nu har vi (jul-)belysning på balkongen. Likadana slingor kommer sättas upp i barnens rum, förstås.

Barnen fick kläder också. Det börjar ju bli svalt här nu, och Tvåan har ju inte haft så mycket kläder under sommaren. En del grejer för husfix har vi också skaffat, så vi ska nog inte gå sysslolösa de kommande veckorna. Vi hade ju tänkt åka på (virussäkra) utflykter den kommande veckan när Ettan har lov, men det blir det ju inget med. Kanske ska vi dock lasta in oss i bilen allihop och åka till grannbyn och titta på kyrkan. Tvåan har nämligen fått dille på kyrktorn och klockor de senaste dagarna. Möjligen har farmor och farfar haft ett finger med i spelet också…

Jag tror att de flesta delar samma stora dröm just nu: att pandemin ska ha nått sitt slut och livet ska kunna bli som det var innan. Men den drömmen får vi nog fortsätta ha ett tag till, tror jag. Och antagligen kommer vi inte kunna gå tillbaka till precis som det var innan heller.

Men trots att pandemin styr de stora drömmarna och skeendena så finns det ändå massor med små drömmar. Och varför ska vi inte kunna drömma om små saker, bara för att det är något stort som stör?

Bland mina små drömmar just nu finns:

Börja löpa igen. Åh, vad jag saknar att springa! Det känns som om det var evigheter sedan jag var ute och sprang. Känslan när kroppen lyder hjärnan trots att det är jobbigt som tusan, och benen tar steg efter steg… Och efteråt, när jag är trött och varvar ner med att gå till grinden och tillbaks. Så himla härligt!

Att det ska bli en snöig vinter. Skidåkning! Tvåan är stor nog för att prova på skidåkning, så om det kommer snö här på Cypern i år så hoppas jag på att han också kommer tycka det är roligt att åka skidor.

Göra julpynt med barnen. Okej, det här är kanske en helt ouppnåelig dröm när jag tänker efter. Men i min fantasi sitter vi tillsammans och gör bland annat en julkrans av julgranskulor. Jag hittade en massa andra roliga och juliga saker man kan göra här!

Se julfilm med Fredrik. Alltså, det är ju snart jul. Och jag längtar faktiskt efter att sitta med Fredrik och titta på julfilm. Jag vet inte riktigt vilken, men Die Hard, Love Actually, Dödligt Vapen, Tomten är far till alla barnen, Bad Santa och Santa Clause är alla fina filmer. Om än på olika sätt.

Vad drömmer du om?

Idag har det varit en dag med både lek och arbete. Farfar och Ettan har röjt i trädgården och burit ut ris utanför häcken. Efter en stark insats så blev hela jättehögen bortröjd. Nu ser ser det nästan ut som en trädgård. Det kan till och med bli riktigt bra med lite kärlek och omtanke. Och nu går det faktiskt att tänka på det som en trädgård och fundera på hur jag vill ha det i framtiden.

Eftermiddagen inleddes med farsdagsfika bestående av skogsbärsmuffins som jag hade bakat med trädgården röjdes. Själva fikat var precis så hysteriskt som det kan bli med två övertaggade barn, så bilden tog jag på resterna.

Efter fikat var det fri lek. Farmor och Ettan lekte klapplekar och löste korsord.

Tvåan och farfar spelade gitarr.

Fredrik ägnade sig åt diverse eljobb.

Och rätt som det var så hade jag fått lampor över diskbänken!

Så då var det dags för familjespel. Vi spelade en omgång Carcassonne, och farmor överraskade sig själv med att vinna stort.

Någon löpning blev det inte, för jag har fortfarande lite ont i halsen. Och det ät bättre att bli frisk innan jag börjar anstränga kroppen, tror jag ändå. Jag får hitta andra sätt att hantera situationen under tiden. Meditation är ett, yoga är ett annat. Att inte överkonsumera nyheter fungerar också. Och så givetvis att vara glad för de bra dagarna, när det inte känns så himla svårt eller hemskt. Idag var en sån dag.

Nu sitter jag uppkrupen i soffan under en yllefilt och lyssnar på höstvindarna som blåser mot fönsterna. Mörkret har lagt sig över byn utanför fönstret, så nu tänder jag lampor inomhus för mysbelysning. Det är höst även här, alltså. Fast hösttemperaturen är rätt mycket högre än vad jag är van vid, mellan 20 och 25 grader på dagarna.

Men mörkret och den grå himlen som visar upp sig även här ibland påverkar mig ändå. Jag blir mer melankolisk, och har lite svårt att uppbåda någon direkt entusiasm. Världsläget hjälper ju inte direkt till med humöret heller. Jag minns inte att hösten påverkade mig så tydligt när vi bodde i Sverige. Kanske blir det mer påtagligt här, där det är så mycket sol under sommaren att det blir så stor skillnad när det blir en eller ett par dagar mulet.

För att inte deppa ihop helt har jag börjat meditera. Inget långt och avancerat, utan korta guidade meditationer. Jag har laddat ner Insight Timer i telefonen, och väljer lite planlöst ut meditationer att testa. Nu i början satsar jag på ungefär 10 minuter om dagen. De jag har testat hittills har varit helt ok, om än inget fantastiskt.

Eftersom jag har varit förkyld rätt länge har jag inte kunnat springa på nästan en månad heller. Det är klart att det också inverkar på humör och mående. Så nu får den här förkylningen vara över, för jag behöver verkligen springa. Både för huvudet och för kroppen. Jag tror jag ska försöka redan i morgon.

Kanske ska jag också försöka göra yoga någon gång i veckan åtminstone. Det brukar jag ju må bra av. Ungefär samtidigt som jag blev förkyld fick jag ont i min ena axel och nacken på samma sida, och trots att jag har ägnat mig åt rehab har det inte blivit helt bra än. Förhoppningsvis håller den för yoga ändå. I alla fall om jag väljer något snällt.