Idag tog vi med farmor och farfar på söndagsutflykt till Cospicua. Dit kommer man genom att först ta båten till Valletta, sedan promenera tvärs genom huvudstaden, och slutligen ta en båt till.
F och Tvåan på båten. Båda med tramsbyxorna på, tydligen.
Landstigning i Valletta, efter första båtresan.
Promenera är förresten inte helt rätt ord för det man gör genom Valletta med en barnvagn. Staden består delvis av trappor, så en hel del av promenaden består i att någon får bära barnvagnen uppför eller nedför långa trappor. En annan del av promenaden består av att äta glass. I alla fall ibland.
Starkmamman bär barnvagn i Valletta. Farmor ser oroligt på.
Glasspaus i Valletta.
När vi väl kom till Cospicua var det lunchdags, och sedan promenerade vi i solskenet längs kajen i Senglea, som är grannstaden och den andra av de tre städerna (den tredje är Vittoriosa). Det ligger så mycket båtar där att det nästan luktar pengar.
Segelbåtar i långa rader.
Vi tog en kaffe på kajen i solskenet, med utsikt över glittrande vågor och en varvskran som var målad som en giraff, och sedan vände vi tillbaks samma väg som vi kom. Det blev en finfin utflykt!
Vi har haft sjukstuga i familjen i nästan en vecka nu, vilket har skapat lite tystnad några dagar här på bloggen. Dagisdödsförkylningarna, som vi hade hoppats slippa här på ön, verkar tyvärr finnas även på Malta. Kanske förstärks de till och med i privatskolan, eftersom många av barnen har åtminstone en förälder som reser en hel del och alltså åker flygplan ofta.
Men nu verkar i alla fall Ettan har frisknat till. F kom nog över puckeln igår, även om han stånkar och stönar en hel del idag också. Tvåan ska vi byta namn på till Sir Väs, för han rosslar som en hel karl. Han har haft ett par nätter där han har vägrat sova i sovrummet och istället krävt att få åka vagn eller sova på soffan, men förhoppningsvis är han också på bättringsvägen nu. Och jag, då? Ja, alltså jag har ju knappt börjat, så vi får väl se hur min släng kommer se ut.
In other news så har farmor och farfar anlänt till ön för att hälsa på under några veckor, vilket skapade stor lycka vid dagens hämtning vid skolan. Att Ettan fick tillbringa dagen med dem passade dessutom mig och F fint, eftersom det mitt i sjukstugan ramlade in ett relativt stort jobb som ska klaras av.
Farmor och farfar med Ettan. Kikaren framför ögonen beror på att han tycker att det är för ljust.
Efter att ha ålat sig framåt i en vecka eller så har nu Tvåan börjat ställa sig upp i krypställning, så snart blir det till att säkra huset från golvet och en meter eller så upp. För tillfället är det dock ganska lätt att ha koll på var han befinner sig, eftersom han har en väldigt avslöjande hosta. Lämpligt nog hade farmor med sig en störtkruka för krypande och klättrande barn med sig i present också.
Här på Malta verkar våren ha kommit igång ordentligt. Temperaturen börjar närma sig 20 grader på dagarna, och solen lyser från en blå himmel. Människorna jag möter ute under mina dagliga promenader har nu tydliga turistdrag, med shorts, linne, kortärmade tröjor och sandaler. På klipporna runt Sliema finns det både soldyrkare och de lite modigare som badar.
Idag efter skolan blev det besök i parken med några kompisar till Ettan. Det röjdes runt rejält både med och utan boll, som man kan tänka sig när sex stycken gossar i 5-6-årsåldern befinner sig på en lekplats med plats för spring och lek.
Intensiv fotbollslek.
Tvåan gjorde lekplats-lek-debut. Han var mycket nöjd med detta.
Vi hade, för ovanlighetens skull, med oss fikamellis bestående av rulltårta, som av någon anledning heter Swiss cake här, och ”saft”. Saften är ett pulver med jordgubbssmak, och när den är färdigblandad är den röd och har en ordentligt syntetisk jordgubbssmak. Ettan och F gillar den, jag är lite mer tveksam.
Ibland så kommer jag på mig själv med att leka vuxen. Och det märkligaste av allt är att människor omkring mig verkar gå på det, och faktiskt tro att det är på riktigt.
Jag tycker fortfarande att det känns konstigt att säga ”min man” om F, trots att vi har varit gifta i drygt 10 år. Det är inte det att det är konstigt att leva med honom, för det känns helt naturligt, men just att säga ”min man” får mig att verka vuxen och att jag är en sådan som är gift.
24/7 2008. ”De gick på det, nu är vi gifta!”
På samma sätt var det konstigt första gången jag fick presentera mig som ”Ettans mamma”, men skillnaden där är att jag verkar ha vant mig vid att vara någons mamma. Nu är det konstigt att säga ”barnen”. ”Barnen”, liksom. Vi verkar ha två?!
Ettan. Med glasögon.
Tvåan. Med hatt.
Självklart är det också konstigt när människor verkar tycka att jag är kompetent på mitt jobb, och besitter kunskap eller erfarenhet som inte alla andra har – det är ju bara jag, och sånt jag gör. Fast det är ju verkligen på låtsas, så det kan jag mest skratta åt och fascineras av.
Jordgubbar i mars. Söta, goda och fulla av smak. Äts med vispad grädde och vaniljglass, såklart. I solsken, förstås.
Jordgubbar med korrekta tillbehör. Ej svenska.
Och så verkar det som om Tvåan äntligen har bemästrat fysiken, och kan åla sig framåt och inte bara bakåt. Ettan i sin tur har bemästrat matematiken och lärt sig addera tre-, fyr- och femsiffriga tal. Ja, alla tal, alltså.
Jag lever med en man som känner sig halv utan bil. Vi har haft bil under hela vårt förhållande, minst en åt gången. När vi flyttade till Malta sålde vi bilen, och sedan dess har vi inte skaffat någon. Det är dyrt med bil på Malta, både i inköp och med försäkring, och eftersom det är så trångt är det även ont om parkeringsplatser.
Vi bor ju mitt i Sliema, så i vårt vardagsliv har vi inte något jättestort behov av en bil. Ettans skola finns på gångavstånd, liksom mathandel, om man inte väljer att köpa mat från någon av online-affärerna. Lekparker och bad finns också det på kort gångavstånd.
Däremot är trafiken på Malta… jag ska inte säga hemsk, för den är inte det. Men den är tjock. Det är mycket bilar på liten yta, och alla ska till samma ställe vid samma tid, så rusningstrafiken är intensiv, om än inte i så hög hastighet. Det är mycket köer, och vid fel tidpunkt kan det ta 45 minuter att ta sig tre kilometer. Vi har vid något tillfälle spenderat mer än en timme på att ta oss den knappa milen till flygplatsen.
När vi precis hade flyttat hit åkte vi på en del bussutflykter, men det är inte heller riktigt hållbart eftersom busstrafiken är lite osäker. Är bussen full kör den nämligen bara förbi, och så får du vänta på nästa buss, och hoppas att den inte är lika full. Så visst, vi har väl egentligen behövt en bil vid lite olika tillfällen. En del gånger har vi löst det med taxi, som är med svenska mått mätt billigt, men det blir ofta en hel del väntan inblandat vid utflykter med taxi, speciellt när vi redan är lite trötta och ska hem.
I höstas såg så F en elbil som stod vid en laddstolpe, och var märkt med GOTO. Han kollade upp det, och det visade sig vara en då nystartad bilpool med elbilar. F gick med, och sedan dess har vi gjort flera bilutflykter. Vi är nöjda hittills, bilarna är fräscha och det är smidigt att använda appen, och inte minst – F får äntligen köra bil igen.
En elbil, på sin alldeles egen parkeringsplats.
GOTO har speciella parkeringsplatser över hela ön, där du kan hämta och lämna bilen. Behöver du kan du alltså köra enkel väg. I alla fall om parkeringsplatsen där du har tänkt att lämna bilen 1. finns och 2. är ledig. Det där med parkeringsdisciplin är inte maltesernas starka sida nämligen. Finns det en ledig plats tar man den, oavsett om den är reserverad eller inte. Ibland är det också så att det rivs eller byggs där p-platsen ska vara enligt kartan i appen, så att den inte fysiskt finns.
Igår var vi ute och kollade på förödelsen efter helgens stormande. Man kan lugnt säga att det hade blåst en hel del. Det var många lyktstolpar som var avbrutna eller hade tappat själva lamporna. Träden längs strandpromenaden liknade mest ett plockepinn och lutade lite hit och lite dit.
…å än slank han hit, å än slank han dit…
Ja, i de fall som träden stod kvar, alltså. Det var en hel del träd i diverse storlekar som inte hade klarat sig så bra i vindarna. Detsamma gällde för övrigt presenningarna på byggnadsställningarna.
Ett inte längre helt träd. Inte heller presenningen i bakgrunden är hel.
Havet var fortfarande argt, och duschade oförsiktiga förbipasserande på strandpromenaden.
Poolen vid strandpromenaden. Nu med havsvatten.
Restaurangerna med de bästa lägena vid soligt väder var kanske inte så nöjda med sitt läge just för tillfället.
Restaurang med schysst läge. Notera de saknade glasrutorna vid vänster hörn.
Ettan tappade benen ungefär här, men jag tvingade både honom och resten av familjen att fortsätta längs strandpromenaden, för en sådan här syn lär vi inte träffa på igen. För att få tillbaka benen samlade Ettan täljpinnar i storlek 180 cm. Pappan fick bära dem, som ett standar, eftersom de hade kvar en del av kronan. Detta väckte stor förtret bland maratonlöparna som var ute och sprang längs strandpromenaden, då de tyckte att vi tog för stor plats. Fast de var väl bara sura för att loppet som skulle gått i söndags ställdes in, tänker jag.
Vi har storm och regn på Malta den här helgen. Det började i går kväll, och eskalerade under natten. För oss är det inga större problem, eftersom vi bor mitt inne i Sliema. De enda åtgärderna vi har vidtagit är att flytta in grillen från taket, och skydda elektroniken med paraply. Såhär långt har det värsta med vädret varit att det blir lite blött på vissa ställen och kallt inomhus, eftersom ingenting är tätt i huset vi hyr så vinden har i princip fritt spelrum. Well, det är lite överdrivet förstås, men det är verkligen stora glipor i alla öppningar.
Vattentät elektronik. Med den lilla internetsladden i hårddisken.
På morgonen trotsade vi myndigheternas rekommendationer om att stanna inomhus och lyckades ta oss ända till gathörnet och vår lokala mataffär. Vi införskaffade torrjäst och grädde, och jag bakade bullar som blev till semlor.
Hela familjen mitt i stormen.
Släta bullar. Kommer ätas upp.
Förädlade. Årets första, men troligen inte sista.
Stormen lät oss uppleva vårt första strömavbrott här på ön också. Det var bara lokalt och strömmen var borta i ungefär en timme. Det absolut värsta med det var att inte kunna spela tevespel (enligt Ettan) och att bulldegen fick jäsa lite extra (enligt mig). Här upplevde vi också en av fördelarna med gasspisen, och fick äta ägg och bäjkon-lunch trots den frånvarande strömmen.
Snygga och goda. I alla fall utan extra smör.
(F erkänner absolut inget, men semmelbulle bredd med smör var tydligen bättre i teorin än på riktigt. Dock ej beroende på själva bullen.)
På lördagarna får man äta godis, det vet alla som har (eller har varit) barn. I den här familjen är det något slags tradition att man får köpa sitt lördagsgodis på lördagarna. Sedan vi flyttade till Malta har det inneburit att vi har fått gå till affären redan klockan åtta på lördagsmorgonen vissa veckor.
Efter att ha umgåtts med det maltesiska godisutbudet i sådär 9 månader har vissa favoriter utkristalliserat sig för mig och resten av familjen. Men innan vi går in på dem så låt mig konstatera några saker.
Det är stor skillnad på maltesiskt och svenskt godis, framför allt när det gäller gelegodis. Medan svenska tillverkare satsar på naturliga ingredienser och försöker dra ner på socker och färgämnen verkar de maltesiska (eller europeiska, jag vet inte riktigt var allt godis tillverkas) inte alls bry sig om det. Här är det istället färgglatt och sött som gäller.
Gelegodis håller sig färskt och mjukt länge på Malta, eftersom det är så fuktigt inomhus.
Jag trodde att jag skulle sakna salt godis och Gott&Blandat, eftersom det inte finns på Malta (eller i Europa utanför Sverige och Finland), men så har det inte blivit.
Skumtomtar passade jag på att äta när vi hälsade på i Sverige över jul, och då köpte jag också en låda Aladdin som fick följa med hem.
Så, vad har vi för favoritgodis på Malta, då? Jag samlade dem på bild här nedanför (och alltså fick vi en ovanligt stor mängd lördagsgodis den här veckan, hehe).
Lördagens skörd.
Cadbury Dairy Milk Caramel. Smakar som svensk Center, fast med lite rökigare ton på kolan.
Maltesers (duh!). Har inget med Malta att göra, utan har fått sitt namn från innanmätet som är fluffigt och frasigt malt- och mjölkskum. Ytterhöljet är mjölkchoklad. F är inte så förtjust men jag gillar dem massor.
Cadbury Dairy Milk Wholenut. Läskigt god choklad som jag nästan inte kan sluta äta av när den finns hemma. F gillar den också, som tur är.
Maynards Bassets Winegums. Det här är alltså inte Bassets vingummi som man kan hitta i Sverige, utan en annan tillverkares variant. Den är acceptabel om man är ute efter gelegodis och inte vill ha barnvarianterna. Idag hittade vi även en tangy variant, som hade surt utanpå.
F vill lägga till persiko-gelegodisar också. Han kan gå hela vägen till Tigné Point (vilket tar säkert 20 minuter med 6-åring och vagn) för att köpa dem när andan faller på. Fast idag fanns det bara Apfelringe (som minsann innehåller vitaminer, se där!).
Jag hoppas att 2019 kommer innehålla lite färre stora omvälvande grejer än 2018. Fast jag vet ju att vi kommer flytta igen, och det är ju stort förstås.
En gul dörr, dock inte min.
Min förhoppning för året är att vi landar i ett liv och boende som blir mer permanent än det nuvarande, och som känns rätt för oss. Jag och F är överens om vi vill äga vårt boende, både för att känna att vi vill fixa och förbättra det så det passar oss så bra som möjligt, och som en del i skapandet av frihet. Med ett fastare boende kommer också ett visst mått av inredning och inredningstankar att få ta plats (äntligen!). Och trädgård! Jag längtar efter en trädgård som man faktiskt kan vistas i. Med uteplats. Och belysning…
Ja, och så är det de vanliga grejerna – ta hand om mig själv, vilket betyder att jag ska försöka löpa tre gånger i veckan, yoga en gång och träna styrketräning ett par gånger. Och inte slå på mig själv om det inte blir av. Göra tid för stickning och läsa böcker. Skriva.
Nytt för 2019 är att i årets planer ingår det att ta hand om vårt företag. Vi har en content-byrå med fokus på text, och den ska vi låta växa i en lagom takt. För mig innebär det här också att jag behöver lära mig hantera mitt behov av trygghet, och släppa taget lite och lita på att det blir bra. Nyttigt, men svårt när man inte är van.
Året kommer också innehålla en hel del barnrelaterat, såklart. En cykel till Ettan är inte långt borta (den han hade i Sverige blev för liten och fick stanna kvar). Han ska tydligen också få lära sig programmera med sin pappa. Jag ska kanske få roa mig med Tvåan under tiden, och jaga efter honom när han väl bemästrar krypandet. Eller möjligen så kommer han vägra krypa och börja gå direkt istället, vilket en del tecken tyder på.
Ettan och Tvåan. Lite suddiga, sådär som de kan vara ibland.
Det känns som om 2019 kommer bli ett bra och spännande år, om än jobbigt och lite nervöst.
