Malta

Utflykt: L-Arka ta’Noe

Publicerat den av sara

Vi var sugna på att hitta på något härom helgen. Utbudet av utflykter på Malta är något begränsat, det är ju ingen stor ö, men efter lite efterforskning hittade vi faktiskt något som vi kunde tänka oss.

L-Arka ta’Noe (som betyder Noaks ark) är en av två djurparker på Malta. Och låt mig säga det här från början – djurhållning är något man kan ha åsikter om. Tycker man att konceptet djurpark är fel så ska man definitivt välja någon annan utflykt på Malta. Med det sagt så tyckte jag att L-Arka ta’Noe kändes ren och fräsch och djuren verkade må ok även om inhägnaderna var väldigt små i många fall.

Jag tyckte att det var roligt att få se en känguru, för det har jag nog inte gjort förut. Den hoppade, till och med. Ettan matade alpackor med jordnötter, men var nog inte superintresserad av djuren egentligen. Tvåan var mest road av gräsmattan. Den lilla leopardungen såg jag i förbifarten när den kom förbi, buren i famnen på en ung skötare.

Apor, som verkligen inte hade det så roligt.
Kolla, en randig häst!
F och Tvåan kollar in påfåglarna.
Kängurus? Kängurur? Kängurar?
Getter.
Lamor och något slags get.
Frigående höns.
Trötta tigrar.

När vi hade gått ett varv kikade jag in i souvenirbutiken. Kanske var det den mest talande buren av de alla. Möjligen borde de funderat igenom sin skyltning. Eller så hade de gjort det.

”Jag vet, vi hänger de stora fåglarna i taket…!”

Typiskt Malta

Publicerat den av sara

Ja, det finns ju många saker som är typiskt Malta. Det kanske mest framträdande är ”Mela”, ett litet ord som är vokabulärens motsvarighet till en axelryckning. Det kan översättas till ”ojdå”, eller ”hoppsan”, eller ”det blev inte så”, eller ”jaha, då ska vi se”, eller ”ba” eller något liknande. Dock är det inte riktigt städat, så det är inte något som man som utlänning får lov att slänga sig med hur som helst.

Maltas eget öl heter Cisk, och det är en ljus lager. Det har bryggts på ön sedan 1929, och fyller alltså 90 år i år. Jag tycker att det är väldigt gott, som smakar som en schysst, välgjord lager ska göra. och det finns det tydligen fler som håller med.

En annan typisk maltesisk grej är Kinnie. Det är en läsk som smakar bitter apelsin, med en lite örtig ton. Den är inte så söt, så det är inte direkt en barn-läsk. Jag gillar den jättemycket, och kommer sakna den när vi flyttar härifrån. Jag såg i någon reklam att man tydligen ska blanda Kinnie och Cynar, men jag hade ingen hemma så jag tog Campari istället. Och ja, näe… det var väl ingen favorit, varken hos mig eller F. Det finns dock en möjlighet att vi måste testa Cynar, eftersom det är gjort på kronärtskocka (som är en favorit hos vissa, men inte alls hos andra här hemma).

Campari och Kinnie.

Härom morgonen upptäckte jag också en gatskylt som kändes väldigt maltesisk. Jag har gått förbi det stället nästan varje dag i ett år nu, men inte sett skylten förrän nu.

Hästförbud.

Alltså… det är så många frågor som skylten bjuder in till. Varför får inte hästarna gå längre? Vilka hästar är de som är förbjudna? Och varför har jag inte lagt märke till den tidigare? Jag har åtminstone inte sett några hästar i varken Sliema eller St julians, de två städerna som möts ungefär här, så kanske fungerar förbudet.

Vi går på restaurang: San Giovanni

Publicerat den av sara

Vi var i Valletta och hamnade på San Giovanni. Den ligger precis vid utgången från Saint John’s Co-Cathedral, och det passerar väldigt många människor utanför vilket ger en del underhållning till maten.

Vi behövde lunch efter en misslyckad utflykt för att hämta ett id-kort. När vi väl hade enats om vilket bord vi skulle sitta vid så kom menyn snabbt. Eftersom klockan var innan tolv och det var en lördag så fick vi såklart frukostmenyn. Uppenbarligen var jag för hungrig för att kunna kommunicera, för det tog ett par försök att formulera för servitören att vi ville ha lunchmenyn, men den dök upp kvickt nog när vi väl var överens om vad det var vi var ute efter.

Jag valde en burgare med allt på, F tog en lite mindre fullspäckad burgare och Ettan valde en pizza med pepperoni. När vi hade beställt fick Tvåan lite förrätt i form av kex. Den sköljde han ned med vatten ur ett glas, komplett med dagisklunkande deluxe.

Kexätaren med sitt vattenglas.

Drickan kom på bordet snabbt nog, och med folket som passerade gick det ganska bra att vänta på maten.

Pepperonipizza.
Burgare.
Burgare extra allt.

Burgarna var bra. De var gjorda på riktigt kött och precis lagom stekta. Pommes fritesen var lika sorgliga som vanligt på Malta, förstås. Pizzan var god, men pepperonin var för stark enligt Ettan. Tvåan petade i sig en del pommes frites och några pizzakanter. Fast det mesta hamnade förstås på marken under barnstolen.

San Giovanni är ett helt ok ställe för en burgare eller pizza, så för en måltid där menyn består av det vanliga maltesiska utbudet var det ett bra val. Vi kommer kanske inte att gå tillbaka, men vi var inte heller missnöjda.

Vi går på café: Napule è

Publicerat den av sara

Vi passade på att testa ett nyöppnat café häromdagen. Eller ja, vi är ju på Malta, så de flesta caféer kanske kan anses vara nyöppnade, vid närmare eftertanke. Det öppnas och stängs affärer, restauranger och caféer lite hipp som happ här, verkar det som. Hursomhelst. Napule è ligger runt hörnet från Ettans skola, och det har varit öppet kanske en vecka. Innan dess renoverades lokalen under några månader efter att ha inhyst ett… café.

Det var svårt med beställningarna. Jag ville ha en chokladcroissant, medan sällskapet väntade med sin beställning. Personalen ville gärna få det till att jag skulle beställa två croissanter, men det lyckades jag avstyra. När jag sedan ville ha en dubbel espresso till croissanten var hon helt säker på att jag ville ha två espresso, kunde jag konstatera efter att ha använt mina väldigt begränsade kunskaper i italienska. Så jag avstyrde även det och fick faktiskt en dubbel espresso och den croissanten jag hade siktat in mig på, efter ett par försök med andra bakverk.

Morgonfika, med solsken och skuggor.

Sällskapets beställning var inte heller felfri. Den brittiska kvinnan beställde en latte, och fick mycket riktigt ett glas mjölk till sin croissant. Det var inte det hon hade tänkt sig. Så hon försökte förklara vad det var hon ville ha, och då kom det ut en macchiato, det vill säga en espresso med yttepyttelite mjölk i. På tredje försöket med förklaringar om vad det var hon ville ha, där Americano förekom ett par gånger, så sken personalen plötsligt upp ”Aha! Cappuccino!”. Tja, well, ungefär. Behöver jag säga att innehavarna var från Italien?

Det var lite upprörd stämning vid bordet sedan, då sällskapet hävdade att ALLA vet vad en latte är. Jag sa inget om italienska och mjölk, utan log bara.

Croissanten var iallafall frasig och god, och Tvåan smaskade glatt i sig båda ändbitarna. Kaffet var starkt, så även om det rådde viss språkförbistring, och själva lokalen lämnade en hel del mys att önska så var det ett helt ok ställe. Men nästa gång blir det nog take-away.

Vi går på restaurang: Il-Fortizza

Publicerat den av sara

Vi har varit på restaurang igen. Den här gången åt vi på Il-Fortizza, delvis för att F ville på utflykt till ett torn, vilket röstades ned av Ettan. Så istället fick vi äta i ett torn. Kanske var det lika bra som utflykten skulle varit?

Maten på Il-Fortizza är ungefär densamma som all restaurangmat på Malta; pasta, burgare, pizza och sallad. Ettan fastnade snabbt för Chicken nuggets från barnmenyn medan jag och F hade svårare att bestämma oss. Till slut valde F en Cordon Bleu, och jag blev överväldigad av ett svårt kolhydratbehov (jag skyller på amningen!) och tog en pasta med bland annat tryffel och kyckling.

Kycklingpasta med tryffel.
Cordon bleu.
Chicken nuggets med pommes frites. Och ketchup och majonnäs, såklart.

Det var tidig lunchtid, så restaurangen var ganska folktom. Det gjorde i och för sig att väntan på maten inte blev speciellt lång. Portionerna var stora, och pastan var riktigt god. F undrade mest vad grejen med Cordon Bleu var, även om utförandet var klanderfritt. Ettan tyckte att nuggetsarna var god, ”fast bara det utanpå (=frityrsmeten) och inte det vita inuti (=kycklingen)”. Nåja. Det är ju ändå pommes fritesen som är huvudnumret, det vet alla. Med ketchup och majonnäs. Tvåan hade en stol med eget bord på, och där fick han pommes frites och lite kycklingbitar, men det mesta hamnade på golvet. Inte så lätt att äta ute med bara tre tänder i underkäken, trots Maltas paradnummer soggiga pommes frites.

Efter maten gick jag för att kolla in efterrättsdiskarna. Jag hittade inget som jag föll för, men Ettan skulle också kolla. Han kunde såklart inte motstå regnbågskakan, så det fick bli en bit sån.

Vissa fick efterrätt…
…som var hur snygg som helst.

Fast den är ju som de flesta sydeuropeiska bakverk mest söt och inte så mycket mer smak än så. Mer än halva blev kvar, trots att både jag och F hjälpte till. Nåja. Den var ju väldigt snygg.

Jag blev positivt överraskad av Il-Fortizza. Maten var bra och välgjord och även om menyn inte erbjöd några direkta överraskningar så kan jag lätt tänka mig att äta här igen.

Vi går på café: French Affaire

Publicerat den av sara

Härom morgonen var det avlämning av Ettan på Tigné Point istället för på skolan eftersom det var sports day. Det passade mig ypperligt, eftersom på Tigné Point ligger French Affaire. De har Sliemas bästa croissanter sägs det, och hittills har vi inte varit missnöjda när vi har varit där.

Så efter lämningen styrde jag F bort från vägen hemåt och vi tog ett bord i solen och varsin kaffe och croisssant beställdes istället. Han muttrade lite, men jag hävdade att det var för konsten.

Jag brukar välja chokladcroissant, medan F föredrar jordgubbssylt i sin.

Förmiddagsfika.

Kaffet och croissanterna kom snabbt ut på bordet och såg finfina ut. Fast… den här gången var det inte lika bra som det brukar. Kaffet var starkt och gott, men croissanterna… De var frasiga och kändes nybakade, men mängden fyllning var definitivt mindre än vid tidigare besök. Egentligen var det inte för lite fyllning, men det kändes ändå lite snopet att det var mindre än tidigare. Lite som Tycho Jonssons besvikelse på juldagen, när han inte får julklappen från faster Märta – ”Sa och sa! Det var ju MIN tallrik!”.

Nåja. Det är fortfarande en av de bästa croissanterna i Sliema som serveras på French Affaire, och de är inte ens speciellt dyra. Kaffet däremot, tar de ordentligt betalt för. Nästa gång kanske det bara blir croissanterna, helt enkelt.

Söndagsutflykt till Festa Frawli

Publicerat den av sara

Idag var det Festa Frawli – jordgubbsfestival – i Mġarr, så vi tog en bil och åkte på utflykt. Parkeringen var ordentligt uppstyrd till vår förvåning, och det var inga problem alls att få tag i en festivalparkering på ett fält bredvid stan. När vi så kom in i den avspärrade stan var det en massa marknadsstånd längs gatorna.

För att vi inte ska glömma vad det är vi firar.

På torget framför kyrkan såldes det allsköns bakverk från diverse tält, allt med jordgubbar, såklart. Vi hade vagnen med oss, och det kombinerat med en övertaggad sexåring och två folkskygga föräldrar ledde till en snabb reträtt efter en kort vända bland marknadsstånden.

Vi köpte några askar jordgubbar, av vilka vi mumsade i oss en på stående fot. De var väldigt söta och goda, men ganska hårda i konsistensen. Och jättestora!

Jättejordgubbar.

Det fanns också jordgubbslikör, och det var vi ju tvungna att köpa med oss en flaska av. F som har testat säger att den smakar som lite för lite utspädd jordgubbssaft. Jag ser fram mot jordgubbskir på taket framöver.

Även Ettan tröttnade på marknaden efter att ha ätit jordgubbarna och krävde en lekplats istället. Så dagens höjdpunkt var nog ändå lekplatsen, och att man kunde skjuta pilbåge och prova riddarustningar (med SVÄRD!) på fotbollsplanen bredvid.

Riddarhjälmen på!
Stor koncentration.

Vi går på café: Cinnabon

Publicerat den av sara

Efter att ha låtit bli att falla för kanelbulle-suget rätt länge så gick det inte längre en dag. Det fick bli en promenad till Cinnabon. Vi har varit på Cinnabon på Ix-Xatt tidigare, men nu var det dags att testa The Point-kanelbullarna.

För en svensk så är det en lite märklig variant av kanelbullar som erbjuds – det är mycket frosting och färskost-topping på de stora bullarna. Cinnabon är en kedja, ursprungligen från USA, och det märks på storleken på bullarna. De är inte riktigt i Haga-storlek, men det är lätt att dela en vanlig bulle på två. Ettan ville ha en fullstor, fast vi övertygade honom om att en minibon-roll skulle räcka. Jag och F tog Roll-on-the-go, jag med choklad och F med caramel. Jag hade egentligen velat ha en plain, men det hade de ingen färdig.

”Kanelbullar”. Notera frostingen.

Jag gillar Cinnabon, men chokladvarianten av Roll-on-the-go (som är en sönderdelad kanelbulle i en bägare, med massor av topping) var lite för mycket. Det var mer choklad än kanelbulle. Gott, i och för sig, men kanske inte sådär så att det stillade suget efter kanelbulle. Tänk, då kanske jag måste gå dit igen och äta en plain istället…

Ettan hävdade efter att ha satt i sig sin minibon-roll att han behövde en till. Det fick han inte. Däremot tyckte han inte om min chokladdränkta variant.

”Mini-roll”. Med frosting.

Jag får se om jag klarar av en hel kanelbulle, eller om jag får hålla mig till Roll-on-the-go nästa gång jag går på Cinnabon. För fler gånger lär det bli.

Påsk på Malta

Publicerat den av sara

Påsken är som bekant den viktigaste högtiden inom den katolska kyrkan. Det är tydligt på Malta. Alla affärer är stängda på långfredagen och påskdagen, och det är mycket kyrkliga aktiviteter under hela helgen.

Stilla veckan inleddes i Sliema i lördags med en parad genom gatorna som illustrerade Jesu lidande under påskhelgen (finns det ett svenskt ord eller begrepp för Passion of Christ?). Idag, skärtorsdagen är det ”Seven Visits” när man besöker sju kyrkor.

Långfredagen är nedstämd, och många kyrkor har tagit bort sina ordinarie utsmyckningar den här dagen. I många städer och församlingar håller man dagen i åminnelse genom en högtidlig, tyst, procession genom staden med statyer i människostorlek som visar Jesu lidande på korset och andra scener ur Jesu lidande.

På söndagen, påskdagen, ändras stämningen helt. Då är det en glädjens dag och man firar Jesu uppståndelse genom att ringa i kyrkklockorna och i processionerna med den uppståndne Jesus ingår även marschband som spelar glada stycken. I slutet av processionen bereder åskådarna en väg för de som bär statyerna och dessa springer tillbaka till kyrkan för att föra dit den uppståndne Jesus.

På påskdagen är det Maltesisk tradition att äta Figolla, som är en kaka med mandelfyllning i form av en kanin, fisk, hjärta eller ett lamm. I vissa församlingar välsignar prästerna barnens Figolli (plural av Figolla) på påskdagens morgon, och då kan man se barnen stå utanför kyrkan och vänta.

Vi fick en Figolla av vår snälla maltesiska granne häromdagen. Det var väldigt sött, med dels en söt och ganska tung kaka och dels glasyren, konstaterade vi.

Traditionell maltesisk Figolla, i form av ett flygplan. Notera chokladägget i mitten.

I affären hittade vi också i veckan ett bröd som såg roligt ut. Vi köpte det och gick hem och slog upp vad det var. Qagħaq ta’l-appostli heter det, och det betyder apostelns krans. Det är ett vitt, mjukt bröd med sesamfrön och rostade mandlar på. Traditionellt finns det bara att köpa på skärtorsdagen och långfredagen.

Påskbröd.
1 kommentar

Vi går på restaurang: The Brew

Publicerat den av sara

Vi firade farmors födelsedag genom att äta en sen lunch/tidig middag på The Brew. Det började lite halvbra med att det bara fanns barbord tillgängliga, men de hade barnstol, åtminstone.
…som var i vanlig höjd, så Tvåan var ändå inte riktigt med. Som tur var somnade han i vagnen istället och sov sig igenom större delen av besöket.

Efter viss beslutsvånda blev det burgare för mig (Django) och Ettan (klassisk amerikansk), medan F valde ett full set ribs och farmor och farfar tog Kyckling Kiev.

Django.
Classic American burger.
Massor med ribs.
Kyckling.

Min burgare som skulle serveras med guacamole saknade det. När jag frågade efter det fick jag veta att de inte hade det. Fast jag kunde få avocadosås istället om jag ville det, vilket jag ville. När den kom till bordet så hade de tydligen inte någon avocado heller, utan jag fick chipotle-majo och pesto-majo istället. Ribsen var goda och kycklingen saftig, så höga betyg där. Även den klassiska burgaren var god.

Vi drack vin till maten, men eftersom de brygger sin egen öl fick vissa av oss öl till efterrätt. Jag valde en Equinox APA, F något slags pilsner och farfar en Golden Ale. Jag valde rätt öl tror jag, och F konstaterade, som vanligt när det vankas hantverksöl, att han borde valt en Cisk.