När vi var och tittade på vårt hus första gången konstaterade jag att det fanns ett granatäppleträd i trädgården. Oerhört exotiskt! Fast inte här då, för granatäpplen finns verkligen överallt här, så det råder verkligen ingen brist på dem. Det kändes dock lyxigt att kunna plocka alldeles egna granatäpplen i trädgården.
Döm därför om min besvikelse när jag inte fick några frukter på granatäppleträdet den första sommaren, trots överdådig blomning. Jag läste på lite, och fick lära mig att det var bra att gödsla ordentligt. Så jag gödslade, men tänkte att det där kan ju inte stämma helt och hållet, eftersom det kommer frukt på träden som står på övergivna tomter. Nåja.
Och i år, då? Nu har jag inte gödslat, och inte heller handpollinerat. Trädet blommar vackert, som vanligt. Vi har haft lite trassel med bevattningssystemet de senaste månaderna, och ett av problemen var att den kretsen som vattnar granatäppleträdet inte har fungerat. Jag har alltså fått vattna för hand istället. Och helt plötsligt en dag när jag stod där och vattnade så såg jag det: mitt första granatäpple!
Granatäpple och blivande granatäpple!
Jag fortsatte helt enkelt att stödvattna och plötsligt dök det upp massor med frukter. En del av dem har i och för sig ramlat ner på marken utan att ha mognat, men några finns det allt kvar på trädet och de växer som de ska. Dessutom fortsätter det att blomma, så det finns möjlighet att det dyker upp fler frukter allt eftersom.
Så nu vet jag: för att få frukt på träden behövs det vatten. Och 20 år gamla bevattningssystem är inte pålitliga och bör bytas ut.
I våras kom det ett önskemål från barnens farmor: hon skulle så gärna vilja att vi planterade en hibiscus i trädgården, för hon tycker blommorna är så vackra. Vi letade lite, men det var lockdown och vi höll oss mycket hemma, så vi hittade inte någon planta då. Men nu är det planteringssäsong här, och härom veckan hittade jag minsann hibiscusplantor i affären. Vips hade jag ställt en i kundvagnen, och passade på att ta ett varv runt växterna för att se vad som fanns.
Farmors Hibiscus.
Ett grapefruktträd, och blodgrape dessutom, fick också följa med i vagnen. Det var lite meckigt att få in dem i bilen, tillsammans med tvenne telningar, men med lite trixande så gick det tillräckligt bra.
Den här gången var det extra jobbigt att gräva ner dem i trädgården, eftersom det var andra växter som skulle tas bort innan nykomlingarna skulle planteras. Nu är vi nämligen inne på omformning av trädgården så den verkligen blir min. Jag rekvirerade grävhjälp från Fredrik, och även farfar bidrog med ett rejält handtag eller två. Efter ett tags grävande och slitande i olika rötter så stod mina nya växter där de skulle, och vi har ett trist träd och en pinnig pelargon mindre i trädgården. Nu hoppas jag att de tar sig ordentligt, bara.
Om några år så tänker jag äta nyplockad blodgrape till frukost, sådetså!
Jag vet att jag har sagt det förut, men att ägna mig åt min trädgård är verkligen en sysselsättning som gör mig lycklig. Jag tycker det är härligt att vara utomhus och göra saker, och jag tycker om långsiktigheten i att plantera nytt. Att rensa undan ogräs och gamla löv gör trädgården vackrare och det är också en skön känsla.
Ända sedan vi flyttade till Medelhavet har jag drömt om att ha ett fikonträd, och ett grapefruktträd. Det ingick liksom i min långsiktiga målbild för livet i ett varmare klimat.
I vår trädgård finns det flera fruktträd, men inte varken grapefrukt eller fikon. Dessutom är apelsinträdet som finns en sort som har nästan ingen fruktsyra och därför smakar de nästan inget alls.
Så, efter ett par år här kom jag äntligen till skott. En dag när vi var och handlade fanns det fruktträd att köpa. Jag lade snabbt vantarna på ett apelsinträd och ett fikonträd, men jag hittade inga grapefruktträd. Det ena kostade €6.99 och det andra €8.99, så det var inte ens speciellt dyrt. I och för sig var de inte så stora, så det kommer nog ta några år innan de bär frukt. Men som sagt, det är ju en långsiktig tillfredsställelse i det med.
Fikonträd och apelsinträd. Man och barn i bild.
När vi kom hem insåg jag att den jobbigaste delen var kvar. Själva nedgrävningen. Marken här är torr och hård och vi har inga riktiga spadar som man kan trampa ner i marken, utan man får hugga sig ner. Hackan har jag redan slagit sönder vid ett annat trädgårdsprojekt. Men jag rekryterade Ettan till jobbet och så gick vi ut och satte igång.
Ettan gräver en grop (åt andra).
Efter en timme eller så hade vi lyckats gräva två tillräckligt stora hål, stoppat i träden och fyllt på med jord. Åke var nyfiken och följde arbetet på håll. När allt var klart bestämde han sig för att det var tillräckligt ofarligt för att granska på närmare håll.
Tvenne träd planterade. Här ser jag fram emot rikliga skördar.
Vår Bougainvillea blommar för fullt, så det känns som om jag går genom ett moln av bomullstussar när jag går förbi den. Alldeles ljuvligt. Dessutom står den nära vår jasmin som fortfarande blommar och doftar fantastiskt.
Som moln av bomull. När de faller tycker Ettan de liknar fjärilar.
Förra årets tomatsådd har gett resultat i år. En stackars övervintrad planta tittade upp i våras, och nu har den fått en rejäl tomat. Vi får väl se om den får sitta kvar tills den har mognat, eller om Tvåan inte kan låta bli den. Han hävdar nämligen bestämt att han gillar gröna tomater när vi pratar om den och jag säger att han inte får lov att plocka den. Tomaterna jag försökte så i våras har det inte hänt något med. Delvis får det nog skyllas på Tvåan som har varit och grävt i krukan, men kanske är jag inte så bra på tomater, helt enkelt.
Kolla, en tomat. Det är mer än vad jag fick förra året.
I övrigt har jag inlett ett pelargonprojekt, så nu har jag en hel massa krukor med olika pelargoner i utanför köksdörren. Fler tänkte jag att det skulle bli också. Fast då behöver jag förstås köpa fler krukor. Och fixa bevattningen. Nåja, båda de grejerna går ju att göra utan alltför stort arbete.
Jag har också ett rosprojekt. Men det är på planeringsstadiet fortfarande. Det är inte heller så svårt att få till, men kommer kräva en del grävande och så inköp av själva rosorna, förstås.
Det märks, inte bara på soffor och utemiddagar, utan även på växtligheten att våren verkligen är här och att vi tågar mot sommaren i full fart.
Mimosan blommar, så den nedre trädgården är full av gulbolliga träd.
Blommande mimosa. Den ser lite ut som fyrverkerier mot himlen när det börjar kvällas.
I pergolan börjar blåregnet blomma.
Blåregn. Jag är glad att det inte är Gullregn.
Vinstockarna börjar få löv och jag drömmer redan om höstens druvor.
En av tre vinstockar. Det här är den minsta, som ger gröna druvor. De andra två ger lila.
Citronträdet (ett av dem) har fått massor med blommor, så vi kommer få massor med frukt nästa gång. Citrusträden här blommar och ger frukt någorlunda kontinuerligt, så det är svårt att säga ”nästa säsong” eller ”nästa år”.
Massor med vit-lila knoppande blommor på väg att slå ut.
Granatäppleträdet grönskar, och i år har jag köpt gödsel och tänker hålla koll på pollineringen. Förra året blev det ingen frukt, trots massor med blommor, men i år ska jag försöka få till frukt också. Eventuellt får jag handpollinera dem. Men gödsel och ordentligt med vatten kanske räcker?
Granatäppleträdet.
Men kanske det bästa ändå, att gå ut på morgonen för att slänga kaffesumpen i rabatterna och känna jasmindoften leta sig in i näsan. Nu är den som bäst, när det bara är några få blommor som har kommit. När den blommar för fullt tycker jag det kan bli för mycket, och kan inte bestämma mig för om det luktar gott eller äckligt.
Jasmine, blommor och knoppar.
Eller för all del, att ligga i den nya utesoffan och vifta på tårna mot den soliga blå himlen.
Inte fy skam, trots att det inte är ett Medelhav i bakgrunden.
Så blev det helg även den här veckan. Som vanligt undrar jag lite vart tiden tar vägen, för hur kan det ha gått en hel vecka till? Det känns ju inte direkt som om jag har hunnit med något. Fast det kanske beror mest på att mina dagar är lika varann och att jag inte producerar något mer än en tänkande och fungerande människa av en tvååring. Men snart nog blir det väl dags för mig att utföra annat arbete, så jag ska försöka ta till vara på tiden som är nu. Även om det fortfarande känns jobbigt att inte producera ”något riktigt”.
Vi har ju fortfarande lockdown här, och måste få tillstånd via sms för att gå utanför tomten, så vi håller oss till promenader i närområdet när vi behöver se något annat än trädgården och huset. Ibland kan det vara ett äventyr att slänga glas. Åtminstone om man är två år. Åttaåringen tycker att det är betydligt mindre spännande och stånkar mer när vi tvingar ut honom och hans lillebror.
I trådgården har vi bestämt oss för att försöka bli av med taggbuskarna som växer runt hela vår tomt. Buskarna har riktigt elaka taggar, som gör ont långt efter själva sticket. Vad vi ska ha istället vet vi inte, men vi börjar med att ta bort dem. Det är en perfekt kvälls- och helgaktivitet, eftersom det är utomhus och kan göras i små etapper.
Alla hjälper till. Karin inspekterar så att arbetet görs ordentligt.
Ett av de enorma buskagen hängde ner över ett av citrusträden, och det var egentligen det som triggade hela borttagningen. Jag bad Fredrik om hjälp med just det buskaget, och det fick till följd att han fick upp ögonen dels för hur taggigt det är och dels hur mycket vi har. Och vips, så var det mycket mer han ville få bort. Och jag har förstås inget emot det, jag kan lätt använda den platsen till andra växter.
Här sågas originalbusken ned. Citrusträden i förgrunden.
Förra vintern sa jag att jag aldrig mer skulle bo i ett så kallt hus. Märkligt nog gör jag det fortfarande, eftersom vi tydligen inte har lyckats få tummen ur att installera något värmesystem. Det betyder att vi har det riktigt kallt inomhus, ner mot 11-12 grader på morgonen och upp mot kanske 15-16 i köket efter en dags användande.
Så hur överlever man det, då? Jo, man går förstås ut på dagarna. Ute är det nämligen runt 17-18 grader dagtid och alltså alldeles överlevbart. Temperaturen är alltså också väldigt trädgårdsvänlig, så vi tillbringar mycket tid med att röja och jag funderar på vad som ska förändras och läggas till.
Idag gick de två äldre herrarna ut på upptäcktsfärd när Ettan var klar med skolan. Jag och Tvåan hängde kvar i trädgården, och för att jag skulle ha något att göra tog jag tag i rabatten mitt emot entrén. Den har varit full med löv och utan några direkta växter sedan vi flyttade in. Den är smal, mellan 30 och 40 centimeter, och den ligger i skugga nästan hela dagen. Häromveckan klippte jag bort det som växer in genom staketet och som hotade att ta över hela gårdsplanen. Bilden nedan är inte från idag, utan nu har det blivit ännu vildare.
Rabatten är det som ser ut som en lövhög bakom gruset.
Dagens fix började med att jag grävde ur de multna löven för att se om det fanns något annat än rotskott och ogräs under. Ett par gröna löv uppenbarade sig, men inte så mycket mer. De multna löven fick flytta in till andra rabatter för att göra lite nytta som växtgödning.
Jag flyttade mina små pyttepalettblad till rabatten för att se om de trivs där. De fick stå kvar i sina krukor så länge, tills jag har sett att de trivs med läget. Även om det är skugga så är det ljust, så jag hoppas att det ska funka. Det hade varit så snyggt tillsammans med murgrönan som växer till vänster i bilden ovan.
Framöver ska vi glesa ur det stora trädet som står precis bakom rabatten, så det blir lite ljusare. Jag har också börjat läsa in mig på växter som trivs i skugga, och det verkar som om till exempel Löjtnantshjärta skulle funka. Det vore ju hur fint som helst! Alla tips är välkomna, så vet du bra blommande växter för skugga är det fritt fram att kommentera!
Jag och Tvåan har varit ensamma hemma några dagar den här veckan. Eftersom jag ju blev förkyld igen har jag försökt undvika utflykter till lekplatsen. Ibland har det faktiskt lyckats.
Saker vi då ägnar dagarna åt är att titta till växterna och plantera lite pö om pö. Jag har annekterat ett gammalt glasbord till odlingsbord och ”växtbarnkammare”. Tids nog kommer det väl att bytas ut mot något lite mer anpassat för uppgiften, anar jag.
Men låt oss kolla på hur det går med växtligheten. Kanske minns du att jag fick fikonsticklingar och planterade palettblad och lejongap? Så här ser det ut idag!
Planteringsbordet idag.
Som synes så har faktiskt palettbladen tagit sig, åtminstone i de mindre krukorna. I de långa avlånga krukorna tror jag att spenaten jag satte tidigt i våras har kommit sig igen istället för palettbladen jag sådde där senast (i samma jord). Det var också en rejäl ruska koriander som tog fart i den andra, från samma vår-sådd. Jag får väl se om några palettblad orkar upp också.
Det roligaste är nog ändå att det faktiskt verkar som om de två fikonpinnarna faktiskt har fått lite rötter! Jag trodde att mannen jag fick dem av sa att det skulle ta 6-8 dagar, men han sa nog 6-8 veckor kanske ändå. Jag är glad att jag inte kastade dem när jag tvivlade som mest. Nu tänker jag snart peta ner dem i en av de stora krukorna bredvid entrén.
Jag har också tagit sticklingar från mina egna pelargoner och satt i kruka. Jag tänkte hänga upp dem på väggen på balkongen i amplar. Att de inte får vara inne beror nog mest på att jag har så ont om fönsterbrädor.
En kompis som faktiskt har fått flytta in är sticklingarna jag tog från fikushäcken. De första, som syns på bilden med palettbladssådden, stod nog för länge i vatten, för de vissnade. Jag klippte nya, som fick stå i vatten i några veckor. De sköt inte direkt några rötter, men jag stoppade ner dem i jord ändå. Så nu håller jag tummarna för att de ska klara sig.
Vid en av mina sopningar av torra löv i pergolan lossnade några skott från ampelliljan som står i en kruka under odlingsbordet (och syns i bild). Jag satte dem i jord och tänker mig att de kanske ska få bo inomhus om de tar sig. Några små ställen för krukor ska jag nog kunna klura ut ändå.
I köket har jag tänkt att ha ett par krukor med örter. Basilika och koriander har jag planterat, men inte tagit in än. Koriandern har tagit sig ok, men basilikan vill inte titta upp. Kanske är det för kallt? Jag får ta in krukorna och testa.
En fikus och något slags suckulent har jag också petat ner i jord. Får se om de tar sig. Tanken var att ställa dem inomhus, i en bokhylla eller så. Fast med tanke på hur mycket böcker vi har och hur lite bokhyllor i jämförelse är det inte en rimlig plan. (Folk som har en massa luft i sina bokhyllor, hur gör de egentligen?). Kanske måste jag be Fredrik bygga en blomstertrappa eller några piedestaler. Hm. Undrar var jag skulle få plats med dem? Hjälp, måste vi bygga ut huset för att jag ska få plats med växter inomhus?
Det sista som hände var faktiskt att jag stoppade ner några clementinkärnor i ett par krukor. Clementinträden på väg till lekplatsen ger massor med frukt, och eftersom vi inte har något clementinträd själva tänkte jag att jag tar ett par kärnor och testar med. Jag vet att det är ett långtidsprojekt, men det känns lite härligt att ha det ändå. Tänk sen, när jag kan säga att jag har drivit upp det där trädet helt själv, från en kärna!
Hur det har gått för lejongapen vet jag inte. Det har tittat upp något som ser ur som morotsblast, och så de gamla vanliga ogräsbladen. Jag får väl se till våren, antar jag.
Jag har en ganska lång och skuggig rabatt i min trädgård. Den ligger på framsidan, så jag ser den varenda dag. Det verkar inte som om den har fått så mycket kärlek tidigare, utan det är mest en uppsamlingsplats för diverse nedblåsta löv. Den är ganska smal, men ändå markerad, så jag funderar på vad som skulle kunna trivas där. Den har knappt någon sol, bara lite, lite på sommareftermiddagar på vissa ställen, resten av tiden är det skugga. Å andra sidan är det ju väldigt ljust här rent allmän, och förstås varmt.
Det växer Iris på ett ställe i den, och lite olika murgrönor. Men jag tänker att det vore fint med lite mer växter, så att det inte bara ser… tomt ut. Häromdagen hällde jag ut lite mer jord på ett ställe med ett litet stenröse, och så strödde jag ut lejongapsfrön som har flyttat med från Sverige. Vi får väl se om det kan fungera och ta sig, trots att vi är på Cypern.
Förhoppningsvis blir det Lejongap här framöver.
När jag ändå hade fröna och jorden framme passade jag på att så palettblad. De trivs i det här klimatet, och på Malta fanns de nästan överallt utomhus. Här har jag inte sett några plantor på ställen där jag har kunnat få sticklingar, så jag köpte en påse frön. Med tanke på hur de växer som ogräs i kruka i Sverige borde det gå att driva upp ett gäng plantor.
Kruksådd och sticklingsklipp.
Fast alltför säker på framgång ska man ju inte vara. Såhär gick det med mina tidigare odlingsförsök. Tydligen ska inte tomatplantor stå i solen i det här landet. En ynka liten tomat på den enda plantan som ville komma upp av de 6 jag försökte med i flera omgångar. Resten blev det inget av alls. *mutter*
Visset, och tomt.
Jag klippte också en stickling från en fikushäck. Jag tänker ju försöka med växter inomhus nu också, så varför inte gräva där man står? Kommer det rötter sätter jag den i en kruka och så får den bo inne och förgylla min tillvaro där.
Under tiden jag och Tvåan ägnade oss åt trädgårdsmästeri förvandlades Fredrik till snickare. Han jobbade med bänkskivorna till köket. De ska sågas och fräsas och limmas och betsas och monteras och… ja. Sådär. Så nu går det framåt med stora kliv här. Vi har betsat en provbit och konstaterat att det blir två lager, och att träspacklet vi har köpt ser okej ut även med bets. Så nu är det provlimning av fogar och sedan är det bara att göra det…
Nedmontering av diskbänken för att passa in bänkskivan som ska vara där egentligen.
Trädgårdsstädningen som påbörjades häromdagen fick en fortsättning. Trädgården är ju rejält stor, så det finns att göra. Jag och Tvåan rensade klart i rabatterna, och bar bort löven till ”komposten” utanför grinden. När löven var borta fyllde vi på med 200 liter jord. Och då blev vi inte i närheten av färdiga. Delvis kanske det berodde på att hjälpredan tyckte det var roligare att gräva i jorden än att faktiskt placera den där jag ville ha den och delvis är det kanske som Fredrik säger: ”I det här äktenskapet har jag aldrig köpt för mycket jord.”.
Lövrensning, efter.
Trädgårdsmästarens hjälpreda har varit i farten.
Under städningen träffade jag också på en av trädgårdens invånare. Mitt på trädgårdsgången låg en orm och väntade på något. Trots att den var ganska väl kamouflerad upptäckte jag den på ett par meters håll. Jag stannade på behörigt avstånd och kollade lite noggrannare. Det visade sig vara en bluntnosed viper, den enda ormen på Cypern som är giftig för människor. Det var ett ganska litet exemplar, kanske 45-50 centimeter och den var tydligt tecknad så det gick inte att ta miste.
Jag gick därifrån för att hämta kamera och se till så att inte Tvåan rusade på ormen, och när jag kom tillbaka var den borta. Förstås. Jag är inte så rädd för egen del (så länge de stannar i trädgården), men jag gillar inte riktigt att ha giftormar så nära barnen. Nu är det väl inte någon riktig panik med det heller, eftersom man tydligen har 2-8 timmar på sig att ta sig till sjukhus om man skulle bli biten, men det känns ändå lite obekvämt. Jag kollade för ett tag sedan och det har inte varit några dödsfall på grund av ormbett på 50 år, så det verkar inte som om vi (eller far- och morföräldrar) behöver vara jätteoroliga. Dessutom är det väl som vanligt med ormar – de är räddare för oss än vi för dem.
Fast som en säkerhetsåtgärd fick Fredrik ta på sig gummistövlarna och slänga resten av trädgårdsskräpet i ”komposten”, som man når via 8-10 meter i högt gräs. Jag tror att han har skrivit upp ”stövlar till Sara” på Att köpa-listan nu.
