Sara spekulerar

Fast inte riktigt ändå, för jag hoppas att jag kan gå och lägga mig alldeles snart. Men vi har hunnit med en hel del av det som var tänkt, trots det.

Morgonen inleddes med smörgåsar på vörtbröd. Så.Himla.Gott! Jag är så bra! Fredrik ugnsbakade och griljerade en skinka, som vid provsmakningen visade sig vara rökt, trots att det stod orökt på den. Lite oväntad smak, alltså. Men ganska god.

Vi pysslade med barnen också, så en del av det vi började på blev klart. Men tvååringar är verkligen inga under av tålamod, trots att de gillar att pilla med paljetter. Det visade sig att själva monteringen av Ettans pyssel var svårare än han hade tänkt sig, så Fredrik fick rycka in. Han var kanske inte superroad av det.

Under dagen och kvällen har jag gjort ungefär en treveckorssallad på rödkål, med lite senapsfrön i dressingen, gjort mandelmassa till Ettans planerade grisar och fått ihop en pepparkaksdeg.

När jag tänkte att jag var klar så insåg jag att jag måste göra mandelmusslor också, för det har jag och barnen pratat om så många gånger när vi läser ”En ovanligt ovanlig dag”.

Det var första gången jag skulle baka dem själv, hittills har jag bara ätit dem. Och själva bakningen gick väl bra, men sen… Alltså, hur GÖR man för att få ur dem ur formarna utan att de blir smulor!? Jag försökte med två stycken, men sen bestämde jag raskt att vi äter dem ur formarna, för annars blir det bara kaksmulor av alltihop. Nåja, barnen vet ju inte något annat.

Så, nu tänker jag andas ut. Klapparna har landat under granen, och kanske finns det även något i strumporna när barnen vaknar imorgon. Det kanske kan bli en jul, det här också, trots att det inte blir som det brukar. Sov gott, så kanske tomten kommer till er om ni har varit snälla!

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Idag har det varit full rulle hela dagen. Fredrik fick roa sig med att handla ”det sista” medan jag höll ställningarna i hemmet. Ettan fortsatte med gårdagens pyssel och Tvåan fick prova på limstift och paljetter för första gången. Tvåan var fantastiskt nöjd med sitt pysslande, och krävde mer när jag avslutade för mellis.

Medan barnen pysslade bakade jag vörtbröd, så imorgon blir det en riktig lyxfrukost. Båda barnen ville prova brödet innan det hade svalnat, men det fick de inte. Undrar om de kommer gilla det när de väl får varsin smörgås.

På eftermiddagen, medan barnen var ute och spelade fotboll med varann och Fredrik passade jag på att koka kola. Chokladkola blev det, hälften med hackade rostade hasselnötter och hälften med riven ingefära. Båda från Julgodis för små och stora sockerbagare, och båda blev fantastiska! Häromdagen gjorde jag gräddfudge ur samma bok, och den är också alldeles för god.

Fast jag får faktiskt erkänna att jag känner att jag har ätit tillräckligt med godis för att inte vara sugen längre. Och då har jag inte ens ätit speciellt mycket. En ganska skön känsla. Undrar hur länge den kommer sitta i.

När barnen hade somnat för kvällen blev det tomteverkstad en stund. Så nu känner jag att vi är ganska bra på banan inför julafton. Det kan till och med bli ganska bra, tror jag. I morgon ska Fredrik koka julskinka, och så ska vi väl rulla köttbullar tillsammans allihop. En treveckorssallad på rödkål kan nog också få bli till, tror jag. Ja, och så ska jag göra en liten pepparkaksdeg, för jag bakade visst slut på den första degen i helgen.

Men mest av allt vill jag kunna ta det lite lugnt imorgon, och känna julefriden sänka sig över även denna nejd. Fast det lär väl barnen inte bry sig så mycket om, anar jag…

En morgon, mitt i frukostbestyren, blev det plötsligt svart i hela huset. Strömmen hade gått. Tvåan blev mycket upprörd och ville gärna tända lampan igen. Fast när vi tände levande ljus istället så gick det också bra, förstås. Det här var ett av tillfällena när Fredrik inte muttrade så mycket över alla värmeljusstakar som finns i hushållet.

Jag hade min pannlampa redo, och fick snabbt fram den. Fast… det visade sig att jag har glömt hur man ändrar färg på den. Jag har den alltid på röd, eftersom jag använder den som läslampa för mig när Tvåan sover. Så den var kanske inte den största hjälpen. Nu har jag dock lärt mig hur man gör, så nästa gång ska det minsann bli andra bullar.

Själva frukosten fick styras om från elgrillen till gasspisen. Men det går ju bra, det också. Åtminstone när vi kom på att vi inte behöver den elektriska tändningen utan kan använda en helt vanlig tändare. Jag älskade min spis lite mer än vanligt då.

Som tur var kom strömmen tillbaka lagom till Ettan skulle duscha så han slapp duscha med levande ljus.

Julpysslet har dragit igång! Dessutom blev det målarpremiär för Tvåan. Barnen fick penslar och akrylfärg när vi hade en svensk familj på middag här, och nu skulle de invigas. Jag utrustade mig med så mycket tålamod jag kunde uppbåda, klädde av Ettan delvis och Tvåan mestadels och så lät jag det hela börja.

Ettan ägnade sig med stor iver åt att måla pinnar röda. Tvåan målade kottar i lite olika färger, och sen fick han också måla på papper med alla färgerna. Båda barnen verkade tycka att det var roligt, även om de nog gillade lite olika aspekter av det. Jag tvättade penslar, torkade bort färg som hamnat på fel ställen, servade med färgkluttar och penslar och peppade när orken tröt. Ingen skrek eller grät så jag tror att vi kan säga att det var lyckat.

Tvåan fortsatte sedan, efter avtvättning, med kreativa legobyggen.

Härom morgonen smög jag mig ur sängen vid femsnåret, och lyckades så bra med det att Tvåan fortsatte sova. Det var bara jag som var vaken, och hela tiden medan jag väntade på att kaffet skulle bli klart var jag nervös för att någon skulle komma upp och störa. Men nej, de andra tre fortsatte sova, och jag kunde sätta mig med kaffekoppen, alldeles själv i ett alldeles tyst hus. Granen, numera med ljus i, höll mig sällskap. Ah.

Under tiden jag njöt av kaffet och tystnaden funderade jag lite på året som gått. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det, för vi är säkert överens om att det har varit det märkligaste och mest skrämmande året på länge.

Ungefär så långt kom jag, innan Tvåan kom rantande ut i vardagsrummet och fyllde det med prat. Kanske är det ändå den bästa sammanfattningen av året: att det inte har funnits så mycket tid för stora tankar, utan livet har kretsat kring barn och hus.

Och det är inte det sämsta, även om det finns stora tankar som väntar på att få tänkas också.

Även tredje advent firade vi här på Cypern. Jag minns inte advent som någon stor grej från Sverige, inte ens när Ettan var i dagisålder. Men i år har vi haft adventssöndagarna som ett slags försmak inför julen, med julig fika. Kanske beror det på att vi lever i exil, eller så är det det här knasiga året som gör att vi liksom många andra satsar stenhårt på julen för att ta oss igenom december.

I fredags framkom det önskemål om att det skulle finnas lussebullar på Lucia. Såklart det ska, det hörs ju på namnet. Eftersom den första satsen försvann i ett nafs så fick jag baka nya. Och inte mig emot, jag gillar ju att baka. Jag använde Leilas recept, och de blev jättebra, den här gången också.

Men dagen började förstås långt tidigare än så. Eftersom vi är en timme före Sverige, och är morgontidiga, så hann vi med god marginal äta frukost innan det var dags för Luciamorgon. Jag hade väl egentligen inte så höga förväntningar, både barnen och jag tröttnar oftast efter ett tag. Men WOW, alltså! Årets produktion, som spelades in i Jukkasjärvi, var helt fantastisk! Jag grät och grät av rörelse i början, och när jag väl hade skärpt mig så satt vi kvar i soffan alla tre, som fastklistrade vid allt det vackra.

Fredrik bestämde att det var dags för julpynt, så han och Ettan monterade granen när Tvåan dagsov. Tvåan vaknade precis lagom till att få vara med och klä granen. Stor glädje bland alla barnen, och en del stress bland de vuxna. Vi verkar ha gjort oss av med en del glitter så det blev lite sporadiskt ditlagt. Ljusslingan hittade vi inte heller, och tydligen hade Fredrik glömt helt hur man klär en gran, för han blev mycket förvånad när jag sa, mitt i, att vi skulle ju satt i ljusen först. Nåja. Vi har ju ljusslingor, så det är väl bara att lägga i dem ovanpå allt annat. Fint blev det i alla fall. Även utan ljus. Den skarpögde kan också notera att min adventsstake är återfunnen. Fast jag tycker Fredriks är så fin att vi fortsätter med den ett tag till.

Men det var inte bara juliga grejer som skulle hända. Ettan insisterade på att de sista oliverna skulle skördas. Så det var bara att taga vad man hava, och i vårt fall var det ett kasserat täcke och en kratta. Och det gick ju bra, det med. Så nu är vår förta olivskörd bärgad. Återstår att se om vi kan (hinner) göra något med den, eller om vi får slänga den.

När Fredrik och Ettan var ute och handlade i förmiddags passade jag och Tvåan på att göra årets första julgodis. Det blev ett slags variant av Panforte, fast lite modifierat. Jag har gjort enligt receptet flera gånger och det är jättegott, men i år testade jag att smälta mörk choklad, smaksätta med rivet apelsinskal, nejlika och kanel och så helt enkelt blanda det med rostade nötter och torkad frukt. Jag använde hasselnötter, mandel och valnötter och russin, aprikoser, fikon och tranbär. Det blev jättegott tyckte både jag och Fredrik. Barnen, däremot, hävdar att det var juläcklis. Nåja, mer till oss.

Jag och barnen tillbringade en del av eftermiddagen i trädgården. Vi fortsatte på förra helgens olivskörd, och fick ner allt från träden längs gången från grinden. När vi var klara där flyttade vi ner och plockade mer från det stora trädet. Jag varvade olivplockningen med att dra upp ogräs i mängder. Karin och Nisse var också med och höll koll. Karin på nära håll som vanligt. Hon visade faktiskt upp lite jaktinstinkter och jagade efter ogräset som jag drog upp och gick omkring med.

Fast vi var ju inte ute hela dagen. Fredrik hade beställt kanelbullar till en jobbgrej, och vem är jag att säga nej när någon ber mig baka? Alltså bakade vi också. Jag kom igång lite sent, av olika anledningar, så det var inte förrän vid 16:30 vi satte tänderna i de alldeles nygräddade och varma bullarna. Då hade barnen inte fått något mellis, så idag blev det bullmellis. Det blev också bullmiddag lite senare.

Tvåan gjorde en egen bulle av en bit deg, och Ettan fick öva på att kavla, bre ut fyllning och rulla bullar. Tvåan fick lägga de skurna bullarna i formarna när han hade rullat ihop sin egen bulle och lagt den i form. Jag förutspår att båda barnen blir mästare på att baka bullar när de blir lite större.

Imorgon ska vi tydligen baka lussebullar igen. Den förra satsen tog visst slut innan Lucia.

Saker man kan göra istället för att gå till lekplatsen med Tvåan på dagarna är att gå ner till poolen och utforska ”skogen”, det vill säga trädgården bredvid poolområdet. Farfar gjorde ju en hjälteinsats där när han och farmor var här och hälsade på i höstas, så nu har det blivit öppnare och mer som en faktiskt trädgård istället för att vara ett stökigt område gömt bakom häcken vid poolen.

Nu är det också lite lättare att släppa ut Tvåan på egen hand i trädgården (medan jag är vid poolen), eftersom dels är det öppnare så det är lättare att se honom och dels är det inte varmt nog för att man ska behöva vara speciellt orolig för ormar. Så häromdagen kunde jag dammsuga poolen i lugn och ro medan Tvåan sysselsatte sig nästan själv med upptåg som nästan inte var farliga.

Jag är väldigt nöjd med att vi har en pool, och det stod ju på vår önskelista när vi letade hus. Det är grymt att ha på sommaren, åtminstone här eftersom vi inte har promenadavstånd till havet, och det är bra för barnen att bli vattenvana också.

Men… det är ju det där med att den måste städas. Ofta och regelbundet. Även när man inte använder den. Och det är lite tungt för axlarna att hantera pooldammsugaren, utöver att det är ganska trist. Nåja, det är ju i-landsproblem, så jag ska väl inte klaga alltför mycket. Men jag längtar allt lite till när det är badväder igen.