Sara spekulerar

Jaha, ytterligare en vecka närmare jul, alltså. Man märker det lätt på att det ska tändas två ljus i adventsljusstaken. Den här söndagen övade vi också på julord på engelska. Plus att jag kom jättesist i en enorm omgång Carcassonne.

Jag kom inte loss och gjorde något julgodis i helgen, även om ingredienserna finns hemma. Så istället firade vi andra advent med ett par plåtar pepparkakor och glögg.

En sak som vi faktiskt gjorde i helgen var att börja plocka våra oliver. Det var finfint väder, så vi passade på att vara ute i trädgården lite. Vi har flera olivträd, men vi har inte skaffat korrekt plockningsutrustning (som består av ett nät man lägger på marken och en lång kratta som man skakar ner oliverna med) än. Alltså skakade vi inte ner oliverna utan plockade bara upp dem som redan hade ramlat ner. Så nu ska vi bara plocka resten och ta reda på hur man gör för att lämna in dem för pressning.

Jag hade hoppats på att det skulle blivit en julgran i fredags. Men nej, bilen kom hem med tomt tak. Fredrik och Ettan hade varit uppe och kollat på platsen där de skulle säljas, men det var ingen där. Det visade sig nu efter helgen, vid lite närmare efterforskning, att granarna som säljs där är rens från skogsägare och kanske inte… de finaste träden i skogen, om man säger så. Fredrik kollade istället i en växtaffär, och de sålde också granar. Importerade. Jättefina. Och jättedyra. Från €100 och uppåt. Så Fredrik köpte en plastgran istället. Jag är mycket nyfiken på den, för det fanns tydligen varianter med kottar på.

En enda dag fick jag vara frisk. Sen släpade Ettan hem ytterligare ett virus från skolan, så jag blev tokförkyld igen. Jag tror att jag har använt upp tre paket näsdukar bara idag, och jag mår verkligen dåligt. Ettan har kanske snutit sig tre gånger, totalt.

Tvåan blev tråkigt nog också sjuk den här gången. Han är snorig och sover lite oroligt. Men orken verkar det inte vara så mycket besvär med, för det propsades minsann mycket bestämt på utflykt till lekplatsen idag. Där klättrade och gungade han innan han ville gå hem. Jag höll givetvis på att avlida under promenaden både dit och hem. Men nog gnällt om det.

I köket har vi två tavlor med det grekiska och det svenska alfabetet. Tvåan har varit mycket intresserad av båda, och har lärt sig en massa ord från dem. Bland annat vet han att det finns en orm på den svenska tavlan, och att ormen på den grekiska tavlan heter φιδι (som uttalas fidi). I helgen passade Fredrik på att förklara att det är olika språk, så ormen på den svenska tavlan heter också φιδι. Då var vi ju tvungna att ta med engelska också, så Fredrik spelade upp google translate-tanten som sa ”snake” (oklart varför, eftersom vi ju faktiskt kan engelska, både jag och Fredrik. Fast vid närmare eftertanke han kanske skrev på grekiska, för att Tvåan skulle känna igen tecknen.). Google translate-tanten säger orden långsamt varannan gång, och tydligen var det det som fastnade hos Tvåan. Så nu säger han att på engelska heter ormen ”snaaa-ke” (snee-ejk).

Åh, jag är så trött på att vara förkyld nu… Jag har varit småkrasslig i ungefär tre månader och inte kunnat träna. För ungefär tre veckor sedan, när jag hoppades på att kunna börja träna igen, kom det en rejäl dunderförkylning som lite lök på laxen. Jag har dragits med den länge nu, och det känns verkligen inte som om den blir bättre, utan jag vill fortfarande mest stanna i sängen och har inte så mycket ork.

Det har känts som om den har satt sig på ögonen, som har varit svullna och kliiga, men häromdagen kom jag att tänka på att grönskan här har exploderat efter den torra sommaren. Kanske, kanske skulle det kunna vara en släng av allergi också? Jag började med allergitabletter och redan efter två dagar kändes det bättre i ögonen. Däremot tog det inte bort varken halsont eller snorighet, och jag känner mig fortfarande rejält sjuk.

Men som alla föräldrar vet så är det ju inte riktigt ett alternativ att ligga i sängen och må dåligt. Nej, tvååringar har inte mycket förståelse för det alls. Så det är bara att bita ihop och gå till lekplatsen och på promenad. Ibland får jag dock lite respit eftersom vinter-regnen har kommit och vi har inte skaffat ordentliga regnkläder varken till barnen eller föräldrarna.

Nåja. Det är ju inte mer än tre månader kvar till våren, så kanske kan även den här förkylningen ge med sig? Förhoppningsvis till och med innan våren kommer. Så, slut på gnäll för den här gången.

Vi inledde söndagen med en promenad till lekplatsen. Det var strålande sol och jag tror att alla tyckte det var skönt att komma ut och röra på sig lite.

När vi var på lekplatsen kollade Tvåan mycket på ekollonen som ibland ramlade ner från det stora trädet vid gungställningen, städade lite och gungade mycket. Ettan läste mest.

När vi kom hem igen gick herrarna ut i trädgården och ägnade sig åt träslöjd. Jag stannade inne i köket och bakade lussebullar och ställde in den den där första plåten pepparkakor i ugnen, den som får hela huset att dofta jul.

Självklart hade jag gjort glögg också. Den blev ganska god, men nästa gång tar jag mindre stjärnanis och mer kanel och kardemumma, tror jag.

När vi hade fikat och ätit massor av lussebullarna och alla pepparkakorna och mörkret sänkte sig var det dags att tända det första ljuset i adventsstaken. Det var bara det att efter två flyttar till nya länder så var det inte så lätt att hitta den. Adventsstjärnorna hittade vi (nåja, det var förstås Fredrik som hittade dem), men inte ljusstaken. Men, eftersom jag lever med en händig man fixade han en ny adventsstake lite snabbt, så att vi ändå kunde tända ljuset. Perfekt.

Jaha, nu är snart november slut och det är bara ett par dagar kvar till första advent. Det känns som vanligt lite skumt att det inte är vinter trots att julen närmar sig. Konstigt att sätta upp julpyntet när det är solsken och varmt ute på dagarna.

Fast vintern har ju kommit till Cypern också, förstås. Temperaturen har sjunkit så nu är det runt 20 grader på dagarna och ner mot 10 grader på nätterna. Det pratas om att första snön ska falla nu på Mount Olympos, så Ettan är myckt peppad. Vi har fortfarande varken bytt fönster i huset eller satt in något värmesystem, så nu börjar det bli svalt inomhus, även på dagtid. Men vi har tjocka, varma täcken och ordentliga kläder, så vi klarar oss ok än så länge.

Jag har tänkt dra ut lite på julpyntandet. Den här helgen hoppas jag på att adventsstjärnorna och adventsstakarna kan få komma upp, men kanske inte så mycket mer. Jag har läst i tidningen att det säljs riktiga granar, så Fredrik får köa på måndag morgon när det öppnar. Jag har inte sett något om hur mycket de kostar, så det kan bli spännande. Det vanligaste här är ju annars plastgranar, så det finns i alla möjliga storlekar (och färger) så skulle vi inte få tag i någon riktig så överlever vi ändå. Pynt till granen har vi sedan innan, och med två barn lär det inte bli några problem att fylla den med glittriga grejer och ljus. Åtminstone i nederkant.

Min plan om att tillverka julpynt själv med barnen kvarstår också. Vi får se när vi kan komma igång bara, eftersom vi behöver handla en del saker. Men nu verkar det som om restriktionerna lättas lite i Limassol, så att affärerna kan öppna igen. Och då blir det åtminstone möjligt att faktiskt skaffa röd färg och penslar. Ja, och så tusen sorters glitter, och några andra färger. Toarullar, paljetter och ögon har vi sedan tidigare. Pyntfest, here I (och Ettan och Tvåan) come!

Vi blev ju adopterade av en katt häromsistens. Tydligen skvallrade han för åtminstone en av sina kompisar, för häromdagen var det två katter här utanför.

Den senaste katten är en dam som jamar tyst men mycket. Hon är också mycket förtjust i människor, och går gärna precis framför fötterna på oss. Hon försöker pressa sig genom glaset på köksdörren för att komma in, och jag fick utan vidare klappa henne när jag försökte. Hon verkade föredra hårda strykningar på huvudet, och lade sig på rygg och visade magen för mig.

Fredrik gav henne också mat ute vid grinden. Hon var mycket lättare än den första katten att locka med sig, så antagligen är hon redan van vid människor.

Nu när vi har blivit adopterade av två katter tyckte vi det var dags att ge dem namn istället för att kalla dem ”Katten” eller ”den grå katten” och ”den vita katten”. Fredrik bestämde snabbt att de ska heta Nisse och Karin. Så nu är det så.

Vi ska försöka hålla Nisse och Karin utomhus, men de ska nog få ett litet hus att bo i för att hålla borta den värsta kylan. Kanske blir det Ettans första murningsprojekt? Frågan är väl bara om det kommer hjälpa, för katter är ju kända för att absolut inte använda saker avsedda för dem.