Sara spekulerar

Skolorna här på Cypern är kunskapsbaserade, och det innebär bland annat att barnen har stora prov två gånger per år. En gång efter jullovet på allt de har lärt sig under hösten, och så ett slutprov i slutet av maj eller början av juni där de testas på allt de har lärt sig under året.

För någon vecka sedan var Ettan klar med sina slutprov för året. Han tyckte det var skönt, och för att fira ville han (och Tvåan) gå på restaurang. Jag hade förhoppningar om att det skulle bli den vanliga restaurangen, men när herrarna kom och hämtade mig i affären där jag hade handlat mat under tiden barnen hämtades så var det något helt annat som gällde. ”Mamma, vi ska gå på hattstället!” hojtade Tvåan glatt. Jaha. Pizza Hut var det alltså som barnen hade önskat. Nåja, det finns värre öden (valfri hamburgerkedja, till exempel).

Sagt och gjort. Färden gick mot Pizza Hut. Vi var (förstås) de enda där vid 14-tiden, så vi fick full uppmärksamhet av servitrisen. Dock blev det lite för mycket uppmärksamhet när hon försökte få Tvåan att inte ställa salt- och pepparkaren precis vid sin plats. När det missödet var avklarat gick själva matbeställningen galant. Och Coca Cola, krävde barnen. Det blev två stora pizzor att dela på, den ena med mozzarellafylld kant.

Efter beställningen fick barnen servitrisen att öppna trappan och tända övervåningen där det visade sig finnas en ordentlig lek- och klätterställning. Barnen lekte sig nöjda precis lagom till pizzans ankomst.

Ettan var eld och lågor över den ena pizzan, medan Tvåan gillade den andra bättre. Bra ändå. Och resterna fick vi förstås med oss hem, så det blev pizzamellis även dagen efter. Inte ett dåligt firande av att allt skolarbetet var avklarat.

…eller åtminstone julpyntet. ALLT julpyntet.

Min tanke var att vi skulle smyga igång pyntandet lite mjukt, med adventsstjärnor och adventsstakar till första advent. Men för att kunna göra det behövde Fredrik hämta alla lådorna med julpynt från förrådet. Barnens reaktion på det blev (förstås) ”Vi vill packa upp ALLA lådorna!!”.

Och vem är jag att säga nej till julpyntande, egentligen? Så det var bara att ta ett djupt andetag och låta barnen packa upp och ställa fram pyntet. Adventsstjärnorna kom också på plats.

Julgranen fick dock vänta några dagar, men efter skolan en dag i slutet av november fick barnen bygga ihop och klä den. För att behålla mitt förstånd gömde jag mig i ett annat rum under tiden och bistod med så lite som möjligt.

Att sätta i ljusslingorna var dock mitt stora uppdrag för året, lite som Karl-Bertils pappa och stjärnan i granen. Jag fick också, på nåder, hänga pynt i den övre delen av granen.

Tvåan tyckte dock inte att alla julgranskulorna behövde bo i just granen, utan han hade de till en massa annat. Nåja, det gör kanske inte så mycket om några kulor per år blir sopor.

Barnen visade sig vara ytterligt kompetenta på julgransbygge och -klädsel, så innan kvällen var slut hade vi en gran i stugan. Med ljus och pynt. Så jag antar att julen kan få komma nu, i år igen. Fast julefriden lär nog dröja ett tag till, om jag känner mig och min familj rätt.

November är en månad att längta till i det här huset, eftersom Ettan fyller år då. Ända sedan vi flyttade har vi haft lyxen att få ha farmor och farfar på besök precis över födelsedagen, och så även i år.

Eftersom Ettans födelsedag oftast sammanfaller med midterms-lovet här så finns det möjlighet att göra dagen till en heldag. I år önskade Ettan att vi skulle åka på utflykt till favoritvattenfallet. Sagt och gjort: vi packade matsäck i form av baguetter och lastade in oss i bilen.

Precis som vanligt var det en härlig promenad att ta sig upp till fallet. Naturen är vacker, och det var lagom varmt att gå lite uppför.

När vi kom upp stannade vi och åt vår matsäck, innan vi vände och traskade ner igen.

Efter hemkomst var det dags att montera klart födelsedagstårtan, som givetvis var jordgubbstårta enligt födelsedagsbarnets önskemål. Tvåan protesterade vilt här, eftersom han inte gillar jordgubbar, men när vi hade lovat honom att man kunde ta bort jordgubbarna och att han skulle få en bit utan bär så gick det an ändå.

Det hela tog förstås en aning mer tid än vi hade tänkt oss, så det var ingen av oss som orkade med den önskade köttbullsmiddagen, utan den sköts upp till dagen därpå.

Tänk ändå, nio år…! Så stort, och så himla mycket som hänt sedan han kom till oss.

Under de senaste månaderna har det visat sig att även Tvåan har fallenhet för matematik, precis som sin storebror. Vi har övat på att räkna från 1 till 20, och eftersom storebror ofta gör matteläxa så har det kommit naturligt att öva på att lägga ihop olika tal. Kulramen som vi köpte till Ettan har nu faktiskt kommit till användning, efter… ja, mer än fem år, minst. Vi räknar också mycket på fingrarna, och svarar på frågor som ”vad blir 2 + 2”, som Tvåan ställer.

Eftersom vi har berättat för Tvåans fröken att han kan det här, så har de övat på det i skolan också, fast på engelska. Så nu räknar vi på flera språk här hemma.

Vi har hittills fokuserat på att hjälpa Tvåan med att lära sig svenska, och det har gått väldigt bra. Nu när han har börjat i engelsk skola försöker vi hjälpa honom genom att lära honom engelska ord och uttryck och prata mycket om vad saker heter på engelska och svenska. Jag har också köpt engelska böcker som verkar ha gått hem, bland annat The very hungry caterpillar. Ofta frågar han vad saker heter på engelska, och omvänt vad engelska ord betyder på svenska.

När farmor och farfar var här tittade de mycket på små alfabetsfilmer med de olika bokstäverna, och vips så kan Tvåan nästan alla bokstäverna. Härom morgonen kunde han alla bokstäverna på både diskmaskinen, spisen och kylen. Jag ljudade ihop dem och visade att man kan få ihop ord på det sättet. När vi läser pekar han ofta på bokstäver han känner igen, och jag har också börjat fråga honom var vissa ord vi precis har läst är någonstans på sidan.

Man kan förstås också bygga bokstäver av mekano har Tvåan och Fredrik kommit på. Vissa ord består också av nästan samma bokstäver, visar det sig då.

Även om det är svårt att tro med svenska mått mätt så är vintern på väg även här på Cypern. Vi bor ju dessutom en bit upp i bergen, så temperaturen här sjunker ner mot tio grader under natten och de tidiga morgontimmarna. På dagarna är det fortfarande varmt, runt 25 grader.

Alltså är det lite svårt att klä sig rätt, speciellt för barnen som går i skolan. Hittills har de haft sommaruniformen med shorts och t-shirt, men nu har det utgått dekret om att det är vinteruniform med långärmat och långa byxor som gäller.

När Fredrik och Ettan åker ut och flyger radiostyrda flygplan tidigt på helgmorgnarna får de klä på sig ordentligt för att hålla värmen. Fast efter en liten stund blir det för varmt, så Ettan har med sig shorts att byta om till.

En fördel med vintern här är att det är planteringssäsong. Nu finns det massor med växter i butikerna. Just för tillfället är jag på jakt efter rosor i olika färger, för att plantera i en rabatt som jag redan har grävt ur.

På den lilla projektlistan för vintern står, förutom ros-inköp och -plantering, att se över och uppgradera bevattningssystemet, trimma en palm vid poolen, klippa ner bambun för vintern och kanske gräva upp några träd som jag inte vill ha. Det ska förstås varvas med de stora projekten som rör huset, så vi får väl se vad som hinns med.

I fredags skickade jag iväg en mumie och en treåring i pumpahatt till skolan, för det stod Halloween-firande på schemat.

Deras chaufför var tydligen också en mumie, visade det sig precis vid avfärd.

När det var dags att hämta barnen så var det istället jag som klädde ut mig med monsterhatten som vi hade köpt till Tvåan, men som han inte ville ha.

Tvåan kom ut med en spökhandske, en plasthandske full med popcorn och med mun och ögon ditritade med svart spritpenna, och en egenhändigt målad och tillverkad spindel som han hade fått godis i av sina fröknar.

Ettan hade lindat av sig allt bandaget, för det ramlade dels av och satt dels åt för tajt. Men han var ju läskig ändå, eftersom jag hade sminkat honom även under bandagen. Det visade sig senare vara något av en miss, för i lördags kväll var han plötsligt alldeles röd i ansiktet och hade massor med röda utslag på halsen och i nacken. Det tog ett tag innan jag kopplade det till sminket, så jag hann bli lite orolig ändå. Men nu, efter ett par dagars tvättande och pudrande så har det nästan försvunnit. Jag är också, såhär i efterhand, nöjd med att Tvåan inte vill bli sminkad. Han är ju blekare och har känsligare hud än sin storebror, så kanske hade han reagerat ännu mer. Till nästa år ska jag komma ihåg att provsminka båda barnen på en liten plätt i armvecket helgen innan, för att kolla att de tål sminket.