Jag är antagligen sist på bollen här, men jag har nu läst Tio tankar om tid av Bodil Jönsson. Ironin i att inse att jag har skrivit i den att jag köpte den på bokrean 2000, och haft den oläst i bokhyllorna i alla mina boenden sedan dess.
En hel del av det som förs fram i boken har jag fått till mig via andra kanaler under de 19 år som jag har väntat på rätt tillfälle att öppna boken. Kanske hade den kunnat ge mig mer om jag hade läst den redan när jag köpte den. Med det sagt så finns det definitivt saker jag kommer ta med mig från den, som till exempel begreppen hel tid och uppstyckad tid, och hur det påverkar mig. Och så gillar jag tankesättet ”jag har gott om tid”.
Tio tankar om tid.
Jag kom på mig själv flera gånger att höra Bodil Jönssons röst när jag läste. Hon verkar härligt klok och förståndig, och en människa jag gärna skulle vilja träffa vid något tillfälle.
Boken handlar om olika sätt att förhålla sig till tid, och olika sorters tid. I tio kapitel får vi veta mer om bland annat härvaro och närvaro och ställtid.
I år kommer Tio tankar om tid i en nyutgåva för att fira att det är 20 år sedan originalet kom ut. I nyutgåvan finns det nya betraktelser om samtiden och tiden som gått.
Köp nyutgåvan hos Bokus (häftad) eller hos Amazon.se (pocket).
Idag fick vi äran och nöjet att fira en födelsedag! Det bjöds på tårta, som tydligen var avsedd för 14 personer. Det kan inte ha varit nordiska personer som avsågs, för vi åt upp den på 4,5 personer. Det borde inte heller ha varit malteser som menades, för tårtbitarna här är vanligtvis inte små. Konstigt. Men tårtan var väldigt god i alla fall.
Portvin fick vi också, findito. Nästan lika gammalt som jubilaren (vars födelseår inte var ett vintageår, till hans stora besvikelse).
Tårtan, som gick åt.
Tvåan visade sig gilla tårta, men när han hade fått två små bitar ersatte vi den med mjukostsmörgåsar, och det gick hem lika bra. Han kanske gillar kalas och att sitta vid bordet och ”äta”. Ettan tyckte tårtan var jättegod, men plötsligt, mitt i den andra biten var den ”inte så god längre”. Han blev tårtmätt, helt enkelt. Då shanghajade han raskt jubilarens respektive för ballonglek och uppvisande av patiens på datorn.
Igår hade vi bjudit in till grill på taket. Vi blandade lite olika släktingar, vänner och bekanta och det verkade som om det blev väldigt bra. Till och med vädret visade sig vara på vår sida. På eftermiddagen, någon timme innan vi tänkte börja, kom det några regnskurar men solen tittade fram lagom till utsatt starttid.
Tvåan och farmor väntar på fler gäster.
Vi hade bunkrat upp med öl och grillkorv så nu kommer vi få äta korv ett bra tag framöver… Fast vi gillar ju korv så det är inte som att det är ett problem, direkt.
Korvar på grillen.
Konceptet med starttid och sluttid, à la barnkalas, visade sig vara framgångsrikt. Kanske hjälpte det också till att det började bli ganska svalt vid 20-tiden, så 20:40 satt jag i sängen med Tvåan medan Ettan kollade på kvällsteve. För oss var det ett strålande kalas – vi fick grilla, prata med folk men kunde ändå få sova tillräckligt mycket för att kunna gå upp idag. Det kommer antagligen att komma en tid igen när kalasen inte behöver sluta tidigt och vi orkar vara uppe och njuta av långa kvällar med vänner, men det är inte just nu och då är det fint att i alla fall få träffa vänner en liten stund.
Solsken och gäster på taket.
Idag har vi varit ute och köpt en gul tröja till Ettan. Imorgon är det nämligen cancer awareness day i skolan, och då ska man bära gult för att signalera. Eftersom det inte fanns något gult i garderoben var det bara att köpa något. Tvåan fick en skjorta samtidigt.
Jag fick ett bokpaket från min mamma i veckan, så nu har jag massor med litteratur att sätta tänderna i. Och dag hann jag till och med ta fram och avsluta stickningen som påbörjades för länge sedan. När jag har fäst alla trådarna kommer Tvåan ha en en randig kofta. Så himla skönt att göra klart.
Eftermiddagen avslutades med avskedsfotboll med farmor och farfar och middagen blev föga förvånande korv med bröd. Fast stekt korv idag.
Utflyktsdags igen! För att utöka vår katalog av utflykter på Malta så besökte vi Röda Tornet, eller St Agatha’s Tower som det heter egentligen.
Röda tornet. Med blommande timjan i förgrunden.
Det här var en ganska lätt Malta-utflykt – vi tog bussen till Qammieħ , och sedan fick vi promenera några minuter på en väg upp för en backe.
Två som traskar, fast nedför.
St Agatha’s Tower byggdes mellan 1647 och 1649, och tornets främsta funktion var att hålla Maltas västra sida, och framför allt Mellieħa Bay som var en möjlig angörningsplats för fienden.
Utsikten är förstås fantastisk, och man ser långt åt alla håll.
Utsikt. Med försvar mot fienden.
Själva tornet visade sig dock vara något av en besvikelse. Det roligaste var att prova riddarhjälmen. Utställningen inne i tornet var mestadels faktaplanscher och inte speciellt inspirerande varken för stora eller små.
Jag läste nyss ut Schrödinger’s cat av Robert Anton Wilson. Det var den absolut konstigaste bok jag någonsin har försökt mig på att läsa. Jag kan inte berätta vad den handlar om, för jag vet verkligen inte. Och då har jag ändå läst alla 530 sidorna.
En konstig, konstig bok.
Boken cirklar runt en handfull olika personer, och hur deras liv ser ut i några av alla de olika parallella universum som existerar samtidigt. Samma personer och samma dagar är det som avhandlas, fast i helt olika små historier. Förutsättningarna i de olika universumen är också helt olika, vilket förstås gör att personerna och även politiken, är vitt skilda mellan dem.
En del av personerna kommer också på att det existerar flera parallella universum, och åtminstone en av dem förflyttar sig mellan ett par av dem.
Den enda röda tråden är en vuxentråd, där ett könsbyte resulterar i ett könsorgan som konserveras och stoppas upp för att bevaras för omvärlden. Denna förflyttar sig genom världen genom lite olika slumpartade händelser, som små instuckna historier mellan de övriga. Hela boken knyts ihop genom att den kommer tillbaks till sin före detta ägare, fast då påsydd på en ny kropp.
Boken finns att köpa här i pocket och här som e-bok. Köp boken hos Amazon.se (pocket).
En dag förra veckan fick vi barnvakt. Min plan var att vi skulle äta tapas på en vinbar, men när vi tog en eftermiddagstur dit och kollade menyn utanför så lät det inte så intressant längre. Istället tog vi en drink på stan och tänkte om.
Jag har varit sugen på pad thai sen vi kom till Malta, men thai-haken är inte alls lika frekvent förekommande här på ön som i Sverige så det har helt enkelt inte blivit av. Nu finns det dock ett thaiställe ganska nära vårt hus och efter lite dividerande så bestämde vi att det var värt ett besök. En av våra bekanta hävdade också att den var bland de bättre på ön.
Sagt och gjort, vi gick hem och hämtade Tvåan och styrde kosan mot One Thai Kitchen och den efterlängtade pad thaien. När vi kom fram till restaurangen insåg vi att den ligger inrymd i entrén till ett flerbostadshus, och det är några få bord i en liten lokal med ingång en bit in i entrén och några bord i själva entrén. Inte direkt supermysigt, men lite roligt för att det var så oväntat. För att ytterligare späda på stämningen spelades någon variant av no-name-covers på power ballads varvad med 80-talshårdrock. Vi hörde både Wind of Change, Still Loving You och Living on a Prayer, vilket föranledde en diskussion om hur dålig tekniken i inspelningsstudior var på 80-talet. Vi var även tvungna att googla när Still Loving You kom (1984).
Själva middagen inledde vi med att dela på de två förrätterna. Jag behövde inte fundera över vad jag skulle äta sedan, men F däremot hade svårt att bestämma sig. Till slut landade han i grön curry. Vi fick frågan om hur stark mat vi ville ha, och valde båda två stark. Maten kom snabbt på bordet, både förrätterna och varmrätterna. Ölen kom från kylen ett par meter bort, så den behövde vi inte heller vänta på.
Vid förrättsserveringen snappade vi också upp ett bra tips – hackad färsk ingefära i sweet chilli-sås ger en helt ny smakupplevelse. Fiskkakorna var goda, och vi fick 4 vårrullar istället för de på menyn utlovade tre. Vårrullarna var frasiga, nyfriterade och väldigt goda.
Fiskkakor, med ingefära i dipsåsen.
Nyfriterade vårrullar med jordnötter i dipsåsen.
När varmrätterna sedan kom in konstaterade vi snabbt att F var den som drog vinstlotten. Den gröna curryn var stark och smakade bra. Min pad thai, däremot var ingen succé. Den var lite för hårt stekt (eller kanske varmhållen under tiden vi åt förrätter?), och räkorna var små hårda knorvar istället för saftiga böjar. Smaken var det inget direkt fel på, men det var inte (den svenska versionen av) pad thai utan något annat.
Dåliga matbloggare som glufsade i sig innan de kom på att maten skulle fotograferas.
Slutsatsen var ändå att vi kommer helt klart att gå hit igen, även om vi inte kommer äta mer pad thai här. Jag blir sugen på grön curry nu, bara av att skriva det här… Innehavaren lovade dessutom att han skulle skaffa en barnstol till nästa besök.
Den här veckan inleddes med en sjukdag för Ettan. Han hostade så att vi inte ville släppa iväg honom till skolan igår. Istället blev det en dag i soffan med teve, endast avbruten för en kort promenad på förmiddagen.
Allmän promenadglädje…
…och här med.
Idag var det inte heller skola, eftersom Parents Day stod på schemat. Det är kvartssamtal som görs på skoltid, så barnen är lediga. Resten av dagen tillbringades med fika med vänner som besöker ön, och sedan födelsedagsfirande av farmor. En promenad för att smälta födelsedagsmiddagen och införskaffa det berömda tisdagsgodiset till vissa hann vi med också.
Ettan mår mycket bättre idag, så resten av veckan ska han förhoppningsvis kunna gå till skolan så vi kan få jobbat undan en del. Vi har några projekt som har blivit liggande och som behöver få tid och kärlek, och så ska vi kolla upp en del flyttgrejer.
Till helgen blir det utflykt verkar det som. Vi har pratat lite om att ta oss till Gozo, så vi får väl se om det blir av, eller om det blir något annat.
En dag i slutet av förra året såg F finurlig ut och sa att vi skulle på utflykt. Han fixade matsäck och beställde en taxi till oss, och när vi hade hoppat in i den berättade han att vi skulle till Top of the World. Det låter ju förstås lite fånigt, och ännu fånigare på Malta, som ju inte har några berg att tala om.
Vi åkte taxi i ungefär 15 minuter innan vi lastade ur hela familjen mitt ute i naturen på en kulle, förlåt på ett berg. Vi kollade lite på utsikten, och sedan gick vi längs den lilla grusvägen runt berget i säkert 10 minuter. Då var vi nämligen framme vid rastplatsen med bord och bänkar.
Tre av fyra.
Där fikade vi, njöt av solen och av att det var november och att vi inte var i ett gråkallt Sverige.
F och Tvåan, som då var betydligt mindre. Och utsikten, såklart.
Mer utsikt. I november.
Istället för att ta en taxi tillbaka gick vi därefter ned för berget längs den slingrande vägen, såg stora hus och lite natur, innan vi hamnade i Baħar iċ-Ċagħaq där vi tog bussen hem igen.
Det här var en av de bästa utflykterna vi har gjort på ön tycker jag. Det var en kort promenad i fint väder upp på berget, och ingen hann bli sur. Vi hade med oss fika och det fanns bord och bänkar att sitta vid när vi åt. Promenaden ned till bussen blev ett äventyr i sig själv och visade upp typiska maltesiska tvära kast mellan bebyggelse och natur. Klart rekommenderat om man är på Malta, helt enkelt.
Idag var det äntligen dags för det som inte blev av på nyårsdagen: årets första bad! I alla fall för den mer badintresserade halvan av familjen.
Resten av helgen har vi varit ute i solen och spelat boll och njutit av vädret, kaffe och livet.
Tvåan, lite frågande inför den pågående aktiviteten.
I lördags var vi i Valletta, för jag letade efter en opalring och provade solglasögon. Opaler visade sig vara sällsynta på den här ön, och jag hittade inget som var ens i närheten av vad jag letar efter. Fast på Etsy verkar det finnas en hel del guldsmeder som gör ringar på beställning. Får fundera lite till, det är ju svårt med just opaler eftersom jag gärna vill se stenen på riktigt innan jag vet om den är vad jag letar efter. De är ju så himla olika, stenarna och jag vill ju en som är helt och hållet rätt.
Solglasögon, däremot, hittade jag några roliga modeller av som till och med fick godkänt av F, även om det var med tillägget ”tantmodell”. Det blev dock inget köp, för det är dyrsolglasögon (från Tom Ford) och det var inte någon som var klockren. Jag får helt enkelt be att få återkomma i frågan.
Jag har för första gången läst Terry Pratchett. Raising Steam är en av de senare böckerna i Discworld-serien, så jag var lite undrande om jag skulle förstå något utan att ha läst de föregående böckerna. Fredrik såg bara roat mystisk ut när jag frågade honom, som har läst alla. ”Läs den och bedöm själv.” var allt jag fick ur honom.
Bokomslaget. Fotografen orkade inte ta någon egen bild, tydligen.
Sagt och gjort. Jag började läsa. Och fastnade. Den här boken står ordentligt på sina ena ben. Jag tycker att Terry Pratchett skriver underhållande, och är lättläst samtidigt som han får detaljerna rätt. Allt som finns i boken förklaras inte, men det tillskrev jag att det här är en av de senare böckerna i serien och att det här antagligen redan förklarats i någon tidigare bok. Men det som var viktigt för handlingen framgick ändå. Och det som inte förklarades gjorde att jag faktiskt vill läsa de tidigare böckerna.
Boken handlar om ånglokets och järnvägens intåg i Discworld, och vilka problem och fördelar det för med sig. Förutom det så är det en mängd intriger mellan de olika städerna och folkslagen som utspelar sig.
Jag kommer definitivt att läsa fler Discworld-böcker av Terry Pratchett, så snart de dyker upp i mitt hem. Och när jag är klar med dem lär väl Ettan få ta över dem. Familjeböcker, helt enkelt.
