Månad: februari 2019

Vi går på restaurang: Black Gold

Publicerat den av sara

Återigen var det dags för lunch. Vi var ute och promenerade och bestämde oss för att det fick bli lunch på stan. Ingen av oss hade något speciellt önskemål, så vi hamnade på ett av haken som ger ett lite sunkigare intryck längs The Strand, Black Gold. Vi visste vad vi gav oss in på, men tänkte att vi faktiskt har blivit överraskade av matställen på Malta tidigare. Alltså var det värt ett försök.

Här kan man ana atmosfären.

Vi fick den överraskande innehållsrika menyn och började bläddra. Jag vägde mellan pasta och burgare, men när F valde en specialburgare blev det en vanlig burgare för mig. Kanske mest för att jag blev sugen på pommes frites.

Specialburgaren och svampiga pommes frites.

När maten väl kom in så kunde vi konstatera att det aldrig är en bra grej att vara sugen på pommes frites just på Malta, för om det är något det maltesiska köket är riktigt dåligt på så är det just pommes frites. De är aldrig ordentligt friterade och frasiga, utan istället alltid oljedrypande och mjuka. Så även här, föga förvånande. *suck* Specialburgaren skiljde sig inte nämnvärt mot den vanliga, utom i storlek, så där vann nog jag ändå. Speciellt eftersom jag valde en med ost+ägg på. Burgarna var helt ok, men inget speciellt. Å andra sidan var de inte speciellt dyra heller. Om vi behöver en burgarlunch kan det säkert hända att vi hamnar här igen. Jag kan till och med tänka mig att testa pastan.

Tvåan fick i sig lite bröd, men var som vanligt mest intresserad av att äta på bordet. Pommes fritesen hamnade på golvet direkt.

GOTO bilpool

Publicerat den av sara

Jag lever med en man som känner sig halv utan bil. Vi har haft bil under hela vårt förhållande, minst en åt gången. När vi flyttade till Malta sålde vi bilen, och sedan dess har vi inte skaffat någon. Det är dyrt med bil på Malta, både i inköp och med försäkring, och eftersom det är så trångt är det även ont om parkeringsplatser.

Vi bor ju mitt i Sliema, så i vårt vardagsliv har vi inte något jättestort behov av en bil. Ettans skola finns på gångavstånd, liksom mathandel, om man inte väljer att köpa mat från någon av online-affärerna. Lekparker och bad finns också det på kort gångavstånd.

Däremot är trafiken på Malta… jag ska inte säga hemsk, för den är inte det. Men den är tjock. Det är mycket bilar på liten yta, och alla ska till samma ställe vid samma tid, så rusningstrafiken är intensiv, om än inte i så hög hastighet. Det är mycket köer, och vid fel tidpunkt kan det ta 45 minuter att ta sig tre kilometer. Vi har vid något tillfälle spenderat mer än en timme på att ta oss den knappa milen till flygplatsen.

När vi precis hade flyttat hit åkte vi på en del bussutflykter, men det är inte heller riktigt hållbart eftersom busstrafiken är lite osäker. Är bussen full kör den nämligen bara förbi, och så får du vänta på nästa buss, och hoppas att den inte är lika full. Så visst, vi har väl egentligen behövt en bil vid lite olika tillfällen. En del gånger har vi löst det med taxi, som är med svenska mått mätt billigt, men det blir ofta en hel del väntan inblandat vid utflykter med taxi, speciellt när vi redan är lite trötta och ska hem.

I höstas såg så F en elbil som stod vid en laddstolpe, och var märkt med GOTO. Han kollade upp det, och det visade sig vara en då nystartad bilpool med elbilar. F gick med, och sedan dess har vi gjort flera bilutflykter. Vi är nöjda hittills, bilarna är fräscha och det är smidigt att använda appen, och inte minst – F får äntligen köra bil igen.

En elbil, på sin alldeles egen parkeringsplats.

GOTO har speciella parkeringsplatser över hela ön, där du kan hämta och lämna bilen. Behöver du kan du alltså köra enkel väg. I alla fall om parkeringsplatsen där du har tänkt att lämna bilen 1. finns och 2. är ledig. Det där med parkeringsdisciplin är inte maltesernas starka sida nämligen. Finns det en ledig plats tar man den, oavsett om den är reserverad eller inte. Ibland är det också så att det rivs eller byggs där p-platsen ska vara enligt kartan i appen, så att den inte fysiskt finns.

Efter stormen

Publicerat den av sara

Igår var vi ute och kollade på förödelsen efter helgens stormande. Man kan lugnt säga att det hade blåst en hel del. Det var många lyktstolpar som var avbrutna eller hade tappat själva lamporna. Träden längs strandpromenaden liknade mest ett plockepinn och lutade lite hit och lite dit.

…å än slank han hit, å än slank han dit…

Ja, i de fall som träden stod kvar, alltså. Det var en hel del träd i diverse storlekar som inte hade klarat sig så bra i vindarna. Detsamma gällde för övrigt presenningarna på byggnadsställningarna.

Ett inte längre helt träd. Inte heller presenningen i bakgrunden är hel.

Havet var fortfarande argt, och duschade oförsiktiga förbipasserande på strandpromenaden.

Poolen vid strandpromenaden. Nu med havsvatten.

Restaurangerna med de bästa lägena vid soligt väder var kanske inte så nöjda med sitt läge just för tillfället.

Restaurang med schysst läge. Notera de saknade glasrutorna vid vänster hörn.

Ettan tappade benen ungefär här, men jag tvingade både honom och resten av familjen att fortsätta längs strandpromenaden, för en sådan här syn lär vi inte träffa på igen. För att få tillbaka benen samlade Ettan täljpinnar i storlek 180 cm. Pappan fick bära dem, som ett standar, eftersom de hade kvar en del av kronan. Detta väckte stor förtret bland maratonlöparna som var ute och sprang längs strandpromenaden, då de tyckte att vi tog för stor plats. Fast de var väl bara sura för att loppet som skulle gått i söndags ställdes in, tänker jag.

Vi går på restaurang: Pepe Nero

Publicerat den av sara

För ett tag sedan mötte F mig och Tvåan på stan efter vår dagliga förmiddagspromenad. Det var dags för lunch, så vi slank in på Pepe Nero i Balluta, ett nyöppnat ställe som vi tyckte såg trevligt ut. Vi var de enda gästerna i lokalen, så vi var tvungna att fråga om det verkligen var öppet, och jo, det var det försäkrade personalen som vänligt hjälpte till med vagnen.

Tvåan och F. Och något väldigt intressant utanför bild.

Vi fick menyn, och på frågan om vi ville ha något att dricka svarade F ”A Ċisk, please”. Alltså en lokal öl, ingen konstig beställning alls. Vi kollade i menyerna och tänkte att det ändå var lite märkligt att det tog så lång tid att få en öl i en helt tom restaurang, där vi dessutom satt kanske tre meter från baren, som bemannades av en bartender på heltid. Nåja. Vi bestämde oss för vad vi ville ha (varsin Brisket sandwich) och gjorde vår beställning när servitrisen kom till oss. Eller ja, vi försökte det. Servitrisen visade sig vara inte jättebäst på engelska, men efter ett par försök fick vi till våra smörgåsbeställningar. Vid det laget hade jag fattat lite misstankar, så jag passade på att sammanfatta vår totala beställning. Klokt gjort av mig, där, eftersom det då uppdagades att ölbeställningen hade uppfattats som ”A cheese platter”. Efter ytterligare lite samtal kunde vi dock enas om vår beställning, och att den inte innehåll någon ost, utan istället öl. Servitrisen var mycket ursäktande och förklarade att hon inte hade jobbat så länge och inte kunde sortimentet så bra.

Brisket Sandwich.

Ölen kom raskt på bordet, nu när vi väl hade fått beställa den, och det dröjde inte heller länge innan ”smörgåsarna” dök upp. Som synes av bilden ovan var det inga små doningar, utan istället mängder med mat i rejält stora bröd. Till och med jag, som ammar och därmed känner mig hungrig nästan jämt, tyckte att det här var mycket mat.

Tvåan, F och inte en cheese platter.

Fast för sådana som vi, som grillar själva ganska ofta, eller lagar mat, så var köttet okej men ganska ointressant. Det smakade mest lite sött från något slags mild bbq-sås, och var varken speciellt rökigt eller välkryddat. Så omdömet blev ”mycket mat, men ganska intetsägande”. Troligen hade det här inte heller att göra med att restaurangen var nyöppnad, utan snarare med att de använde kött i storpack som de inte tillagade själv. Kanske skulle vi låtit den där cheese plattern komma till bordet istället för ölen, rent av?

1 kommentar

Storm och semlor

Publicerat den av sara

Vi har storm och regn på Malta den här helgen. Det började i går kväll, och eskalerade under natten. För oss är det inga större problem, eftersom vi bor mitt inne i Sliema. De enda åtgärderna vi har vidtagit är att flytta in grillen från taket, och skydda elektroniken med paraply. Såhär långt har det värsta med vädret varit att det blir lite blött på vissa ställen och kallt inomhus, eftersom ingenting är tätt i huset vi hyr så vinden har i princip fritt spelrum. Well, det är lite överdrivet förstås, men det är verkligen stora glipor i alla öppningar.

Vattentät elektronik. Med den lilla internetsladden i hårddisken.

På morgonen trotsade vi myndigheternas rekommendationer om att stanna inomhus och lyckades ta oss ända till gathörnet och vår lokala mataffär. Vi införskaffade torrjäst och grädde, och jag bakade bullar som blev till semlor.

Hela familjen mitt i stormen.
Släta bullar. Kommer ätas upp.
Förädlade. Årets första, men troligen inte sista.

Stormen lät oss uppleva vårt första strömavbrott här på ön också. Det var bara lokalt och strömmen var borta i ungefär en timme. Det absolut värsta med det var att inte kunna spela tevespel (enligt Ettan) och att bulldegen fick jäsa lite extra (enligt mig). Här upplevde vi också en av fördelarna med gasspisen, och fick äta ägg och bäjkon-lunch trots den frånvarande strömmen.

Snygga och goda. I alla fall utan extra smör.

(F erkänner absolut inget, men semmelbulle bredd med smör var tydligen bättre i teorin än på riktigt. Dock ej beroende på själva bullen.)

Lördagsgodis på Malta

Publicerat den av sara

På lördagarna får man äta godis, det vet alla som har (eller har varit) barn. I den här familjen är det något slags tradition att man får köpa sitt lördagsgodis på lördagarna. Sedan vi flyttade till Malta har det inneburit att vi har fått gå till affären redan klockan åtta på lördagsmorgonen vissa veckor.

Efter att ha umgåtts med det maltesiska godisutbudet i sådär 9 månader har vissa favoriter utkristalliserat sig för mig och resten av familjen. Men innan vi går in på dem så låt mig konstatera några saker.

  • Det är stor skillnad på maltesiskt och svenskt godis, framför allt när det gäller gelegodis. Medan svenska tillverkare satsar på naturliga ingredienser och försöker dra ner på socker och färgämnen verkar de maltesiska (eller europeiska, jag vet inte riktigt var allt godis tillverkas) inte alls bry sig om det. Här är det istället färgglatt och sött som gäller.
  • Gelegodis håller sig färskt och mjukt länge på Malta, eftersom det är så fuktigt inomhus.
  • Jag trodde att jag skulle sakna salt godis och Gott&Blandat, eftersom det inte finns på Malta (eller i Europa utanför Sverige och Finland), men så har det inte blivit.
  • Skumtomtar passade jag på att äta när vi hälsade på i Sverige över jul, och då köpte jag också en låda Aladdin som fick följa med hem.

Så, vad har vi för favoritgodis på Malta, då? Jag samlade dem på bild här nedanför (och alltså fick vi en ovanligt stor mängd lördagsgodis den här veckan, hehe).

Lördagens skörd.
  • Cadbury Dairy Milk Caramel. Smakar som svensk Center, fast med lite rökigare ton på kolan.
  • Maltesers (duh!). Har inget med Malta att göra, utan har fått sitt namn från innanmätet som är fluffigt och frasigt malt- och mjölkskum. Ytterhöljet är mjölkchoklad. F är inte så förtjust men jag gillar dem massor.
  • Cadbury Dairy Milk Wholenut. Läskigt god choklad som jag nästan inte kan sluta äta av när den finns hemma. F gillar den också, som tur är.
  • Maynards Bassets Winegums. Det här är alltså inte Bassets vingummi som man kan hitta i Sverige, utan en annan tillverkares variant. Den är acceptabel om man är ute efter gelegodis och inte vill ha barnvarianterna. Idag hittade vi även en tangy variant, som hade surt utanpå.
  • F vill lägga till persiko-gelegodisar också. Han kan gå hela vägen till Tigné Point (vilket tar säkert 20 minuter med 6-åring och vagn) för att köpa dem när andan faller på. Fast idag fanns det bara Apfelringe (som minsann innehåller vitaminer, se där!).
  • Ettans favorit för tillfället är chamallows.

Och nej, vi åt inte upp allt idag.

Vi går på café: Sottozero

Publicerat den av sara

I morse efter lämningen av Ettan på skolan promenerade vi hemåt som vanligt. Men när vi skulle svänga av och börja ta oss upp för backen hemåt så bestämde jag att vi skulle fortsätta framåt, längs strandpromenaden istället. Nu var det dags att fortsätta den ständigt pågående jakten efter bra croissanter, och jag behövde starkt kaffe efter nattens inte så långa sömn.

Croissanter och starkt kaffe. På en uteservering. I februari.

Eftersom klockan var knappt 8 var det inte allt som var öppet. Men vi fortsatte längs strandpromenaden fram till Sottozero, som är nyöppnat i Sliema sedan några månader. Tyvärr är inte den här sidan av Sliema den som har morgonsol, så det blev inte en solskensfrukost. Däremot fick vi titta ut över vattnet som skiljer Sliema och Valletta, och där blänkte det av solglitter.

Kaffet var starkt och gott, och croissanterna var förvånansvärt bra, frasiga och alldeles klart godkända. Nästan med beröm, faktiskt. Den naturella blev dock morgonens vinnare, eftersom chokladen var något slags vuxenchoklad och inte alls speciellt söt.

Sara frukostfikar bredvid Zara.

De enda klagomålen stod F för, när han tyckte att plaststolarna var för kalla att sitta på och att han blev kall om rumpan av det. Efter att ha slängt ett öga på rubrikerna i papperstidningen och förfärats lite ingenjörade han istället fram en lösning på problemet och lade helt enkelt tidningen på stolen och satte sig på den.

Köksstolarna

Publicerat den av sara

I höstas bestämde jag mig för att det var dags att skaffa egna köksstolar. Vi hyr ett möblerat townhouse, så köksbord och köksstolar ingår i möblemanget. Stolarna är dock inte så bekväma, och inte heller så snygga.

Köksstolarna vi hade i Sverige var mina gamla, som har hängt med i… ja, vi säger många år, jag orkar inte räkna. De målades om i omgångar, och jag gillade verkligen dem, men i den allmänna packningsfrenesin inför flytten beslutades att de hade gjort sitt.

Så, jag började kolla på stolar. Jag vill gärna ha glada färger, helst flera olika så det inte blir så stramt. När det gäller stolar (och en del annan inredning, som till exempel lampor) har det visat sig att jag verkar ha en ganska dyr smak om jag får härja fritt.

Stolarna här ovan är Nerd (Muuto), Visu (Muuto), Torso (Design House Stockholm), Form (Normann Copehangen), No 14 (Ton), Pinnstol (Norrgavel), Stol BAS (Norrgavel) och Stol (Norrgavel).

Eftersom jag inte har obegränsade resurser att spendera på stolar för tillfället fick jag ta med budget i önskningarna också. IKEA finns inte på Malta, utan det handlar man från Sicilien, mot en fraktavgift för företagen som agerar mellanhänder (IKEA skickar nämligen inte från Sicilien till Malta, vilket de borde kunna göra med viss avans), så det var inte det absolut billigaste alternativet. Jysk, som finns på Malta, och Homemate hade inte något jag gillade. Men, så! Plötsligt var de bara där på skärmen!

Wood H17 från Department! Där var den ju. Överkomlig i pris, snygg, utan stoppad sits, tillgänglig i flera färger, och den finns i en onlineshop som faktiskt skickar till Malta! I alla fall stolar. Matbord ville de inte skicka, för det var för stort.

Köksstolarna, som inte passar in just här.

Så nu står det 6 stolar i glada färger här hemma och ser helt malplacerade ut, eftersom resten av möblerna är de hyrda som inte alls är vår stil. Men i nästa hus, där kommer de bli perfekta…!

1 kommentar

Planer för 2019

Publicerat den av sara

Jag hoppas att 2019 kommer innehålla lite färre stora omvälvande grejer än 2018. Fast jag vet ju att vi kommer flytta igen, och det är ju stort förstås.

En gul dörr, dock inte min.

Min förhoppning för året är att vi landar i ett liv och boende som blir mer permanent än det nuvarande, och som känns rätt för oss. Jag och F är överens om vi vill äga vårt boende, både för att känna att vi vill fixa och förbättra det så det passar oss så bra som möjligt, och som en del i skapandet av frihet. Med ett fastare boende kommer också ett visst mått av inredning och inredningstankar att få ta plats (äntligen!). Och trädgård! Jag längtar efter en trädgård som man faktiskt kan vistas i. Med uteplats. Och belysning…

Ja, och så är det de vanliga grejerna – ta hand om mig själv, vilket betyder att jag ska försöka löpa tre gånger i veckan, yoga en gång och träna styrketräning ett par gånger. Och inte slå på mig själv om det inte blir av. Göra tid för stickning och läsa böcker. Skriva.

Nytt för 2019 är att i årets planer ingår det att ta hand om vårt företag. Vi har en content-byrå med fokus på text, och den ska vi låta växa i en lagom takt. För mig innebär det här också att jag behöver lära mig hantera mitt behov av trygghet, och släppa taget lite och lita på att det blir bra. Nyttigt, men svårt när man inte är van.

Året kommer också innehålla en hel del barnrelaterat, såklart. En cykel till Ettan är inte långt borta (den han hade i Sverige blev för liten och fick stanna kvar). Han ska tydligen också få lära sig programmera med sin pappa. Jag ska kanske få roa mig med Tvåan under tiden, och jaga efter honom när han väl bemästrar krypandet. Eller möjligen så kommer han vägra krypa och börja gå direkt istället, vilket en del tecken tyder på.

Ettan och Tvåan. Lite suddiga, sådär som de kan vara ibland.

Det känns som om 2019 kommer bli ett bra och spännande år, om än jobbigt och lite nervöst.

Nästa hus

Publicerat den av sara

Ett av familjens stora mål under 2019 är att köpa ett mer permanent boende. I Sverige ägde vi alla våra boenden, två lägenheter och två hus hann det bli, och av flera anledningar ser vi ägande som den optimala formen för vår bostad. Både jag och F är till exempel händiga, och tycker om att lägga tid på vårt boende, både för att skapa värdeökning och för att anpassa det till vår familj och våra behov. Dessutom ser vi båda ett värde i att minska på löpande utgifter.

Så nu har husletandet dragit igång igen. Vi har en diger önskelista, där vissa punkter är mer av ett krav medan andra kan förhandlas bort.

  • Minst tre sovrum
  • Bungalow, det vill säga enplanshus
  • Trädgård som är stor nog att faktiskt vistas i, för att spela lite fotboll exempelvis
  • Pool
  • Inte i en stad, utan ett ”cykelvänligt” område
  • Inte för långt från Ettans skola
  • Gång/cykelavstånd till havet (helst vill jag ju ha ett hus precis vid havet, men det har vi inte ekonomi till)
  • Garage, så F kan vara någonstans och snickra och svetsa
  • Vi ska ha råd med det, eftersom vi är egenföretagare kan det vara lite trixigt att få lån

Jag, som har ganska dåligt tålamod, tycker att den här fasen är ganska jobbig och stressande, och vill helst att det ska vara klart nu, nu, nu. Men så blir det förstås inte. Just nu kollar vi annonser och utbud online, och eftersom vi befinner oss i Medelhavsområdet får vi bara en del av utbudet. Det är nämligen ett ”go visit and have a look”-område, där det fysiska besöket krävs för att få full information.

Ovanpå allt detta så gillar jag inte att ha en flytt hängande över mig, alltså den rent fysiska delen av det – packa, skaffa lådor, hyra bil… Det är ytterligare ett stressmoment som jag får hantera under en ganska lång tid framåt. Just nu behöver en flytt även synkas ihop med skolgång och hyreskontrakt, vilket tillför ytterligare en stressfaktor i mitt huvud.

Fast allt det här är ju bara att göra, det vet jag ju. Det kommer bli bra, och nu vet vi ju dessutom mer om vad vi behöver. Plus att vi nu söker oss till något, inte bort från något. Låt jakten och galenskapen börja!