Vi har tydligen flyttat till Cypern på riktigt nu. Hyreskontraktet skrevs på i fredags (hurra!), och i morgon flyttar vi ut ur AirBnB-lägenheten och in i hyreslägenheten.
Jag har dessutom gjort Ängamat till min familj. Det visade sig vara en tradition att jag lagar just Ängamat när vi har flyttat till ett nytt land. Det började på Malta och har alltså fortsatt. Jag har dock aldrig lagat det i Sverige… Jag har också bakat bröd här, och det betyder väl kanske att vi har bott in oss.
Surdegarna överlevde den här flytten också, tydligen.
Bröd. Bättre än första försöket på Malta. Bådar gott?
För några dagar sedan glömde Tvåan bort att han inte kunde stå. Han var så upptagen med att lägga sina ankor i en jågurthink att han stod själv i ett par minuter. Stort jubel i familjen utbröt efter den andäktiga tystnaden. Alla vi andra tre såg vad som hände och hurrade glatt.
Efter de första minuterna var det inte längre något svårt, utan han stod själv i tid och otid. Både med saker i händerna och utan.
Och häromdagen när han stod själv och jag kallade på honom så tog han minsann sina första steg. Nu går han när vi kallar på honom, några steg med någorlunda kontroll och sen rusar han de sista samtidigt som han ramlar in i våra famnar.
Lyckliga killen!
När vi inte lurar Tvåan att gå så badar vi. Vi bor ungefär 200 meter från stranden, och vi kommer fortsätta med det även i hyreslägenheten. Ettan har kommit på att han kan gräva i sanden och komma ner till vatten. Det höll honom sysselsatt en bra stund, och resulterade också i… något slags sandmonster. Han fick bada en gång till innan vi gick hemåt.
En droppe midnatt är debutboken från Jason Diakité, som också är känd som Timbuktu. Boken berättar om Jasons familj, hans relation till sin mamma och pappa, och tillbaka till svarta slavar på bomullsfälten, samt hur han reflekterar över händelser och saker han upplever.
En droppe midnatt.
I början av En droppe midnatt går Jason igenom den rasism han har utsatts för, och sin känsla av att inte höra hemma någonstans – han är inte vit, inte svart, inte svensk, inte amerikan, utan något mittemellan. Hur ska han hitta sig själv och kunna känna att han hör hemma någonstans?
Känslan av utanförskap gör att han börjar undersöka sin egen släkts historia. Han börjar med att prata med sin svarta pappa, och försöker få reda på mer om hur hans liv var och om andra släktingar på den sidan. Efter att ha sökt bakåt hamnar han på bomullsfälten i South Carolina under tidigt 1900-tal. För att verkligen förstå sin familj väljer Jason att åka till South Carolina, träffa sin släkt och se med egna ögon platserna där han släkt formades.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om En droppe midnatt. Jag får kanske konstatera att som vit svensk utanför den närmaste familjen har jag svårt att riktigt känna lika mycket som Jason gör för den historia han berättar. Men visst är det intressant att få en liten inblick i hur det är att gå genom världen och vara svart. Fast som helhet är min känsla för boken… njae. Den var säkert viktig för Jason att skriva, men inte riktigt lika viktig för mig att läsa.
Den här veckan inledde vi den seriösa jakten på en lägenhet att bo i. Vi letar förstås hus, men under tiden behöver vi ett temporärt boende. Efter vår upplevelse på Malta, där vi hittade huset efter ett par dagars jakt, och där alla bostäder är tillgängliga när de visas så var Cypern något av en överraskning. Här är det inte alls så att allt är tillgängligt just nu, utan det finns något slags framförhållning.
Den här veckan är dessutom en semestervecka, eftersom det är Assumption of Mary, det vill säga Maria himmelsfärdsdag, idag och allt är stängt. Det innebär också att lägenhetsinnehavarna är på semester och inte alls lätta att få tag i för att ordna visning, ens för mäklarna här.
Vi började med att ringa på några annonser på Bazaraki, Cyperns motsvarighet till Blocket. Där fick vi tag i en lägenhet, som vi tittade på. Den var lite gammal och en aning för dyr, plus att ägaren behövde sätta in AC i två av de tre sovrummen. Ägaren var väldigt trevlig och erbjöd sig att fixa det vi ville ha, men vi var ändå inte helt hundra. Så i tisdags gick vi till en mäklarfirma och pratade med en mäklare. Det första han berättade för oss var att det var svårt, och efter det kom han med ett par förslag som låg en bit över den budget vi hade gett honom. Vi blev inte överdrivet imponerade, och kände att vi saknade Bob, vår mäklare på Malta.
Så det blev till att fortsätta ringa på Bazaraki-annonser. Vi hittade ett penthouse med havsutsikt som vi var sugna på, men kvinnan som stod för den var svår att få tag i, och hon verkade också ha svårt att få till en visning. Till slut fick vi ändå se den, och den var helt ok, men en aning för dyr i förhållande till vad vi hade tänkt oss. Vi tittade också på en lägenhet med två sovrum istället, men konstaterade att den var lite liten och också lite dyr. Plus att ägaren var lite… märklig. Båda var dessutom uthyrda till slutet av augusti.
Så, när vi hittade den första lägenheten med nedsatt pris och att den var tillgänglig direkt så bestämde vi oss helt enkelt. Vi ringde upp ägaren, sa att vi ville ha ac i alla tre sovrummen, och att vi var nöjda med hans nya hyra. Han verkade mycket också nöjd, och sa att vi passade hans önskade profil perfekt. Så i morgon skriver vi förhoppningsvis kontrakt på 6 månader.
Vardagsrummet, från annonsen. Entré bakom halvväggen till höger.
Ett av sovrummen.
Härligt grönt kök från förr.
Slutsatserna av vår, ändå ganska korta, lägenhetsjakt på Cypern är:
Det krävs oftast lite mer framförhållning än på Malta. Lägenheterna är inte tillgängliga på dagen, utan snarare i början av nästa månad.
Priserna är lägre än på Malta, men ändå relativt höga. Tydligen är Limassol dyrast på hela Cypern.
Det är svårare att leta lägenhet utan en riktigt bra mäklare. På Malta har vi ett supertips för den som behöver, bara hör av er så förmedlar vi kontakt.
Nu håller vi tummarna för att vi ska få till kontraktet imorgon.
En av de vanligaste kommentarerna jag fick när jag berättade att vi skulle flytta till Malta var ”Oj, så modigt!”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. För jag upplever inte just själva flytten som speciellt modigt. Visst, det var ett väldigt stort steg – vi sålde vårt hus, jag sade upp en fast tjänst och lämnade det välbekanta livet för ett okänt i ett annat land. Men modigt, nej det vet jag inte.
För oss var det mer av en nödvändighet att flytta någon annanstans, tror jag. Vi mådde inte riktigt bra i Sverige, och då var det en logisk konsekvens att ta steget att lämna för att se om det finns något som passar oss bättre. Klimatförändringen till Medelhavet lockade förstås också en del.
Medelhavet.
Efter det logiska resonemanget hamnar vi ju oundvikligen i frågan ”Varför inte Sverige?”. Och ja, det är ju en rimlig fråga. Fast svaret är mångbottnat och passar kanske inte alla. Men här kommer i alla fall ett försök att åtminstone ge en antydan till hur vi har resonerat när vi har vägt att stanna i Sverige mot att flytta ut. För självklart är det ett familjebeslut som jag och F är överens om, och som vi tror kommer gagna vår familj framöver.
En del i svaret är att jag tycker inte att Sverige hanterar sin ekonomi på ett ansvarsfullt sätt. Hade Sverige varit ett företag hade jag inte velat jobba på det. När ett företag spenderar sina inkomster på att locka fler att anställa istället för att ta hand om de som redan är anställda eller har gått i pension blir det inget bra arbetsklimat. Utöver det så bör företag se till att slösa bort sina inkomster på aktiviteter som inte är kärnverksamhet.
En annan del är att jag tror inte att det svenska utbildningssystemet är i bra skick just nu. För mig är det viktigt att skolan är en kunskapsinstitution. Det innebär att jag tycker att det är viktigare att barn lär sig fakta som de kan omvandla till ytterligare kunskapsinhämtning än att de får problematisera andra världskriget eller könsuppfattning utan att först ha fått en ordentlig faktabas. Ovanpå det vill jag att alla barn ska kunna utveckla sina egna styrkor utan att hållas tillbaka av ett ”alla ska med”-tänkande. Det måste finnas plats för specialbehandling av både de snabbaste och de långsammaste, utan att barnens naturliga intresse för att lära sig ska hämmas.
En tredje del är att vi som familj vill kunna styra vår tid. Jag och F vill slippa jobba heltid och lämna bort barnen på dagis eller fritids hela dagarna. Det visade sig med Ettan att han inte orkade med för långa dagar på dagis, och att då ge oss själva en möjlighet att kunna tillbringa mer tid med barnen var också ett tungt vägande skäl. För att dra in pengar till uppehållet men välja när man jobbar är det eget företag som gäller. Och att driva eget idag och förtjäna sitt uppehälle i Sverige är inte jättelätt.
För mig är det väldigt viktigt att klara mig själv i mitt nya land. Jag vill vara egenförsörjande, för att kunna närma mig min nya omgivning utan att känna att jag får mer än jag bidrar med. Jag vill känna att jag har en plats i samhället och att jag bidrar till det, inte att jag är en belastning för mitt nya land som ställer upp och låter mig bo där.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var ett lätt val att lämna Sverige. Det var det verkligen inte.
Så om jag får önska för framtiden så önskar jag att Sverige tar sig samman och skapar ett samhälle som jag vill leva i och bidra till. För jag saknar Sverige, naturen, min familj och känslan av att höra hemma där, varje dag. Fast inom en överskådlig framtid kommer jag fortsätta bo utomlands.
Vi lastade in hela vårt bohag i en container under en förmiddag för ett tag sedan. Eller ja, vi och vi, det var ju förstås ett förnämligt maltesiskt flyttföretag som skötte själva lastandet. F och Ettan var förstås med och övervakade och hjälpte till med packlistan. Jag och Tvåan gick vår vanliga promenad runt Sliema under tiden, och sen bistod vi med lite fruktmellis.
Vid 12-tiden var garaget tömt, och så även våra energidepåer. Eftersom garaget ligger där det gör bestämde F sig för att det äntligen var dags att uppfylla en av hans drömmar: äta på KFC. Mitt minne av KFC, från en USA-resa, var att vi fick några buckets med kyckling, mos och brunsås och att det var rätt ointressant. Nu visade det sig att det inte fanns varken mos eller brunsås. Kanske minns jag fel?
Nåväl, en bucket skulle det ju vara. Jag röstade för en Variety Bucket för oss allihop. F var inte helt övertygad, så Ettan fick en Classic Box också. Maten kom snabbt, och vi satte oss glada i hågen till bords.
En Variety Bucket. Oklart vad som är vad.
Classic Box.
…för att konstatera att det inte fanns någon sås. Alltså inte ens ketchup till pommes frites.
F såg nästan lite ledsen ut när han uppgivet tittade på mig och sa ”Vad är grejen med det här?”. Han provade inte ens sina lökringar, och det säger en hel del.
Men, i ärlighetens namn så tycker jag att kycklingen var bra. Den var god och bra tillagad, fast möjligen lite torr i vissa delar. Hade det funnits mos och sås också hade det åtminstone stuckit ut lite bland alla snabbmatskedjor. Som helhet var det dock en stor besvikelse för oss allihop. Och med facit i hand hade det räckt med en Variety Bucket till oss alla fyra. Men nu slipper vi i alla fall tråna efter att få äta på KFC längre.
Mitt i sommaren firar vi bröllopsdag, jag och F. För 11 år sedan åkte vi ut i skärgården i all hemlighet och gifte oss på en klippa på Hönö. På kvällen grillade vi med kompisar på gården nedanför lägenheten vi bodde i. De blev överraskade när de förstod anledningen till grillfesten. Våra föräldrar blev inte mindre överraskade när de fick reda på det dagen efter, då de också träffade varandra för första gången.
Fortfarande lika tramsiga. Och nöjda med varann.
På våra bröllopsdagar brukar vi få barnvakt och passa på att gå på restaurang och prata som vuxna människor. I år var vi i sommarstugan allihop, och varken jag eller F var jättepepp på att åka iväg från havet för att gå ut och äta. Att få prata med varandra utan barn däremot, det lockade. Så bestämde oss för att göra det enkelt för oss, och satsade på att testa Flip Flop som ligger precis bredvid stranden. Jag var främst ute efter ett glas kallt vitt vin, och se det hade de.
Immiga glas med vitt vin och utsikt över stranden.
Efter det blev vi ändå lite matsugna, så vi delade på ett par mellanrätter. När vi var mätta och belåtna tog vi en sväng förbi Tempo och köpte några nödraketer som vi drack på stranden. Till vår stora lycka insåg vi då att vi hade lyckats smita från restaurangen precis i tid, för livemusiken drog igång bara minuter efter vi hade parkerat oss på stranden.
Nöjd make, som fick låna ölöppnare av strandgrannar.
På stranden bevittnade vi bland annat något slags fotografering. En någorlunda ung dam i bikini poserade på olika sätt i och bredvid vattnet medan två något äldre manliga fotografer iförda badbyxor förevigade det hela. Han som har ett hum om kameror konstaterade att det inte var några billiga skitkameror som användes. Mycket märkligt, alltihop.
Vi är här nu. Det känns overkligt. Det är varmt och väldigt hög luftfuktighet. Människorna pratar grekiska och vi förstår inte vad de säger. Lägenheten vi bor i under de första veckorna ligger mitt i Limassol, kanske 200 meter från strandpromenaden och vattnet. Det här är den fjärde AirBnB-lägenheten vi bor i på Cypern, och jag undrar återigen lite över köksutrustningen som finns här. Det finns massor med tallrikar i olika storlekar och mönster, men i besticklådan gapar det mer eller mindre tomt. Eller ja, det finns ju skedar och gafflar så det räcker, men bordsknivar är något av en bristvara. Nåja, vi klarar oss med det som finns.
Vi har skrivit på lite jobbpapper och börjat titta på bostäder på både lång och kort sikt. Det finns till och med ett par hus som vi antagligen ska åka och titta på. Vi kommer att hyra en bil någon av de närmaste dagarna, för att kunna ta oss runt och titta på olika ställen och fundera på var vi vill bo. Och för att upptäcka ön, förstås.
Första bilden på familjen som bor på Cypern.
Jag tycker det känns som en väldigt stor omställning att flytta hit. Flytten till Malta kändes mindre omvälvande som jag minns det, men det kanske berodde på att jag var fokuserad på Tvåan i magen då. Det är läskigt och ganska jobbigt att ha så mycket stora och avgörande grejer framför sig – hitta lägenhet att hyra, köpa hus och välja var vi ska bo, lära oss ett nytt språk, lotsa in Ettan i skolan på ett bra sätt, fixa med Tvåans vaccination, skaffa uppehållstillstånd, välja och köpa bil… Jag vet ju att allt kommer komma på plats, och att vi tar en bit i taget. Men just nu, med alltihop framför oss, som ett högt berg, så känns det som väldigt mycket. Fast det är ju som vanligt: bara jag börjar så kommer det kännas både hanterbart och lättare. Så nu kör vi, helt enkelt. Sätt den ena foten framför den andra!
Jag har läst Bär ditt barn som den sista droppen vatten av Björn Ranelid. Det var en… annorlunda läsupplevelse. Speciellt eftersom jag har läst mycket ”rätt-på chicklit” det senaste. Jag har inte heller läst något av Ranelid tidigare, så jag vet inte om hans språkbehandling i Bär ditt barn som den sista droppen vatten är typisk för honom. Men min känsla när jag läste var verkligen att det var författaren själv jag lyssnade på, komplett med P1-skånskan med rullande r.
Bär ditt barn som den sista droppen vatten.
Det tog ett tag för mig att vänja mig vid språket, och därför var det också lite kämpigt att komma in i handlingen i boken. Kanske var det också så att formatet på berättelsen också det gjorde det svårare att komma in i handlingen. När jag väl var med och hade koll på personerna kunde jag hantera att det dök upp nya namn som inte fick sin förklaring förrän några sidor senare.
Berättelsen i Bär ditt barn som den sista droppen vatten är ett slags kriminalroman i grunden. Fast berättad i fragment, med långa utvikningar som bildar andra berättelser. Ett mord har begåtts, och en bilkrasch har skett. I branden efter kraschen dog en flicka, och pojken som var med ligger i koma. Det är grunden, och boken handlar om pojkens och flickans liv innan kraschen, och livet för de efterlevande efteråt. Med utvikningar till hjälparbete i Afrika, finska krigsbarn och andra världskriget bredvid.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Bär ditt barn som den sista droppen vatten. Det var roligt att läsa en lite mer utmanande bok än de jag har läst det senaste… året eller så. Men jag är inte säker på att formatet verkligen tillförde historien så väldigt mycket.
Ettan har en favoritrestaurang i Sliema: Fresco’s. Så självklart var det dit han ville gå när sommarlovet skulle firas in. Och är man nybliven sommarlovsfirare så får man såklart lov att välja restaurang. Det passade i och för sig oss andra ganska bra också, den ligger nere vid vattnet och har bra utsikt.
Ettan har också favoritmat på Fresco’s, nämligen ”salladspizza”. Vi har ju varit där och ätit några gånger under året på Malta, så vi vet att de har bra pizza och även bra pasta. F bestämde sig för en pizza han med, en Fresco’s Dream, medan jag valde linguine Calamare. För att jag skulle kunna dela den med Tvåan fick jag dock be köket byta ut linguinen mot penne. Det gjorde de så gärna.
På Fresco’s får man bröd och smör innan maten, och det mumsade vi glatt i oss alla fyra. Sekunden det var slut undrade Ettan om maten skulle komma snart. Det gjorde den inte riktigt, men det var bra nära för det var verkligen ingen lång väntetid. Vi hade bara precis hunnit förbereda oss genom att klä av Tvåan innan det var dags att hugga in.
Bröd. Det får man äta med kläderna på.
Pasta med bläckfisk. Penne för att jag skulle dela med Tvåan.
Fresco’s Dream. Inte så lätt att skilja från…
…salladspizza. Eller Parma pizza som den heter på menyn.
Portionerna är stora på Fresco’s, och maten är god. Pizzaresterna lägger de gärna i en kartong att ta med hem. Vårt enda klagomål är att vi har ätit där så ofta att vi har hunnit tröttna lite på menyn.
Vi är ju tillbaka på Malta för att packa ihop allt en sista gång. Vi har under året i Sliema haft våra saker i förråd i ett garage i grannstaden Gzira, för att slippa bo i en kartongförvaring. Men nu har stunden då kommit för att skeppa iväg allt vårt gods till nästa ö. F packade ju ihop huset innan vi tog semester i Sverige, men det var en del kvar att göra med själva packningen i garaget nu när vi kom tillbaka.
Så det har blivit några timmar för F i garaget under den gångna veckan, medan resten av familjen har ägnat sig åt bad och tidsfördriv. Lådor har packats om och komprimerats för att rymma mer, och för att vi ska ha koll på vad som är i dem. Svordomar har yttrats. Men idag bevittnade vi maltesisk effektivitet när alla våra saker, inklusive grillen, packades in i en 20-fotscontainer. Precis som packaren sa när han tittade på godset innan så fick allt plats. Fast det sista fick de förstås hålla på plats och stänga dörren om. Den är full nu, containern.
Containern.
Man kan förstås flytta en pall utan pallyft.
Mina krukväxter har fått ett nytt hem hos Dolly, vår maltesiska takgranne i Sliema. Hon passade växterna medan vi semestrade i Sverige i somras. När vi sedan läste på lite insåg vi att vi inte skulle kunna ta med dem till Cypern (eftersom det är en ö, och därmed är införsel av växter reglerad). Så häromdagen ringde vi på hos Dolly och berättade att hon fick fortsätta ta hand om dem. Hon blev väldigt glad, och tackade glädjestrålande.
Det börjar det helt enkelt verka som att vi faktiskt ska flytta nu. Flyget går till exempel imorgon. Till ett nytt land igen. Ibland när jag tänker på det får jag lite panik, för det är så mycket som ska hända, och helst på kort tid. Men ibland så upptäcker jag istället att jag faktiskt ser väldigt mycket fram mot och känner mig nyfiken på att leta efter hus och skapa mig ett nytt liv. Det ska bli så oerhört skönt att känna att jag har kommit hem. Så nu får den känslan helt enkelt infinna sig när vi kommer fram, inte mer med det. Jag ska läsa Theodor Kallifatides, och försöka landa i att jag har ett nytt land utanför mitt fönster. Plugga grekiska och känna mig som en nybörjare. Men kanske (förhoppningsvis) går det lättare den här gången, när jag redan har gjort det en gång tidigare.
Och både jag och F säger att vi inte ska flytta till något nytt land igen. För fy satan vad det är jobbigt och äter upp tid och energi.
