Vi har haft några nätter när Tvåan har sovit väldigt bra och större delen av natten (även om han vaknar någon gång mellan 5 och 6 oftast). Igår bestämde jag mig för att testa att låta honom sova själv, och för att återta min egen säng (som jag ju delar med Fredrik, förstås). Jag har längtat så!
Alltså gick jag och lade mig i min egen säng, och läste tills ögonen gick i kors. Då släckte jag lampan och lade mig tillrätta för att somna. själv. Utan en tvååring alldeles intill. Antagligen utlöste det ”mamma har somnat”-radarn i rummet bredvid, för nästan genast började Tvåan hojta efter mig. Det var bara att ge upp drömmen om den egna sängen. Till råga på allt så tog det nästan en timme för Tvåan att somna om, vilket gjorde att jag missade mitt sömntåg. Istället för att sova låg jag då och lyssnade på poddar fram till 02.30 eller så när jag faktiskt somnade till.
Hela dagen har jag varit så trött och besviken för att jag inte fick sova i min egen säng inatt! Just nu känns det som om jag aldrig kommer få sova själv igen, även om jag ju logiskt vet att det inte är så. Men Tvåan verkar ju inte vara redo att sova själv än, så jag sover väl hos honom ett tag till, helt enkelt.
Äntligen! Idag blev det utflykt igen! Som jag har längtat. Antagligen resten av familjen också, för det var väldigt bra humör på alla, nästan hela vägen. Vi åkte förstås till ett vattenfall, för det är ju det vi gör på våra utflykter på Cypern. Ettan önskade skogspromenad, så vi valde Kaledonia igen.
Vi kom till parkeringen vid lite i 10, och då var det en massa bilar där. Men eftersom det är utomhus och virusfallen de senaste dagarna har varit väldigt få var det inget som oroade oss. Vi tog med oss vatten och selen till Tvåan, och sen gick vi iväg. Det är ju inte någon svår promenad, åtminstone inte för vuxna och lite större barn. Däremot var det definitivt ett äventyr för Tvåan.
På väg mot STORA VATTENFALLET!
Tvåan satte av i rask takt och traskade sedan på uppför i ungefär två kilometer innan han tog lite slut och fick bli buren den sista lilla biten upp till fallet. Både jag och Fredrik blev nog lite överraskade och imponerade av hans uthållighet.
Mycket äventyr över stock och sten.
På vägen fanns det massor av stenar som åtminstone Ettan, men ibland också Tvåan, skulle bestiga. Eller hjälpa till att hålla upp.
Nej, den kan rasa, jag håller upp den!
Paus med utsikt.
Det var en massa människor som passerade oss på vägen upp, och vi kunde konstatera att Kaledonia är ett populärt utflyktsmål en söndag i augusti. Kanske blev det extra poppis av att det är värmebölja och skulle bli 43 grader i Nicosia. Det märktes också på att det var bilkö upp i Troodos när vi åkte hem igen vid lunchtid. Skönt att vi är morgontidiga.
Jag tyckte att det var fantastiskt fint att komma ut i naturen igen. Det var också skönt att få gå en bit och röra på sig. Jag har ju löppaus, så jag saknar lite fysisk aktivitet. Och med Tvåans promenadvillighet verkar det ju som om det kan bli ytterligare utflykter med vandring framöver.
Vilopaus efter ett par kilometer uppför. ”Mamma ska sitta här!”
Familjeporträtt i naturen.
När vi väl hade kommit upp och kollat in ”det stora vattenfallet” som Tvåan sa blev det något av en situation, eftersom han ville ha pottan och inte kunde tänka sig att gå i skogen. Alltså valde vi den lättare vägen tillbaka. Tvåan gick en bra stund till, även om han tjatade om sin nya favorit pannkakor under tiden. (Givetvis hade vi missat att ta med mellis till oss, vi är tydligen inte vana vid att ha barn såhär efter nästan 8 år. Eller om det är utflykter vi inte är vana vid.) Sedan tog det stopp och han krävde att få bli buren. Jag orkade en bit, men sen satte vi honom i selen trots stora protester. Han ville verkligen inte åka sele, det gjorde ju ingen annan och dessutom kom han nog inte ihåg den. Men när han insåg att han satt säkert, och att det var lite skönt att gunga fram på mammas rygg så lugnade han sig och tyckte nog att det var ganska trevligt ändå.
Väl nere vid bilen igen köpte vi äpplen till barnen och klarade oss på så sätt hela vägen hem utan större katastrofer. Jag ställde mig och stekte pannkakor i 40 graders värme, och det var två nöjda barn som åt som två vargar.
Resten av dagen tillbringade vi i poolen och sittandes i soffan. Men det var vi värda, tycker jag.
Vi hade storslagna planer för dagen idag. Men det bidde en tummetott, kan man säga. Tvåan har nämligen sovit lite dåligt några nätter (och därmed jag också, eftersom jag fortfarande sover hos honom), och idag vägrade han helt sonika sova sin förmiddagslur. Det ledde förstås till en tröttgnällig tvååring hela dagen istället. Själv somnade jag på soffan på balkongen efter lunch, så Fredrik tog ner barnen till poolen för bad på egen hand.
Efter badet tappade istället Fredrik sugen, så eftermiddagen blev ytterligt avslagen. Ettan roade sig själv med diverse pyssel, dock, och det var ju tacksamt. Tvåan var mest intresserad av att ”laga lite mat” eller ”mellis” (som förstås inte innefattade att faktiskt äta melliset).
Kanske berodde eftermiddagskoman på att det var väldigt varmt, och kanske berodde den på att vi vuxna har ändrat vår kosthållning lite och behöver anpassa oss ett tag. Och alldeles oavsett anledning så är det ju bara att bita ihop, och hoppas att imorgon blir en bättre dag. Då har vi också stora planer.
Ett sätt att göra en kväll bättre (och en pool större).
Igår började Ettan i fjärde klass. Hans fröken ringde mig förra veckan och berättade att första dagen inte var måndag, utan onsdag. När jag berättade det för Ettan undrade han om vilken av fjärdeklasserna han skulle gå i. Jag sa att jag inte visste, men berättade om samtalet. Då sa Ettan att han nog visste vem hans lärare var. Och när han kom till skolan igår visade det sig att han hade helt rätt om sin fröken och att han ska gå i 4R.
Det visade sig också att trots att de allmänna kraven på mask på allmän plats och i skolan gäller från 12 år och uppåt numera så har skolan ett eget maskkrav på alla barn. De ska utvärdera resultatet om ett tag och se om de ska fortsätta med det. Alltså fick Ettan lite snabbt ta över Fredriks mask som jag sydde häromkvällen, och så moddades den med kortare snoddar runt öronen.
Maskbarnet. Antagligen med sin finaste min också.
När vi hämtade honom efter skoldagen var han mycket upprörd över den första grekiskalektionen, som han inte hade varit förberedd på. De bara pratade grekiska och han förstod inget. När vi nystade lite försiktigt i det där visade det sig att han trodde att ”Greek as a second language” betydde att det var andra året man läste grekiska. Vi förklarade vad andra- respektive förstaspråk är och gav honom lite fraser och verktyg för att fråga saker och då verkade det okej igen. Han hittade till och med på egna roliga fraser att säga till sin grekiskafröken nästa lektion.
Under tiden Ettan var i skolan och Tvåan sov passade jag på att begå en premiär. Jag friterade för första gången! Fredrik föreslog att jag skulle vara ute istället för i finköket, och det tyckte jag var en bra idé. Han plockade fram gasolköket och jag förberedde allt som skulle göras. Och sen var det dags. Jääädrar vad det var sprutt i gasolköket. Det gick mycket fortare än jag trodde både att få oljan varm och bollarna friterade.
Frityrverkstaden med tillhörande action. Lock till kastrullen i bild, brandfilt utanför. Full koncentration på kokerskan.
Så, vad gjorde jag då? Arrancini blev det! Ettan, som är väldigt förtjust i risotto, gav två tummar upp och sa att de skulle egentligen flyga upp i himlen när han fick en till mellis efter hemkomst. Och det är väl ett bra betyg, tänker jag.
Anledningen till det här experimentet var egentligen att jag behöver utöka min repertoar för saker som jag kan skicka med i Ettans lunchlåda. Och de fick mycket väl godkänt även där. Så nu vet jag en sak till som funkar, även om det är lite extra jobb med det.
När jag var klar med mina arrancini sov Tvåan fortfarande. Så helt plötsligt satt jag i ett alldeles tyst hus och hade tråkigt. Ingen som behövde underhållas, utan det var bara jag och mina tankar. Så himla skönt! Och ovant.
En av Fredriks hobbies är att flyga radiostyrda flygplan. Det är lite krångligt, eftersom han behöver ta sig till ett flygfält och få tillstånd (eftersom flygfältet ligger precis vid en av de brittiska baserna). Men härom veckan, under badförbudet på grund av öroninfektion, införskaffades det tvenne radiostyrda båtar.
Det visade sig vara svårt att få igång dem, för det fanns ingen on-knapp. Fredrik kom ut i köket och var på väg att sätta sig i bilen för att åka och klaga när inte heller jag hittade någon knapp. Men jag, som inte har en massa förkunskap om radiostyrning, googlade lite och sa att han kunde testa att sätta dem i vattnet och se om de startade då. Det gjorde de. Tydligen är det en inbyggd säkerhetsgrej, att radiostyrda båtar inte startar om de inte är i vatten. Nåväl. Nu vet vi det.
Båtarna gav mycket nöje för de två äldre pojkarna. Tvåan tyckte nog att det var lite spännande också.
Inte längre en pool, utan en båtbassäng. Den andra båten styrs från skuggan på balkongen.
Precis som man kan tänka sig är det roligt en begränsad tid att köra båt i poolen. Men, se det hade pappan förberett sig på, och när det kom klagomål om uttråkning så meddelade han att de ska bygga banor att köra i. Så nu har det konstrueras rundningsmärken av konor och flytkorvar och sänken av betong. Det ska bli spännande att se var det hela slutar…
Familj och märken.
Med rundningsmärkena i poolen var det bara att sätta igång med racen. Ojojoj vad det körs nu. Fredrik har dessutom klurat ut ett smart sätt att skaffa bättre batteri så nu kan matcherna pågå lite längre, ungefär så länge att Ettan precis är på väg att tröttna. Inte bara de artificiella hindren används, utan även ett fast.
Båtrace.
Det fasta hindret forceras.
Fredrik pratar om att göra en större bana, så eventuellt kommer killar-kan-garaget innebära konstruktion av båthinder ett tag framöver. Fast än så länge är det roligt nog med banan och rundningsmärkena som finns.
Jag har haft Varulvsvalsen av Sigge Eklund stående i bokhyllan länge nu. Efter att ha läst baksidestexten så har jag dragit mig för att börja med den, för den verkade vara tung och jobbig. Men för ett tag sen hamnade den ändå i mina händer och jag satte igång.
Varulvsvalsen är skriven i jagform. Den handlar om hur bokens jag och hans sambo försöker rädda sambons syster Rebecka som precis återfaller i ett tungt drogmissbruk efter att ha varit ren i fyra år. Resan in i drogerna går fort den här gången, och Rebecka blir alltmer okontaktbar. Berättaren och sambon är hela tiden på helspänn eftersom Rebecka kan ta en överdos när som helst, och eftersom det bara vid enstaka tillfällen finns möjlighet att övertala henne till avgiftning och vård.
Varulvsvalsen.
Samtidigt som boken klart och tydligt sätter ljus på hur bristfällig och underdimensionerad narkomanvården är i Sverige får vi en inblick i hur Rebeckas tidigare droghistoria ser ut. Medberoendet hos Rebeckas syster blir tydligt, och även det hos berättaren. Den plötsliga insikten som berättaren får om att han också behöver hjälp, stöd och att både hans och sambons beteende inte är friskt är en aha-upplevelse även för läsaren, trots att det förstås är lättare att upptäcka som läsare.
Språket i Varulvsvalsen är snabbt och kortfattat. Tempot är högt, vilket gör att stressen och ångesten i att försöka hitta hjälp till Rebecka precis när det finns möjlighet att hon kan ta emot den verkligen når fram till läsaren. Jag tyckte inte att den var så jobbig som hade trott att den skulle vara. Men det beror nog till viss del på att jag inte har några egna erfarenheter av droger, beroende eller medberoende. Jag kan tänka mig att någon med den typen av erfarenheter skulle påverkas starkt och tycka att Varulvsvalsen är en extremt jobbig bok att läsa.
Ettan börjar ju skolan på onsdag. För att underlätta lite för honom så tänkte jag sy munskydd åt honom. Det är ju krav på mask på alla platser där folk samlas, inklusive skolan. Jag började kolla Youtube för att se vilka tutorials jag kunde hitta. Inte så förvånande så svämmar det i princip över med olika modeller och mönster, så det var bara att välja och vraka. Jag tittade lite under dagen, och Ettan fick välja tyg. När barnen hade somnat satte jag mig med symaskinen.
…och precis då läste jag nyheten att åldern för maskkrav hade höjts från 6 till 12 överallt. Så nu behöver Ettan inte mask längre. Och tur är väl det, för drygt 6 timmar med mask varje dag i skolan hade inte varit någon lek.
Men jag hade ju plockat fram allt, så jag tänkte att jag syr en mask i alla fall.
Pågående syprojekt.
En luftig mask som underlättar andning måste vara bättre än pappersmaskerna som ju är varma och tajta. Jag använde den här instruktionsvideon, och hela sömnaden gick nog på en dryg timme första gången jag testade.
Funkar bra på mig.
Och passar även Fredrik, om än med ett nödrop.
Jag är nöjd med resultatet. Det var lätt att följa instruktionerna och resultatet blev ungefär som i videon. Däremot passade masken inte lika bra på Fredrik. Jag fick förlänga gummibanden för att han skulle kunna ha den, och den var inte alls lika luftig för honom. Men trots det är den bättre än pappersskydden, så jag tror att Fredrik kommer använda den framöver. Jag får sy en till till mig, alltså. Åh, well. Värre öden finns ju.
Vi var förstås också tvungna att testa den på de cypriotiska sätten, och det funkade den också bra till.
Vår lille konstnär, Tvåan, uträttade idag nya storverk. Till skillnad från Ettan så har Tvåan visat stort intresse för kritor och att rita, och det är något han sysslar med en stund varje dag just nu. Han har ganska fri tillgång till kritor, men han får sitta vid bordet och använda dem. Idag hade han hittat en krita på golvet, och vid ett obevakat besök på pottan så flödade tydligen kreativiteten och han passade på att skapa.
Före detta vit vägg, nu förbättrad med konstverk.
Fast jag vet inte, så väldigt mycket värre än prydnaderna i det andra valvet är det väl egentligen inte. De förra ägarna hade en… annorlunda smak. Någon gång ska vi väl måla om, tänker vi.
En annan konstnärlig väggmålning.
Ettan hade helt andra äventyr för sig under helgen. Han har nämligen transformerats till en kanin!
Kaninen.
Tråkigt nog tappade han den andra av de två sidotänderna på natten, och på morgonen kunde vi inte hitta den. Så han fick helt enkelt skriva ett brev till tandféen och förklara vattenglaset utan tand i. Kanske accepterar hon det även den här gången, vi får se.
Det har gått en hel vecka sedan jag skrev här. Ojdå. Det var ju inte meningen. Det är inget speciellt som har hänt, utan livet har tuffat på som vanligt. Det är ju fullproppat med saker förstås, men tydligen inget som jag har tyckt varit värt att skriva om.
Ettans sista vecka på sommarlovet visade sig få ett par extra dagar. Hans fröken ringde nämligen och sa att skolan inte började på måndag som tidigare meddelats, utan på onsdag. Vad vi inte visste då var att Cypern skulle förlänga maskkravet på allmänna platser till i januari. Nu inför skolstarten har hälsoministern varit extra tydlig med att det gäller även i (publika) skolor, för alla barn oavsett klass. Så vi får väl sätta på Ettan munskydd på onsdag, då. Ska bli intressant att höra hur maskdisciplinen är i skolan, med tanke på hur den är på andra ställen.
När Ettan har kommit igång i skolan tänker jag gå ner till dagiset som ligger ett par hundra meter från vårt hus och försöka ta reda på hur det går till där. Jag tror att det vore bra för Tvåan att träffa andra barn och lära sig grekiska några timmar om dagen.
Vattna Flipp.
Och vattna pappa.
Jag tog mig i kragen i veckan och gick iväg med Tvåan för att fortsätta hans vaccinationsprogram som har kommit av sig i och med flytten från Malta. Läkaren verkade inte alls bekymrad över att vi var många månader sena, utan gav honom sprutan och sa att vi skulle komma tillbaka om ett par månader för att få resten som ingår i det statliga programmet här. Så himla skönt att få lite mer ordning på det där. Jag passade också på att lista Tvåan hos honom, så nu har båda barnen samma läkare.
Ja, Ettan var ju också hos doktorn. Ettan har haft lite ont i ena örat ett tag, och när vi gick dit med honom fick han örondroppar mot en infektion i ytterörat. Dropparna gick bra, men det här med att inte få doppa huvudet i poolen på fem dagar var i det närmaste outhärdligt.
Badgossar. Båda med friska öron nu.
Själv insåg jag att när jag var med Tvåan hos doktorn så var det första gången på drygt två veckor som jag var hemifrån. Det blir ju lätt så när vi jobbar hemifrån och det inte är regelbundna resor för att hämta Ettan på skolan. Men jag känner att jag börjar bli lite lappsjuk. Nu har vi bott på Cypern i ett år, och ingen av oss har egentligen skaffat oss några bekanta. Visst, det har varit ett konstigt år med utegångsförbud och så, men jag skulle gärna träffa någon att prata lite med och kanske dricka en kopp kaffe nångång i bland. Förhoppningsvis blir det bättre i höst, om nu pandemin håller sig i schack så skolorna får vara öppna.
Jaha, så var det kväll igen. Jag sitter ute i solnedgången och njuter av den orange himlen och någon som spelar gitarr och och sjunger i grannbyn. Grannbarnen hojtar och badar i sin pool. Det är nog fortfarande 30 grader varmt, och allting känns mjukt. Det känns fortfarande som om vi bor i en semester.
Orange himmel.
Det har varit en bra dag. Jag inledde med att spendera morgonen och förmiddagen med att spackla köksväggarna, och jösses en sån skillnad det blev när väggarna blev vita istället för betonggrå! Det behövs några lager spackel till på de delar av väggen som ska målas, men jag hoppas att kakelsättarna (alltså Ettan och Fredrik) kommer godkänna grovspacklingen som underlag. Jag håller tummarna för att det ska sättas kakel imorgon, men det är ju sånt man får se. Jag håller också tummarna för att det ska finnas limträskivor i affären på måndag.
Efter lunchen badade vi, och så fick jag spö i Ticket to Ride. Ettan vann stort över mig, och det var väldigt bra för honom. Han har börjat få bra grepp om taktiken, både med att bygga efter hand och att skaffa sig destinationer. Tvåan fick istället åka med Fredrik och slänga sopor, så alla var nöjda.
Smärtan i höften och knät har försvunnit, så nu är det pannbenet som jobbar med att låta bli att springa. …säger jag efter en enda dag. Hade det varit som vanligt hade jag sprungit imorses, men nu är det löpförbud. Och jag är redan frustrerad, både över att inte komma ut och springa, och för att den stunden ensam på morgonen faktiskt fungerar som humörhöjare och lite ensamtid. Dessutom är det ganska trista styrkeövningar som behövs som rehab/prehab. *mutter* Fast det kanske är nu jag faktiskt tar tag i styrketräningen på riktigt? Eller så kanske jag hetsar fram avslut på diverse renoveringar, och tvingar igång nästa steg?
