Månad: augusti 2020

Ett av mina största problem är att jag har svårt att koppla bort jobbet. Jag är, liksom många i min generation, utbildad till att anse att prestation är något fint, och det som definierar mig. Om jag presterar är jag värd något, medan vila inte räknas. Om det inte är på jobbet så kan det vara hemma, genom att städa och diska och baka och stryka och tvätta, eller så. När det inte finns något tydligt att göra blir jag rastlös och stressad, och på dåligt humör.

Rent logiskt vet jag förstås att det här sättet att tänka är helt fel. Givetvis är vila viktigt, både för att faktiskt orka och kunna prestera, men också för att det är i vilan som idéerna och tankarna uppstår. Fast vad hjälper det att veta det logiskt när det känns helt fel att inte prestera?

Allt det här aktualiserades i morses när jag vaknade med en otäck värk i vänster höft. Den sträckte sig ner mot knäet, så det var inte svårt att räkna ut att det handlar om överansträngning i form av löparknä. Så himla trist nu när jag känner att jag har kommit igång med löpningen igen. Tydligen kom jag igång lite för fort, alltså. Så nu blir det ingen löpning i några veckor. Istället får jag roa mig med rehab och prehab-övningar för att stärka gluteus medius och gluteus minimus, vilka jag tror är bovarna i dramat. Förhoppningsvis kan jag komma ut och promenera på morgnarna istället när den värsta smärtan har avtagit, för det är skönt att röra lite på kroppen på morgonen. Men först – vila, utan minsta lilla prestation. Så himla jobbigt.

I slutet av förra veckan var det ett år sedan vi landade på Cypern för att bosätta oss här. Vi hade med oss 150 kg incheckat bagage, och resten av våra saker låg i en proppfull 20-fotscontainer. Resan gick bra, och vi hittade till vår AirBnb-lägenhet med lite hjälp från taxichauffören.

Ettårsdagen firade vi som sig bör, med souvlaki, tzatziki och alldeles för varmt rödvin. Bad i poolen hanns också med, förstås. Till nästa år ska vi försöka skaffa oss en cypriotisk flagga i trä också för att verkligen komma i stämning.

Det har verkligen varit ett händelserikt år som har passerat. Jag hoppas att nästa år inte blir riktigt lika fullt av händelser, utan att vi får en chans att lugna ner oss och komma till ro. Fast nu när jag skriver det här så inser jag att även nästa Cypernår lär bli lika händelserikt. Jahaja, så går det när det dyker upp en pandemi.

Även om årets viktigaste händelse var att vi köpte ett hus så är det alldeles säkert inte det vi kommer minnas mest. Istället lär Tvåans olycka med fingret dyka upp, liksom Ettans skidåkning och hans onlineundervisning när hela Cypern stängde ner. Ja, utegångsförbudet lär vi väl också minnas, förstås.

Jag har sedan några år tillbaka upptäckt att jag tycker om att träna på förmiddagen. Det känns bra att ha träningen ”avklarad” tidigt på dagen, och jag brukar känna mig både stark och snabb innan lunch. Däremot har jag aldrig förstått storheten med morgonträning, det vill säga träning innan frukost. Jag har försökt med tidiga spinningpass, men det har inte känts riktigt bra så det har aldrig fastnat.

Märkligt nog så morgontränade jag inte ens under mina år som simmare. Det är ju annars en sport som är känd för sin stora träningsmängd, och där morgonträning brukar vara ett naturligt inslag redan tidigt i karriären. Men nej, inte för mig. Fast så var jag ju för all del inte så himla framstående heller.

Nu när vi bor i det här klimatet har jag blivit mer eller mindre tvungen att träna tidigt på morgonen. Dels för att det faktiskt är den lämpligaste temperaturen för träning då och dels för att det passar familjens schema bäst. Och jag har upptäckt att jag tycker om att ge mig ut och springa tidigt. Jag är inte mitt snabbaste jag innan frukost, men jag känner inte heller att jag inte har någon ork alls. Istället känns det faktiskt ganska härligt att vara ute och löpa precis när solen orkar över bergskanten med galande tuppar och skällande hundar som soundtrack. Jag har inte kommit upp i speciellt långa distanser än, så kanske ändrar jag uppfattning när jag börjar springa längre. Eller så får jag helt enkelt inse att jag är en morgonmänniska, även när det gäller träning.

Ibland blir det visserligen en eftermiddagsrunda istället, men eftersom temperaturen här ligger en bra bit över 30 grader på eftermiddagarna är det väldigt varmt. Jag klarar i och för sig av det också, men om jag kan välja så föredrar jag ändå de tidiga rundorna med lite behagligare temperaturer.

Kvällsträning tror jag inte skulle fungera just nu. Jag sover redan dåligt, så jag tror inte att jag ska fylla på med endorfiner innan läggdags. Dessutom finns det ett visst djurliv att ta hänsyn till här, och på kvällarna så är det dags att jaga efter mat. Möjligen skulle det gå att styrketräna inne.

Häromdagen fick jag en bild från kompis. Han var precis på väg att cykla in i Glommen, från Olofsbo, och tänkte på mig så han knäppte en bild.

Jag blev jätteledsen när jag såg den. Jag saknar Glommen så! När jag hade tagit mig samman började jag fundera över vad det är jag saknar egentligen. För trots att jag kände redan första gången vi tittade på vårt hus att det här var ett ställe jag vill bo på så har det inte riktigt tagit sin plats i hjärtat än. Jag försökte förklara för Fredrik, men det var svårt. Både för honom och för mig, tror jag.

En viktig bit i att känna sig hemma tror jag är att få komma hem. Och för att få det behöver man förstås vara hemifrån. För en grej som jag saknar med Glommen är lugnet jag kände när jag körde in i samhället i solnedgången efter en dag på kontoret. Och så är det ju inte här. Jag arbetar hemma, och är liksom aldrig borta härifrån så att jag kan längta hit. Sommarsemestern i Sverige blev ju inte heller av, så inte heller då fick jag längta hem.

Jag tror också att jag saknar att inte känna samhörighet med mina grannar. I Glommen hade vi Erling mittemot, och Inga-Maj en liten bit bort, och så Ettans dagiskompisar förstås. I Sliema hade vi Dolly som ”takgranne” som jag pratade en massa med när vi hängde tvätt, Simianas som hade kiosken på hörnet och några andra grannar som vi småpratade med när vi sågs på gatan. Vi var på något sätt en del i ett sammanhang. Dit har vi inte kommit än här, och inte blir det lättare med den pågående pandemin heller.

Jag saknar också att gå runt Glommen och ha havet alldeles bredvid. På nästan samma sätt saknar jag att gå runt Sliema, också med havet alldeles inpå. Här blir promenaderna inte alls lika vackra, eftersom de oftast sker i dalgången. Kanske borde jag försöka ta mig upp på höjden mittemot och se om det är någon utsikt där.

Fast att sitta på balkongen här när det skymmer, och ha hela solnedgångshimlen och en bergsida att titta på, det är rätt fint. Liksom att kunna ta ett kvällsdopp i poolen. Det kommer säkert att bli hemma, det här med. Jag bara trodde att det skulle gå lite fortare. Och kanske inte att jag skulle sakna Glommen så mycket.