Cypern

I helgen var vädret ostadigt, så utflykter till naturen lockade inte något vidare värst. Istället tog vi oss utanför dörren, och när vi väntade på hissen frågade Fredrik vad vi skulle göra idag, och jag sa ”Ja, men vi åker väl till IKEA då.”, på skämt. Men nej, det togs minsann emot med glada tillrop, så något skämt var det verkligen inte.

Vi körde alltså mot Nicosia och IKEA, detta Mekka för utlandssvenskar. Det är en utflykt på ungefär 8 mil från lägenheten, så det tog lite mindre än en timme i bilen. På inköpslistan stod främst julmust och Kalles kaviar.

När vi kom fram visade det sig att vi har en förslagen sjuåring i familjen. Han påpekade att han var hungrig, och att det alltså var dags för köttbullar. Han hade förstås rätt i båda, så det var bara att ställa sig i kö för en söndagslunch bestående av en IKEA-klassiker. Tvåans första, faktiskt. Båda barnen smaskade nöjt i sig maten, och vi vuxna tyckte väl också att det var en ok lunch.

Efter den lunchen kan vi konstatera att maten är densamma som i Sverige, precis som lokalerna som är OERHÖRT stökiga och stimmiga. Dock finns det en stor skillnad – på Cypern finns det en inglasad avdelning i restaurangen, där du får lov att röka när du äter.

När vi hade fyllt på med energi tog vi ett varv i varuhuset. Det mesta är sig förstås alldeles likt, förutom att alla produktbeskrivningar (men inte produktnamnen) är på grekiska. Självklart köpte vi värmeljus, kronljus och en diskborste. Ja, och så julmust, förstås. En påse skumtomtar fick också följa med hem. Kaviaren hittade vi, men avstod eftersom vi ska åka till Sverige snart. För den som undrar så tyckte jag att julmusten smakade julmust och var god.

Det visade sig också att Ettan var färdig med IKEA efter lunchen, så han fick mutas med löfte om glass efter kassorna för att släpas runt hela varuhuset. Medan resten av familjen åt glass passade jag på att skaffa ett IKEA family-medlemskap på Cypern, eftersom det svenska kortet inte gäller här. Märkligt nog så var tjejen i kundtjänst väldigt lik en kompis som har jobbat på IKEA i Sverige.

En utflykt som jag har längtat lite efter sedan vi flyttade till Cypern är att besöka en vingård. Det finns flera vingårdar på Cypern, och en hel del av dem ligger i Limassol-området, fast en bit upp i Troodosbergen. De flesta övriga finns i Pafos, och det är ju inte heller speciellt långt. Hittills har den här utflykten dock inte blivit av eftersom jag har varit den enda som har velat. Men nu, när farmor och farfar är här, och det dessutom har varit skollov så vi har haft fem dagar på oss att göra utflykter på så blev det äntligen dags.

Eftersom det var en söndag vi skulle åka iväg på var det inte så många vingårdar som var öppna, utan vi tog sikte på den närmaste öppna som visade sig vara Ayia Mavri. Vingården ligger på 900 meters höjd, och vi blev varmt välkomnade av vinmakarna själva. Madamen visade oss runt och berättade om vingården, hur man gjorde vin förr och hur man gör vin nu. De tillverkar 50 000 flaskor om året, och vinner guldmedaljer varenda år för sina söta viner.

Vi fick också se källaren där de lagrar sina flaskor. Här blev Ettan mycket uppspelt över alla flaskor, där en del till och med var lagda i mönster! Jag blev mest nervös för att han skulle råka riva ned något.

När rundturen var klar var det så dags för provning. Vi var de enda gästerna, och fick alltså full uppmärksamhet. Vi provade oss genom en mängd viner, från det torra, lätta vita vinet gjort på Xynisteri vidare till det prisbelönta söta Mosxatos, och över till de söta röda Axion Esti och Commandaria. Det var tydligt att vingårdens fokus ligger på de söta vinerna, och med all rätta för de är riktigt bra. De torra vinerna var inte lika intressanta och välutvecklade.

Under provningen var Ettan och Tvåan lita rastlösa. De åt upp brödet och osten som egentligen var till för att rensa gommen från de olika vinerna, och sen smet de iväg på egen utforskning, övervakade av Fredrik.

När vi hade handlat på oss det vi behövde åkte vi vidare och jagade lunch. Vi stannade vid ett vägcafé eftersom alla var hungriga, och fick en lunch som… ja, vi kan väl säga att den hade kunnat mätta ett kompani. Precis vid cafét fanns också ett av Cypern äldsta och största träd. Det var 8,2 meter i omkrets och 800 år gammalt. Alldeles bredvid fanns också kapellet i Ayia Mavri, som har en egen historia värd att läsa.

Under tiden vi väntade på maten upptäckte barnen omgivningarna. Det fanns ett lerkärl för vintillverkning, och ett mindre vattendrag.

Helg igen, och då väntar fler utflykter med naturpromenader för att kolla på vattenfall. Den här gången bestämdes det att vi skulle prova att ta oss till Kaledonia-vattenfallet, fast uppifrån. Det har vi försökt en gång tidigare, men då hittade vi inte rätt ställe att starta från. Den här gången hade Fredrik dock tagit reda på mer, och vi hamnade på rätt ställe från början.
Vi klev ur bilen, och jag tog på mig selen och fick Tvåan på ryggen. Sen började vi gå nerför, mot vattenfallet.

Vi inledde med lunch nästan genast, för att hålla alla på gott humör.

Sedan var det ungefär 1,6 km att traska till vattenfallet, och det var en härlig promenad. Ettan studsade omkring och var uppe på de flesta stenar vi gick förbi. Han gick först och visade vägen, och passade på så ofta han kom åt att dominera naturen.

Naturen var verkligen vacker och höstig, och eftersom vi gick längs med vattnet hela tiden fick jag stanna med jämna mellanrum, då Tvåan krävde att få titta på och vinka på vattnet som strömmade.

Promenaden i sig var ganska lätt, det var en stig vi följde, och där det blev brant fanns det trappsteg. Ibland fanns det också räcken.

Stigen gick fram och tillbaka över vattnet, och på de flesta ställen var det ordentliga broar. På några övergångar fick man dock balansera på stenar i vattnet, och på ett ställe var det en ganska vippig spång som hjälpte oss torrskodda över till andra sidan. Fredrik erbjöd stadiga armar och händer till oss som behövde det.

När vi kom ner till fallet pustade vi ut lite, och Tvåan fick ranta runt en stund på egna ben. Eftersom klockan började bli mycket så blev det inte någon lång paus, utan snart var det dags att klättra tillbaka till bilen.

Jag var nöjd med att vi hade gått nerför först, för det var ganska brant uppför på vissa partier på tillbakavägen. Hade vi gått på andra hållet hade det definitivt varit jobbigare att hålla mot när vi gick neråt på hemvägen. Nu var det bara att ta i och bita ihop och fortsätta uppåt. När vi hade kanske 300 meter kvar till ingången fanns det en fantastisk reklamskylt.

Tvåan verkar gilla att åka sele när vi är ute i naturen. Det är sällan han klagar, utan istället är han med och kollar på vattnet och träden. När han blir trött märker jag att han tystnar, slappnar av och lägger sig mot min rygg och bara gungar med. Han väger runt 11 kg, så även om det är extra vikt så är det inte superjobbigt att bära honom. Det besvärligaste är att selen sitter åt runt höfterna så jag blir lite öm efteråt.

Den här veckan är det skollov onsdag till fredag. Vi bestämde oss för att ge oss ut på utflykt. Efter en stökig natt med Tvåan var jag och Fredrik inte våra bästa jag, men vi bet ihop, packade in hela skocken i den hyrda storbilen och åkte iväg.

Vi började med att åka en sväng och kolla på omgivningarna. Farmor och farfar har inte varit så mycket på Cypern, så de gillade rundturen. Eftersom vi inte kom iväg jättetidigt blev det lunchdags väldigt snart. Vi tog ett lunchstopp, och Tvåan övade på sitt nya ord ”kex”. Självklart belönades han för att han kunde. När vi hade fyllt på med energi var det dags att fortsätta. Jag tittade längtansfullt efter skylten med Tsiakkas som vi åkte förbi, men vingårdsbesöken får bli en annan dag.

istället hade vi ställt siktet mot vattenfallet. Numera heter det Ettans vattenfall i familjen, tydligen. Den här gången var det inte alls lika långt att gå kändes det som. Kanske berodde det på att det är bekvämare att ha Tvåan på ryggen, eller så var det helt enkelt för att vi kunde vägen den här gången.

Vi traskade upp, kollade lite och så fick Fredrik fotografera en holländsk familj. Sen gick vi tillbaka ner igen. Tvåan var mycket intresserad av vattnet som forsade längs vägen och slängde sig hit och dit för att få bästa möjliga utsikt. Han var också noga med att vinka till vattnet som åkte förbi.

Efter promenaden åkte vi vidare upp till skidstationen som förevisades från bilen. På vägen ner stannade vi i Troodos och köpte glass. Inte för att någon var direkt jättesugen i den 16-gradiga värmen, men det hade utlovats, så då var det bäst att leverera. Och väl i bilen tyckte vi alla att det var gott.

Sammantaget var det en bra dag. Jag blev på mycket bättre humör när jag fick vara ute i naturen en stund och glömde nästan bort hur trött jag var. Detsamma gällde nog resten av familjen också.

Fast när jag hade nattat Tvåan en stund efter vi kom hem så var det liksom inte så att någon del av min kropp ville gå upp ur sängen. Bara att falla till föga och somna innan klockan 8, helt enkelt. Så Himla Skönt!