Utflykt med skidåkning

I helgen som gick var det äntligen dags att prova på säsongens skidåkning på Mount Olympus i Troodosbergen här på Cypern. Fredrik och Ettan packade in sig i bilen lite efter 07.30, medan jag och Tvåan fick stanna hemma. Tvåan åker ju inte skidor än, och pulkan blev kvar i Sverige eftersom vi inte hade plats i packningen så vi skulle nog roa oss bättre i Limassol än i de kalla bergen.

Bilresan upp gick bra, och snökedjorna som Fredrik hade meckat med under natten behövdes inte ens. Det var mycket snö bredvid vägen, men ordentligt plogat och lättkört. Snörapporten meddelade att det var 120 centimeters snödjup på Mount Olympus.

Plogad väg.

Efter visst gnäll om kyla under uteomklädningen till skidställ med snöflingor singlande runt omkring dem så traskade de två herrarna nöjt förbi kön till skiduthyrningen och smet in och köpte liftkort. Tanken var att klistra dem på jackorna, men det blev det inget med eftersom de inte fäste. Men det gick tydligen lika bra att ha dem i fickan.

Så iväg till första liften och liftkön. För det var inte alls så att herrarna var ensamma i backarna trots att det var precis i öppningstid, utan enligt utsago var ”hela Cypern där”. Nåja, riktigt så illa var det inte, men det var inte att bara åka fram till liften när man kom ner. Lite oväntat ändå, med vår erfarenhet av cypriotisk punktlighet hittills. Åkningen gick bra, och efter några varv i de blå backarna blev det förflyttning till andra sidan berget, där det är rött och svart.

Ettan och pisten.
Lunchpaus bredvid pisten.
Skidåkning ovan molnen.

Alla backarna besegrades, och ett par gånger under dagen var det liftkortskontroll, med godkänt resultat. Som väntat var dock det viss förhandling om när hemresan skulle ske. Det krävdes fyra finalåk innan Ettan gick med på att ta av sig skidorna och sätta sig i bilen. På vägen ner från bergen var det en del bilkö, men absolut inte outhärdligt.

Möjligheten att åka på utflykt till bergen och åka skidor var ju faktiskt en av anledningarna till att vi valde Cypern, så det känns bra att det fungerar i praktiken också. Efter nyårsfirandet i Branäs har vi gott hopp om att även Tvåan kommer bli en skidåkare när han har vuxit till sig, så nästa säsong lär det bli perfekta familjehelger i Troodos, med härligt kasande i barnbacken för den ena föräldern.

Kaffe: Colombian Supremo

I serien ”Sara och Fredrik provar kaffe på Cypern” har nu turen kommit till Tesco Finest Colombian Supremo Coffee. De andra sorterna vi har provat hittar du här: French Inspired och Italian Inspired, Tesco Finest Costa Rican, Tesco Finest Guatemalan.

Tesco Finest Colombian Supremo är ett kaffe som inte föll varken mig eller Fredrik i smaken. Eller tja, det var kanske snarare för intetsägande för oss, för vi tyckte ju inte illa om det. Visserligen hade det inget lätt utgångsläge efter vårt jullov i Sverige när vi drack mycket Zoégas Intenzo, men det var inte ens i närheten av att ge det en match. Smaken är ganska mjuk, utan alltför mycket syra, med en nötig, rostad ton utan att bli för skarp. För den som gillar ett snällt kaffe som inte gör så mycket väsen av sig kan det dock nog vara lämpligt. Till kaffenybörjaren, kanske?

Tesco Finest Supremo Colombian Coffee.

Fredrik var nog egentligen mer tveksam än jag, speciellt efter vi kom tillbaka till Cypern efter jullovet. Han hade svårt att ens formulera ett omdöme om det han drack mer än ”Det är ju inte Zoégas”. Vår gemensamma slutsats är nog ändå att Supremo Colombian Coffee inte är värt pengarna och därmed inte kommer få en andra chans i det här hushållet. Nu stundar nya tester, och snart kanske vi får (eller måste?) utse en vinnare, rent av. Hittills tror jag att Italian inspired leder för mig, och att Tesco Finest Costa Rican har förstaplatsen i Fredriks lista.

Kaffe: Tesco Finest Guatemalan

Sådärja, dags för nästa kaffesort. Även den här gången blev det ett Tesco finest-kaffe, odlat och skördat i Guatemala. Det här kaffet ska enligt förpackningen vara starkare än det från Costa Rica. Hm, jag märker att jag behöver läsa på lite, för jag undrar vad det är som gör ett kaffe starkare eller svagare. Rostningen eller kaffesorten? Återkommer i frågan.

Tesco finest Guatemalan fick fördelen av att provas en morgon när jag hade smitit upp på egen hand, och dessutom hade sovit ganska bra. Jag såg alltså fram mot kaffestunden, att få sitta tyst och fundera och njuta av gott kaffe.

Tesco Finest Guatemalan Coffee.

Och njuta, det fick jag! Fast kanske inte sitta tyst och fundera, eftersom Tvåans ”mamma är inte kvar i sängen”-sensor slog larm precis då. Kaffet intogs alltså i sällskap med en ”pratande” ett-och-ett-halvt-åring som krävde regelbunden påfyllning av smörgås. Men det är ju också en njutning, på sitt sätt.

Nå, åter till kaffet. Det här är ett riktigt bra kaffe, tycker jag! Det är fylligt och runt i smaken, men samtidigt lite strävare (hårdare rostat?) än kusinen från Costa Rica. Syran balanserar upp mjukheten på ett snyggt sätt, så helheten är snygg, välgjord och komplex. Gott! Fast lite störigt att det hittills är de dyrare sorterna som är godast… Det gamla talesättet man får vad man betalar för verkar alltså vara sant, åtminstone när det gäller kaffe.

Fredrik däremot, är lite mer tveksam till Guatemala-kaffet. Det tog några dagar innan han faktiskt smakade på det, eftersom det inte är direkt läge att sitta ner och analysera det som hälls i munnen vid frukostarna med tvenne telningar som ska matas, övertygas om duschens förträfflighet (eller åtminstone nödvändighet), bytas blöja på, tas fram kläder till och annat som behövs för att dagen ska starta. Men när han väl smakade så tyckte han att det här kaffet ville mer än det levererade. Därför var Costa Rica-kaffet bättre enligt honom.

Jaha. Ja, men jag har fler sorter, så provningen fortsätter.

Kaffe: Tesco Finest Costa Rican

Jag fick blodad tand efter den tidigare kaffeprovningen. När det visade sig att det var rea på kaffe på mataffären så köpte jag på mig en massa olika sorter av Tescos egna kaffe. Vi vet ju att den italienska rostningen var bra, men kanske finns det fler, eller till och med någon som är ännu bättre. Jag dricker inte så mycket kaffe längre, utan brukar nöja mig med ett par koppar på morgonen, och då känns det lite extra viktigt att det är gott kaffe.

Först ut blev ett dyrkaffe från Tesco Finest. Eller ja, fortfarande inte dyrt, men dyrare än det italienska och franska som bara är vanligt Tesco-kaffe. Det här kommer från Costa Rica, och ska enligt beteckningen vara mellanstarkt. Jag tror ju att både jag och Fredrik gillar starkare kaffe, så jag var lite tveksam innan jag hade provat.

Tesco Finest Costa Rican Coffee.

Men jag blev positivt överraskad. Det var ett mjukt och behagligt kaffe, som absolut inte alls kändes för svagt. Fredrik hävdade att det smakade kaffe, och det är ett gott betyg från honom. Han tyckte också att det var bättre än den italienska rostningen.

När jag läser beskrivningen på paketet så kan jag nog faktiskt nästan hålla med om att det finns en ton av mjölkchoklad. Syran är bra balanserad också, så det smakar kaffe utan att vara mjäkigt eller för syrligt. Och gott är det. Och inte alls för svagt. Det här kan jag alldeles bestämt njuta av som morgonkaffe, både ensam och med barn omkring mig.

Nu ska det bli spännande att prova de andra Tesco finest-kaffesorterna, för att se om de är lika bra, eller om vi började med det bästa.

Utflykt till IKEA i Nicosia

I helgen var vädret ostadigt, så utflykter till naturen lockade inte något vidare värst. Istället tog vi oss utanför dörren, och när vi väntade på hissen frågade Fredrik vad vi skulle göra idag, och jag sa ”Ja, men vi åker väl till IKEA då.”, på skämt. Men nej, det togs minsann emot med glada tillrop, så något skämt var det verkligen inte.

Vi körde alltså mot Nicosia och IKEA, detta Mekka för utlandssvenskar. Det är en utflykt på ungefär 8 mil från lägenheten, så det tog lite mindre än en timme i bilen. På inköpslistan stod främst julmust och Kalles kaviar.

När vi kom fram visade det sig att vi har en förslagen sjuåring i familjen. Han påpekade att han var hungrig, och att det alltså var dags för köttbullar. Han hade förstås rätt i båda, så det var bara att ställa sig i kö för en söndagslunch bestående av en IKEA-klassiker. Tvåans första, faktiskt. Båda barnen smaskade nöjt i sig maten, och vi vuxna tyckte väl också att det var en ok lunch.

Ettan och köttbullarna.
Tvåan och köttbullarna.

Efter den lunchen kan vi konstatera att maten är densamma som i Sverige, precis som lokalerna som är OERHÖRT stökiga och stimmiga. Dock finns det en stor skillnad – på Cypern finns det en inglasad avdelning i restaurangen, där du får lov att röka när du äter.

När vi hade fyllt på med energi tog vi ett varv i varuhuset. Det mesta är sig förstås alldeles likt, förutom att alla produktbeskrivningar (men inte produktnamnen) är på grekiska. Självklart köpte vi värmeljus, kronljus och en diskborste. Ja, och så julmust, förstås. En påse skumtomtar fick också följa med hem. Kaviaren hittade vi, men avstod eftersom vi ska åka till Sverige snart. För den som undrar så tyckte jag att julmusten smakade julmust och var god.

IKEA-måsten.

Det visade sig också att Ettan var färdig med IKEA efter lunchen, så han fick mutas med löfte om glass efter kassorna för att släpas runt hela varuhuset. Medan resten av familjen åt glass passade jag på att skaffa ett IKEA family-medlemskap på Cypern, eftersom det svenska kortet inte gäller här. Märkligt nog så var tjejen i kundtjänst väldigt lik en kompis som har jobbat på IKEA i Sverige.

Jag provar kaffe

Jamen, sedär. Det lönade sig att leta i kaffehyllan på den stora matvaruaffären. För tänk, de hade faktiskt ett större sortiment. Jag köpte en fransk rostning och en italiensk, för att testa om någon av dem går att dricka, och vilken som i så fall är godast. Det fanns andra rostningar också, och även områdesspecifika blandningar, så det här var bara ett första urval.

Testdeltagare.

Jag inser nu när jag skriver det här att jag riskerar att låta som hon i Sällskapsresan: ”Finns det svenskt kaffe på hotellet?”. Nåja, jag ursäktar mig med att jag inte letar efter svenskt kaffe, utan gott kaffe. Det råkar bara vara så att måttstocken för det är ett svenskt kaffe, eftersom det är det jag är van vid. Och allt svenskt kaffe är ju inte gott, heller. Ah, well, tillbaka till provningen av Tesco-kaffet.

Den franska rostningen var först ut, och hade ett lite taskigt utgångsläge. Jag har nämligen Zoégas Intenzo i färskt smakminne. Den franska rostningen ger ett kaffe som är syrligare och inte riktigt lika fylligt, är mitt första intryck. Det blev också lite svagt, så nästa balja kommer göras starkare. Kaffet som helhet är ok, och går att dricka. Men det är nog inte det jag kommer längta efter när jag drömmer om en kopp kaffe.

Sedan var det dags för den italienska rostningen. Den ska vara lite svagare enligt siffrorna, men samtidigt ska den ha lite ”smoothness” (=fyllighet, antar jag), vilket ju var precis det jag saknade i den franska rostningen. Förväntningarna var höga. Och faktiskt, de flesta av dem infriades! Det här var ett gott kaffe! Fast trots att jag tog mer pulver än när jag testade den franska rostningen och dessutom lät det dra ganska länge innan jag tryckte det så blev det lite svagt. Ytterligare experiment kommer krävas innan den optimala mängden kaffepulver har utkristalliserats. Men den italienska rostningen kommer definitivt att införskaffas fler gånger.

Hurra, vi har en första vinnare! Och också: hurra, det finns gott kaffe på Cypern! Jag kommer förstås även att prova de andra rostningarna som verkar intressanta, eftersom Tesco verkar kunna göra vettigt kaffe.

Vi går på restaurang: The Round Up Bar

En eftermiddag när vi hade barnvakt gick vi på restaurang som två vanliga människor. Eller ja, nästan i alla fall. Vi var förstås de enda matgästerna vid 17.30, så helt vanliga kanske vi inte var ändå. Vi hade av en slump hamnat på The Round Up Bar. Baren ligger vid den stora gatan som går längs havet i Limassol, och har en uteservering som är övervuxen av gröna träd. Vi kom dit när solen hade gått ner, och då lystes träden upp av gröna lampor så det såg extra mysigt ut. Det visade sig att de hade Blanche på tapp, så ölvalet var inte svårt. Riktigt god var den också.

Vi satte oss vid ett bord och kollade genom menyn. Jag valde moussaka, och Fredrik slog till på en steak sandwich. Maten kom in snabbt (vi var som sagt de enda gästerna), och det visade sig då att vi hade stött på en anomali. Pommes fritesen var nämligen riktigt frasiga och goda! Smörgåsen var ok, men renderade inga överbetyg. Moussakan var ganska trist och hade inte någon speciell smak alls.

Moussaka, inte så rolig.
Steak sandwich med RIKTIGA pommes frites!

Efter den ganska trista maten tänkte jag piffa upp kvällen med efterrätt. Chokladkaka med glass och grädde lät för bra för att motstå, så det beställde jag in en. Den kom in nästan genast, fast visade sig vara en besvikelse. Den var genombakad och torr, så jag åt upp glassen istället.

Jag passade också på att dricka en liten Guinness, för första gången på väldigt många år. Det var väldigt gott. Mätta och lite ölberusade gick vi så hem och löste av barnvakterna klockan sju.

Vi kommer antagligen gå tillbaka till The Round Up Bar. Fast då kommer vi bara beställa in pommes frites, och dricka öl.

Vi går på restaurang: John’s Restaurant i Trimiklini

Vi var ute på äventyr, och på väg upp i Troodos-bergen kör man igenom Trimiklini. Där ligger John’s Restaurant, och eftersom vi var hungriga och det var dags för lunch (åtminstone för svenskar), så passade vi på att kliva in och prova menyn.

Resturangen ligger fantastiskt, med utsikt över en hel dalgång. Vi satte oss på balkongen, och hade då fri sikt över nejden. Eller iaf en del av oss. Och iaf nästan fri sikt.

Utsikt. Fredrik och Tvåan i förgrunden.

Vi kollade genom menyn och insåg att det var en hel del rätter som vi behövde få förklarade för oss. Men vi var nyfikna, och bestämde oss för att fråga servitrisen. Hon bistod glatt med information om allt vi undrade över. Vi lyckades till sist välja vad vi ville äta, och fick beställt det.

Tvåans oliver och en village salad kom på bordet relativt snabbt, och de gick åt. Vi var nog hungriga allihop. Brödet hade också en strykande åtgång.

Village salad. All oljan gömde sig i botten.
Tvåan äter oliver.

Väntetiden på maten blev lång, och den kändes nog längre eftersom de flesta av oss var trötta och ganska hungriga. Vi var de enda gästerna, så kanske tyckte vi nog att väntetiden var lite väl lång ändå.

När maten väl kom in på bordet var det nästan svårt att få tid att fotografera den, eftersom alla var så hungriga.

Moussaka.
Breaded cod. Hemmagjord, tydligen.
Calamares.
Köttfärsrullar. Shieftalia?
Fläskkött kokt i vin med kryddor.

Vinnaren blev nog ändå Ettans fisk. Calamares led av samma sjuka som pommes fritesen – otillräcklig fritering. Korvarna var rätt smaklösa och moussakan saknade en del kött och aubergine. Fläskköttet kokt i vin var gott, men köttbitarna var inte de finaste utan innehöll både senor och rejält med fett.

Vi kommer ju åka förbi John’s Restaurant ett antal gånger i vinter, så antagligen kommer vi äta där fler gånger. Men jag skulle nog inte säga att det är värt en omväg för matens skull. Däremot är det väl värt att sitta på balkongen och beundra utsikten om man ändå åker förbi och är sugen på en kaffe eller en måltid.

Utsikten, utan någon i förgrunden.

Vi går på restaurang: Bella Roma

Precis vid strandpromenaden och vid vårt närmaste badställe, ligger Bella Roma, som är en italiensk restaurang precis som namnet antyder. När jag och Fredrik var ute på dejt och ville stanna i närheten av lägenheten velade vi länge när det var dags att välja matställe, men hamnade till slut här. Läget är inte det charmigaste, med en stor väg med mycket trafik mellan uteserveringen och havet, men menyn verkade innehålla mat vi kunde tänka oss att äta även om den inte var jätteinspirerande.

Vi satte oss och beställde in en flaska rödvin under tiden vi studerade menyn lite noggrannare. Fredrik var egentligen ute efter pizza, men det fanns det inga. Istället valde han oxmedaljonger i vitvinssås med svamp. Jag var mer sugen på fisk, så jag fastnade för havsabborre.

Vi var de enda matgästerna på Bella Roma just då, vilket inte var så konstigt eftersom vi äter väldigt tidigt jämfört med de flesta andra på Cypern. Servitrisen ursäktade ändå köket och sa att fisken tar lite tid att tillaga. Vi förklarade för henne att det absolut inte gjorde något, utan vi var nöjda med att få tid att prata med varann. Trots ursäkten kom maten på bordet efter vad som kändes som max 10 minuter.

Biff med svamp och vitvinssås.
Havsabborre.

Både köttet och fisken var bra. Fisken var saftig och smakade mycket fisk. Persiljesmöret som skedats över gjorde kanske inte så mycket för smaken, men såg trevligt ut. Köttet var inte sönderstekt och vitvinssåsen smakade bra. Det var också skönt att slippa ledsamma pommes frites tyckte vi båda två.

Vi hade tänkt prova desserterna, men blev hemringda i förtid av farmor och farfar som passade barnen. Så istället fick vi avbeställa efterrätter och betala lite snabbt. Det var inga som helst problem, och vi var ute från Bella Roma på bara ett par minuter.

Bella Roma är en helt ok restaurang, med ett bra kök. Menyn innehåller klassiska italienska rätter, men har inget som direkt sticker ut. Läget är kanske inte det bästa i Limassol, men man ser åtminstone havet. Servicen är godkänd. Vi kommer antagligen inte äta här fler gånger, men är inte alls missnöjda med vårt besök.

Utflykt till vingården Ayia Mavri

En utflykt som jag har längtat lite efter sedan vi flyttade till Cypern är att besöka en vingård. Det finns flera vingårdar på Cypern, och en hel del av dem ligger i Limassol-området, fast en bit upp i Troodosbergen. De flesta övriga finns i Pafos, och det är ju inte heller speciellt långt. Hittills har den här utflykten dock inte blivit av eftersom jag har varit den enda som har velat. Men nu, när farmor och farfar är här, och det dessutom har varit skollov så vi har haft fem dagar på oss att göra utflykter på så blev det äntligen dags.

Eftersom det var en söndag vi skulle åka iväg på var det inte så många vingårdar som var öppna, utan vi tog sikte på den närmaste öppna som visade sig vara Ayia Mavri. Vingården ligger på 900 meters höjd, och vi blev varmt välkomnade av vinmakarna själva. Madamen visade oss runt och berättade om vingården, hur man gjorde vin förr och hur man gör vin nu. De tillverkar 50 000 flaskor om året, och vinner guldmedaljer varenda år för sina söta viner.

Vinmakerskan bredvid ett av original-lerkärlen som användes för att göra vin.
Ståltankar.

Vi fick också se källaren där de lagrar sina flaskor. Här blev Ettan mycket uppspelt över alla flaskor, där en del till och med var lagda i mönster! Jag blev mest nervös för att han skulle råka riva ned något.

Vinkällaren. Svår-fotograferat, förstås.

När rundturen var klar var det så dags för provning. Vi var de enda gästerna, och fick alltså full uppmärksamhet. Vi provade oss genom en mängd viner, från det torra, lätta vita vinet gjort på Xynisteri vidare till det prisbelönta söta Mosxatos, och över till de söta röda Axion Esti och Commandaria. Det var tydligt att vingårdens fokus ligger på de söta vinerna, och med all rätta för de är riktigt bra. De torra vinerna var inte lika intressanta och välutvecklade.

Under provningen var Ettan och Tvåan lita rastlösa. De åt upp brödet och osten som egentligen var till för att rensa gommen från de olika vinerna, och sen smet de iväg på egen utforskning, övervakade av Fredrik.

När vi hade handlat på oss det vi behövde åkte vi vidare och jagade lunch. Vi stannade vid ett vägcafé eftersom alla var hungriga, och fick en lunch som… ja, vi kan väl säga att den hade kunnat mätta ett kompani. Precis vid cafét fanns också ett av Cypern äldsta och största träd. Det var 8,2 meter i omkrets och 800 år gammalt. Alldeles bredvid fanns också kapellet i Ayia Mavri, som har en egen historia värd att läsa.

Utanför kapellet.
Stort träd, liten Etta.
Högt var det, också.

Under tiden vi väntade på maten upptäckte barnen omgivningarna. Det fanns ett lerkärl för vintillverkning, och ett mindre vattendrag.

Kolla, ett vinkärl!
Där är vattnet!