Livet

En av de sista dagarna farmor och farfar var hr på besök passade jag och Fredrik på att gå på dejt en eftermiddag. Det var väldigt ovant att gå ut utan barn, när klockan var runt 16. Vi hade inte någon riktig plan, eftersom det mesta är lite upp och ned fortfarande efter flytten till Cypern. Men det var rätt skönt att få gå i sitt eget tempo, hålla handen och njuta av vädret.

Eftersom vi inte hade någon plan traskade vi runt en stund. Kollade lite på skärp eftersom Fredrik höll på att tappa brallorna, provade Swatch-klockor som var rätt fula och pratade om vad vi skulle göra med kvällen. För att fånga solnedgången tog vi ett glas vin på ett av strandcaféerna, precis vid havet. När solen hade gått ner blev det lite kyligt (med våra mått mätt), så vi bestämde oss för att leta upp mat någonstans, gärna inomhus. Det fick inte vara för långt hemifrån heller.

Vi har konstaterat att finmiddagar får vänta ett tag, och att det för tillfället är mer standardmat som får vara fint nog. Oavsett mat så är det ju ändå skönt att äta med en annan vuxen, utan barn som avbryter eller behöver hjälp stup i kvarten. Speciellt när den vuxna är Fredrik, som ju är rätt fantastisk.

Så när vi ramlade över en pub med blandad mat så gick vi in. Det visade sig att de i ölsortimentet hade Blanche på fat, och det avgjorde saken för oss. När jag bodde i Bryssel drack jag massor med Blanche, så valet var inte svårt. Och det var fantastiskt gott fortfarande! Maten var ok, den med. Fast efterrätten blev jag besviken på. En chokladkaka ska ju vara kladdig och inte genomgräddad.

När vi kom hem var det en lycklig, och väldigt trött Tvåa som mötte oss i dörren. Han hade precis varit på väg att somna i farmors famn, men vaknade av att vi öppnade hissdörren på bottenvåningen (vi bor på våning 4). Ettan var fullt upptagen med sin kvällsteve, så han noterade nog inte ens att vi kom hem.

Ettan har fyllt år! Sju år, den här gången. Och precis som alla andra föräldrar så undrar vi vart tiden har tagit vägen. Sju år känns så länge, men ändå så kort för det känns ju verkligen inte länge sedan han var en alldeles ny bäbis, eller en tvååring som pratade hela tiden, eller för all del en femåring som plötsligt började prata engelska.

Nåja. Födelsedagen inleddes som sig bör med sång, tända ljus och presenter på sängen. Det var många glada utrop, och det verkade som om alla presenterna blev väldigt uppskattade. När han väl klev ur sängen för att äta frukost fanns det dessutom sån gröt som jag gillar, så där fick mamman lite extra pluspoäng.

Efter frukosten klev Ettan så ut i vardagsrummet, och där upptäckte han till sin stora förvåning en cykel. I hans storlek! Tänk, va!? När väl alla växlar, bromsar och hjul hade justerats så gick Ettan och Fredrik till macken och pumpade däcken, och sen cyklades det, kan jag lova.

Farmor och farfar kom och åt tårta med oss, och så fick Ettan presenter från dem och släkten i Sverige. Sen var det dags för mer cykling och lek på lekplatser.

Lunchen var enligt Ettans önskemål smörgåsar från Marios smörgåsbil. Smörgåsbilen åker man förbi på vägen hem från skolan, och Ettan har tittat efter den många gånger. En fredag häromveckan fick han prova en smörgås, och då bestämde han att det var så fantastiskt att farmor och farfar också måste få prova. Och vad passar bättre än att testa på födelsedagen, då?

Resten av eftermiddagen tillbringades med legobygge, skytte med pilbågen och svärdsfäktning med Fredrik. Födelsedagsmiddagen på restaurang sköts dock upp till dagen efter, eftersom vi alla var så mätta efter lunchsmörgåsen.

Tvåan har börjat bli väldigt noga med sin flock. Idag på morgonen gick han runt och letade, och när han inte hittade Ettan hämtade han sina sandaler för att vi skulle gå ut och hämta Ettan (som sov över hos farmor och farfar). Stor glädje utbröt alltså när storebror kom hem, och dessutom hade med sig farmor och farfar.

Dagens badutflykt gick till ett annat ställe än igår, eftersom Ettan inte ville bada där. Han har inga besvär längre efter manetattacken, och tvekade inte på att bada igen, bara det inte var på exakt samma ställe. Vi badade länge, och sedan spelade Ettan fotboll med pappa och farfar på stranden. Tvåan ägnade sig åt att hålla balansen i vattenbrynet, och på att hålla ansiktet över vattnet när han ramlade. Bara glada miner idag, så han blir bättre och bättre.

Eftermiddagen har Ettan ägnat åt att göra inbjudningskort till födelsedagskalaset han ska ha. Mycket möda och ansträngning har lagts ned på dekorationerna, sådär så att läggningen blev fördröjd med en timme eller så. Glitterpennor i olika färger, klistermärken med dinosaurier och nästan alla smileysarna gick åt.

Farmor påminde om att det är fars dag i Sverige idag, men som tur var firade vi den internationella i juni, så det var ingen som kände sig bortglömd. Dessutom fick han ju vara just pappa hela dagen, så kanske var han nöjd med det, Fredrik.

Jaha, så kom höstrusket hit också… Eller nej, det gjorde det ju förstås inte. Vi har haft 26 grader varmt och solsken idag. På förmiddagen var det nästan vindstilla, så vi tog med farmor och farfar till stranden för att njuta av novembervädret. Ettan badade och badade och badade och vi vuxna gick i skift med honom i vattnet. Tvåan rantade runt i sanden ett bra tag innan han bestämde sig för att gå rakt ut i vattnet. Han övade sig på att hålla balansen i vågorna, med varierande framgång. Humöret var dock på topp hela tiden, till och med fallen när ansiktet doppades i vattnet klarade han av utan att bli ledsen.

Däremot kom Ettan plötsligt upp ur vattnet och var ledsen och chockad. Han hade kastat sig efter bollen i vattnet och hamnat bland brännmanettrådar och bränt sig. Inga manet syntes till, så det var verkligen oväntat. Ettan förstod direkt vad det var som hände, trots att han inte har råkat ut för det tidigare. Jag sköljde de brända ställena med saltvatten och rensade bort de trådar jag kunde se. Sen fick farmor ta över och se till så han slutade frysa. Jag bad Fredrik hålla koll så att inte Ettan verkade hamna i chock eller bli dålig medan jag gick över gatan till närmaste apotek och köpte antihistaminkräm. Jag passade på att fråga om det fanns några farliga maneter här, men det gör det tydligen inte.

När jag kom tillbaka till familjen på stranden verkade Ettan ok. Då skickade jag iväg honom och Fredrik till badvakten som satt ett par hundra meter bort för att kolla också. Där blev Ettan baddad med vinäger, och så rekommenderades 20 minuter i havet igen efter en kvarts vinägerverkan. Ettan fick alltså hoppa i badbrallorna igen och gå ut i vattnet med pappa och farfar. Det gick bra i kanske 10 sekunder, sedan sved det för mycket, så vi lade ner det försöket. Istället smetade vi på antihistaminkräm och gick och åt lunch.

Så nu är vi en upplevelse rikare som familj. Jag tror att vi kommer lägga en liten flaska vinäger i badväskan framöver, och kanske också skaffa en strandpincett för att ta bort trådar som fastnar. Badvakterna sa att det inte är speciellt vanligt med brännmaneter här, även om de inte verkade varken oroliga eller överraskade. Vi får se imorgon om Ettan kan tänka sig att bada igen, eller om han har fått men för livet. Själva brännskadorna verkade inte besvära honom när vi hade fått mat i magen och chocken hade släppt lite.

Farmor och farfar är på Cypern och kollar så att barnbarnen har det bra. Det passade jag och Fredrik på att utnyttja igår. Vi lämnade helt sonika barnen med sina äldre släktingar och fick en kväll på egen hand.

Det var väldigt ovant att få prata i hela meningar och kunna följa en tanke till sitt slut. Men härligt, förstås. Jag kom på, igen, att jag verkligen har haft turen att träffa världens bästa man och att jag är så himla glad för att vi är gifta med varann. Vi fattade ett par stora beslut och pratade om några andra viktiga saker. Bara sådär. Det är skönt att vi tänker så lika om de stora sakerna.

Efter att ha druckit en öl på ett av strandcaféerna gick vi vidare för att leta efter mat. Det visade sig vara svårare än vi hade tänkt oss. Jag hade nämligen inte planerat kvällen, utan det bestämdes väldigt hastigt. Dessutom ville vi hålla oss i närheten av lägenheten om det skulle bli stökigt hemma. Så vi strosade runt, höll varandra i handen och kollade på menyer i skymningen. Ingen av oss var speciellt sugen på något, och när Fredrik konstaterade att han inte ens var speciellt hungrig så kollade vi på klockan. Jaha. Hon var bara 17…

Så istället för mat tog vi en sväng längs den närliggande shoppinggatan. …som visade sig vara oväntat mörk och övergiven. Vi undrade över helgdagar, men eftersom Ettan varit i skolan kunde det inte vara det heller. När vi tittade på öppettiderna för en affär visade det sig att på onsdagar stängde de helt enkelt klockan 17. Mycket oväntat.

När vi hade lallat runt en stund till tog vi tag i matfrågan ännu en gång och hamnade på en italienare. Vi hann äta huvudrätt och beställa efterrätt innan telefonen ringde och vi fick avbeställa desserten och betala och skynda hem.

Tvåan tyckte barnvakterna var helt ok och roliga att leka med. Sova med dem tänkte han däremot INTE göra. På några villkor. Så idag ska jag ägna mig åt att försöka återskapa hans förtroende för mig och visa att jag inte ska lämna honom.

Aaaah, äntligen! Nu sitter jag här med en kopp kaffe, i en tyst lägenhet där resten av familjen sover. Jag kan vakna i min egen takt och låta tankarna flyga sådär fritt som de egentligen bara gör på morgonen innan de har pressats in i dagens banor. Låta en tanke stanna till och känna lite på den innan jag släpper iväg den igen. Det är skönt, och lite spännande att se vad det är som dyker upp i medvetandet. Stort och smått, positivt och negativt. Det känns bra och viktigt att få tid att faktiskt ge tankar rum, utan att låta någon av dem ta över.

Jag tänker på hus. Undrar vad vi kommer köpa för hus, och om jag kommer trivas där. Funderar på när det kommer bli, och längtar så mycket. Både bort från stan, från lägenheten med någon annans möbler och till något som är vårt eget med tystnaden och utsikten som grannar. Hur ska vi möblera, och kommer det eka förfärligt i ett stenhus med klinkergolv? Kommer det vara väldigt kallt och svårt att värma upp på vintern? Kommer poolen vara svinkall? Hur kommer trädgården se ut, och kan man ha rosor, fikonträd och äppleträd där? Behöver jag en gräsmatta och hur ska den i så fall hållas vid liv?

Jag tänker också på att vi bor på Cypern. I ett klimat som känns lite som lyx varenda dag. Solsken och över 20 grader i november. Men med ett språk jag inte förstår än, och där jag känner att jag inte har kommit in i samhället. Ibland jämför jag med Malta och längtar tillbaka, eftersom jag kände en större samhörighet där. Men samhörigheten kommer antagligen med tiden, när vi väl har hittat ett ställe att rota oss på här. För det har vi ju tänkt göra.

Jag tänker på familjen, och hur vi kämpar, var och en med sina specifika utmaningar. Det mesta ser ut att vara temporära saker som vi kommer ta oss genom, men vad väntar på andra sidan? Nya utmaningar, helt säkert. Livet är ju inte känt för att bara låta oss glida genom det utan ansträngning, eller hur? Vad ska jag tänka på och göra för att underlätta för de andra, och hur ska jag hantera mina egna tankar och tvivel? Och hur ska jag göra för att liva upp tillvaron för mig själv och de andra?

Här sitter jag nu, ensam uppe. Det är tidigt morgon, och jag har en kopp kaffe. Ingen som pratar, eller som behöver hjälp med än det ena, än det andra. Det är nog det jag saknar mest av allt, att ha möjlighet att vara helt ensam. Eftersom det är jag som har huvudansvar för Tvåan är det väldigt sällan jag har tillfälle till det.

Jag försökte att gå upp ensam igår också, men då tog det ungefär en minut innan Ettan kom upp, och sedan tre till innan vi hörde ”flap, flap, flap” av Tvåans fötter mot golvet.

Nu sitter jag här, och försöker verkligen tänka bort ljuden som har dykt upp från Ettans rum, och Fredriks och tvåans prat från sovrummet. Jaha. Men jag fick ju säkert två minuter som ensam vaken. Ah, well. Det är ju ok ändå, för jag har ju en fantastisk familj runt mig. Även om den är lite mycket ibland.

…

Det blev inte så mycket mer av den där ensamma stunden i morses. Istället kan jag berätta om födelsedagskalaset vi var på igår. Ettan berättade nämligen, lagom till läggdags i fredags, att han hade fått ett inbjudningskort till födelsedagskalas som var dagen efter, alltså igår. Ojdå. Vi ringde och tackade ja, såklart. Igår införskaffades så en present, och så åkte vi iväg till tavernan i Episkopi som kalaset skulle hållas på. Vi kom dit klockan 12, enligt inbjudningskortet. Självklart var vi först på plats (svenskar, liksom!). Resten av kalaset droppade in under den följande timmen då tiden spenderades med fri lek.

Det här var ett mestadels ryskt kalas, förstod vi efter ett tag. Mamman till födelsedagsbarnet var ryska, men gift med en cypriot. Barnen blev underhållna av inhyrda lekledare som pratade ryska största delen av tiden, men också lite engelska vid behov. Mängden engelska ökade ju fler icke-ryskspråkiga barn som tillkom.

Efter ett par timmars väntande och diverse lek var det äntligen (eftersom jag inte hade ätit någon lunch) dags för mat. En smart grej på det här kalaset var att alla barn fick lite av all mat på sin tallrik, så hela momentet med att välja mat försvann. Vuxenmaten försvann på ett nafs också.

Jag satt och saknade kalasen på Malta lite, och när jag insåg att det antagligen var för att jag kände fler föräldrar och barn där så tog jag mig samman och började prata med en mammorna i klassen. Hon var trevlig, och det var en bra början tycker jag. Sedan pratade jag och Fredrik en sväng med pappan till födelsedagsbarnet också, och det var också bra. Att få en cypriotisk bild av Limassol av någon som inte är infödd var spännande. Vi lärde oss att Limassol inte är cypriotiskt, utan ryskt.

Nåväl. När det hade gått nästan drygt fyra timmar började en del kalas-gäster troppa av. Ungefär då började Tvåan surna till också, eftersom han inte hade kunnat koppla av under kalaset, så vi drog oss också hemåt. Det var ett bra kalas, men jag får nog ändå säga att det är bekvämare med kalas som är tidsavgränsade.

Idag är det ju den amerikanska Halloween. Det verkar inte som om det firas jättestort här på Cypern, men i skolan fick barnen vara utklädda åtminstone. Ettan hade som vanligt vilda planer på kostymer. Vi besöket i kostymaffären fick de justeras lite till verkligheten och vad som fanns att tillgå, men jag tror nog att slutresultatet blev godkänt av alla inblandade. Speciellt eftersom det involverade grönmålning av ansiktet. Fredrik hanterade den detaljen med beröm godkänt, trots att han använde en kökssvamp till det (obs! ej den riviga sidan).

När han kom hem efter skolan berättade han att han hade gjort succé i klassen! Till och med fröken tyckte det var en fantastisk kostym. Fast det var tydligen lite svårt att bli av med den gröna färgen från ansiktet… Kanske skrämdes han lite extra i mataffären när han och Fredrik köpte ägg till kvällens makaronipudding.

Tvåan klädde vi inte ut. Han var ganska intresserad när Ettan sminkades, och han fick själv prova att ha några duttar grönt i pannan, men det gillade han inte alls. Istället ägnade han dagen åt att vara sjuk. Han hade feber i helgen som gick, men den gick över och sen verkade han ok. Idag däremot hostar och nyser han och är jättetrött. Vi har mest ägnat oss åt att ligga i sängen och slappa och sova en hel del.

För att vi inte skulle sitta inne hela dagen tog jag med honom till en mataffär i närheten. Vi hade fått hem deras reklambroschyrer, och idag började spritrean! Som en av mina svenska vänner sa ”Spritrea är ett av de finaste ord jag vet”. Så är det ju, till viss del. Jag traskade dit och fyllde kundkorgen med gin. Lite olika tonic och några flaskor vin fick följa med hem också. Ryggsäcken var ordentligt tung på hemvägen, och det klirrade glatt i påsarna. Nu börjar barskåp 2.0 byggas upp, bestämmer jag!

Ettan var lite fundersam när han såg alla ginflaskorna, och undrade dels varför det var ett glas med till en av dem, och dels varför vi hade köpt så många flaskor. Fredrik fick förklara att vi inte ska dricka allihop nu.

Nu laddar vi för natten som antagligen kan bli lite stökig med mycket närhetsbehov. Jag ska se till att ha ordentligt med poddar i telefonen och det ligger en ny, oläst Pratchett-bok på mitt nattygsbord. Fredrik laddade upp med att sätta nattens byxblöja ut-och-in på Tvåan. Olika, det där.

Ettan fyller snart sju år. Eftersom mormor och morfar inte är här då passade de på att fira honom lite i förväg. Eftersom han har varit mycket intresserad av Burger festival på TGI Fridays bestämde de vuxna att det var där det hela skulle gå av stapeln. Så kunde det både bli presentutdelning och burgarprovning.

Jag kände mig inte helt hundra härom morgonen, och Ettan har varit lite halvrisig några dagar, men vi tänkte ändå att det skulle funka med en tidig middag. Så jag och barnen knatade till restaurangen, och mötte mormor och morfar och Fredrik där. Det var verkligen ett ställe som är gjort med barnen i åtanke. Det fanns lekrum med datorer och en utelekplats. Och eftersom det snart är Halloween var det dekorerat med läskigheter.

Förvånande nog gick det inte speciellt snabbt att få maten på bordet, trots att vi var tidiga och det inte var speciellt många gäster förutom vi. Många servitörer som gick förbi utan att notera oss var det, däremot. För att vi skulle kunna roa oss under tiden hade vi fått… näskort(?) på bordet. Ettan passade bra i båda, tyckte vi. Däremot började det bli svårt att fotografera, eftersom ljuset försvann.

Maten var väl lite sådär, sammanfattningsvis, men det gjorde inte så mycket, för det var ju ändå sällskapet som var det viktiga. Ettan var nog lite sjukare än han ville låta påskina också, för han rörde knappt sin mat. Men han fattade att det vankades presenter blev han strålande lycklig!

Tänk, va! Han fick lego, som passar till den Stora salen på Hogwarts som han fick i julklapp. Dock fick han inte börja bygga redan på kvällen när vi kom hem, utan fick vänta till dagen därpå. Det hela färdigställdes sedan på ungefär en halv dag, under vilken det inte var speciellt viktigt med mat, och promenaden resten av familjen ville ta fick vi nästan släpa med honom ut på.