Livet

Nu är det mindre än en vecka kvar till jul. Det känns overkligt. Fast så känns det väl för alla, och varenda jul. Den liksom smyger sig på under hela december, och så BAM är den nästan här och lika plötsligt är den över. För vem har egentligen tid att verkligen landa i julefriden i december?

Vi här på Cypern har det i alla fall inte. Jag är nöjd med att ha planerat decembers jobb så att vi kan ta lite jullov, utan att ha externa deadlines att förhålla oss till. Men det innebär ju förstås inte att det är helt ledigt på jullovet ändå, utan snarare att det finns tid för de interna projekten. Och förstås för planering inför nästa års storverk.

Den här hösten har vi framförallt haft ett stort internt projekt som har tagit väldigt mycket tid och tankekraft i anspråk. Vi har behövt göra mycket research och har kastats mellan ”det här går aldrig!” och ”jamen, det här blir bra!” flera gånger. Det har också dragit ut på tiden, så istället för att bli klart i oktober får vi springa med det hela vägen in i kaklet inför julledigheten och antagligen en bit in på nästa år också. Trots det så känns det som om det kommer att bli bra, när det väl blir klart.

Igår fick jag cypriotiska julkakor av vår granne, så innan vi lämnar ön för julfirande i Sverige får jag se till att återgälda gåvan genom att ge henne en burk pepparkakor, tänker jag. Kakorna vi fick var nog Kourabiedes, som är ett slags mandelkakor och som är typiska på jul här. De är goda, men väldigt söta eftersom de är pudrade med florsocker.

Solskenet har återkommit till Cypern, även om temperaturen är nere på ensiffrigt under nätter och morgnar. På dagarna kryper det upp mot 20 grader fortfarande, så det är inte speciellt jobbigt att ge sig ut på promenad.

I måndags var det dags för julkonsert med Ettans skola. Den hölls på en teater i stan, biljetterna kostade pengar, och det hade införskaffats kostymer till barnen. Ettan var mycket förtegen om det hela också. Och jösses en sån show det var! Barnen spelade upp berättelsen om nötknäpparen, med sånger och danser mellan de olika scenerna. Alla var med på scen, från de små två-tre-åringarna till sjätteklassarna som är 11-12. Alla barnen var väldigt duktiga, och det var oerhört sött med 11-12-åringarna som skulle hjälpa de riktigt små barnen in på rätt ställe på scen och sedan ut när de var klara. ”Herding cats” var ett uttryck som dök upp i huvudet. Föreställning höll på i 2,5 timmar, och det var kanske lite i mesta laget, men det var väldigt välgjort och det låg mycket repetition bakom, det var tydligt. Och både jag och Fredrik konstaterade att vi faktiskt inte kunde själva ramberättelsen.

Som ende svensk på skolan så fick Ettan framföra den svenska julhälsningen.

Resten av veckan har jag mest frusit. Vintern har kommit hit nu, och temperaturen tar sig inte över 20-gradersstrecket. Den här veckan har det dessutom regnat och åskat, så vi har knappt sett en skymt av solen. Precis som på Malta så finns det ingen värme i husen när de inte ligger uppe i bergen, och alltså är det svalt inomhus också. Dessutom har vi haft annat att tänka på än att förbereda med vinterkläder, så de har legat i förrådet fram till idag. Men nu ska det förhoppningsvis bli lite mer uthärdligt, eftersom kläderna har flyttat hit, och solen har vågat sig fram igen.

Idag är det den 13 december, och dagen till ära har jag idag både sett på Luciakonserten som började klockan 7, och bakat lussekatter. Och vilka lussekatter det blev…! Hur goda som helst! Kanske, kanske låter jag julstämningen fortsätta med att kolla ikapp på julkalendern ikväll, vem vet.

Pepparkakor bakade jag ju förra helgen, och i onsdags bakade jag av en plåt till. De blev också fantastiskt goda och försvann snabbt. Jag gjorde halva degen med mandel, och halva utan. Men nu visade det sig att alla barnen äter pepparkakor med mandel, så det var lite onödigt den här gången (eftersom vi inte har några formar att stansa med).

”Jamen hur går det med julkänslan då, Sara?” undrar säkert alla ni som läser här. Jo, tackar som frågar, det går väl inte alls, tror jag. Jag och Tvåan verkar ha fått en andra förkylning utan att passera gå efter den första, så vi är inne på tredje sjukveckan nu. Inte så att vi är sängliggande och döende, men eftersom sömnen störs är det lite jobbigt ändå. Fast vi verkar ändå ha passerat toppen nu, hoppas jag. Peppar, peppar, ta i trä.

Förberedelserna inför julen pågår i maklig takt trots sjukdomar och reseförberedelser. Julklappar fixas, resor planeras, vi dricker glögg och äter tomtegröt till frukost och det finns en pepparkaksdeg i kylen. Dock har vi inte pepparkaksmåtten uppackade, så det är lite oklart om det blir några figurer i år, utan vi kanske måste göra skurna pepparkakor av hela degen.

Häromdagen kryddade jag det inte så goda glühweinet enligt det här receptet, fast utan portvin. Det blev för sött vid första försöket, så nu har jag hällt i en flaska glühwein till. Vid provsmakningen senare idag får vi se om det blev bättre.

I morse tände vi det andra ljuset i ”adventsljusstaken”. Komplett med högläsning av andra versen i adventsdikten som Ettan lärde sig på dagis (men nu har glömt), förstås. Mycket stämningsfullt. Senare idag blir det alltså glögg, och kanske också pepparkakor.

I veckan när jag var ute och gick med Tvåan, kollade vi in Christmas Land i Old Port, ett tivoli som sätts upp varje år. Det var lite olika karuseller, bland annat ett oväntat stort pariserhjul som jag faktiskt skulle vilja åka. Fast jag inser att det kan bli svårt med hela familjen, och att ett besök där kanske inte alls skulle bli någon succé med tjatande och sedan besvikna barn. Tvåan tyckte tomten och renarna var bäst, och sa ”vovovov” när han såg dem. Jag försökte förklara att det inte var hundar, men han lät sig inte övertygas.

I Marinan, som är ett område med lyxiga nya bostäder precis på kajkanten bredvid Old Port, förbereddes också julfirandet. Det var OÄNDLIGA mängder röda julstjärnor överallt, och en jättestor fejkgran med dekorationer med nautiskt tema.

Nej, nu ska vi ut och spatsera på andra advent. Hejs!

För ett tag sedan bytte Fredrik helt sonika en morgon från snabbkaffe till att göra pressokaffe. Vi fick nämligen ett par paket Zoégas när mina föräldrar var här och hälsade på, så nu passar vi på. Och vilken skillnad det är! Nu ser jag faktiskt fram mot den där första koppen kaffe, till och med när den inträffar mellan 4 och 5 på morgonen, vilket är de flesta morgnar just för tillfället. Den smakar ju gott, och är inte bara en källa till koffein. Det här får vi fortsätta med, bestämmer jag. Tur att vi har ett paket svenskt kaffe kvar, och att vi snart ska till Sverige så vi kan bunkra mer.

Men vi kan ju inte hålla på och dricka bara svenskt kaffe hela tiden, förstås. Utan nu får jag se till att leta upp någonstans där det går att köpa kaffe till rimliga pengar här på ön. Hittills har jag bara hittat ynkliga 250g-paket med italienskt espressokaffe. Vi testade att göra pressokaffe på det på Malta, men ingen av oss tyckte det var speciellt bra. Dessutom kostar det en hel del. ”Men”, tänker du nu, ”det cypriotiska kaffet, då, det har jag ju hört så mycket om?”. Jodå, det både finns och är helt ok, men det är kokkaffe och även det säljs i små förpackningar.

Cypern har ju gamla band med UK, så vi har några butiker här som säljer varor från engelska kedjor som till exempel Waitrose, Tesco och Sainsbury’s. Idag såg jag Waitroses egna kaffebönor, så det kan för all del vara ett alternativ värt att testa. (Testa engelskt kaffe, ni hör ju hur långt det har gått här!)

Om någon skulle råka veta något bra ställe där man kan köpa kaffe till rimliga priser online, och som dessutom levererar till Cypern, hit me! Malet eller hela bönor går bra vilket som, men det ska bli gott kaffe i en pressobryggare av dem. Min Sverige-favorit är Zoégas Intenzo.

Igår, när jag hade slutat tycka synd om mig själv (näe, det har jag inte, och jag är fortfarande sjuk och har ont i halsen. Men det låter bättre att skriva att jag har det), så tog jag mig samman lite och bestämde att vi visst ska julpynta i lägenheten. Åtminstone lite. Kanske inte för mig, men för att barnen faktiskt ska få ha lite pynt och känna lite julstämning så att de slipper kastas nästan oförberedda in i julen när vi kommer till Sverige. Så vi åkte till byggmarknaden och införskaffade lite glitter, några julgranskulor och fyra ljus för att ha en adventsljusstake. Ja, eller vi har ju inte någon ljusstake, så ljusen ställde vi på fyra likadana kaffefat. Det blev lite trivsamt, det med. Jag tror också att jag kommer köpa mig en julstjärna. Inte för att jag vet var jag skulle ha den, men det är ju juligt. Fredrik har också informerat om att han kommer införskaffa en plastgran.

Idag tände vi det första ljuset när vi åt frukost. Ettan var mycket nöjd. Jag har gått hela förmidddagen och funderat på vad vi kan tänkas få för adventsfika, och plötsligt sprang jag på det – pepparkakssnittar med kola och choklad fick det bli. Fast jag bytte ut kolan och chokladen mot Cadbury Dairy Milk Caramel, som i och för sig är choklad fylld med kola. Det blev inte äckligt alls.

Givetvis ska jag göra en pepparkaksdeg också. Jag gillar Ebbas recept, och brukar göra det fast utan citron. Och tyvärr också utan mandel eftersom Ettan inte gillar det. Men det blir inte idag. Idag fick vi istället fika på de fantastiska snittarna, och jag och Fredrik drack Glühwein. Vi konstaterade snabbt att Glühweinet verkligen inte var någon favorit, så till nästa försöka ska jag krydda upp det själv. Och ha i mer socker. Jag gjorde egen glögg med bas på Gato Negro förra året, och den blev bra. Så det ska nog bli bättre även här.

Jag fick också promenera längs Medelhavet till affären för att handla. Det var inte bara hemskt.

Jag har fått en förkylning som inte verkar ge sig. Jag har tröttnat på den för länge sedan, men den bara stannar kvar. Och när man har barn är det ju inte riktigt ett alternativ att ligga i sängen hela dagarna. Åtminstone inte om man inte är döende. Nej, istället är det bara att pallra sig upp och leva livet ungefär som vanligt. Fast lite tröttare, och med ondare hals.

Det är ju snart julafton! Fast än så länge känns det mest konstigt när jag läser svenska bloggare som julstökar, pyntar och planerar vad de ska baka i jul. Det är lite som farmor sa när hon var här, att det blir inte så mycket julstämning när det är varmt och soligt. Kanske är det så.

Jag har sett en del julpynt på husen och i skyltfönsterna här. Men själv känner jag inte alls för att pynta. Åtminstone inte än. Jag vet inte om det är förkylningen som gör det, eller om det helt enkelt är så att det känns så väldigt mycket som ett temporärt boende i lägenheten att jag inte ens vill julpynta den. Just nu känns det dessutom som om vi har fyllt lägenheten med saker, och det kan ju också vara ett skäl – jag vill inte ta hit ännu fler saker.

Fast det är ju faktiskt första advent på söndag. Jag köpte en flaska glühwein i affären idag. Får se om jag orkar baka något. Saffransbiscotti har funnits i tankarna. Men den senaste dagarna har det varit mycket kakor och tårtor, så jag är inte supersugen heller.

En som inte verkar lida så mycket av förkylningen han delar med mig är Tvåan. Istället ägnar han sig åt att lära sig nya livsfarligheter. Häromdagen när Fredrik kom ut i köket hittade han det här:

Det var bara att applådera bedriften och försöka lära honom hur han ska göra för att klättra ner igen. Så nu har alla pallar plockats undan, och Ettans stol läggs ner på golvet när den inte används.

Och på tal om att applådera så han Tvåan lärt sig det. Så varje gång han gör något bra applåderar han sig själv, och förväntar sig att man ska klappa med honom. Oerhört gulligt.

Nåja. Nu sover båda barnen, så nu kan jag nog få ägna mig åt att ligga i sängen och vara sjuk en stund. Host på er.

Ettan fyllde ju år häromsistens, och nu var det dags för barnkalas. Han hade bjudit in alla barnen i klassen, och ett par andra kompisar. Vi hade fått in svar från 9 barn och fem vuxna till kalaset på Bubble Park i Limassol. En halvtimme innan det var dags så tillkom det ytterligare en anmälan. Jaja, Cypern, tänkte vi.

Eftersom allt arrangerades av Bubble Park åkte vi dit så vi var där när kalaset skulle börja. Då hade det redan kommit några barn. Och fler droppade in under den första kalastimmen. Det slutade med att 23 barn dök upp, varav vilka vissa var syskon och kusiner. Föräldraantalet blev nog runt 20 det också till slut. Jaha, Cypern, tänkte vi. Igen.

Barnen röjde runt på leklandet i totalt tre timmar, mestadels i den stora hoppborgen som vaktades av en bläckfisk, men lite inomhus också. Det fanns flera studsmattor, och en klätterborg med olika gungor och kanoner.

Tvåan hängde mest i småbarnsavdelningen, där han byggde jättelego och tvingade mig att åka rutschkana med honom. Det var inte den tristaste eftermiddagen vi har haft.

Tårtan, som var en legotårta från New York Sweets, blev en överraskning för Ettan, eftersom jag hade valt den åt honom. Han blev superglad. När det dessutom visade sig att det också fanns en piñata med godis i så blev han ännu gladare.

Vi tyckte det funkade bra att ha kalaset på Bubble Park. De hanterade med lätthet vårt utökade kalas, och det var inget gnäll eller sura miner för det, utan vi fick fler stolar och bord allteftersom.

Efter de tre timmarnas kalasande var det tvenne ganska trötta bröder som vi packade in i bilen. Vi lastade också in ett BERG av presenter från alla kalasgästerna. Hela bakluckan blev full, och det var på håret att vi fick med oss Tvåans vagn hem.