Restaurang

En av de sista dagarna på Malta gick vi ut och åt i Sliema med bekanta. Det var vanlig barnfamiljsmiddagstid, alltså runt 17.30. Vi valde The Black Sheep, eftersom det ligger bra till och för att jag och F har ätit där tidigare och varit nöjda. Men… det skulle vi inte ha gjort.

Det började med att det krävdes lite förhandling för att vi skulle få lov att sitta på övre plan där de har vanliga bord och inte höga barbord. Det finns ju sällan barnstolar som passar till höga bord. Men inte ens en vanlig barstol fanns att tillgå. Dock var servitören hjälpsam och gick och lånade en från restaurangen bredvid, så Tvåan fick sitta själv till slut.

Menyn är lång och det var inte lätt att välja. Till slut fastnade vi för kycklingsallad, chicken risotto och en mexican wrap. Sällskapet valde musslor och mushroomy chicken. Jag och herrn i sällskapet tog delade på Happy Hour-erbjudandet och tog varsin Negroni, som var bra.

Och det var tur att vi tog en drink innan maten, för sedan fick vi vänta. Och vänta.

Och vänta.

Efter 45 minuter kom maten på bordet, och då var vi alla ganska hungriga och några av oss lite griniga.

Förutsättningarna var alltså inte de bästa. Maten visade sig dessutom vara under all kritik. Kycklingsalladen var en påse färdigskuren sallad, serverad med en bit torr kyckling. Wrapen var soggig och kändes även den som en färdigförpackad variant som legat på värmning för länge.

Risotton, som ju är en av Ettans favoriträtter när den görs av farfar, var gjord med curry(?!) och föll inte alls Ettan på läppen. Han fick istället en tallrik pommes frites, som faktiskt kom snabbt på bordet.

Musslorna var ok, men pommes fritesen som beställdes till hade de glömt bort. De kom dock på bordet snabbt när vi påpekade det. Kycklingen med svamp var god.

Slutsatsen är helt enkelt att vi kommer inte äta på The Black Sheep igen. Däremot har de en fantastisk gin-meny, så vill du ha en god gin och tonic finns det alla möjligheter på The Black Sheep. I alla fall om du är beredd att vänta en stund på den.

Under vårt besök på Gozo i juli behövde vi förstås äta lunch. Efter bad och tornbesök letade F snabbt upp en restaurangtät stad, och styrde kosan ditåt. Vi kom till Xlendi precis vid lunchtid, och strosade runt och valde, ganska mycket på måfå, Il-Kcina Ghawdxija. Borden ligger precis vid vattnet, så utsikten var alldeles fantastisk.

Menyn var innehållsrik, och det var inte lätt att välja. Men tydligen längtade både jag och F efter grönsaker, för vi valde varsin sallad. F med kyckling, och jag med bläckfisk. Ettan satsade på chicken nuggets.

Det var lite svårt med servicen. Kanske hade de väldigt mycket att göra, trots att inte restaurangen var fullsatt, eller så var det bara krångligt. Det tog ganska lång tid att få maten, och Ettan hann tröttna lite. Att han inte gillade rörorna som serverades till brödet innan maten hjälpte kanske inte heller upp humöret.

När maten väl kom på bordet blev det mycket bättre. Familjen roades också av att personalen kom med en portionsförpackning av ketchup och majonnäs när Ettan bad om det. Alla vet ju att det krävs minst tre av varje! Han fick be om fler.

Maten var god! Grönsakerna var fräscha, och det var mycket kyckling och bläckfisk i salladerna. Både jag och F var nöjda med våra val, medan Ettan var lite halvnöjd med sitt. Tvåan tuggade på pommes frites och kyckling från pappas sallad och verkade tycka att det var bra val.

Il-Kcina Ghawdxija är för all del en turistfälla, men trots det var det en bra lunch tyckte vi. Råkar du hamna i Xlendi är det här inte det sämsta valet du kan göra. I alla fall om du har tid på dig, och kan tänka dig att njuta av utsikten en stund innan du äter.

Efter att F spenderade en förmiddag i garaget i Gzira på Malta och jag och barnen var i Sliema och badade så passade det bra att äta på Vecchia Napoli i Sliema. Den ligger nämligen mittemot vårt ”hemmabad” vid piren i Exiles. Så när F dök upp traskade vi över gatan och hittade ett bord på uteserveringen. Det var inte jättesvårt, eftersom vi var ensamma där just då.

Vi ögnade genom menyn och bestämde oss för lite olika mat. Ettan ville ha pizza, vilket inte var speciellt överraskande. Efter lite dividerande kom vi fram till att en Patria, fast utan svamp, nog skulle passa fint. Jag valde en
Linguine con gamberi e zucchini, och F satsade på en Rigatoni con la salsiccia.

Vi var ganska varma, trötta och hungriga, så väntan kändes lång. Fast vår dryck kom fort nog, så vi hade lite att sysselsätta oss med ändå.

När maten kom på bordet var det knappt om tid att få fotografera den, för alla ville hugga in genast. Pizzan, som inte såg ut som det var tänkt eftersom vi hade fått den utan svamp, var personalen tvungen att ursäkta. Det gjorde dok inte oss så mycket. Pastan var bra, om än kanske en aning… intetsägande.

Vi testade ju i och för sig under lunchtid, men varken jag eller F var speciellt imponerade. Vecchia Napoli stod på Fs ”att testa”-lista sedan han åt hämtmat därifrån vid ett tidigare tillfälle, men slutsatsen får nog ändå bli att vi inte kommer komma tillbaka. Det finns bättre italienare på Malta.

Vi lastade in hela vårt bohag i en container under en förmiddag för ett tag sedan. Eller ja, vi och vi, det var ju förstås ett förnämligt maltesiskt flyttföretag som skötte själva lastandet. F och Ettan var förstås med och övervakade och hjälpte till med packlistan. Jag och Tvåan gick vår vanliga promenad runt Sliema under tiden, och sen bistod vi med lite fruktmellis.

Vid 12-tiden var garaget tömt, och så även våra energidepåer. Eftersom garaget ligger där det gör bestämde F sig för att det äntligen var dags att uppfylla en av hans drömmar: äta på KFC. Mitt minne av KFC, från en USA-resa, var att vi fick några buckets med kyckling, mos och brunsås och att det var rätt ointressant. Nu visade det sig att det inte fanns varken mos eller brunsås. Kanske minns jag fel?

Nåväl, en bucket skulle det ju vara. Jag röstade för en Variety Bucket för oss allihop. F var inte helt övertygad, så Ettan fick en Classic Box också. Maten kom snabbt, och vi satte oss glada i hågen till bords.

…för att konstatera att det inte fanns någon sås. Alltså inte ens ketchup till pommes frites.

F såg nästan lite ledsen ut när han uppgivet tittade på mig och sa ”Vad är grejen med det här?”. Han provade inte ens sina lökringar, och det säger en hel del.

Men, i ärlighetens namn så tycker jag att kycklingen var bra. Den var god och bra tillagad, fast möjligen lite torr i vissa delar. Hade det funnits mos och sås också hade det åtminstone stuckit ut lite bland alla snabbmatskedjor. Som helhet var det dock en stor besvikelse för oss allihop. Och med facit i hand hade det räckt med en Variety Bucket till oss alla fyra. Men nu slipper vi i alla fall tråna efter att få äta på KFC längre.

Ettan har en favoritrestaurang i Sliema: Fresco’s. Så självklart var det dit han ville gå när sommarlovet skulle firas in. Och är man nybliven sommarlovsfirare så får man såklart lov att välja restaurang. Det passade i och för sig oss andra ganska bra också, den ligger nere vid vattnet och har bra utsikt.

Ettan har också favoritmat på Fresco’s, nämligen ”salladspizza”. Vi har ju varit där och ätit några gånger under året på Malta, så vi vet att de har bra pizza och även bra pasta. F bestämde sig för en pizza han med, en Fresco’s Dream, medan jag valde linguine Calamare. För att jag skulle kunna dela den med Tvåan fick jag dock be köket byta ut linguinen mot penne. Det gjorde de så gärna.

På Fresco’s får man bröd och smör innan maten, och det mumsade vi glatt i oss alla fyra. Sekunden det var slut undrade Ettan om maten skulle komma snart. Det gjorde den inte riktigt, men det var bra nära för det var verkligen ingen lång väntetid. Vi hade bara precis hunnit förbereda oss genom att klä av Tvåan innan det var dags att hugga in.

Portionerna är stora på Fresco’s, och maten är god. Pizzaresterna lägger de gärna i en kartong att ta med hem. Vårt enda klagomål är att vi har ätit där så ofta att vi har hunnit tröttna lite på menyn.

Under den sista tiden av packning inför flytt ut ur huset var det dags att packa ihop köket. Så en dag var det helt enkelt slut på matlagning i huset. Alltså var det restaurangbesök som stod på menyn.

En av dagarna hamnade vi på Peppi’s, som är något av en institution i Sliema. Peppi’s kiosk har legat på samma ställe vid Exiles sedan femtiotalet, och restaurangen är still going strong.

Det roliga med Peppi’s är att de faktiskt inte har det vanliga Malta-utbudet av pasta, burgare och pizza. Visst, det finns, men fokus ligger istället på ordentliga huvudrätter. Menyn innehåller dessutom bilder av all mat, allt för att göra kunderna hungrigare. Jag blev orimligt sugen på tonfisk, så det valde jag. Ettan fastnade för grillspett, och F tog kyckling i vin. Till förrätt delade vi på kycklingpopcorn, som helt enkelt är panerade och friterade kycklingbollar. En familjefavorit, som gjorde väntan på huvudrätten lite lättare.

När förrätten dukades ut var det bara en kort stunds väntan innan maten bars in. Det visade sig snabbt att Ettan vann. Grillspettet var ENORMT, men tyvärr fick han hjälp att peta av maten från det innan vi hann fotografera. Tonfisken var ok, men ingen wow-upplevelse, och kycklingen fick samma betyg.

Peppi’s är ett bra alternativ om du vill äta i området vid Exiles. Det ligger fint till med en strålande utsikt över piren och badplatsen, så det är klart värt att välja ett bord i de inre delarna. På uteserveringen mot Tower Road får du istället möjlighet att studera folklivet, och det är inte fy skam, det heller.

Vi var i Valletta och hamnade på San Giovanni. Den ligger precis vid utgången från Saint John’s Co-Cathedral, och det passerar väldigt många människor utanför vilket ger en del underhållning till maten.

Vi behövde lunch efter en misslyckad utflykt för att hämta ett id-kort. När vi väl hade enats om vilket bord vi skulle sitta vid så kom menyn snabbt. Eftersom klockan var innan tolv och det var en lördag så fick vi såklart frukostmenyn. Uppenbarligen var jag för hungrig för att kunna kommunicera, för det tog ett par försök att formulera för servitören att vi ville ha lunchmenyn, men den dök upp kvickt nog när vi väl var överens om vad det var vi var ute efter.

Jag valde en burgare med allt på, F tog en lite mindre fullspäckad burgare och Ettan valde en pizza med pepperoni. När vi hade beställt fick Tvåan lite förrätt i form av kex. Den sköljde han ned med vatten ur ett glas, komplett med dagisklunkande deluxe.

Drickan kom på bordet snabbt nog, och med folket som passerade gick det ganska bra att vänta på maten.

Burgarna var bra. De var gjorda på riktigt kött och precis lagom stekta. Pommes fritesen var lika sorgliga som vanligt på Malta, förstås. Pizzan var god, men pepperonin var för stark enligt Ettan. Tvåan petade i sig en del pommes frites och några pizzakanter. Fast det mesta hamnade förstås på marken under barnstolen.

San Giovanni är ett helt ok ställe för en burgare eller pizza, så för en måltid där menyn består av det vanliga maltesiska utbudet var det ett bra val. Vi kommer kanske inte att gå tillbaka, men vi var inte heller missnöjda.

Vi har varit på restaurang igen. Den här gången åt vi på Il-Fortizza, delvis för att F ville på utflykt till ett torn, vilket röstades ned av Ettan. Så istället fick vi äta i ett torn. Kanske var det lika bra som utflykten skulle varit?

Maten på Il-Fortizza är ungefär densamma som all restaurangmat på Malta; pasta, burgare, pizza och sallad. Ettan fastnade snabbt för Chicken nuggets från barnmenyn medan jag och F hade svårare att bestämma oss. Till slut valde F en Cordon Bleu, och jag blev överväldigad av ett svårt kolhydratbehov (jag skyller på amningen!) och tog en pasta med bland annat tryffel och kyckling.

Det var tidig lunchtid, så restaurangen var ganska folktom. Det gjorde i och för sig att väntan på maten inte blev speciellt lång. Portionerna var stora, och pastan var riktigt god. F undrade mest vad grejen med Cordon Bleu var, även om utförandet var klanderfritt. Ettan tyckte att nuggetsarna var god, ”fast bara det utanpå (=frityrsmeten) och inte det vita inuti (=kycklingen)”. Nåja. Det är ju ändå pommes fritesen som är huvudnumret, det vet alla. Med ketchup och majonnäs. Tvåan hade en stol med eget bord på, och där fick han pommes frites och lite kycklingbitar, men det mesta hamnade på golvet. Inte så lätt att äta ute med bara tre tänder i underkäken, trots Maltas paradnummer soggiga pommes frites.

Efter maten gick jag för att kolla in efterrättsdiskarna. Jag hittade inget som jag föll för, men Ettan skulle också kolla. Han kunde såklart inte motstå regnbågskakan, så det fick bli en bit sån.

Fast den är ju som de flesta sydeuropeiska bakverk mest söt och inte så mycket mer smak än så. Mer än halva blev kvar, trots att både jag och F hjälpte till. Nåja. Den var ju väldigt snygg.

Jag blev positivt överraskad av Il-Fortizza. Maten var bra och välgjord och även om menyn inte erbjöd några direkta överraskningar så kan jag lätt tänka mig att äta här igen.