Hagel och läsning

Efter att ha blivit bankad på i tio minuter eller så av Tvåan valde jag att kliva ur sängen vid 05.50. Det får ändå anses vara sovmorgon baserat på den senaste veckans purrningar. Fredrik fick sova en timme till eller så. När han kom upp smet jag ut och löpte. Det var härligt. Jag springer på strandpromenaden, längs Medelhavet och precis vid soluppgången är det extra härligt och snyggt. Eller ja, löpningen är ju jobbig och så förstås, men det är ändå vackert. Och det känns rättvist att kunna springa i shorts och linne i mitten av oktober.

När jag hade kommit hem och nästan slutat svettas somnade Tvåan, och Ettan gjorde läxor. Då passade jag på att äta frukost i lugn och ro och sedan kröp jag upp i soffan och läste Pratchett. Jag ska komma ihåg till framtiden att jag blir på bra humör av Pratchett. Det var helt tyst i lägenheten och hur härligt som helst.

Efter tuppluren och ett mellis så var det dags att ta sig ut ur lägenheten. Idag blev det en promenad följt av ett besök på stranden. Vattnet är varmt fortfarande, så det var härligt. Efter badet spelades det fotboll och grävdes i sanden. Men plötsligt började det mullra och de svarta molnen drog in fort som tusan. Vi snabbade oss på med kläderna och gick i rask takt hemåt. Ungefär 200 meter från vår port var vi tvungna att söka skydd från haglet som kom i centimeterstora klumpar, och ett av dem träffade Tvåan så han blev ledsen. Åskan var väldigt nära också, och blixten slog ner i havet precis vid oss. Efter tio minuters skulande kunde vi spurta den sista biten hem till lägenheten.

När haglet var slut regnade det en del.
Jag stod och skyddade Tvåan från haglet.
Fredrik fick också söka skydd, även om det inte ser så dramatiskt ut på den här bilden.

Hemma i lägenheten är det lite sådär just för tillfället. Vi har stopp i toaletten på gästtoan. Och visst, det är skönt att kunna ringa hyresvärden om det, men samtidigt är det irriterande att behöva vänta på att någon annan ska ta tag i det. Nåja. Det går ju att stänga dörren och det löser sig säkert. Men oj, vad jag längtar efter att ha ett boende som är mitt eget.

Jag har förresten börjat läsa in mig på cypriotiska viner. Jag hoppas och tror att Cypern gör bättre vin än Malta, för det vore roligt att hitta bra lokala viner. Igår provade vi vin på typiska druvor för landet – Xynisteri som är vit och Maratheftiko som är röd. Ingen av flaskorna blev någon favorit, men det kanske snarare berodde på tillverkarna än på druvorna. Någon gång i framtiden ska jag försöka få tag i riktigt bra viner. Och åka och besöka vingårdar!

Vi går på restaurang: Ευφροσυνη Καφενειο i Nicosia

Vid vårt första besök i Nicosia behövde vi alla lunch efter en lång förmiddag med biltur till stan, och sedan militärparad. När vi väl hade hittat en parkering i centrum traskade vi in mot alla restauranger vi hade sett när vi letade parkering.

Men vi kom inte så långt. Istället blev vi inlockade på första matstället vi såg, Ευφροσυνη Καφενειο. Ägarinnan satt nämligen själv vid ett bord vid gatan och åt lunch. Hon ställde sig glatt upp och berättade vad de hade på menyn, och drog undan för undan bort menykorten på pelaren när hon kom på vad som var slut. Vi var hungriga, och tyckte det verkade som om de hade cypriotisk mat. Vi beställde, två köttbullar till Fredrik och Tvåan, en hamburgare till Ettan och dolmadas till mig. Ja, och så en stor Carlsberg till mig, och en stor flaska vatten med fyra glas. Det tog inte många minuter innan maten stod på bordet!

Hamburgare.
Köttbullar med bulgurpilaff.
Barnköttbullar med pommes frites.
Dolmadas.

In på bordet kom också en tallrik med gurka och tomat, en med oliver och en med en kvarts lök och en citron. Jag förstod inte riktigt löken och citronen, så jag frågade. Svaret var att citronen inte behövdes, så den tog bort. Löken skulle man äta lager för lager, som sallad. Hm, jaha. Vi testade, och det var gott! Löken var ganska mild, och helt ok att äta rå (fast inte för Ettan, förstås). Dock kom det inte någon öl, så jag höll till godo med vatten. Vi fick också bara tre glas, men det fjärde kom genast när vi bad om det.

Tillbehör. Med borttagen citron.

När vi hade huggit in på vår mat kunde vi relativt snabbt konstatera att alla rätterna byggde på samma köttfärsröra. Den gjorde sig bäst i mina dolmadas som var väldigt goda, och den funkade också i köttbullarna. I hamburgaren fick den inte godkänt av Ettan. Eftersom maten kom på bordet inom några minuter konstaterade vi att den antagligen inte var alldeles nylagad utan uppvärmd. Det bekräftades av bulgurpilaffen som var tydligt uppvärmd och klar sedan länge.

Den stora vinnaren på lunchen var nog oliverna. De var antagligen hemodlade och inte inlagda. Både jag och Tvåan tyckte de var fantastiska, medan Fredrik och Ettan inte gillade dem utan tyckte att det var för mycket oliv.

Jag har nya glasögon!

Jaaa, äntligen blev det av! Nya glasögon. Fredrik ringde mig en dag när jag var ute och lekte med Tvåan och sa att han stod hos en optiker och behövde smakråd för nya bågar. När jag hade hjälpt honom att välja passade jag på att leta bågar under hans synundersökning.

Tvärtemot vad jag trodde så var det inte speciellt svårt. Jag klarade av mitt val på kanske 30 minuter med hjälp av Fredrik och vissa givna ramar som till exempel styrkan på glasen. Mitt synfel är fortfarande såpass stort att jag inte kan ha de tunnaste bågarna eftersom glasen då kommer vara tjockare än bågen och det tycker inte jag är så snyggt. Alltså blev det plast.

Bågen jag till slut valde var faktiskt den allra första jag plockade fram för att testa. Jag hade dock en annan favorit länge, en rosa metallbåge. Den föll bort på grund av ovanstående när det dök upp som en faktor i valet. Både jag och Fredrik hade dock den valda bågen som favorit bland plastbågarna.

Jag gjorde syntest och valde båge på måndagen, och på onsdagen kom det ett meddelande om att glasögonen var klara och fanns att hämta hos optikern.

Kolla, va!? En helt ny Sara!

Hela kalaset gick loss på €187, och då är det alltså en märkesbåge (Nina Ricci) med tunnare glas som har allsköns behandlingar inklusive blåljusfilter som är väldigt i ropet idag. Ja, och så ingick en synundersökning, förstås. En och en halv arbetsdag mellan beställning och leverans får jag ändå säga är godkänt.

Jag är fantastiskt nöjd med bågarna och känner mig väldigt snygg i dem. Sådär så att jag faktiskt har börjat använda glasögon istället för linser bara för att det är snyggt. Snart kommer jag nog ha vant mig vid att ha glasögon också, så det slutar att klämma på ovana ställen.

Vi går på café: Arto

En dag var jag svårt fikasugen, så jag lockade med mig familjen ut. Så fort vi kom utanför dörren sa Ettan ”Ska vi stanna och fika snart?”. Det skulle vi inte, för jag visste inte riktigt vart jag ville gå. Däremot var jag sugen på en promenad, och inte på någon konstig raw-kaka eller så. Till Fredriks stora förvåning så var jag inte heller sugen på kaffe.

Vi traskade omkring och jag gick in och kollade kakutbudet på varenda café vi gick förbi. Inget passade riktigt. I alla fall inte förrän vi hade vänt tillbaks hemåt. Då gick vi nämligen förbi Arto Bakery. Jag var helt säker på att det skulle vara något slags fancy bageri med surdegsbröd och någon kondisbit, men nej, inte alls. Det här var verkligen ett riktigt bageri-konditori. Man kunde köpa hela tårtor, tårtbitar och småkakor i lösvikt. Det fanns förstås också en kyldisk med läst, ost, mjölk och andra livsmedel också. Och glass. Men inget kaffe, tror jag.

Det var svårt att välja bland allt, men Ettan var ändå relativt snabb med att bestämma sig för en rosa jordgubbstårtbit. Jag fastnade för en éclair, och när Fredrik kom in satsade han också på jordgubbstårtan. Jag dubblade med en amerikansk cookie som jag också blev akutsugen på, och tänkte dela med Tvåan.

Lyxfika.
Fikaherrarna. Jag ser att vi behöver lära Ettan att vända på handen.

Det visade sig dock att även Tvåan var mest intresserad av tårtbitarna, så det blev mest de andra två som fick dela med sig. Inget jag grät över direkt, mer till mig! Tårtbitarna var goda, och cookien med. Eclairen däremot var lite konstig… Jag trodde att det skulle vara petit choux-deg, men det var det inte utan istället något slags sockerkaka/madeleine. Nåja, cookien räckte gott.

Som en bonus till det fantastiska utbudet av kakor och tårtbitar var att det var väldigt bra priser på allting. Det var kanske inte det mysigaste stället jag varit på, men jag har ju med mig sällskap ändå så det störde inte mig så mycket. Vi kommer lätt gå hit igen!

Containerfynd och pannkakor

Häromdagen när vi var ute på promenad så låg det en trädgårdsvattenkanna i nästan den första sopcontainern vi passerade. Både jag och Fredrik blev sugna, så vi bestämde oss för att ta med den. Tydligen tänker vi att vi ska ha en trädgård med bevattningsbehov. Eller som Fredrik sa ”vi ska inte köpa en massa grejer innan vi har flyttat till ett hus, men att bära hem sopor går tydligen bra”. Hehe. Till vårt försvar vill jag säga att det är så det går till här på Cypern. Man ställer helt enkelt ut saker man inte vill ha längre, i närheten av sopcontainern, och så hämtar någon annan det. Just i det här fallet fick Fredrik alltså bära med sig en vattenkanna längs hela promenaden.

Första steget mot en trädgård?

I övrigt har jag och Tvåan varit på skatteverket och stämplat vårt hyreskontrakt, och hela familjen har fotograferat sig. I morse var Fredrik på invandrarverket och kompletterade vår ansökan, och på fredag ska vi kunna hämta ut våra yellow-slip sa de. Spännande. Tvåan passade på att prova pappas hatt också.

Titta, den passar mig!

Idag fick jag några regndroppar i håret när jag var ute och sprang. På grund av arbete så kom jag inte iväg förrän på eftermiddagen när Ettan hade kommit hem från skolan, så det var ordentligt varmt och mulet. Och så ett par droppar regn, då. Men det vägdes upp av att jag fick applåder längs vägen av en kille som jag först mötte och sen på tillbakavägen applåderade han alltså mig. Oväntat och ganska roligt.

Dagens middag var pannkakor. Som vanligt stekte jag medan herrarna åt. Tvåan åt så fort och mycket att jag nästan inte hängde med i tempot, trots två stekpannor. När han hade ätit färdigt rusade Fredrik iväg med honom till badrummet och pottan. Där var det svårt och det lät ganska mycket. Ungefär samtidigt som Ettan hade ätit klart och jag hade stekt klart alla pannkakorna och skulle sätta mig och äta själv utbröt något slags bajskaos med mycket svordomar inblandat. Mitt i det hela berättade Ettan att han också skulle gå på toa. När han hade spolat efter sig kom det inte så mycket vatten till duschen i badrummet, och då hade bajskaoset ökat ett par snäpp, och Tvåan var jättearg eftersom han inte kunde bli ren. Så där satt jag i köket och hetsåt pannkakor med smält vispgrädde ackompanjerad av vrålande barn, svordomar över undermåligt rörmokeri och intermittenta pustar av tvenne avkommors avföring. Tja, det kanske kan ses som en sammanfattning av livet med barn?

Saker som har hänt

I fredags var det äntligen dags för vårt besök på immigration, alltså invandrarverket. Vi skulle söka uppehållstillstånd på Cypern. Vi åkte dit tidigt på morgonen och fick vänta utanför på att de skulle öppna. Efter en kortare väntan var det vår tur, och våra papper bedömdes. Allt var ok utom hyreskontraktet som skulle stämplas av skatteverket, men damen var trevlig och sa att om vi lämnar in det i början av nästa vecka tillsammans med foton så är allt klart på fredag. Ska bli spännande att se om det faktiskt blir så!

Vi väntar hos immigration.
Tydligen var det lite roligt.

Vi har också varit och tittat på omgivningarna i närheten av Limassol. Den här gången gick utflykten till Souni, som är en bergsby lite väster om Limassol men ändå relativt nära. Det var en intressant upplevelse. Byn är… tja, hur ska man säga, exploaterad tror jag är ordet som bäst beskriver det. Husen ligger i stora sjok av likadana byggnader, fast olika mellan sjoken, liksom. Naturen och omgivningarna var fina, dock, och på flera ställen var utsikten över ön och havet slående. Och om man inte väljer just något av de stora sjoken så är det nog ett ok ställe att bo på.

Promenad i Souni.
”Det där… är det natur?”

Ja, och så utnyttjar vi förstås att hösten är mild genom att hänga på stranden. Vissa spelar fotboll, andra leker med skräp. Alla badar. Och tycker att det är skönt att slippa vinterkläder, regn från sidan och svinkalla morgnar. Fast häromdagen såg jag faktiskt första täckjackan här när jag var ute och sprang tidigt på morgonen. Då var det kanske inte mer än 19 grader vid soluppgången.

Strandfotboll.
Lek med ett tomt tobakspaket. Och en fimp, ser jag nu. Han brukar inte äta dem, i alla fall.

Boktips: Theodore Boone – The Accomplice

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Vi flyttade från Malta ungefär samtidigt som ett av våra kompispar. Eftersom vi båda rensade försökte vi ge varandra saker, men jag tror att vi fick mest. En av sakerna vi fick var en bok i Theodore Boone-serien av John Grisham. Det här var ju ändå ett tag sedan, och nu när jag har läst den drar jag mig till minnes att den nog presenterades som en ungdomsbok och en del i en serie.

Oavsett vilket så var det en trevlig läsupplevelse. Jag tror att det här är en bra ungdomsserie. Det är lite Kalle Blomkvist över det, om än i modernare tappning.

Theo Boone är en trettonårig pojke som har två advokater till föräldrar. Han vill också bli advokat när han blir stor, och när en av hans klasskamrater blir arresterad för väpnat rån sätter Theo igång att hjälpa till. Läsaren får lära sig mer om både hur borgenssystemet i USA fungerar, och om diverse fulspel som advokater i brottmål kan tänkas ta till. Allt berättas från en trettonårings perspektiv, och kryddas med en del sedelärande insikter.

Theodore Boone – The Accomplice.

Berättelsen i sig är intressant och spännande, om än lite enkel. Jag är helt säker på att The Accomplice, och antagligen hela Theodore Boone-serien, passar jättebra till ett intresserat barn i kanske 10-12-årsåldern.

Ettan är kanske lite för ung än så länge, men jag ska definitivt läsa första delen av serien, och se om den kan passa honom som högläsning redan nu. Om inte så väntar vi några år.

Köp boken hos Bokus (inbunden).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

En helt vanlig tisdag

Det blev tisdag den här veckan också. Jag tog med mig Tvåan ut på förmiddagspromenad idag. Efter ett besök hos urmakaren hamnade vi på lekplatsen längst bort på strandpromenaden mot marinan till. Tvåan var mycket förtjust och testade allt han kom åt. Tåget, flera olika gunghästar på fjäder och sedan fick han syn på gungorna. Båda bäbisgungorna provades, under högt skrattande, och sedan var det dags för en av storbarnsgungorna. Då får man mindre fart, och så står mamma bakom och håller noga koll. Det gick bra, det med. I alla fall så länge man höll i sig.

Hm, vart ska jag nu ta mig på något livsfarligt sätt?
Titta, jag kunde klättra upp själv!

På eftermiddagen, när Tvåan hade hämtat Ettan på skolan fick jag ledigt en stund. Då smet jag ner till havet och badade. Första oktoberbadet var det. Vattnet är fortfarande varmt, säkert 24 grader. Det var verkligen härligt, både att få vara själv och att bada.

Ensambadaren i oktober.

På bilden ser det ut som om jag är ensam vid vattnet, men så var det verkligen inte. Det är fortfarande en hel massa folk på stranden hela dagarna. På morgonen, lite efter 6 när solen går upp, är det mängder med folk som badar innan de sätter sig på något av caféerna längs strandpromenaden och tar en kaffe (och en cigg) med sina vänner.

Vi går på restaurang: Efraim Tavern

När vi hade varit ute på en utflykt som tog betydligt längre tid än det var tänkt så blev det oförhappandes dags för lunch. Den här dagen också! Vi var trötta, varma och hungriga, så vi styrde kosan mot en restaurang i en by på väg mot Pafos, nämligen Kouklia. Byn är som en stad fast i miniatyr – det finns ett taxikontor, ett postkontor (som har öppet en timme om dagen), några tavernor och en souvenir-affär.

Väl i Kouklia hade vi egentligen inte en aning om vilken av de tre tavernorna som låg vägg i vägg som var bäst, utan vi bara tog en och hamnade på Efraim Tavern. Ägarinnan förklarade att det inte skulle regna, trots de svarta molnen, så vi satte oss ute under en markis. Ett par minuter senare flydde vi inomhus eftersom himlen öppnade sig. Nåväl.

Menyn var varierad och inte riktigt ”pizza, burgare, pasta” som vi är vana vid från Malta. Jag valde en sallad med fetaost, Ettan fick en hamburgare och Fredrik tog souvlaki. Tvåan beställde en portion pommes frites. Fast det trodde ägarinnan inte på, och var noga med att påpeka att det ingick pommes frites till souvlakin som Fredrik beställt. Vi framhärdade dock.

Väntan på maten var lång för vissa, men att gå ut och titta och känna på regnet hjälpte till att fördriva tiden. Vi fick också en portion pommes frites som väntemat. De var oväntat goda! Fast det där med krispiga pommes frites kanske inte finns runt Medelhavet?

Det regnade lite…

När maten väl kom blev det lite blandade omdömen. Souvlakin var bra, Ettan gillade hamburgaren trots att den var gjord på fläsk, och min sallad var… Well, inte så ostig, om vi säger så. Men god. Och full med koriander! Och både förätarpommes friten och den beställda portionen gjorde vi slut på, med förenade krafter.

Pommes frites. Inte så krispiga, men väldigt goda.
Village sallad, med massor av koriander, men inte så mycket feta.
Hamburgare.
Souvlaki. Med pommes frites.

Om du skulle råka befinna dig i Kouklia så serveras du helt ok mat på Efraim. Om vi kommer dit igen kommer vi dock nog inte gå på Efraim Tavern, utan testa någon av de andra tavernorna, tror jag.

Söndag med naturupplevelse

Jag hade stora planer för söndagsfrukosten igår kväll. Eftersom alla var trötta när de lade sig tänkte jag att det kanske skulle kunna bli en fin familjefrukost idag, med hela familjen vaken samtidigt. Jag hade dessutom använt upp jästen från kanelbullarna på att göra Hönökakor, så jag var mycket frukostsugen.

Men nej. Tvåan började stöka runt redan vid 4, och kvart i fem var det dags att kliva ur sängen. Och när Hönökakan ställdes fram ratades den stenhårt av barnet. Osten var han inte heller sugen på. Istället fick han gå och lägga sig efter en timme eller så, och då sov han ett bra tag till. Tråkigt nog upptäckte jag ungefär då att vi inte hade mer ost… Nåja. Brödet var gott.

Hönökakor. Mums!

Ettan ville inte heller ha bröd, utan krävde ägg och bäjkon när han väl kom upp. Till slut, när Tvåan hade vaknat och alla var utfordrade, kom vi iväg på vår utflykt.

Vi hade bestämt oss för att låta dagens utflykt vara ett test av den övre vägen till vattenfallet Kaledonia. Den nedre var ju bra och lagom jobbig, men vi hade läst att den övre skulle vara lite längre. Vi körde upp i bergen, och parkerade bilen bredvid vägen mitt ute i skogen. Det kändes lite märkligt, eftersom det inte var någon alls där, och det inte var någon direkt parkering egentligen.

Fredrik började bära Tvåan på vägen ner till vattenfallet, medan jag fick ett par ryggsäckar. Vi gick på breda grusvägar avsedda för bilar, och det var inte alls som den nedre vägen som var mer längs vattnet och över stenar och rötter. Här var det grus och serpentinvägar och nästan framkomligt med en vanlig bil.

Lite extra utsiktskoll.

Vi blev akuthungriga innan vi hade kommit till vattenfallet, så vi stannade mitt på grusvägen och åt vår medhavda matsäck. Men det var inte någon som klagade över det, utan alla åt med god aptit. Därefter fortsatte vi. Vid ett vägskäl tog vi fel väg, men det upptäckte vi efter en ganska kort bit, så det var inte så mycket extra väg. Och utsikten var hänförande. Kanske är det Malta som har satt sina spår, men vi är alla fascinerade av mängden natur som finns här på Cypern.

Cypern.

När vi kom fram till vattenfallet så visade sig att vi kom längs det som var skyltat med Escape Route. Bra att veta att den fungerar. Fallet var snyggt, precis som förra gången.

Kolla, där är det, vattenfallet.

Vid fallet bytte vi bärare, och då blev det ryggpremiär för Tvåan. Han verkade nöjd med det, även om han inte ser jättemycket så är han ändå åtminstone vänd framåt. Dessutom kan han bli kittlad av min tofs, och det är bland det roligaste som finns. Jag tyckte att det var bekvämt att ha honom på ryggen, utom när han fick en kotte att trycka in i ryggen på mig.

Åka framåt, det är grejen!
”Träd! Träd!”

När vi kom tillbaka till bilen muttrade Fredrik lite, och efter kartstudier hemma visade det sig att det här inte var den ”riktiga” övre vägen. Alltså blir det fler besök till Kaledonia.