Det började redan i fredags, när det blev mellis och chips i solskenet på taket efter skolan. Detta följdes upp med att fredagsteven byttes ut mot långfilm. Vi såg den första Harry Potter-filmen, och sån succé det blev! Vi har läst de tre första böckerna för Ettan, och han och F spelar lego-Harry Potter på PS4, så han var mycket pepp. 2,5 timme seglade förbi på ett kick och hela familjen var mycket nöjd.
Sara och Ettan med takmellis.
I lördags blev det sovmorgon till 06.40, och efter en förmiddag där vi fick en massa saker ur händerna så kom vi ut på en lång eftermiddagspromenad, komplett med lördagsgodisinköp. Havet var argt och vågorna stora, men solen sken.
Söndagen inleddes även den med lång promenad i solsken, men med betydligt mindre vind. På eftermiddagen åkte F och flög modellplan, och medan Tvåan tog sig en tupplur spelade jag och Ettan vändtia och domino. Sen gick vi till stranden och letade snäckor (jag) och olika material att ta med till skolan och visa upp (Ettan). När pappan kom hem så lyckades jag dessutom få till lite tid att sticka!
Två män i hatt, i februari.
Bonus: Tvåan sitter minsann själv nu. Däremot har inga tänder tittat fram än, men det är inte långt kvar nu (…vilket vi har sagt i fyra månader, så snart är det väl kanske till och med sant).
Vi hyr ju ett hus här på Malta för tillfället. Det är ett townhouse, alltså radhus, som ligger mitt i Sliema. Byggnaden är klassisk maltesisk – ett kalkstenshus, ganska smalt men djupt, och två våningar högt plus en liten minivåning i nivå med taket.
Huset vi hyr. Med typisk maltesisk balkong.
På första våningen har vi hall, trapphus, en study (som används som teverum), öppet kök med plats för matbord och ett allrum. Toalett och dusch finns här också.
Hallen och trapphuset, sedda från ytterdörren.
Kök och allrum, komplett med blöjor, disk och stök.
Gången in mot teverummet, sedd från köket. Dusch till höger.
Teverummet.
En våning upp har vi två sovrum, hall/trapphus och ett slags genomgångsrum/kontor mellan trapphuset och det ena sovrummet. Badrummet med ett badkar hittar vi här också.
Övre hall/trapphus, mot Ettans rum.
Ettans rum. Roboten till vänster.
Kontoret, med flyttlådor. Trapphuset ut till höger, ur bild. Dörren till vänster är sovrum, den till höger är badrum.
Sovrum.
Badrum.
På tredje våningen finns bara trapphuset/hallen, där det står en tvättmaskin. Här är också utgången till taket, som dels har en del för att hänga tvätt, och dels en ”sällskapsdel” som man skulle kunna möblera, fast vi inte har gjort det.
Tvättstugan på taket. Dörren ut till vänster.
Tvättdelen av taket, som synes. Vetter mot framsidan av huset.
Sällskapsdelen av taket.
Efter ett drygt halvår i det här huset kan jag konstatera att det är helt fel för vår familj, trots att det var precis vad vi letade efter när vi flyttade hit. Varken läget eller layouten fungerar speciellt bra med hur vi vill bo och sättet vi umgås med varandra.
Felet med läget är att det ligger inne i stan, och det är vi inte så intresserade av, någon av oss. Vi vill hellre bo lite mer på landet, där Ettan kan cykla, och det inte bara är gator och trafik överallt.
Layouten passar oss inte heller så bra, eftersom alla hela tiden är på samma ställe, vilket då blir i köket/sällskapsrummet. Vi trodde att Ettan skulle vara mer på sitt rum, både för att leka och för att göra läxor, men så blev det inte alls. Läxorna görs vid köksbordet och den mesta leken behövs det en vuxen som åtminstone åskådare till, så den sker också i köket/allrummet på bottenvåningen. Detta i kombination med att vi alla ser det här boendet som temporärt gör att vi inte anstränger oss speciellt med inredning, så just känns hela huset som antingen ett lekrum eller rum som är funktionella men inte ombonade. Det är ett hus vi bor i, helt enkelt, inte ett hem.
Vintern på Malta är inte kall, med svenska mått mätt. Temperaturerna går ner till 9-10 grader som minst på nätterna, men USCH vad det känns kallt då. Och vad värre är – de oisolerade husen har inte något värmesystem. Så inomhus är det kallt! Just nu har vi runt 17 grader i köket på morgonen när vi kommer upp. Värmen inomhus hanteras genom värmekaminer som går på gas, men det ger mest en tillfällig boost.
Gaskamin.
Äkta malteser har täckjacka så snart det är under 20 grader. Riktigt så långt har vi inte kommit i acklimatiseringen, men Ettan har sin öronlappsmössa och vantar när vi går till skolan på morgonen. Han påpekar också då att han fryser om ögonen. Tvåan har overall, så att han ser ut som en astronaut.
Tvåan och Ettan på väg till affären. Vi hade glömt Ettans mössa, så han fick hålla till godo med en handduk.
Att det är så kallt innebär dock att ylletröjorna jag stickade i Sverige har kommit till god användning, och att det dessutom är tillåtet att fortsätta sticka tröjor och koftor. Jag har också kommit att använda nästan alla mina schalar, och det måste väl också innebära att jag får lov att göra fler?
”Äntligen!” utropade F härom veckan. Det visade sig att det var kolgrillen som hade kommit på plats, efter att ha varit förvisad till förrådet sedan flytten. Så nu har vi inrättat en grillplats på taket.
Flyttgoal!
Vi invigde den härom helgen, när det kändes varmt i luften. När jag tänker efter var det nog nästan invigning av takhäng också. Bubbel, chips och oliver var det i alla fall. Som en bonus luktade Tvåan som en grillkorv när han skulle sova, eftersom hans pyjamas hade hängt ute under grillningen.
Taksnacksande i väntan på den perfekta glöden.
Att ha en sällskapsyta på taket var ett önskemål när vi letade boende, och vi var väldigt nöjda med att det fanns på huset vi valde. Men sen kom det verklighet på det önskemålet, och under sommaren är det alldeles för varmt att vistas på taket på dagtid. I somras fanns det inte heller så mycket kvällstid över, med en ny bäbis i huset. Att köket ligger på bottenvåningen är också en nackdel, för det är ju en del prylar som behöver förflyttas två trappor upp och sedan ner igen, för att exempelvis äta på taket.
Just nu längtar jag efter att få göra en spetssjal i tunt lace-garn. Röd ska den vara, och stor. Eller kanske rosa? Så nu browsar jag ravelry och drömmer om obegränsat med tid.
Kanske en 2Hundert av Sue Berg, eller en Vernal Equinox Shawl Surprise av Lankakomero. Eller något helt annat.
Innan jul blev jag kär och bestämde mig för att göra en Höstruta, designad av Kristin Wiola Ødegård. Jag velade ett tag, men valde till slut att satsa på en blå färgställning, och skaffade garner från Sverige, som svärmor snällt nog levererade när hon kom och hälsade på i höstas. Av olika anledningar har jag inte dragit igång det projektet än.
Istället har jag börjat kolla på tröjor som jag kan använda mitt gamla Alaska-garn till. Driftwood av Isabell Kraemer är en het kandidat för tillfället.
Jag har scoutat lite efter garnaffärer här på Malta, men det visade sig rätt snabbt att de inte saluför garner av ren ull överallt. Jag har ett ställe till jag ska kolla på, men det lutar åt att jag får ägna mig åt näthandel, och förstås fylla väskorna vid Sverigebesöken.
Ettan går i en privatskola, Newark School Malta. Det finns flera anledningar till att vi valde som vi gjorde, och jag tänkte berätta lite om dem här.
Vi läste på en hel del om skolsystemet på Malta när vi förberedde vår flytt, så vi hade ganska bra koll på vad som gällde, rent teoretiskt. Däremot visste vi inte var vi skulle bo, så det var svårt att bestämma sig till 100%. Vi ville gärna bo nära skolan, eftersom vi visste att trafiken på Malta är… ganska ogenomtränglig, för att uttrycka det milt. Vi ville inte heller att Ettan skulle undervisas i katolicism, vilket gjorde att de kyrkliga skolorna gick bort direkt.
Eftersom Ettan inte pratade engelska när vi flyttade, och varken jag eller F pratar maltesiska så insåg vi att undervisning på engelska skulle göra att vi skulle kunna hjälpa till mer med skolan än om undervisningen och skolböckerna var på maltesiska.
Vi ställde Ettan i kö hos en av privatskolorna ett tag innan vi flyttade, och trodde att det var lugnt. Det är ju en privat skola, klart de är intresserade av betalande elever, tänkte vi. Eeeehh… nej, tydligen inte. Så när juli närmade sig, och vi stod utan skolplats för hösten var det dags att kolla upp andra alternativ. Nu hade vi också en bostad, så vi undersökte både statliga och privata alternativ i närheten.
Sliema Primary School visade sig ha över 400 elever, och enligt en artikel i en av tidningarna som skickades hem till oss så var lokalerna i behov av renovering enligt rektorn på skolan. Dessutom hävdade de att undervisningen var på maltesiska när jag frågade (från svenskar som har sina barn där har jag förstått att det inte stämmer, utan undervisningen är på engelska utom i ämnet maltesiska). Så när det då visade sig att det fanns plats på Newark School Malta, som dessutom låg närmare vårt hus än den privata skolan som vi redan stod i kö till, så bokade vi ett besök. Det som avgjorde saken för oss var främst att Newark är en liten skola, med max 15 elever per klass. En så liten skola gör att det är lättare att hålla ordning i klassrummen och att upptäcka eventuella problem, tror vi.
Ettan i skoluniform med extra slips, och med tappad tand.
Efter att jag och F hade funderat en del konstaterade vi att vi trodde att Ettan borde börja i Junior 2, det vill säga andra klass. Det skulle stämma med hans ålder enligt det maltesiska skolsystemet, men eftersom han då skulle hoppa över första klass, och inte hade gått i skolan tidigare, skulle det eventuellt bli lite svårt med vissa saker som han inte hade tränat så mycket på.
De första veckorna i skolan var mycket riktigt ganska tuffa. Ettan pratade inte engelska, även om han förstod mycket. Det gjorde honom frustrerad och arg att inte kunna uttrycka sig eller interagera som han var van vid från svenskan. Vi hade tät mejlkontakt med hans fröken under den här tiden, och kände verkligen att hon ansträngde sig för att hjälpa honom till rätta. Vi hjälpte till så mycket som möjligt hemifrån också, med stöd och pepp och engelskaprat och lite morötter i form av restaurangbesök vid uppnådda mål och sådär, och efter 2,5 jobbiga veckor så lossnade det plötsligt. En dag pratade han helt enkelt engelska. Inte korrekt, men han pratade och gjorde sig någorlunda förstådd. En sån oerhörd lättnad för honom, oss och hans fröken.
Gympauniformen.
Nu, efter en avklarad termin, känner vi att det var helt rätt nivå för Ettan att börja Jr 2. Han behöver fortfarande träna lite extra på att skriva, men kunskapsmässigt är det klockrent. Till och med engelskan som i början var väldigt jobbig när läxorna skulle läsas klarar han utan större svårigheter.
Och vad tycker Ettan då? Tja, som med de flesta 6-åringar så är det inte så lätt att få reda på det. Men från vad vi lyckas förstå så trivs han i skolan, och tycker det är roligt att både träffa andra barn och att lära sig saker. Han är nog ganska ordentlig i klassrummet, och är intresserad av vad lärarna säger. Vi vet sedan tidigare att han kommer ihåg det mesta som sägs, och det gäller troligen även för undervisningen. Jag och F förvånas flera gånger i veckan av nya kunskaper som visas upp.
Jag började läsa Bara ett barn av Malin Persson Giolito. Efter att ha läst sida efter sida i drygt hundra sidor utan att kunna lägga boken ifrån mig under en hel kväll, var jag tvungen att be F hjälpa mig att ta bort den. Jag klarade inte av att fortsätta läsa den.
Bara ett barn.
Bara ett barn handlar om Alex. Han är ett argt barn, som svär, somnar på lektioner och hamnar i slagsmål. En dag upptäcker hans lärare något som får henne att till slut slå larm, och Alex blir tvångsomhändertagen av socialen.
I boken varvas berättelsen om Alex och människorna runt honom med hans mammas återblickar på ett mycket effektfullt sätt. Stilistiskt är det snyggt och välgjort, med en historia som snabbt griper tag i läsaren och går framåt i ett bra tempo.
…men nej, jag orkar inte läsa mer, psykiskt. Jag kan inte hantera barn som far illa. Inte ens i påhittade böcker. Så F har lagt undan boken åt mig, för som sagt, den är skriven så att det är svårt att lägga den ifrån sig av egen kraft.
Vill du ändå läsa boken kan du köpa den i pocket här eller i storpocket här. Köp boken på Amazon.se (pocket).
Inför jul var det lite ont om julstämning här på Malta, eftersom det var soligt och nästan 20 grader varmt på dagarna. Så i ett försök att få lite julkänsla gjorde jag risgrynsgröt. Jag hittade inget grötris, utan fick ta arborioris som också är rundkornigt.
Lite överraskande visade det sig morgonen efter när jag åt gröt till frukost att Ettan vill prova. Troligen var det möjligheten att äta sylt som lockade, om jag ska våga mig på en gissning. Oavsett anledning så gillade han risgrynsgröten, och nu frågar han titt som tätt om vi har ”sån gröt som jag gillar” när jag frågar vad han vill ha till frukost.
Bakgrunden till namnet är att det även finns gröt han inte gillar, vilket vi kom på en morgon när jag sa att jag skulle äta gröt till frukost, vilket såklart Ettan också ville ha då. När havregrynsgröten kom fram på bordet blev det stor besvikelse när det konstaterades att han inte gillar sån gröt, utan trodde att det handlade om risgrynsgröt även den här gången. Så här kommer istället mitt recept på ”Sån gröt jag gillar”.
2 dl rundkornigt ris
4 dl vatten
lite salt
7 dl mjölk
1 kanelstång
1 msk socker, eller mer beroende på hur söt du vill ha din gröt
Koka upp ris, vatten och salt. Låt koka i 10 minuter, då vattnet bör ha kokat in i riset. Häll på mjölken, lägg i kanelstången och rör i sockret. Blanda och låt koka upp. Låt sedan gröten st och svälla på låg värme tills den blir lagom tjock och grötig i konsistensen. Rör i den ibland för att undvika att den bränner i botten. Här på Malta brukar jag få låta den stå i flera timmar, och bara ha den på plattan ibland, eftersom vår gasspis inte kan ge tillräckligt svag värme. När den är klar tar du upp kanelstången.
Ett sätt att få äta sylt till frukost?
Servera med jordgubbssylt och mjölk. Pudra med kanel för den som så önskar.
Eller ja, café och café… Mer som en bar. Men i alla fall. Partit Laburista är alltså Labour Party Malta, det vill säga socialistpartet här på ön (det andra partiet heter Partit Nazzjonalista och är konservativt). Båda partierna har lokala ”klubbar” som alltså är barer, med skyltar utanför som meddelar att ”Tourists welcome”. Partit Laburistas pub i Sliema ligger mitt i solen på triq Ix-Xatt (the Strand) och har en balkong ut mot vattnet. Kombinationen balkong+solsken lockar kanske mer än politiken, även om det för en svensk är lite oväntat, knasigt och något förbjudet lockande med partipubar.
Vi har kollat på balkongen flera gånger, och en dag i mitten av januari när solen sken vid lunchtid så bestämde vi oss för att det var dags. Balkongen skulle testas!
Det hela började med en lång och smal trappa som knappt tillät F att bära upp vagnen. Efter lite trixande gick det dock vägen och i salen steg vi in (läses alltså till tonerna av Fritiof och Carmencita). Efter att ha frågat om det serverades mat och fått ett jakande svar bad vi om menyn. ”Sandwich” var svaret på det. När vi undrade över detaljer som till exempel pålägg och sådant ovidkommande berättade barägaren att det fanns toast, ost och skinka. Man kunde också få toasten utan själva rostningen. Ah, well, det var ju ändå balkongen vi ville åt, och de serverade vin på glas. Vi beställde och intog balkongen.
Jag och Tvåan i solen på balkongen.
Vinglasen kom på bordet nästan genast, och sandwicharna dröjde inte så mycket längre de heller. När vi smakade konstaterade vi att det bara var brödet som hade rostats, inte påläggen. Men det smakade finfint med en lunch i solen med ett glas vitt till.
Sosse-sandwich. Rostat bröd med ost och skinka.
Det visade sig också att det var en billig lunch. Vinet kostade €2.50, och sandwicharna €2. Barägaren var trevlig, och pratade gärna med oss, och vinet var gott. Vi kommer att komma tillbaka.
Den lokala lilla mataffären, ja… Någon beskrev Malta som ”Sverige, fast för 50 år sedan”, och det är nog delvis träffande. Det finns lokala små convenience stores i nästan varje gathörn, med mycket generösa öppettider. För de flesta affärer gäller dessutom att de har mer att erbjuda än det som syns, så hittar du inte vad du letar efter är det bara att fråga så plockar innehavaren oftare än inte fram det du söker från lagret.
Vårt gathörn.
Till många kvarter kommer det regelbundet frukt- och grönsaksbilar, som parkerar på samma ställe varje gång och blir en naturlig del av inköpsrundan. På samma sätt kan man också köpa fisk från en annan bil.
Charlies grönsaksbil. Charlie med ryggen mot kameran.
Frukt och grönt, mycket lokalproducerat.
Motsatsen till det småskaliga finns såklart även det, annars vore det väl inte Malta… Förvånande nog håller de stora supermarket-mathandlarna inte nödvändigtvis lägre priser än din lokala lilla affär. Värt att notera om du handlar i den stora affären är också att stora förpackningar inte alltid blir billigare än de små.
Jag har märkt att det oftast är billigare att köpa kött, fisk och delikatesser/ost över disk än färdigförpackat på stormarknaderna. Lite komiskt blir det när kilopriset på färska kycklingbröst ökar nästan €1 om du väljer det färdigförpackade som ligger precis till höger om den manuella disken.
Hos de flesta stormarknader kan du få inköpen som du gjorde själv hemkörda under dagen, så du slipper släpa tunga kassar.
Flera stormarknads-mataffärer erbjuder även online-shopping med hemkörning. Priserna online är inte märkbart högre än i de fysiska butikerna, och om du handlar för över en specificerad summa ingår hemkörningen i priset.
