Ibland så kommer jag på mig själv med att leka vuxen. Och det märkligaste av allt är att människor omkring mig verkar gå på det, och faktiskt tro att det är på riktigt.
Jag tycker fortfarande att det känns konstigt att säga ”min man” om F, trots att vi har varit gifta i drygt 10 år. Det är inte det att det är konstigt att leva med honom, för det känns helt naturligt, men just att säga ”min man” får mig att verka vuxen och att jag är en sådan som är gift.
24/7 2008. ”De gick på det, nu är vi gifta!”
På samma sätt var det konstigt första gången jag fick presentera mig som ”Ettans mamma”, men skillnaden där är att jag verkar ha vant mig vid att vara någons mamma. Nu är det konstigt att säga ”barnen”. ”Barnen”, liksom. Vi verkar ha två?!
Ettan. Med glasögon.
Tvåan. Med hatt.
Självklart är det också konstigt när människor verkar tycka att jag är kompetent på mitt jobb, och besitter kunskap eller erfarenhet som inte alla andra har – det är ju bara jag, och sånt jag gör. Fast det är ju verkligen på låtsas, så det kan jag mest skratta åt och fascineras av.
Surfside är ett välkänt ställe i svenskkretsarna på Malta. Här hänger man och dricker öl och kollar på svensk sport, om man är lagd åt det hållet. Vill man träffa andra svenskar är Surfside ett säkert kort, helt enkelt.
På Surfside finns inte bara öl och teve, utan även ett kök som lagar till rejäla portioner mat till hyfsade priser. Man har typisk mat för Malta – pasta, burgare, pizza och sallader. Och så den obligatoriska grill-sektionen, förstås.
Vi firade slutet på carnival-lovet häromdagen, och hamnade på Surfside eftersom Ettan ville ha pizza och jag ville inte gå på det vanliga stället.
Tvåan äter. Eller åtminstone slickar på mat.
Vi började med friterade lökringar och mozzarella-sticks. Osten slank ner i Ettan, och Tvåan tuggade glatt på lökringar. Fast som alla vet så är lökringar bara en förevändning för att få äta frityrsmet. Den tillhörande dippen var inget annat än majonnäs och ketchup blandat, till min stora förtret, och Ettans stora glädje.
Frityrsmet. Och lite lök.
Mozzarella-sticksen försvann snabbt.
Varmrätterna kom raskt in, och alltså… portionsstorleken är inte anpassad för svenska kontorsarbetare, utan snarare maltesiska kroppsarbetare. Det är mycket mat! F och Ettan hade valt pizza, som visade sig vara bianco, det vill säga utan tomat, men god ändå. Jag åt pasta med kyckling som skulle vara ”cajun-style”, men det var svårt att lista ut just vari det cajun-aktiga bestod. Fast som kycklingpasta var den helt ok, även om den inte fastnade på bild! Tvåan moffade i sig en del pasta och lite pizzakant, men inte mer än att han kunde trycka i sig en portion gröt efter hemkomst.
Pizza bianca. Men god ändå.
Vi konstaterade också att vi återigen är i fasen att det gäller att betala notan snabbt, så att vi är fria att i princip rusa från restaurangen när Tvåan har tröttnat. Han har nämligen kommit till stadiet där han testar sin röst genom att tjuta i falsett, och det gör han ofta så snart han har tröttnat på aktiviteten för tillfället. För att inte störa alla andra matgäster så är det läge att vara färdigäten och kunna smita snabbt i det läget.
Jag letar ju efter ett matbord, som kanske är känt. Själva införskaffandet är inte omedelbart förestående, eftersom vi ju kommer flytta, men jag kollar så länge.
I höstas, när jag köpte stolarna, så letade jag också efter bord. Jag har lite olika drömbord, till exempel Muuto Split table.
Muuto Split table. Så snyggt.
Det finns ju också andra dyra varianter som skapar habegär, som till exempel Landala av Emma Olbers, inte minst för namnet, eller Muuto 70×70.
Fast vem har råd att lägga över 10000 på ett matbord, när man har småbarn hemma? Jag tänkte att efter Ettan kanske det var dags, men så dök ju Tvåan upp. Dessutom gillar F runda bord, och det har han ju en praktisk poäng med. Vi hade ett vitt, runt, stort bord i Sverige, men det var välanvänt efter Ettans bravader, och hade gjort sitt så det fick åka till tippen. Ikeas Billsta är ett alternativ i den genren, men det har visat sig att det inte finns på så många ställen i världen. Dessutom är det svårt att hitta ett tillräckligt stort runt bord som inte har fyra fula ben.
Billsta, 120 cm i diameter.
Vi har ett vitt Melltorp som vi inte har packat upp, men det tror jag kommer få bli ett utebord.
Melltorp. Utebord, iaf i teorin.
Nåja, än finns det tid att drömma och fundera. Det kommer ju inte bli något inköp förrän vi har hittat nästa hus, och det blir inte imorgon. Eventuellt kan det också bli så att jag beställer ett bord från familjens svetsare, fast då har jag blivit förvarnad om att leveranstiden kan vara väldigt lång.
Jordgubbar i mars. Söta, goda och fulla av smak. Äts med vispad grädde och vaniljglass, såklart. I solsken, förstås.
Jordgubbar med korrekta tillbehör. Ej svenska.
Och så verkar det som om Tvåan äntligen har bemästrat fysiken, och kan åla sig framåt och inte bara bakåt. Ettan i sin tur har bemästrat matematiken och lärt sig addera tre-, fyr- och femsiffriga tal. Ja, alla tal, alltså.
Återigen var det dags för lunch. Vi var ute och promenerade och bestämde oss för att det fick bli lunch på stan. Ingen av oss hade något speciellt önskemål, så vi hamnade på ett av haken som ger ett lite sunkigare intryck längs The Strand, Black Gold. Vi visste vad vi gav oss in på, men tänkte att vi faktiskt har blivit överraskade av matställen på Malta tidigare. Alltså var det värt ett försök.
Här kan man ana atmosfären.
Vi fick den överraskande innehållsrika menyn och började bläddra. Jag vägde mellan pasta och burgare, men när F valde en specialburgare blev det en vanlig burgare för mig. Kanske mest för att jag blev sugen på pommes frites.
Specialburgaren och svampiga pommes frites.
När maten väl kom in så kunde vi konstatera att det aldrig är en bra grej att vara sugen på pommes frites just på Malta, för om det är något det maltesiska köket är riktigt dåligt på så är det just pommes frites. De är aldrig ordentligt friterade och frasiga, utan istället alltid oljedrypande och mjuka. Så även här, föga förvånande. *suck* Specialburgaren skiljde sig inte nämnvärt mot den vanliga, utom i storlek, så där vann nog jag ändå. Speciellt eftersom jag valde en med ost+ägg på. Burgarna var helt ok, men inget speciellt. Å andra sidan var de inte speciellt dyra heller. Om vi behöver en burgarlunch kan det säkert hända att vi hamnar här igen. Jag kan till och med tänka mig att testa pastan.
Tvåan fick i sig lite bröd, men var som vanligt mest intresserad av att äta på bordet. Pommes fritesen hamnade på golvet direkt.
Jag lever med en man som känner sig halv utan bil. Vi har haft bil under hela vårt förhållande, minst en åt gången. När vi flyttade till Malta sålde vi bilen, och sedan dess har vi inte skaffat någon. Det är dyrt med bil på Malta, både i inköp och med försäkring, och eftersom det är så trångt är det även ont om parkeringsplatser.
Vi bor ju mitt i Sliema, så i vårt vardagsliv har vi inte något jättestort behov av en bil. Ettans skola finns på gångavstånd, liksom mathandel, om man inte väljer att köpa mat från någon av online-affärerna. Lekparker och bad finns också det på kort gångavstånd.
Däremot är trafiken på Malta… jag ska inte säga hemsk, för den är inte det. Men den är tjock. Det är mycket bilar på liten yta, och alla ska till samma ställe vid samma tid, så rusningstrafiken är intensiv, om än inte i så hög hastighet. Det är mycket köer, och vid fel tidpunkt kan det ta 45 minuter att ta sig tre kilometer. Vi har vid något tillfälle spenderat mer än en timme på att ta oss den knappa milen till flygplatsen.
När vi precis hade flyttat hit åkte vi på en del bussutflykter, men det är inte heller riktigt hållbart eftersom busstrafiken är lite osäker. Är bussen full kör den nämligen bara förbi, och så får du vänta på nästa buss, och hoppas att den inte är lika full. Så visst, vi har väl egentligen behövt en bil vid lite olika tillfällen. En del gånger har vi löst det med taxi, som är med svenska mått mätt billigt, men det blir ofta en hel del väntan inblandat vid utflykter med taxi, speciellt när vi redan är lite trötta och ska hem.
I höstas såg så F en elbil som stod vid en laddstolpe, och var märkt med GOTO. Han kollade upp det, och det visade sig vara en då nystartad bilpool med elbilar. F gick med, och sedan dess har vi gjort flera bilutflykter. Vi är nöjda hittills, bilarna är fräscha och det är smidigt att använda appen, och inte minst – F får äntligen köra bil igen.
En elbil, på sin alldeles egen parkeringsplats.
GOTO har speciella parkeringsplatser över hela ön, där du kan hämta och lämna bilen. Behöver du kan du alltså köra enkel väg. I alla fall om parkeringsplatsen där du har tänkt att lämna bilen 1. finns och 2. är ledig. Det där med parkeringsdisciplin är inte maltesernas starka sida nämligen. Finns det en ledig plats tar man den, oavsett om den är reserverad eller inte. Ibland är det också så att det rivs eller byggs där p-platsen ska vara enligt kartan i appen, så att den inte fysiskt finns.
Igår var vi ute och kollade på förödelsen efter helgens stormande. Man kan lugnt säga att det hade blåst en hel del. Det var många lyktstolpar som var avbrutna eller hade tappat själva lamporna. Träden längs strandpromenaden liknade mest ett plockepinn och lutade lite hit och lite dit.
…å än slank han hit, å än slank han dit…
Ja, i de fall som träden stod kvar, alltså. Det var en hel del träd i diverse storlekar som inte hade klarat sig så bra i vindarna. Detsamma gällde för övrigt presenningarna på byggnadsställningarna.
Ett inte längre helt träd. Inte heller presenningen i bakgrunden är hel.
Havet var fortfarande argt, och duschade oförsiktiga förbipasserande på strandpromenaden.
Poolen vid strandpromenaden. Nu med havsvatten.
Restaurangerna med de bästa lägena vid soligt väder var kanske inte så nöjda med sitt läge just för tillfället.
Restaurang med schysst läge. Notera de saknade glasrutorna vid vänster hörn.
Ettan tappade benen ungefär här, men jag tvingade både honom och resten av familjen att fortsätta längs strandpromenaden, för en sådan här syn lär vi inte träffa på igen. För att få tillbaka benen samlade Ettan täljpinnar i storlek 180 cm. Pappan fick bära dem, som ett standar, eftersom de hade kvar en del av kronan. Detta väckte stor förtret bland maratonlöparna som var ute och sprang längs strandpromenaden, då de tyckte att vi tog för stor plats. Fast de var väl bara sura för att loppet som skulle gått i söndags ställdes in, tänker jag.
För ett tag sedan mötte F mig och Tvåan på stan efter vår dagliga förmiddagspromenad. Det var dags för lunch, så vi slank in på Pepe Nero i Balluta, ett nyöppnat ställe som vi tyckte såg trevligt ut. Vi var de enda gästerna i lokalen, så vi var tvungna att fråga om det verkligen var öppet, och jo, det var det försäkrade personalen som vänligt hjälpte till med vagnen.
Tvåan och F. Och något väldigt intressant utanför bild.
Vi fick menyn, och på frågan om vi ville ha något att dricka svarade F ”A Ċisk, please”. Alltså en lokal öl, ingen konstig beställning alls. Vi kollade i menyerna och tänkte att det ändå var lite märkligt att det tog så lång tid att få en öl i en helt tom restaurang, där vi dessutom satt kanske tre meter från baren, som bemannades av en bartender på heltid. Nåja. Vi bestämde oss för vad vi ville ha (varsin Brisket sandwich) och gjorde vår beställning när servitrisen kom till oss. Eller ja, vi försökte det. Servitrisen visade sig vara inte jättebäst på engelska, men efter ett par försök fick vi till våra smörgåsbeställningar. Vid det laget hade jag fattat lite misstankar, så jag passade på att sammanfatta vår totala beställning. Klokt gjort av mig, där, eftersom det då uppdagades att ölbeställningen hade uppfattats som ”A cheese platter”. Efter ytterligare lite samtal kunde vi dock enas om vår beställning, och att den inte innehåll någon ost, utan istället öl. Servitrisen var mycket ursäktande och förklarade att hon inte hade jobbat så länge och inte kunde sortimentet så bra.
Brisket Sandwich.
Ölen kom raskt på bordet, nu när vi väl hade fått beställa den, och det dröjde inte heller länge innan ”smörgåsarna” dök upp. Som synes av bilden ovan var det inga små doningar, utan istället mängder med mat i rejält stora bröd. Till och med jag, som ammar och därmed känner mig hungrig nästan jämt, tyckte att det här var mycket mat.
Tvåan, F och inte en cheese platter.
Fast för sådana som vi, som grillar själva ganska ofta, eller lagar mat, så var köttet okej men ganska ointressant. Det smakade mest lite sött från något slags mild bbq-sås, och var varken speciellt rökigt eller välkryddat. Så omdömet blev ”mycket mat, men ganska intetsägande”. Troligen hade det här inte heller att göra med att restaurangen var nyöppnad, utan snarare med att de använde kött i storpack som de inte tillagade själv. Kanske skulle vi låtit den där cheese plattern komma till bordet istället för ölen, rent av?
Vi har storm och regn på Malta den här helgen. Det började i går kväll, och eskalerade under natten. För oss är det inga större problem, eftersom vi bor mitt inne i Sliema. De enda åtgärderna vi har vidtagit är att flytta in grillen från taket, och skydda elektroniken med paraply. Såhär långt har det värsta med vädret varit att det blir lite blött på vissa ställen och kallt inomhus, eftersom ingenting är tätt i huset vi hyr så vinden har i princip fritt spelrum. Well, det är lite överdrivet förstås, men det är verkligen stora glipor i alla öppningar.
Vattentät elektronik. Med den lilla internetsladden i hårddisken.
På morgonen trotsade vi myndigheternas rekommendationer om att stanna inomhus och lyckades ta oss ända till gathörnet och vår lokala mataffär. Vi införskaffade torrjäst och grädde, och jag bakade bullar som blev till semlor.
Hela familjen mitt i stormen.
Släta bullar. Kommer ätas upp.
Förädlade. Årets första, men troligen inte sista.
Stormen lät oss uppleva vårt första strömavbrott här på ön också. Det var bara lokalt och strömmen var borta i ungefär en timme. Det absolut värsta med det var att inte kunna spela tevespel (enligt Ettan) och att bulldegen fick jäsa lite extra (enligt mig). Här upplevde vi också en av fördelarna med gasspisen, och fick äta ägg och bäjkon-lunch trots den frånvarande strömmen.
Snygga och goda. I alla fall utan extra smör.
(F erkänner absolut inget, men semmelbulle bredd med smör var tydligen bättre i teorin än på riktigt. Dock ej beroende på själva bullen.)
På lördagarna får man äta godis, det vet alla som har (eller har varit) barn. I den här familjen är det något slags tradition att man får köpa sitt lördagsgodis på lördagarna. Sedan vi flyttade till Malta har det inneburit att vi har fått gå till affären redan klockan åtta på lördagsmorgonen vissa veckor.
Efter att ha umgåtts med det maltesiska godisutbudet i sådär 9 månader har vissa favoriter utkristalliserat sig för mig och resten av familjen. Men innan vi går in på dem så låt mig konstatera några saker.
Det är stor skillnad på maltesiskt och svenskt godis, framför allt när det gäller gelegodis. Medan svenska tillverkare satsar på naturliga ingredienser och försöker dra ner på socker och färgämnen verkar de maltesiska (eller europeiska, jag vet inte riktigt var allt godis tillverkas) inte alls bry sig om det. Här är det istället färgglatt och sött som gäller.
Gelegodis håller sig färskt och mjukt länge på Malta, eftersom det är så fuktigt inomhus.
Jag trodde att jag skulle sakna salt godis och Gott&Blandat, eftersom det inte finns på Malta (eller i Europa utanför Sverige och Finland), men så har det inte blivit.
Skumtomtar passade jag på att äta när vi hälsade på i Sverige över jul, och då köpte jag också en låda Aladdin som fick följa med hem.
Så, vad har vi för favoritgodis på Malta, då? Jag samlade dem på bild här nedanför (och alltså fick vi en ovanligt stor mängd lördagsgodis den här veckan, hehe).
Lördagens skörd.
Cadbury Dairy Milk Caramel. Smakar som svensk Center, fast med lite rökigare ton på kolan.
Maltesers (duh!). Har inget med Malta att göra, utan har fått sitt namn från innanmätet som är fluffigt och frasigt malt- och mjölkskum. Ytterhöljet är mjölkchoklad. F är inte så förtjust men jag gillar dem massor.
Cadbury Dairy Milk Wholenut. Läskigt god choklad som jag nästan inte kan sluta äta av när den finns hemma. F gillar den också, som tur är.
Maynards Bassets Winegums. Det här är alltså inte Bassets vingummi som man kan hitta i Sverige, utan en annan tillverkares variant. Den är acceptabel om man är ute efter gelegodis och inte vill ha barnvarianterna. Idag hittade vi även en tangy variant, som hade surt utanpå.
F vill lägga till persiko-gelegodisar också. Han kan gå hela vägen till Tigné Point (vilket tar säkert 20 minuter med 6-åring och vagn) för att köpa dem när andan faller på. Fast idag fanns det bara Apfelringe (som minsann innehåller vitaminer, se där!).
