I morse efter lämningen av Ettan på skolan promenerade vi hemåt som vanligt. Men när vi skulle svänga av och börja ta oss upp för backen hemåt så bestämde jag att vi skulle fortsätta framåt, längs strandpromenaden istället. Nu var det dags att fortsätta den ständigt pågående jakten efter bra croissanter, och jag behövde starkt kaffe efter nattens inte så långa sömn.
Croissanter och starkt kaffe. På en uteservering. I februari.
Eftersom klockan var knappt 8 var det inte allt som var öppet. Men vi fortsatte längs strandpromenaden fram till Sottozero, som är nyöppnat i Sliema sedan några månader. Tyvärr är inte den här sidan av Sliema den som har morgonsol, så det blev inte en solskensfrukost. Däremot fick vi titta ut över vattnet som skiljer Sliema och Valletta, och där blänkte det av solglitter.
Kaffet var starkt och gott, och croissanterna var förvånansvärt bra, frasiga och alldeles klart godkända. Nästan med beröm, faktiskt. Den naturella blev dock morgonens vinnare, eftersom chokladen var något slags vuxenchoklad och inte alls speciellt söt.
Sara frukostfikar bredvid Zara.
De enda klagomålen stod F för, när han tyckte att plaststolarna var för kalla att sitta på och att han blev kall om rumpan av det. Efter att ha slängt ett öga på rubrikerna i papperstidningen och förfärats lite ingenjörade han istället fram en lösning på problemet och lade helt enkelt tidningen på stolen och satte sig på den.
I höstas bestämde jag mig för att det var dags att skaffa egna köksstolar. Vi hyr ett möblerat townhouse, så köksbord och köksstolar ingår i möblemanget. Stolarna är dock inte så bekväma, och inte heller så snygga.
Köksstolarna vi hade i Sverige var mina gamla, som har hängt med i… ja, vi säger många år, jag orkar inte räkna. De målades om i omgångar, och jag gillade verkligen dem, men i den allmänna packningsfrenesin inför flytten beslutades att de hade gjort sitt.
Så, jag började kolla på stolar. Jag vill gärna ha glada färger, helst flera olika så det inte blir så stramt. När det gäller stolar (och en del annan inredning, som till exempel lampor) har det visat sig att jag verkar ha en ganska dyr smak om jag får härja fritt.
Stolarna här ovan är Nerd (Muuto), Visu (Muuto), Torso (Design House Stockholm), Form (Normann Copehangen), No 14 (Ton), Pinnstol (Norrgavel), Stol BAS (Norrgavel) och Stol (Norrgavel).
Eftersom jag inte har obegränsade resurser att spendera på stolar för tillfället fick jag ta med budget i önskningarna också. IKEA finns inte på Malta, utan det handlar man från Sicilien, mot en fraktavgift för företagen som agerar mellanhänder (IKEA skickar nämligen inte från Sicilien till Malta, vilket de borde kunna göra med viss avans), så det var inte det absolut billigaste alternativet. Jysk, som finns på Malta, och Homemate hade inte något jag gillade. Men, så! Plötsligt var de bara där på skärmen!
Wood H17 från Department! Där var den ju. Överkomlig i pris, snygg, utan stoppad sits, tillgänglig i flera färger, och den finns i en onlineshop som faktiskt skickar till Malta! I alla fall stolar. Matbord ville de inte skicka, för det var för stort.
Köksstolarna, som inte passar in just här.
Så nu står det 6 stolar i glada färger här hemma och ser helt malplacerade ut, eftersom resten av möblerna är de hyrda som inte alls är vår stil. Men i nästa hus, där kommer de bli perfekta…!
Jag hoppas att 2019 kommer innehålla lite färre stora omvälvande grejer än 2018. Fast jag vet ju att vi kommer flytta igen, och det är ju stort förstås.
En gul dörr, dock inte min.
Min förhoppning för året är att vi landar i ett liv och boende som blir mer permanent än det nuvarande, och som känns rätt för oss. Jag och F är överens om vi vill äga vårt boende, både för att känna att vi vill fixa och förbättra det så det passar oss så bra som möjligt, och som en del i skapandet av frihet. Med ett fastare boende kommer också ett visst mått av inredning och inredningstankar att få ta plats (äntligen!). Och trädgård! Jag längtar efter en trädgård som man faktiskt kan vistas i. Med uteplats. Och belysning…
Ja, och så är det de vanliga grejerna – ta hand om mig själv, vilket betyder att jag ska försöka löpa tre gånger i veckan, yoga en gång och träna styrketräning ett par gånger. Och inte slå på mig själv om det inte blir av. Göra tid för stickning och läsa böcker. Skriva.
Nytt för 2019 är att i årets planer ingår det att ta hand om vårt företag. Vi har en content-byrå med fokus på text, och den ska vi låta växa i en lagom takt. För mig innebär det här också att jag behöver lära mig hantera mitt behov av trygghet, och släppa taget lite och lita på att det blir bra. Nyttigt, men svårt när man inte är van.
Året kommer också innehålla en hel del barnrelaterat, såklart. En cykel till Ettan är inte långt borta (den han hade i Sverige blev för liten och fick stanna kvar). Han ska tydligen också få lära sig programmera med sin pappa. Jag ska kanske få roa mig med Tvåan under tiden, och jaga efter honom när han väl bemästrar krypandet. Eller möjligen så kommer han vägra krypa och börja gå direkt istället, vilket en del tecken tyder på.
Ettan och Tvåan. Lite suddiga, sådär som de kan vara ibland.
Det känns som om 2019 kommer bli ett bra och spännande år, om än jobbigt och lite nervöst.
Ett av familjens stora mål under 2019 är att köpa ett mer permanent boende. I Sverige ägde vi alla våra boenden, två lägenheter och två hus hann det bli, och av flera anledningar ser vi ägande som den optimala formen för vår bostad. Både jag och F är till exempel händiga, och tycker om att lägga tid på vårt boende, både för att skapa värdeökning och för att anpassa det till vår familj och våra behov. Dessutom ser vi båda ett värde i att minska på löpande utgifter.
Så nu har husletandet dragit igång igen. Vi har en diger önskelista, där vissa punkter är mer av ett krav medan andra kan förhandlas bort.
Minst tre sovrum
Bungalow, det vill säga enplanshus
Trädgård som är stor nog att faktiskt vistas i, för att spela lite fotboll exempelvis
Pool
Inte i en stad, utan ett ”cykelvänligt” område
Inte för långt från Ettans skola
Gång/cykelavstånd till havet (helst vill jag ju ha ett hus precis vid havet, men det har vi inte ekonomi till)
Garage, så F kan vara någonstans och snickra och svetsa
Vi ska ha råd med det, eftersom vi är egenföretagare kan det vara lite trixigt att få lån
Jag, som har ganska dåligt tålamod, tycker att den här fasen är ganska jobbig och stressande, och vill helst att det ska vara klart nu, nu, nu. Men så blir det förstås inte. Just nu kollar vi annonser och utbud online, och eftersom vi befinner oss i Medelhavsområdet får vi bara en del av utbudet. Det är nämligen ett ”go visit and have a look”-område, där det fysiska besöket krävs för att få full information.
Ovanpå allt detta så gillar jag inte att ha en flytt hängande över mig, alltså den rent fysiska delen av det – packa, skaffa lådor, hyra bil… Det är ytterligare ett stressmoment som jag får hantera under en ganska lång tid framåt. Just nu behöver en flytt även synkas ihop med skolgång och hyreskontrakt, vilket tillför ytterligare en stressfaktor i mitt huvud.
Fast allt det här är ju bara att göra, det vet jag ju. Det kommer bli bra, och nu vet vi ju dessutom mer om vad vi behöver. Plus att vi nu söker oss till något, inte bort från något. Låt jakten och galenskapen börja!
Det började redan i fredags, när det blev mellis och chips i solskenet på taket efter skolan. Detta följdes upp med att fredagsteven byttes ut mot långfilm. Vi såg den första Harry Potter-filmen, och sån succé det blev! Vi har läst de tre första böckerna för Ettan, och han och F spelar lego-Harry Potter på PS4, så han var mycket pepp. 2,5 timme seglade förbi på ett kick och hela familjen var mycket nöjd.
Sara och Ettan med takmellis.
I lördags blev det sovmorgon till 06.40, och efter en förmiddag där vi fick en massa saker ur händerna så kom vi ut på en lång eftermiddagspromenad, komplett med lördagsgodisinköp. Havet var argt och vågorna stora, men solen sken.
Söndagen inleddes även den med lång promenad i solsken, men med betydligt mindre vind. På eftermiddagen åkte F och flög modellplan, och medan Tvåan tog sig en tupplur spelade jag och Ettan vändtia och domino. Sen gick vi till stranden och letade snäckor (jag) och olika material att ta med till skolan och visa upp (Ettan). När pappan kom hem så lyckades jag dessutom få till lite tid att sticka!
Två män i hatt, i februari.
Bonus: Tvåan sitter minsann själv nu. Däremot har inga tänder tittat fram än, men det är inte långt kvar nu (…vilket vi har sagt i fyra månader, så snart är det väl kanske till och med sant).
Vi hyr ju ett hus här på Malta för tillfället. Det är ett townhouse, alltså radhus, som ligger mitt i Sliema. Byggnaden är klassisk maltesisk – ett kalkstenshus, ganska smalt men djupt, och två våningar högt plus en liten minivåning i nivå med taket.
Huset vi hyr. Med typisk maltesisk balkong.
På första våningen har vi hall, trapphus, en study (som används som teverum), öppet kök med plats för matbord och ett allrum. Toalett och dusch finns här också.
Hallen och trapphuset, sedda från ytterdörren.
Kök och allrum, komplett med blöjor, disk och stök.
Gången in mot teverummet, sedd från köket. Dusch till höger.
Teverummet.
En våning upp har vi två sovrum, hall/trapphus och ett slags genomgångsrum/kontor mellan trapphuset och det ena sovrummet. Badrummet med ett badkar hittar vi här också.
Övre hall/trapphus, mot Ettans rum.
Ettans rum. Roboten till vänster.
Kontoret, med flyttlådor. Trapphuset ut till höger, ur bild. Dörren till vänster är sovrum, den till höger är badrum.
Sovrum.
Badrum.
På tredje våningen finns bara trapphuset/hallen, där det står en tvättmaskin. Här är också utgången till taket, som dels har en del för att hänga tvätt, och dels en ”sällskapsdel” som man skulle kunna möblera, fast vi inte har gjort det.
Tvättstugan på taket. Dörren ut till vänster.
Tvättdelen av taket, som synes. Vetter mot framsidan av huset.
Sällskapsdelen av taket.
Efter ett drygt halvår i det här huset kan jag konstatera att det är helt fel för vår familj, trots att det var precis vad vi letade efter när vi flyttade hit. Varken läget eller layouten fungerar speciellt bra med hur vi vill bo och sättet vi umgås med varandra.
Felet med läget är att det ligger inne i stan, och det är vi inte så intresserade av, någon av oss. Vi vill hellre bo lite mer på landet, där Ettan kan cykla, och det inte bara är gator och trafik överallt.
Layouten passar oss inte heller så bra, eftersom alla hela tiden är på samma ställe, vilket då blir i köket/sällskapsrummet. Vi trodde att Ettan skulle vara mer på sitt rum, både för att leka och för att göra läxor, men så blev det inte alls. Läxorna görs vid köksbordet och den mesta leken behövs det en vuxen som åtminstone åskådare till, så den sker också i köket/allrummet på bottenvåningen. Detta i kombination med att vi alla ser det här boendet som temporärt gör att vi inte anstränger oss speciellt med inredning, så just känns hela huset som antingen ett lekrum eller rum som är funktionella men inte ombonade. Det är ett hus vi bor i, helt enkelt, inte ett hem.
Vintern på Malta är inte kall, med svenska mått mätt. Temperaturerna går ner till 9-10 grader som minst på nätterna, men USCH vad det känns kallt då. Och vad värre är – de oisolerade husen har inte något värmesystem. Så inomhus är det kallt! Just nu har vi runt 17 grader i köket på morgonen när vi kommer upp. Värmen inomhus hanteras genom värmekaminer som går på gas, men det ger mest en tillfällig boost.
Gaskamin.
Äkta malteser har täckjacka så snart det är under 20 grader. Riktigt så långt har vi inte kommit i acklimatiseringen, men Ettan har sin öronlappsmössa och vantar när vi går till skolan på morgonen. Han påpekar också då att han fryser om ögonen. Tvåan har overall, så att han ser ut som en astronaut.
Tvåan och Ettan på väg till affären. Vi hade glömt Ettans mössa, så han fick hålla till godo med en handduk.
Att det är så kallt innebär dock att ylletröjorna jag stickade i Sverige har kommit till god användning, och att det dessutom är tillåtet att fortsätta sticka tröjor och koftor. Jag har också kommit att använda nästan alla mina schalar, och det måste väl också innebära att jag får lov att göra fler?
”Äntligen!” utropade F härom veckan. Det visade sig att det var kolgrillen som hade kommit på plats, efter att ha varit förvisad till förrådet sedan flytten. Så nu har vi inrättat en grillplats på taket.
Flyttgoal!
Vi invigde den härom helgen, när det kändes varmt i luften. När jag tänker efter var det nog nästan invigning av takhäng också. Bubbel, chips och oliver var det i alla fall. Som en bonus luktade Tvåan som en grillkorv när han skulle sova, eftersom hans pyjamas hade hängt ute under grillningen.
Taksnacksande i väntan på den perfekta glöden.
Att ha en sällskapsyta på taket var ett önskemål när vi letade boende, och vi var väldigt nöjda med att det fanns på huset vi valde. Men sen kom det verklighet på det önskemålet, och under sommaren är det alldeles för varmt att vistas på taket på dagtid. I somras fanns det inte heller så mycket kvällstid över, med en ny bäbis i huset. Att köket ligger på bottenvåningen är också en nackdel, för det är ju en del prylar som behöver förflyttas två trappor upp och sedan ner igen, för att exempelvis äta på taket.
Just nu längtar jag efter att få göra en spetssjal i tunt lace-garn. Röd ska den vara, och stor. Eller kanske rosa? Så nu browsar jag ravelry och drömmer om obegränsat med tid.
Kanske en 2Hundert av Sue Berg, eller en Vernal Equinox Shawl Surprise av Lankakomero. Eller något helt annat.
Innan jul blev jag kär och bestämde mig för att göra en Höstruta, designad av Kristin Wiola Ødegård. Jag velade ett tag, men valde till slut att satsa på en blå färgställning, och skaffade garner från Sverige, som svärmor snällt nog levererade när hon kom och hälsade på i höstas. Av olika anledningar har jag inte dragit igång det projektet än.
Istället har jag börjat kolla på tröjor som jag kan använda mitt gamla Alaska-garn till. Driftwood av Isabell Kraemer är en het kandidat för tillfället.
Jag har scoutat lite efter garnaffärer här på Malta, men det visade sig rätt snabbt att de inte saluför garner av ren ull överallt. Jag har ett ställe till jag ska kolla på, men det lutar åt att jag får ägna mig åt näthandel, och förstås fylla väskorna vid Sverigebesöken.
Ettan går i en privatskola, Newark School Malta. Det finns flera anledningar till att vi valde som vi gjorde, och jag tänkte berätta lite om dem här.
Vi läste på en hel del om skolsystemet på Malta när vi förberedde vår flytt, så vi hade ganska bra koll på vad som gällde, rent teoretiskt. Däremot visste vi inte var vi skulle bo, så det var svårt att bestämma sig till 100%. Vi ville gärna bo nära skolan, eftersom vi visste att trafiken på Malta är… ganska ogenomtränglig, för att uttrycka det milt. Vi ville inte heller att Ettan skulle undervisas i katolicism, vilket gjorde att de kyrkliga skolorna gick bort direkt.
Eftersom Ettan inte pratade engelska när vi flyttade, och varken jag eller F pratar maltesiska så insåg vi att undervisning på engelska skulle göra att vi skulle kunna hjälpa till mer med skolan än om undervisningen och skolböckerna var på maltesiska.
Vi ställde Ettan i kö hos en av privatskolorna ett tag innan vi flyttade, och trodde att det var lugnt. Det är ju en privat skola, klart de är intresserade av betalande elever, tänkte vi. Eeeehh… nej, tydligen inte. Så när juli närmade sig, och vi stod utan skolplats för hösten var det dags att kolla upp andra alternativ. Nu hade vi också en bostad, så vi undersökte både statliga och privata alternativ i närheten.
Sliema Primary School visade sig ha över 400 elever, och enligt en artikel i en av tidningarna som skickades hem till oss så var lokalerna i behov av renovering enligt rektorn på skolan. Dessutom hävdade de att undervisningen var på maltesiska när jag frågade (från svenskar som har sina barn där har jag förstått att det inte stämmer, utan undervisningen är på engelska utom i ämnet maltesiska). Så när det då visade sig att det fanns plats på Newark School Malta, som dessutom låg närmare vårt hus än den privata skolan som vi redan stod i kö till, så bokade vi ett besök. Det som avgjorde saken för oss var främst att Newark är en liten skola, med max 15 elever per klass. En så liten skola gör att det är lättare att hålla ordning i klassrummen och att upptäcka eventuella problem, tror vi.
Ettan i skoluniform med extra slips, och med tappad tand.
Efter att jag och F hade funderat en del konstaterade vi att vi trodde att Ettan borde börja i Junior 2, det vill säga andra klass. Det skulle stämma med hans ålder enligt det maltesiska skolsystemet, men eftersom han då skulle hoppa över första klass, och inte hade gått i skolan tidigare, skulle det eventuellt bli lite svårt med vissa saker som han inte hade tränat så mycket på.
De första veckorna i skolan var mycket riktigt ganska tuffa. Ettan pratade inte engelska, även om han förstod mycket. Det gjorde honom frustrerad och arg att inte kunna uttrycka sig eller interagera som han var van vid från svenskan. Vi hade tät mejlkontakt med hans fröken under den här tiden, och kände verkligen att hon ansträngde sig för att hjälpa honom till rätta. Vi hjälpte till så mycket som möjligt hemifrån också, med stöd och pepp och engelskaprat och lite morötter i form av restaurangbesök vid uppnådda mål och sådär, och efter 2,5 jobbiga veckor så lossnade det plötsligt. En dag pratade han helt enkelt engelska. Inte korrekt, men han pratade och gjorde sig någorlunda förstådd. En sån oerhörd lättnad för honom, oss och hans fröken.
Gympauniformen.
Nu, efter en avklarad termin, känner vi att det var helt rätt nivå för Ettan att börja Jr 2. Han behöver fortfarande träna lite extra på att skriva, men kunskapsmässigt är det klockrent. Till och med engelskan som i början var väldigt jobbig när läxorna skulle läsas klarar han utan större svårigheter.
Och vad tycker Ettan då? Tja, som med de flesta 6-åringar så är det inte så lätt att få reda på det. Men från vad vi lyckas förstå så trivs han i skolan, och tycker det är roligt att både träffa andra barn och att lära sig saker. Han är nog ganska ordentlig i klassrummet, och är intresserad av vad lärarna säger. Vi vet sedan tidigare att han kommer ihåg det mesta som sägs, och det gäller troligen även för undervisningen. Jag och F förvånas flera gånger i veckan av nya kunskaper som visas upp.
