Discworld

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag fortsätter oförtrutet att läsa böckerna om Discworld av Terry Pratchett. Nu var det Moving Pictures som stod på tur. Jag tycker det är roligt att läsa böckerna så här tätt inpå varandra, för det är lätt att lägga märke till detaljer och personer som dyker upp i de olika delarna. Just i Moving Pictures träffar vi till exempel trollet Detritus igen, som vi först träffade på i Guards! Guards! De andra Discworldböckerna jag har läst hittar du här: ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, fyrtio.

I Moving Pictures får vi följa Victor, en ung man som ägnar sitt liv åt att undvika bli trollkarl. Detta för att han ska få så stor del av ett arv som möjligt. Samtidigt som Victor låter bli att klara tentor kommer alkemisterna i Ankh-Morpork på ett sätt att skapa rörliga bilder. För att undvika en konflikt med trollkarlarna om vad som egentligen är magi bestämmer sig alkemisterna för att förflytta sig någon annanstans, och som av en osynlig kraft dras de till Holy Wood.

Efter att ha sett en ”click” finner sig Victor även han på väg till Holy Wood, trots att han inte är säker på hur han kom till det beslutet, eller ens hur han påbörjade sin resa. Väl framme upptäcker han att invånarna i Holy Wood inte har speciellt mycket till övers för andra än sig själva. Han lyckas dock få ett av de lägst betalda jobben i stan, det som skådespelare. Tillsammans med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Ginger skapar de magi på film. Som man kan tänka sig är det kanske inte bara de rörliga bilderna som lockar lycksökarna till Holy Wood, och förutom att hantera det ofattbara konceptet fans får Victor ett mycket större uppdrag när det visar sig att Ginger används av de mystiska krafter som ligger bakom Holy Woods och de rörliga bildernas dragningskraft.

Jag gillar Moving Pictures! Det är en träffsäker drift med vår världs filmindustri, åtminstone sedd utifrån, samtidigt som den är väldigt typisk för Discworld. En perfekt kombination, helt enkelt. Persongalleriet är brett men ändå ganska lätt att hålla ordning på, med en hel del kändisar från tidigare delar i serien. Filmindustrin är också såpass välkänd för de allra flesta att det är lätt att se parallellerna till vår värld.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Härom veckan satte jag äntligen tänderna i den nionde boken i serien om Discworld, Eric. Den är liksom övriga böcker i serien skriven av Terry Pratchett. Jag har medvetet sparat lite på den, eftersom det är den sista olästa jag har hemma. Men nu har jag beställt fler, så jag behöver inte sakna Discworld-läsning så länge, hoppas jag. Jag har läst fler böcker i serien, och dem tipsar jag om här: ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, fyrtio.

I Eric träffar vi återigen på den misslyckade trollkarlen Rincewind. Fast den här gången dyker han upp i Discworld efter att ha blivit åkallad av Eric, en tonårig pojke med ett stort intresse för demoner. Självklart är detta en perfekt grogrund för diverse komplikationer och skojiga situationer.

Eric kräver tre önskningar från sin demon, och även om Rincewind inte riktigt är sugen på att uppfylla dem så blir det ändå i någon mening dessa tre önskningar som för berättelsen framåt. Och bakåt. Och uppåt och nedåt, om vi nu ska vara petiga. Eric får sig på köpet lite historie- och fysiklektioner till livs. Rincewind å sin sida upptäcker att han inte är den enda i världshistorien som har en pragmatisk inställning till både krig och faror.

Jag måste erkänna att jag kan min Faust för dåligt för att riktigt ha koll på hur mycket som är lånat från den. Kanske är det till min nackdel, för jag tycker inte Eric är riktigt lika bra som de övriga böckerna jag har läst. Visst är den rolig och oväntad, men den känns lite… händelselös, i jämförelse. Absolut läsvärd, men inte så bra som jag hade förväntat mig.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Den åttonde boken i serien om Discworld, skriven av Terry Pratchett är Guards! Guards!. Huvudpersonen, eller i alla fall en av dem, i boken heter Sam Vimes och leder the Night Watch. Jag har läst fler böcker i serien, och dem tipsar jag om här: ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, fyrtio.

Sam Vimes är en desillusionerad man som alltså leder the Night Watch. Deras jobb är att gå runt i Ankh-Morpork och skrika ut, fast väldigt tyst så de inte väcker någon, klockslaget och att allt är bra under nätterna. De undviker alla sorters bråk, och är mästare på att springa så långsamt att alla eventuella förövare hinner undkomma. Männen som jobbar i patrullen har blivit kommenderade dit, eller har fått jobbet tilldelat som något slags straff.

En dag kommer en dvärg med sitt svärd till staden och anmäler sig för tjänstgöring. Carrot, som han heter, är förstås bara en adopterad dvärg och både längre och bredare än de flesta männen i staden, men en dvärg är han i själ och hjärta. Han överraskar alla genom att både vilja jobba i patrullen och genom att vara en riktigt renhårig ung man som får både Sam Vimes och resten av patrullen att återigen tänka på att faktiskt upprätthålla något slags lag och ordning.

Parallellt med det här har ledaren för ett av stadens hemliga sällskap gett sig in på farlig mark genom att försöka åkalla en drake. Och inte en av de små nästan oförargliga träskdrakarna, utan en av de stora och farliga drakarna. Mot alla odds lyckas han att få draken att komma, och kan med hjälp av den sätta sin plan om att störta stadens makthavare Vetinari och själv ta makten via en okänd ättling till stadens kungliga ätt. Men som vanligt när man mixtrar med makt och magi så går det inte alltid som man har tänkt sig, och plötsligt måste Ankh-Morpork räddas från en eldsprutande drakes våld. Allt hopp står till Sam Vimes och hans Night Watch.

Guards! Guards! är en härlig skröna som samtidigt lyckas få in en hel del samhällskritik. Den är välskriven, lättläst och rolig. Samtidigt är det lätt att tycka om huvudpersonerna, och de känns levande och är lätta att föreställa sig. Sam Vimes personliga utveckling går precis lagom fort för att vara trovärdig och intressant, och berättelsen hålls ihop på ett perfekt sätt för att få sin upplösning som är både oväntad och väntad.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Del 7 av böckerna om Terry Pratchetts Discworld heter Pyramids. I den här boken får vi en närmare inblick i hur skråväldet fungerar och också i hur Djelibeybi, ett pyttelitet rike i Discworld styrs. Övriga böcker i serien jag har läst hittar du här: ett, två, tre, fyra, fem, sex, fyrtio.

Djelibeybi regeras av en farao. Han skickar iväg sin son Pteppic till Ankh-Morpork för att lära sig ett yrke, nämligen lönnmördare (assassin). Precis som alla yrken i Ankh-Morpork styrs lönnmördarna av ett skrå, där det också finns en utbildning. Pteppic är den förste Djelibeybianen som växer upp utanför kungariket, och det gör att han får en helt annan världsbild än resten av befolkningen i landet. Dagen efter Pteppic överlever sin lönnmördarexamen känner han att hans far har dött, och att han måste återvända till Djelibeybi för att ta över tronen som den nye farao.

På plats i palatset upptäcker han att det inte är så lätt att regera i Djelibeybi. Översteprästen Dios har nämligen en väldigt bestämd uppfattning om hur saker ska gå till, och vurmar väldigt för att upprätthålla traditioner. En av traditionerna är att den avlidne faraon ska begravas i en pyramid, och Dios bestämmer att pyramiden ska bli den största och mest imponerande pyramiden någonsin. Vad han inte tar hänsyn till är grundläggande pyramidkunskap, och det får ödesdigra konsekvenser.

Pteppic får så småningom fly från palatset efter att ha motsatt sig Dios en gång för mycket. Av misstag får han sällskap av en haremsflicka, Ptraci. Precis när de tu har lyckats fly ur landet vrids rumtiden av den enorma pyramiden, och Djelibeybi hamnar i ett slags rumtidsbubbla som är skild från den vanliga rumtiden på Discworld. Nu måste Pteppic och Ptraci ta sig tillbaka in i Dejelibeybi för att förstöra pyramiden och försöka vrida tillbaka rumtiden, både för att rädda Djelibeybi men också för att undvika krig mellan de två närliggande kungadömena, vars fred mycket har berott på att Djelibeybi har legat mellan dem som en neutral zon.

Jag var faktiskt inte lika nöjd med Pyramids som med de andra Discworldböckerna jag har läst. Delen om lönnmördarutbildningen är förstås bra och välskriven, men jag tyckte att handlingen i Djelibeybi och Dios styre av det var lite för långsam och utdragen. Kanske beror det på att Terry Pratchett förhåller sig till det gamla Egypten och inte hittar på fritt, men det känns inte som om berättelsen flyter på lika bra där.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Del 6 av böckerna om Terry Pratchetts Discworld heter Wyrd Sisters. Den handlar om de tre häxorna Nanny Ogg, Granny Weatherwax och Magrat Garlick. Magrat är den yngsta av dem, och hon försöker att få respekt frå de andra två samtidigt som hon gärna såg att de uppförde sig lite mer… häxlikt. En natt får de tre häxorna ett viktigt uppdrag som gör att de eventuellt, kanske, lite behöver lägga sig i politik, familjefejder och till och med tidens gång. Delarna jag har läst tidigare hittar du här: ett, två, tre, fyra, fem, fyrtio.

Förutom häxorna är Verence, tidigare kung, numera spöke, och hans son Tomjon, samt narren The Fool viktiga personer. Lord Felmet mördar kung Verence, men han hindras från att kröna sig till kung eftersom kungadömet Lancres krona försvinner, tillsammans med kung Verences son, samma natt som mordet sker. De tre häxorna får barnet och kronan i famnen under ett av sina möten. De lyckas därefter placera både barnet och kronan hos ett kringresande teatersällskap. Kronan dock i hemlighet, längst ner i en låda med rekvisita.

Tiden går, och det visar sig att kungadömet i Lancre inte trivs med sin nya härskare Lord Felmet. Till och med själva jorden gör uppror, och det hamnar på häxornas bord att göra kungariket nöjt. Under alla märkliga händelser som inträffar uppstår även ljuv musik mellan Magrat och the Fool, och vi får veta mer om narr-skrået, utbildningen och om the Fool som person. Ja, och så om hur det är att vara en ung häxa med två mycket äldre kollegor i närheten.

Liksom de övriga böckerna om Discworld är det en njutning att läsa Wyrd Sisters. Den är skriven på ett underhållande och lättläst språk, och det är fullt med ordvitsar och små gömda skämt. Däremot tyckte jag inte att ämnet var så himla intressant i Wyrd Sisters. De tidigare delarna har varit mer spännande och gett en bättre bild av själva världen och samhället i Discworld, men det här känns mer som en fristående del som ändå handlar om invånare i Discworld.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Efter att nästan ha sträckläst den fjärde delen av Terry Pratchetts Discworld, Mort, så kastade jag mig över den femte som heter Sourcery. Delarna jag har läst tidigare hittar du här: ett, två, tre, fyra, fyrtio.

I inledningen av Sourcery får vi följa med Döden på uppdrag. Han ska göra sitt jobb med en trollkarl som har blivit utkastad från the Unseen University och trollkarlsvärlden efter att ha skaffat sig en fru. Trollkarlen i fråga var den åttonde sonen, och han sitter nu med sitt åttonde barn, en nyfödd son i famnen. Spädbarnet är alltså den åttonde sonen till en åttonde son till en åttonde son, det vill säga en trollkarl i kvadrat och en sourcerer till skillnad från en wizard. Innan hans pappa dör uttalar han en profetia om sin sons framtida öde.

I Sourcery möter vi återigen Rincewind och The Luggage. De blir ofrivilligt indragna i äventyr, precis som vanligt. Och också precis som vanligt så får de stor hjälp av hjältar och tjuvar och andra invånare i Discworld. Den här gången står nämligen hela Discworld på spel.

Coin, den unge trollkarlen som är en sourcerer (alltså, det går ju inte att översätta det här på något vettigt sätt till svenska), kommer till The Unseen University precis som hans profetia säger. Eftersom det inte har funnits någon sourcerer på väldigt länge i Discworld blir det stor uppståndelse. Sourcery är inte lika snäll och vänlig som den magi som wizards utövar, och med Coins hjälp så kommer en helt ny världsordning på plats.

Rincewinds äventyr handlar den här gången om att försöka återställa Discworld, och rädda den från undergång. Längs vägen stöter han på rika poeter, harem, en teoretisk hjälte och en underskön tjuv. The Luggage å sin sida stöter på kärlek för första gången, och som en följd av det upplever den (det?) också andra mänskliga tidsfördriv och känslor.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag var på oerhört dåligt humör när jag började läsa den fjärde delen i Terry Pratchetts Discworld, Mort. Redan efter ett par sidor kände jag hur jag släppte ner axlarna och började andas lugnare, och det dröjde inte länge innan jag kom på mig själv med att småle. Delarna jag har läst tidigare hittar du här: ett, två, tre, fyrtio.

Mort börjar med att ynglingen Mort söker en lärlingsplats. Efter att ha stått hela dagen på marknadsplatsen utan att bli vald så dyker en ryttare upp precis minuterna innan midnatt. Det visar sig vara Döden, och han tar sig an Mort som lärling.

I Mort får vi alltså lära oss mer om Döden, och hur han jobbar i Discworld. Och lite om hur han inte jobbar också, faktiskt. För när han har en arvtagare som han litar på så passar han på att ta lite ledigt. Det blir inte helt fritt från konsekvenser, eftersom Mort inte är fullärd. Dessutom har Mort fortfarande kvar en hel del av sin mänsklighet, och då kan Dödens jobb vara svårt att utföra ibland. Men om man tar egna initiativ när man jobbar med Döden så kan man rucka på både det ena och det andra. Och har man ändrat historien så får man allt försöka ställa saker och ting till rätta efter sig.

Mort får lära sig den hårda vägen att det är inte är riskfritt att fatta egna beslut i det yrke han jobbar inom. Men med rättrådighet och lite hjälp från Dödens dotter och hans butler så hanterar han röran han har ställt till med, och får under tiden fundera på sitt yrkesval, och hur det påverkar honom.

Som vanligt är det en njutning att läsa Pratchett. Har du inte provat så gör det genast! Och till mig själv: Kom ihåg att du blir på bra humör av att läsa om Discworld!

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag fortsätter min resa in i Terry Pratchetts Discworld. Equal Rites är den tredje boken i serien. De jag läst tidigare hittar du här: ett, två, fyrtio. Som vanligt när det gäller Sir Terry och Discworld är det här underhållande samtidigt som det är en vriden betraktelse över vår värld.

I Equal Rites lär vi oss att trollkarlar kan, när de dör, lämna över sin magi till ett nyfött barn. Det gör trollkarlen Drum Billet, men han glömmer den lilla detaljen om att kontrollera så att den åttonde sonen till en åttonde son faktiskt är en son. Det gör att Eskarina växer upp som den första i sitt slag. Kvinnor som håller på med magi har dittills varit häxor och ägnat sig åt naturmagi och inte den manliga magin som trollkarlar håller på med. Eskarina har otvivelaktigt magiska krafter, men eftersom hon är flicka försöker hennes omgivning få henne att ägna sig åt häxeri. Hon får gå i lära hos Granny Weatherwax, den lokala häxan.

Som vanligt i Discworld händer det massor med saker hela tiden i Equal Rites. Eskarina försöker bli antagen till The Unseen university, där trollkarlar utbildas, men eftersom hon är flicka skrattar de gamla trollkarlarna åt henne.

Men skrattar bäst som skrattar sist. Eskarina visar sig kunna hantera sin magi på ett intuitivt sätt och räddar världen på sitt eget sätt. I processen utför hon så komplicerad magi att inte ens trollkarlarna på universitetet kan bortse från det, och deras världsbild ändras helt och hållet. I samma veva får även Granny Weatherwax rucka lite på några av sina föreställningar om hur världen fungerar. Som belöning vinner hon en ny vän, och får se häxmagin en ny och högre ställning i samhället.

Böckerna om Discworld är roliga, både i språket de är skrivna på och i händelserna. I varje bok vecklas en ny del av världen ut, liksom i förbifarten och utan att vara en del av själva huvudhistorian. Jag tycker att det ger böckerna en extra kvalitet, och att det blir ännu intressantare att läsa dem. Man vet inte riktigt vad som väntar på nästa sida, och ibland är det spännande att ta en paus och fundera på hur allting ska knytas ihop i fortsättningen. I Equal Rites får vi till exempel veta att det finns olika former av magi, vi får veta vad som skiljer dem åt och vi får också en bild av hur trollkarlar uppfattas av utomstående och hur de uppfattar sig själva. Och, förstås, så får vi en bild av vilka roller de båda könen har i Discworld.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

När jag skulle läsa den andra delen i serien om Discworld, av Terry Pratchett, så var The Light Fantastic försvunnen. Den stod inte att finna, trots att vi letade i hela huset. På något sätt känns det som att det inte var meningen att jag skulle läsa den just då. Några veckor senare dök den dock upp, kanske en aning motvilligt. Under en annan hög med böcker låg den och blängde lite surt när solen sken in på den.

Jag gillade ju den första, och den sista, delen av Discworld, och jag gillar The Light Fantastic också. Terry Pratchett har ett roligt språk, och lyckas dessutom föra berättelsen framåt i snabb takt. Det blir aldrig tråkigt, och jag är hela tiden nyfiken på vad som ska hända härnäst.

I The Light Fantastic är Discworlds första turist, Twoflower, och den misslyckade trollkarlen Rincewind huvudpersoner. I slutet av första boken åkte respektive föll de över kanten på Discworld, och precis där tar andra boken vid. Genom en märklig försorg återhämtas båda huvudpersonerna (och även The Luggage) tillbaka till Discworld. Dock hotas världen av en obehaglig röd stjärna som kommer närmare och närmare. Rincewind och Twoflower reser över disken och träffar på en mängd märkliga människor och fenomen under sina försök att överleva och ta sig tillbaka till Ankh-Morpork. Dessutom visar det sig att de har ytterligare ett uppdrag – nämligen att rädda Discworld från undergång.

Köp boken hos Bokus (häftad eller inbunden).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

När jag hade läst ut Raising Steam häromsistens, och det visade sig att jag tyckte om den, så överraskade F mig med att köpa den första boken i serien om Discworld – The Colour Of Magic. Som alla böckerna om Discworld är den skriven av Terry Pratchett, och nu har jag läst den.

The Colour Of Magic handlar om den första turisten i Discworld, Twoflower, och är samtidigt en introduktion till själva Discworld. Twoflower har också med sig The Luggage, som är en koffert med ben och ett alldeles eget liv. Dessa båda ledsagas kors och tvärs genom Discworld av den misslyckade trollkarlen Rincewind och de råkar ut för både det ena och det andra äventyret.  

Samhällena i Discworld är ungefär som de i vår värld, fast mer skruvade, förstås. Och betydligt mer fantasifulla. Pratchett har ett finurligt sätt att skriva och han är rolig både med ordvitsar och med satir. Det var också roligt att ha läst en av de sista böckerna i serien innan jag läste den första, eftersom det blev väldigt tydligt att Pratchetts stil har ändrats och utvecklats under tiden.

Jag gillade den här boken också, och kommer alldeles säkert fortsätta läsa Discworld-böcker, allteftersom de dyker upp här.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller häftad).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).