Onsdagen inleddes starkt med att jag och Tvåan tog tag i trädgården när Fredrik och Ettan åkte till skolan. Vi rensade ut löv ur rabatterna i flera timmar, packade i trädgårdstunnan och bar ut den till grinden och tömde. Det var ett väldigt sjå. Handskar hade vi på oss också, som riktiga trädgårdsmästare.
Lövrensning ska påbörjas.
Plötsligt kom Fredrik körande hem, trodde jag. Men så var det tydligen inte, utan en liten fripassagerare hade blivit upplockad på trädgårdsgången. Till sin stora förtjusning fick han köra också!
Mycket koncentrerad ung förare.
När Tvåan sedan slocknade för sin förmiddagslur passade jag på att lyfta skrot i trädgården. Efteråt var jag som en blöt fläck, och svetten rann om mig. Det fick delvis sin förklaring när jag insåg att det var 37 grader varmt. Fast kanske tog jag i lite också.
Efter lunch ägnade jag och Tvåan oss åt att hacka grönsaker och göra saltlag. Jag ska nämligen testa att syra grönsaker! Jag har lagt in i ättikslag med fantastiskt resultat, så nu hoppas jag på att mjölksyrade grönsaker tas emot lika väl. Jag valde ett enkelt recept, med saltlag direkt och inte någon bankning eller torrsaltning. Nu står det tre burkar blandade grönsaker och en burk vitkål på jäsning i källaren. Om en månad eller så är det dags för provsmakning.
Här står ni och jäser…
Ettan kom hem och satte sig med sina läxor med Fredrik som stöd. Jag och Tvåan tog oss ett dopp i poolen istället. Där hällde Tvåan vatten på mamma, simmade, blev kastad upp i luften och badade av hjärtans lust.
Ja, det var också en dag. En helt vanlig dag, som livet ser ut just nu.
Av lite olika skäl råkade jag få nys om The Lion Diet, och det ledde mig vidare till The Carnivore Diet. När jag började läsa mer om det här drog jag mig till minnes att jag ju faktiskt har hört talas om antiinflammatorisk mat tidigare, och så letade jag lite efter det också.
Och herrejösses så mycket information det finns på internet! Och så lite vetenskapliga studier som bekräftar allt som står. Visst, jag kan väl tänka mig att testa även ovetenskapliga dieter under en tid för att se om det kan fungera, men det vore onekligen lättare att välja om det fanns något slags fakta som pekade mot en specifik diet.
Av det jag har läst mig till hittills så är autoimmun kost (AIP) antiinflammatorisk fast striktare. Fast den antiinflammatoriska kosten innebär olika saker på olika ställen. Ibland får man äta kött, men inte baljväxter, och ibland ska man äta baljväxter men inte kött. Sjukt oklart, för att citera en teveserie.
Om vi bortser från vetenskapen så verkar det som om karnivordieten är det som hjälper bäst mot olika former av autoimmuna sjukdomar (bland annat eksem). Åtminstone sett till mängden människor som berättar sin historia på internet. Jag har nog hittills inte sett en enda som har berättat hur fantastiskt det är med AIP. En professor säger att antiinflammatorisk mat har hjälpt honom, men jag vet inte om han har någon sjukdom han håller i schack med dieten eller om han bara mår bättre (vilket i och för sig inte är att förakta). Kanske är det så att det måste vara extremt för att det ska göra någon skillnad?
Jag råkade också snubbla över Keto, som är en lite striktare variant av LCHF. Jag har läst lite på Martina Johanssons blogg, och hon har rätt bakgrund och approach för att kunna övertyga mig om fördelarna med att driva kroppen på fett istället för glykogen. Jag har ju testat LCHF tidigare, och minns det inte som att jag hade några större fysiska besvär vid övergången. Nåja, vi får väl se vad det blir.
Nora eller Brinn Oslo brinn är en debutroman av Johanna Frid. Den har synts i diverse livsstilsbloggar det senaste året eller så, så jag antar att det skickades ut friskt med recensionsexemplar. Med en handling som rör sig kring en kvinnas endometrios och hennes svartsjuka på pojkvännens ex-flickvän kan jag förstå att det här är en bok som vänder sig till läsekretsen av bloggarna jag har sett den på.
Boken är autofiktiv. Bokens Johanna har träffat en dansk kille, och när hon upptäcker att han håller kontakt med sitt norska ex Nora fortfarande blir hon uppslukad av svartsjuka. Hon börjar leta online efter så mycket information som möjligt om Nora. På något plan förstår hon att det inte är ett sunt beteende, men ändå kan hon inte sluta.
Nora eller Brinn Oslo brinn.
Samtidigt som svartsjukan rasar går Nora på utredning för sina menssmärtor. Hon blir diagnosticerad med endometrios, och får en operation bokad åt sig. Efter operationen flyttar delas av hennes online-fokus från Nora till endometrios. Det visar sig att den riskfria operationen inte alls alltid lyckas och inte heller alltid hjälper.
Jag vet verkligen inte vad jag ska tycka om Nora eller Brinn Oslo brinn. Jag känner förstås igen delar av online-detektivandet, men den oresonliga svartsjukan känns överdriven. Att pojkvännen står ut med Johanna genom den är svårt att förstå. Jag förstår inte heller riktigt hur endometriosen hänger ihop med resten av boken. För mig känns det som två separata historier. Boken har varken en tydlig början eller slut som är en upplösning. Istället slutar den bara. Vi får helt enkelt följa med Johanna under ett år eller så, utan förklaringar eller en fortsättning.
Pojkbarn behöver få springa, brottas och leka fysiska lekar för att må bra. Åtminstone de flesta pojkbarn. Och specifikt Ettan. Det märks tydligt att de inte kan leka på rasterna i skolan, eftersom de inte får ha någon kroppskontakt. Både jag och Fredrik tror att det påverkar hans humör jättemycket. Att brottas med pappa tar en del av energin, men inte tillräckligt mycket.
Så idag bestämde Fredrik att vi ska testa något annat. Efter ett parti Ticket to Ride som utmynnade i ett vredesutbrott av monumental storlek så packades hela familjen in i bilen. Vi åkte iväg till en stor sportaffär för att köpa en box-säck och handskar till Ettan. Efter diverse olika affärer hittade vi tillslut en säck, och efter ett besök på DIY-varuhuset så hade vi också utrustning för att sätta upp den. Det behövdes bara lite genialitet och ingenjörande för att få konstruktionen att fungera, och nu hänger den på plats i Ettans rum. Hittills har den inte ramlat ner mer än en gång. Den roterade visst lite oväntat så skruvarna skruvade upp sig. Men nu har alla skruvar limmats fast, så nu ska den förhoppningsvis sitta upp ett tag.
Samarbete för att få säcken på plats.
Nu ska vi försöka få Ettan att slå av sig lite aggressioner och energi åtminstone några gånger i veckan. Som en bonus kommer han förstås också bli starkare och få bättre kondition hoppas vi. Skidsäsongen är ju inte lika långt borta längre, och då kommer han behöva vartenda uns benstyrka och uthållighet han kan skrapa ihop. Fredrik ska försöka coacha lite så att tekniken kommer på plats.
Boxningskillen.
Jag passade på att köpa utrustning till mig också när vi ändå var i rätt affärer. Jag hittade vikter till min skivstång, och lite mer träningskläder. Jag invigde faktiskt både några av vikterna och kläderna redan idag, när jag lyfte skrot för första gången på… evigheter? Antagligen kommer jag inte kunna röra mig imorgon, men just nu känns det fantastiskt bra. Även om det är trist med själva lyftningen.
Mycket nöjd tyngdlyfterska. Dock ej träningsklädd.
Igår slogs det nytt värmerekord här på Cypern. I Nicosia uppmättes 46,2 grader. Det är varmt. Skolstarten för alla statliga skolor har skjutits upp en vecka, och nu börjar skolåret officiellt den 14 september. Anledningen är att barnen ska slippa sitta med mask hela dagarna i hettan. Här hemma har vi inte riktigt samma temperaturer, men det har varit drygt 40 grader nu några dagar. Ettan fick inte gå ut på sista rasten i skolan igår, för det var för varmt.
Vi tar det ganska lugnt i värmen. Fredrik har ägnat sig åt att flytta från Sverige, det vill säga byta stickpropp på diverse apparater. Ettan har läst nästan hela förmiddagen. Tvåan har försökt sluta sova på dagen, så han har vägrat alla förslag om ”vila” och ”säng” hela dagen. Det gör livet ganska gnälligt, både för honom och för resten av familjen. . Jag läste och vilade lite på balkongen på förmiddagen.
Vi har förstås badat i poolen, som en riktigt Medelhavsfamilj. Det blir man väldigt trött av, så Fredrik tog en siesta och Tvåan slocknade på soffan när jag läste för honom. Ettan höll dock ut och läste sig igenom siestan. Från Jorden till Månen är tydligen väldigt spännande.
Badfamiljen beundrar Tvåan som snurrar i vattnet.
Vi har kommit igång med spelandet igen efter ett kort uppehåll. Idag blev det Uno och Sjuan eftersom vi var tre som spelade. Uppenbarligen kan man bli jättearg av att inte vinna i kortspel också.
Jag passade på att somna när jag nattade Tvåan, lite sådär plötsligt. Det tog inte ens speciellt lång tid, men ändå BAM sömn! Det här med att vakna lite i fem är inte ett framgångsrecept för nattsudd, verkar det som. Men jag håller tummarna för att det kommer en natt med bra sömn snart igen. De brukar ju ändå dyka upp någon gång ibland, och nu var det ett tag sedan senast.
Precis som vanligt. Fredagar har blivit min värsta dag i veckan. En del av problemet är nog att jag tänker mig att fredagen ska vara det där härliga startskottet för helgen som vi ska njuta så av. Och så är det inte i den här familjen. Fredagen är nämligen Ettans tevedag, så han är helt uppslukad i skärmen från det att han kommer hem tills han går och lägger sig. Barnen får också oftast fredagschips, vilket gör att behovet av kvällsmat minskar drastiskt. Alltså blir det inte ens någon lyxig och extra god mat, utan oftast står det ”gröt och popcorn” på veckomenyn. Det är förstås inte helt sant alltid, men även när vi lagar kvällsmat på fredagar är det snabbt och lätt som gäller, absolut inte något slags lyxmat.
Just idag är det dessutom en ännu tristare fredag eftersom jag och Fredrik tillbringade större delen av dagen med att leta efter en ny soffa till oss. Vi har skjutit upp det här rätt länge, men nu har jag tröttnat lite för mycket på den fula soffan som kom med huset och som ingen någonsin sitter i, så nu är det dags. Efter att ha hittat en snygg men för stor (och jättedyr) soffa i den första butiken testade vi nästa. Där hade de inga soffor alls som vi var intresserade av, så vi bestämde oss för IKEA-soffan vi har funderat på ändå. När vi kom till IKEA visade sig dock att just den modellen är populär på Cypern, så den finns inte i lager och det finns en kundkö på den. Kön är också stängd, så vi blev ombedda att försöka beställa soffan igen om några veckor. Men suck, liksom.
GT med en REJÄL kvist rosmarin. Kan göra en fredag lite bättre.
Fast jag tror inte jag har det värst ikväll. Fredrik fick nämligen den stora äran att gå på föräldramöte i Ettans skola. Ettans fröken ska gå igenom vad de ska lära sig under året och reglerna som gäller. Det är ju lite nya regler i år, för att hantera den pågående pandemin. Förra året var det jag som gick, men då var det åtminstone cocktailparty efteråt. Det blir det inte i år, utan det är bara information som ska delges. Antagligen vet vi det mesta redan också, eftersom vi är rediga och läser papperna som skolan skickar med barnen hem.
Tvåan har blivit så stor, plötsligt! Han kan nästan allt själv, och nu kan han faktiskt mycket av det han försöker sig på. De senaste veckorna har han vaknat med torr blöja. Fast han har kommit på att vi har ”glömt” att ta på blöja när han ska sova, och är nu noga med att påminna om det. Inget blöjavslut här, inte!
Däremot är han för stor för att sova på förmiddagen, tycker han. Alltså vägrar han gå till sängen och sova i vanlig tid. Det har fått till följd att han har toksomnat på diverse golv och mattor vid helt andra tider än vanligt. Så helt färdig med dagsovning är han nog inte, ändå.
Man kan sova stående, det går.
Ettan är ju också stor, fast på andra sätt. Han har storlek 34 i skor nu, så snart är han ikapp mig. Tonårshumöret har börjat visa sig också, så det är stora känslor som tar mycket plats. När han dessutom blir utsatt för saker som han inte förstår eller kan med en gång blir det extra svårt. Just nu är det grekiskan som han ”ALDRIG kommer att förstå!”. Men både jag och Fredrik tror att det kommer lugna ner sig när han väl kommer igång med lite grekiska och franska. Det gäller bara att ta sig dit utan att någon av oss blir vansinnig och säger upp oss.
Jag har också gjort en av sakerna som får mig att känna mig otillräcklig idag. Jag har ringt vår frisörska och försökt boka tid. Hon pratar grekiska och det gör inte jag, så kan vi sammanfatta situationen. Trots att jag ändå kan tillräckligt mycket grekiska för att våga ringa och påbörja samtalet. Det brukar dock få avslutas mitt i, och så ringer hennes man upp när han har kommit hem och så får jag boka tider via honom. Den här gången skrattade vi dock alla tre åt situationen, och Maria, frisörskan, vet vem jag är. Klipptider fick jag förstås, så imorgon blir det lite svalare för de två pälsiga herrarna i familjen. Jag ska försöka lära mig klockan på grekiska till nästa gång, jag. Och kanske veckodagarna, också. Även om jag kommer långt med ”idag” och ”imorgon”. Aha! Här fanns precis klockinformationen jag behöver! Nu blir det övning!
Mer eller mindre av en slump sprang jag på The Graveyard Book av Neil Gaiman i Ettans skolbibliotek. När jag frågade så fick jag lov att låna den, trots att det var sommarlov. Neil Gaiman är ett namn som susar förbi på mig lite varstans, men det här var första gången som jag faktiskt lyckades komma över något han skrivit.
The Graveyard Book handlar om Bod och hans uppväxt på en kyrkogård. Bod är en levande människa, men när hans familj utsätts för ett hårresande brott lyckas han som ettåring smita iväg till den närbelägna kyrkogården. Där blir han adopterad av några spöken som bestämmer sig för att skydda honom. Bod får alltså växa upp på kyrkogården, med en skyddsängel som ser till att han får mat och kläder.
The Graveyard Book.
Ju äldre Bod blir, desto mer nyfiken på världen utanför kyrkogården blir han förstås. Snart nog smiter han ut på upptäcktsfärd, om än för ett gott syfte. Han blir förstås upptäckt av någon och det visar sig att förövaren av brottet hans familj utsattes för fortfarande letar efter honom och nu har kommit ett steg närmare.
Jag tyckte att The Graveyard Book var väldigt spännande! Den är välskriven och håller nyfikenheten på hur det ska gå på topp hela tiden. Olika trådar nystas upp olika fort, och det är roligt att upptäcka när de knyts ihop med hela berättelsen. Ettan började läsa The Graveyard Book, men han kom inte riktigt in i den i början, så han slutade. Kanske är han lite för ung fortfarande, för jag tror nog att den här skulle passa bra för en 9-10-åring, fast på svenska, antingen som högläsning eller att läsa själv om han eller hon klarar av att läsa kapitelböcker.
Vi har haft några nätter när Tvåan har sovit väldigt bra och större delen av natten (även om han vaknar någon gång mellan 5 och 6 oftast). Igår bestämde jag mig för att testa att låta honom sova själv, och för att återta min egen säng (som jag ju delar med Fredrik, förstås). Jag har längtat så!
Alltså gick jag och lade mig i min egen säng, och läste tills ögonen gick i kors. Då släckte jag lampan och lade mig tillrätta för att somna. själv. Utan en tvååring alldeles intill. Antagligen utlöste det ”mamma har somnat”-radarn i rummet bredvid, för nästan genast började Tvåan hojta efter mig. Det var bara att ge upp drömmen om den egna sängen. Till råga på allt så tog det nästan en timme för Tvåan att somna om, vilket gjorde att jag missade mitt sömntåg. Istället för att sova låg jag då och lyssnade på poddar fram till 02.30 eller så när jag faktiskt somnade till.
Hela dagen har jag varit så trött och besviken för att jag inte fick sova i min egen säng inatt! Just nu känns det som om jag aldrig kommer få sova själv igen, även om jag ju logiskt vet att det inte är så. Men Tvåan verkar ju inte vara redo att sova själv än, så jag sover väl hos honom ett tag till, helt enkelt.
Äntligen! Idag blev det utflykt igen! Som jag har längtat. Antagligen resten av familjen också, för det var väldigt bra humör på alla, nästan hela vägen. Vi åkte förstås till ett vattenfall, för det är ju det vi gör på våra utflykter på Cypern. Ettan önskade skogspromenad, så vi valde Kaledonia igen.
Vi kom till parkeringen vid lite i 10, och då var det en massa bilar där. Men eftersom det är utomhus och virusfallen de senaste dagarna har varit väldigt få var det inget som oroade oss. Vi tog med oss vatten och selen till Tvåan, och sen gick vi iväg. Det är ju inte någon svår promenad, åtminstone inte för vuxna och lite större barn. Däremot var det definitivt ett äventyr för Tvåan.
På väg mot STORA VATTENFALLET!
Tvåan satte av i rask takt och traskade sedan på uppför i ungefär två kilometer innan han tog lite slut och fick bli buren den sista lilla biten upp till fallet. Både jag och Fredrik blev nog lite överraskade och imponerade av hans uthållighet.
Mycket äventyr över stock och sten.
På vägen fanns det massor av stenar som åtminstone Ettan, men ibland också Tvåan, skulle bestiga. Eller hjälpa till att hålla upp.
Nej, den kan rasa, jag håller upp den!
Paus med utsikt.
Det var en massa människor som passerade oss på vägen upp, och vi kunde konstatera att Kaledonia är ett populärt utflyktsmål en söndag i augusti. Kanske blev det extra poppis av att det är värmebölja och skulle bli 43 grader i Nicosia. Det märktes också på att det var bilkö upp i Troodos när vi åkte hem igen vid lunchtid. Skönt att vi är morgontidiga.
Jag tyckte att det var fantastiskt fint att komma ut i naturen igen. Det var också skönt att få gå en bit och röra på sig. Jag har ju löppaus, så jag saknar lite fysisk aktivitet. Och med Tvåans promenadvillighet verkar det ju som om det kan bli ytterligare utflykter med vandring framöver.
Vilopaus efter ett par kilometer uppför. ”Mamma ska sitta här!”
Familjeporträtt i naturen.
När vi väl hade kommit upp och kollat in ”det stora vattenfallet” som Tvåan sa blev det något av en situation, eftersom han ville ha pottan och inte kunde tänka sig att gå i skogen. Alltså valde vi den lättare vägen tillbaka. Tvåan gick en bra stund till, även om han tjatade om sin nya favorit pannkakor under tiden. (Givetvis hade vi missat att ta med mellis till oss, vi är tydligen inte vana vid att ha barn såhär efter nästan 8 år. Eller om det är utflykter vi inte är vana vid.) Sedan tog det stopp och han krävde att få bli buren. Jag orkade en bit, men sen satte vi honom i selen trots stora protester. Han ville verkligen inte åka sele, det gjorde ju ingen annan och dessutom kom han nog inte ihåg den. Men när han insåg att han satt säkert, och att det var lite skönt att gunga fram på mammas rygg så lugnade han sig och tyckte nog att det var ganska trevligt ändå.
Väl nere vid bilen igen köpte vi äpplen till barnen och klarade oss på så sätt hela vägen hem utan större katastrofer. Jag ställde mig och stekte pannkakor i 40 graders värme, och det var två nöjda barn som åt som två vargar.
Resten av dagen tillbringade vi i poolen och sittandes i soffan. Men det var vi värda, tycker jag.
