Författare: sara

Igår började Ettan i fjärde klass. Hans fröken ringde mig förra veckan och berättade att första dagen inte var måndag, utan onsdag. När jag berättade det för Ettan undrade han om vilken av fjärdeklasserna han skulle gå i. Jag sa att jag inte visste, men berättade om samtalet. Då sa Ettan att han nog visste vem hans lärare var. Och när han kom till skolan igår visade det sig att han hade helt rätt om sin fröken och att han ska gå i 4R.

Det visade sig också att trots att de allmänna kraven på mask på allmän plats och i skolan gäller från 12 år och uppåt numera så har skolan ett eget maskkrav på alla barn. De ska utvärdera resultatet om ett tag och se om de ska fortsätta med det. Alltså fick Ettan lite snabbt ta över Fredriks mask som jag sydde häromkvällen, och så moddades den med kortare snoddar runt öronen.

När vi hämtade honom efter skoldagen var han mycket upprörd över den första grekiskalektionen, som han inte hade varit förberedd på. De bara pratade grekiska och han förstod inget. När vi nystade lite försiktigt i det där visade det sig att han trodde att ”Greek as a second language” betydde att det var andra året man läste grekiska. Vi förklarade vad andra- respektive förstaspråk är och gav honom lite fraser och verktyg för att fråga saker och då verkade det okej igen. Han hittade till och med på egna roliga fraser att säga till sin grekiskafröken nästa lektion.

Under tiden Ettan var i skolan och Tvåan sov passade jag på att begå en premiär. Jag friterade för första gången! Fredrik föreslog att jag skulle vara ute istället för i finköket, och det tyckte jag var en bra idé. Han plockade fram gasolköket och jag förberedde allt som skulle göras. Och sen var det dags. Jääädrar vad det var sprutt i gasolköket. Det gick mycket fortare än jag trodde både att få oljan varm och bollarna friterade.

Så, vad gjorde jag då? Arrancini blev det! Ettan, som är väldigt förtjust i risotto, gav två tummar upp och sa att de skulle egentligen flyga upp i himlen när han fick en till mellis efter hemkomst. Och det är väl ett bra betyg, tänker jag.

Anledningen till det här experimentet var egentligen att jag behöver utöka min repertoar för saker som jag kan skicka med i Ettans lunchlåda. Och de fick mycket väl godkänt även där. Så nu vet jag en sak till som funkar, även om det är lite extra jobb med det.

När jag var klar med mina arrancini sov Tvåan fortfarande. Så helt plötsligt satt jag i ett alldeles tyst hus och hade tråkigt. Ingen som behövde underhållas, utan det var bara jag och mina tankar. Så himla skönt! Och ovant.

En av Fredriks hobbies är att flyga radiostyrda flygplan. Det är lite krångligt, eftersom han behöver ta sig till ett flygfält och få tillstånd (eftersom flygfältet ligger precis vid en av de brittiska baserna). Men härom veckan, under badförbudet på grund av öroninfektion, införskaffades det tvenne radiostyrda båtar.

Det visade sig vara svårt att få igång dem, för det fanns ingen on-knapp. Fredrik kom ut i köket och var på väg att sätta sig i bilen för att åka och klaga när inte heller jag hittade någon knapp. Men jag, som inte har en massa förkunskap om radiostyrning, googlade lite och sa att han kunde testa att sätta dem i vattnet och se om de startade då. Det gjorde de. Tydligen är det en inbyggd säkerhetsgrej, att radiostyrda båtar inte startar om de inte är i vatten. Nåväl. Nu vet vi det.

Båtarna gav mycket nöje för de två äldre pojkarna. Tvåan tyckte nog att det var lite spännande också.

Precis som man kan tänka sig är det roligt en begränsad tid att köra båt i poolen. Men, se det hade pappan förberett sig på, och när det kom klagomål om uttråkning så meddelade han att de ska bygga banor att köra i. Så nu har det konstrueras rundningsmärken av konor och flytkorvar och sänken av betong. Det ska bli spännande att se var det hela slutar…

Med rundningsmärkena i poolen var det bara att sätta igång med racen. Ojojoj vad det körs nu. Fredrik har dessutom klurat ut ett smart sätt att skaffa bättre batteri så nu kan matcherna pågå lite längre, ungefär så länge att Ettan precis är på väg att tröttna. Inte bara de artificiella hindren används, utan även ett fast.

Fredrik pratar om att göra en större bana, så eventuellt kommer killar-kan-garaget innebära konstruktion av båthinder ett tag framöver. Fast än så länge är det roligt nog med banan och rundningsmärkena som finns.

Ettan börjar ju skolan på onsdag. För att underlätta lite för honom så tänkte jag sy munskydd åt honom. Det är ju krav på mask på alla platser där folk samlas, inklusive skolan. Jag började kolla Youtube för att se vilka tutorials jag kunde hitta. Inte så förvånande så svämmar det i princip över med olika modeller och mönster, så det var bara att välja och vraka. Jag tittade lite under dagen, och Ettan fick välja tyg. När barnen hade somnat satte jag mig med symaskinen.

…och precis då läste jag nyheten att åldern för maskkrav hade höjts från 6 till 12 överallt. Så nu behöver Ettan inte mask längre. Och tur är väl det, för drygt 6 timmar med mask varje dag i skolan hade inte varit någon lek.

Men jag hade ju plockat fram allt, så jag tänkte att jag syr en mask i alla fall.

En luftig mask som underlättar andning måste vara bättre än pappersmaskerna som ju är varma och tajta. Jag använde den här instruktionsvideon, och hela sömnaden gick nog på en dryg timme första gången jag testade.

Jag är nöjd med resultatet. Det var lätt att följa instruktionerna och resultatet blev ungefär som i videon. Däremot passade masken inte lika bra på Fredrik. Jag fick förlänga gummibanden för att han skulle kunna ha den, och den var inte alls lika luftig för honom. Men trots det är den bättre än pappersskydden, så jag tror att Fredrik kommer använda den framöver. Jag får sy en till till mig, alltså. Åh, well. Värre öden finns ju.

Vi var förstås också tvungna att testa den på de cypriotiska sätten, och det funkade den också bra till.

• 

• 

• 

• 

Den sista varianten är inte den vanligaste, dock.

Vår lille konstnär, Tvåan, uträttade idag nya storverk. Till skillnad från Ettan så har Tvåan visat stort intresse för kritor och att rita, och det är något han sysslar med en stund varje dag just nu. Han har ganska fri tillgång till kritor, men han får sitta vid bordet och använda dem. Idag hade han hittat en krita på golvet, och vid ett obevakat besök på pottan så flödade tydligen kreativiteten och han passade på att skapa.

Fast jag vet inte, så väldigt mycket värre än prydnaderna i det andra valvet är det väl egentligen inte. De förra ägarna hade en… annorlunda smak. Någon gång ska vi väl måla om, tänker vi.

Ettan hade helt andra äventyr för sig under helgen. Han har nämligen transformerats till en kanin!

Tråkigt nog tappade han den andra av de två sidotänderna på natten, och på morgonen kunde vi inte hitta den. Så han fick helt enkelt skriva ett brev till tandféen och förklara vattenglaset utan tand i. Kanske accepterar hon det även den här gången, vi får se.

Det har gått en hel vecka sedan jag skrev här. Ojdå. Det var ju inte meningen. Det är inget speciellt som har hänt, utan livet har tuffat på som vanligt. Det är ju fullproppat med saker förstås, men tydligen inget som jag har tyckt varit värt att skriva om.

Ettans sista vecka på sommarlovet visade sig få ett par extra dagar. Hans fröken ringde nämligen och sa att skolan inte började på måndag som tidigare meddelats, utan på onsdag. Vad vi inte visste då var att Cypern skulle förlänga maskkravet på allmänna platser till i januari. Nu inför skolstarten har hälsoministern varit extra tydlig med att det gäller även i (publika) skolor, för alla barn oavsett klass. Så vi får väl sätta på Ettan munskydd på onsdag, då. Ska bli intressant att höra hur maskdisciplinen är i skolan, med tanke på hur den är på andra ställen.

När Ettan har kommit igång i skolan tänker jag gå ner till dagiset som ligger ett par hundra meter från vårt hus och försöka ta reda på hur det går till där. Jag tror att det vore bra för Tvåan att träffa andra barn och lära sig grekiska några timmar om dagen.

Jag tog mig i kragen i veckan och gick iväg med Tvåan för att fortsätta hans vaccinationsprogram som har kommit av sig i och med flytten från Malta. Läkaren verkade inte alls bekymrad över att vi var många månader sena, utan gav honom sprutan och sa att vi skulle komma tillbaka om ett par månader för att få resten som ingår i det statliga programmet här. Så himla skönt att få lite mer ordning på det där. Jag passade också på att lista Tvåan hos honom, så nu har båda barnen samma läkare.

Ja, Ettan var ju också hos doktorn. Ettan har haft lite ont i ena örat ett tag, och när vi gick dit med honom fick han örondroppar mot en infektion i ytterörat. Dropparna gick bra, men det här med att inte få doppa huvudet i poolen på fem dagar var i det närmaste outhärdligt.

Själv insåg jag att när jag var med Tvåan hos doktorn så var det första gången på drygt två veckor som jag var hemifrån. Det blir ju lätt så när vi jobbar hemifrån och det inte är regelbundna resor för att hämta Ettan på skolan. Men jag känner att jag börjar bli lite lappsjuk. Nu har vi bott på Cypern i ett år, och ingen av oss har egentligen skaffat oss några bekanta. Visst, det har varit ett konstigt år med utegångsförbud och så, men jag skulle gärna träffa någon att prata lite med och kanske dricka en kopp kaffe nångång i bland. Förhoppningsvis blir det bättre i höst, om nu pandemin håller sig i schack så skolorna får vara öppna.

Jaha, så var det kväll igen. Jag sitter ute i solnedgången och njuter av den orange himlen och någon som spelar gitarr och och sjunger i grannbyn. Grannbarnen hojtar och badar i sin pool. Det är nog fortfarande 30 grader varmt, och allting känns mjukt. Det känns fortfarande som om vi bor i en semester.

Det har varit en bra dag. Jag inledde med att spendera morgonen och förmiddagen med att spackla köksväggarna, och jösses en sån skillnad det blev när väggarna blev vita istället för betonggrå! Det behövs några lager spackel till på de delar av väggen som ska målas, men jag hoppas att kakelsättarna (alltså Ettan och Fredrik) kommer godkänna grovspacklingen som underlag. Jag håller tummarna för att det ska sättas kakel imorgon, men det är ju sånt man får se. Jag håller också tummarna för att det ska finnas limträskivor i affären på måndag.

Efter lunchen badade vi, och så fick jag spö i Ticket to Ride. Ettan vann stort över mig, och det var väldigt bra för honom. Han har börjat få bra grepp om taktiken, både med att bygga efter hand och att skaffa sig destinationer. Tvåan fick istället åka med Fredrik och slänga sopor, så alla var nöjda.

Smärtan i höften och knät har försvunnit, så nu är det pannbenet som jobbar med att låta bli att springa. …säger jag efter en enda dag. Hade det varit som vanligt hade jag sprungit imorses, men nu är det löpförbud. Och jag är redan frustrerad, både över att inte komma ut och springa, och för att den stunden ensam på morgonen faktiskt fungerar som humörhöjare och lite ensamtid. Dessutom är det ganska trista styrkeövningar som behövs som rehab/prehab. *mutter* Fast det kanske är nu jag faktiskt tar tag i styrketräningen på riktigt? Eller så kanske jag hetsar fram avslut på diverse renoveringar, och tvingar igång nästa steg?

Ett av mina största problem är att jag har svårt att koppla bort jobbet. Jag är, liksom många i min generation, utbildad till att anse att prestation är något fint, och det som definierar mig. Om jag presterar är jag värd något, medan vila inte räknas. Om det inte är på jobbet så kan det vara hemma, genom att städa och diska och baka och stryka och tvätta, eller så. När det inte finns något tydligt att göra blir jag rastlös och stressad, och på dåligt humör.

Rent logiskt vet jag förstås att det här sättet att tänka är helt fel. Givetvis är vila viktigt, både för att faktiskt orka och kunna prestera, men också för att det är i vilan som idéerna och tankarna uppstår. Fast vad hjälper det att veta det logiskt när det känns helt fel att inte prestera?

Allt det här aktualiserades i morses när jag vaknade med en otäck värk i vänster höft. Den sträckte sig ner mot knäet, så det var inte svårt att räkna ut att det handlar om överansträngning i form av löparknä. Så himla trist nu när jag känner att jag har kommit igång med löpningen igen. Tydligen kom jag igång lite för fort, alltså. Så nu blir det ingen löpning i några veckor. Istället får jag roa mig med rehab och prehab-övningar för att stärka gluteus medius och gluteus minimus, vilka jag tror är bovarna i dramat. Förhoppningsvis kan jag komma ut och promenera på morgnarna istället när den värsta smärtan har avtagit, för det är skönt att röra lite på kroppen på morgonen. Men först – vila, utan minsta lilla prestation. Så himla jobbigt.

I slutet av förra veckan var det ett år sedan vi landade på Cypern för att bosätta oss här. Vi hade med oss 150 kg incheckat bagage, och resten av våra saker låg i en proppfull 20-fotscontainer. Resan gick bra, och vi hittade till vår AirBnb-lägenhet med lite hjälp från taxichauffören.

Ettårsdagen firade vi som sig bör, med souvlaki, tzatziki och alldeles för varmt rödvin. Bad i poolen hanns också med, förstås. Till nästa år ska vi försöka skaffa oss en cypriotisk flagga i trä också för att verkligen komma i stämning.

Det har verkligen varit ett händelserikt år som har passerat. Jag hoppas att nästa år inte blir riktigt lika fullt av händelser, utan att vi får en chans att lugna ner oss och komma till ro. Fast nu när jag skriver det här så inser jag att även nästa Cypernår lär bli lika händelserikt. Jahaja, så går det när det dyker upp en pandemi.

Även om årets viktigaste händelse var att vi köpte ett hus så är det alldeles säkert inte det vi kommer minnas mest. Istället lär Tvåans olycka med fingret dyka upp, liksom Ettans skidåkning och hans onlineundervisning när hela Cypern stängde ner. Ja, utegångsförbudet lär vi väl också minnas, förstås.