Författare: sara

Här sitter jag nu, ensam uppe. Det är tidigt morgon, och jag har en kopp kaffe. Ingen som pratar, eller som behöver hjälp med än det ena, än det andra. Det är nog det jag saknar mest av allt, att ha möjlighet att vara helt ensam. Eftersom det är jag som har huvudansvar för Tvåan är det väldigt sällan jag har tillfälle till det.

Jag försökte att gå upp ensam igår också, men då tog det ungefär en minut innan Ettan kom upp, och sedan tre till innan vi hörde ”flap, flap, flap” av Tvåans fötter mot golvet.

Nu sitter jag här, och försöker verkligen tänka bort ljuden som har dykt upp från Ettans rum, och Fredriks och tvåans prat från sovrummet. Jaha. Men jag fick ju säkert två minuter som ensam vaken. Ah, well. Det är ju ok ändå, för jag har ju en fantastisk familj runt mig. Även om den är lite mycket ibland.

…

Det blev inte så mycket mer av den där ensamma stunden i morses. Istället kan jag berätta om födelsedagskalaset vi var på igår. Ettan berättade nämligen, lagom till läggdags i fredags, att han hade fått ett inbjudningskort till födelsedagskalas som var dagen efter, alltså igår. Ojdå. Vi ringde och tackade ja, såklart. Igår införskaffades så en present, och så åkte vi iväg till tavernan i Episkopi som kalaset skulle hållas på. Vi kom dit klockan 12, enligt inbjudningskortet. Självklart var vi först på plats (svenskar, liksom!). Resten av kalaset droppade in under den följande timmen då tiden spenderades med fri lek.

Det här var ett mestadels ryskt kalas, förstod vi efter ett tag. Mamman till födelsedagsbarnet var ryska, men gift med en cypriot. Barnen blev underhållna av inhyrda lekledare som pratade ryska största delen av tiden, men också lite engelska vid behov. Mängden engelska ökade ju fler icke-ryskspråkiga barn som tillkom.

Efter ett par timmars väntande och diverse lek var det äntligen (eftersom jag inte hade ätit någon lunch) dags för mat. En smart grej på det här kalaset var att alla barn fick lite av all mat på sin tallrik, så hela momentet med att välja mat försvann. Vuxenmaten försvann på ett nafs också.

Jag satt och saknade kalasen på Malta lite, och när jag insåg att det antagligen var för att jag kände fler föräldrar och barn där så tog jag mig samman och började prata med en mammorna i klassen. Hon var trevlig, och det var en bra början tycker jag. Sedan pratade jag och Fredrik en sväng med pappan till födelsedagsbarnet också, och det var också bra. Att få en cypriotisk bild av Limassol av någon som inte är infödd var spännande. Vi lärde oss att Limassol inte är cypriotiskt, utan ryskt.

Nåväl. När det hade gått nästan drygt fyra timmar började en del kalas-gäster troppa av. Ungefär då började Tvåan surna till också, eftersom han inte hade kunnat koppla av under kalaset, så vi drog oss också hemåt. Det var ett bra kalas, men jag får nog ändå säga att det är bekvämare med kalas som är tidsavgränsade.

Idag är det ju den amerikanska Halloween. Det verkar inte som om det firas jättestort här på Cypern, men i skolan fick barnen vara utklädda åtminstone. Ettan hade som vanligt vilda planer på kostymer. Vi besöket i kostymaffären fick de justeras lite till verkligheten och vad som fanns att tillgå, men jag tror nog att slutresultatet blev godkänt av alla inblandade. Speciellt eftersom det involverade grönmålning av ansiktet. Fredrik hanterade den detaljen med beröm godkänt, trots att han använde en kökssvamp till det (obs! ej den riviga sidan).

När han kom hem efter skolan berättade han att han hade gjort succé i klassen! Till och med fröken tyckte det var en fantastisk kostym. Fast det var tydligen lite svårt att bli av med den gröna färgen från ansiktet… Kanske skrämdes han lite extra i mataffären när han och Fredrik köpte ägg till kvällens makaronipudding.

Tvåan klädde vi inte ut. Han var ganska intresserad när Ettan sminkades, och han fick själv prova att ha några duttar grönt i pannan, men det gillade han inte alls. Istället ägnade han dagen åt att vara sjuk. Han hade feber i helgen som gick, men den gick över och sen verkade han ok. Idag däremot hostar och nyser han och är jättetrött. Vi har mest ägnat oss åt att ligga i sängen och slappa och sova en hel del.

För att vi inte skulle sitta inne hela dagen tog jag med honom till en mataffär i närheten. Vi hade fått hem deras reklambroschyrer, och idag började spritrean! Som en av mina svenska vänner sa ”Spritrea är ett av de finaste ord jag vet”. Så är det ju, till viss del. Jag traskade dit och fyllde kundkorgen med gin. Lite olika tonic och några flaskor vin fick följa med hem också. Ryggsäcken var ordentligt tung på hemvägen, och det klirrade glatt i påsarna. Nu börjar barskåp 2.0 byggas upp, bestämmer jag!

Ettan var lite fundersam när han såg alla ginflaskorna, och undrade dels varför det var ett glas med till en av dem, och dels varför vi hade köpt så många flaskor. Fredrik fick förklara att vi inte ska dricka allihop nu.

Nu laddar vi för natten som antagligen kan bli lite stökig med mycket närhetsbehov. Jag ska se till att ha ordentligt med poddar i telefonen och det ligger en ny, oläst Pratchett-bok på mitt nattygsbord. Fredrik laddade upp med att sätta nattens byxblöja ut-och-in på Tvåan. Olika, det där.

Ettan fyller snart sju år. Eftersom mormor och morfar inte är här då passade de på att fira honom lite i förväg. Eftersom han har varit mycket intresserad av Burger festival på TGI Fridays bestämde de vuxna att det var där det hela skulle gå av stapeln. Så kunde det både bli presentutdelning och burgarprovning.

Jag kände mig inte helt hundra härom morgonen, och Ettan har varit lite halvrisig några dagar, men vi tänkte ändå att det skulle funka med en tidig middag. Så jag och barnen knatade till restaurangen, och mötte mormor och morfar och Fredrik där. Det var verkligen ett ställe som är gjort med barnen i åtanke. Det fanns lekrum med datorer och en utelekplats. Och eftersom det snart är Halloween var det dekorerat med läskigheter.

Förvånande nog gick det inte speciellt snabbt att få maten på bordet, trots att vi var tidiga och det inte var speciellt många gäster förutom vi. Många servitörer som gick förbi utan att notera oss var det, däremot. För att vi skulle kunna roa oss under tiden hade vi fått… näskort(?) på bordet. Ettan passade bra i båda, tyckte vi. Däremot började det bli svårt att fotografera, eftersom ljuset försvann.

Maten var väl lite sådär, sammanfattningsvis, men det gjorde inte så mycket, för det var ju ändå sällskapet som var det viktiga. Ettan var nog lite sjukare än han ville låta påskina också, för han rörde knappt sin mat. Men han fattade att det vankades presenter blev han strålande lycklig!

Tänk, va! Han fick lego, som passar till den Stora salen på Hogwarts som han fick i julklapp. Dock fick han inte börja bygga redan på kvällen när vi kom hem, utan fick vänta till dagen därpå. Det hela färdigställdes sedan på ungefär en halv dag, under vilken det inte var speciellt viktigt med mat, och promenaden resten av familjen ville ta fick vi nästan släpa med honom ut på.

Oj, det var visst en vecka till som försvann, där. Nåja. Den här veckan har mest ägnats åt att socialisera med familjen. Mormor och morfar blev nämligen de första besökarna på den här ön.

Jag och Tvåan har hängt med mormor och morfar mest hela dagarna. Efter en aningen avvaktande start så har Tvåan nu inkluderat mormor och morfar i flocken.

Tanken var att vi skulle bada med dem, men hittills har det inte blivit av, eftersom de verkar ha tagit med sig höstvädret hit.

Höstväder, ja. Det är regn- och åskstormar, det. Temperaturen håller sig runt 22 även under de värsta spöregnen, och upp mot 28 när det inte regnar. Vi hade en regnskur härom morgonen som orsakade en flod på en tvärgata till den vi bor på. Fredrik vägrade köra bilen där då, medan en granne förklarade att såhär är det varenda år. Dagvattensystemen här verkar inte riktigt dimensionerade för skyfall.

Höstvädret har dock gett ett par fantastiska skådespel på himlen under mina löpturer på morgnarna. Blixt och dunder över bergen är rätt mäktigt att se. Medelhavet har också varit större än jag har sett det tidigare.

Jag verkar under veckan ha bestämt mig för att bo på den här ön. Jag har nämligen norpat min första pelargonstickling! Den kommer från en jätteplanta som stod vid en lekplats vi besökte under någon av alla utflykter. Jag fick ju lämna alla mina växter på Malta, eftersom man inte får föra in växter hur som helst på Cypern, så nu är jag på jakt efter sticklingar för att bygga upp ett grönskande hem igen.