sara | Sara spekulerar

Cypern
...
- Livet

Fredag med kanelbullar och en ny bil

Publicerat den 4 oktober, 20194 oktober, 2019av sara

Idag är det ju kanelbullens dag, och eftersom jag gillar både kanelbullar och att baka så var det ju givet vad som skulle hända idag. Dessutom köpte jag torrjäst på Malta av någon anledning, har glömt vilken nu, så jag hade jäst i skåpet. Eftersom vi också har hittat kryddorna finns det numera både kanel och kardemummakärnor (och dito kapslar) i hushållet. Alltså, bara att sätta igång. Jag som inte är van vid att baka med jäst tycker att det var oerhört snabbt gjort att få kanelbullar gjorda. Jag använde mig av Zeinas recept, på finska kanelbullar Korvapuusti. Och HERREjösses så goda de blev! Jag har ätit tre nu, och får anstränga mig för att inte proppa i mig fler. Jag gjorde bara halv sats, för jag tänker att 30 bullar äter vi inte upp i rappet. Men de lär vara slut imorrn. Eftersom jag inte hittade något pärlsocker i affären strödde jag på vanligt strösocker istället, och det gick bra det med.

*Finska örfilar. Jag lär inte få godkänt på formen av mina finska vänner, dock.*

Ja, och så har vi köpt bil, då. Vi kollade lite på olika sajter för att komma fram till vad vi skulle ha. Eftersom vi gillar Toyota så slutade vår jakt med att Fredrik provkörde en C-HR. Han var inte så nöjd när han kom tillbaka, för den var obekväm och hade ganska svag motor. Dessutom är det löjliga leveranstider på nya bilar här. Kanske är det samma i Sverige, men här är det 3 – 7 månaders väntetid. Inte ok.

Under provkörningen så traskade jag och Tvåan runt i området runt bilhandeln, och hittade då andra bilhandlare. Jag knallade in hos en av dem och sa ”Sell me a car!”. Jag fick beskriva ungefär vad jag ville ha, och när jag var klar pekade han bakom mig och sa ”This is the car you are looking for”. Där stod en Toyota Prius. Det visade sig att han köper begagnade bilar från Japan och importerar dem till Cypern.

Bilen han visade var från 2017 och hade gått 3 000 mil. Vi provkörde dagen efter, och sen var det klart. En vecka efter att jag gick in genom dörren hos bilhandlaren kom Fredrik hem med bilen som var vår. Jag är så himla nöjd! Visst var det lite trassel med banker som undrade vad vi skulle använda våra pengar till, och varför vi skulle skicka dem till ett konto på Cypern på vägen, men när vi väl kom över den puckeln så var det ändå relativt smidigt.

Det första Ettan sa när han kom in i bilen var ”Oj, så stor den är”. Och det stämmer. Den är väldigt rymlig både fram och bak, och Fredrik tycker att den är lång också. Men den bästa featuren är ändå att hela bilen är på japanska… Alla menyer och knappar, inklusive navigationen, är på japanska. Ja, och så sitter reglagen på rätt sida för vänstertrafik, det vill säga inte på den i Europa vanliga sidan. Så det är mycket vindrutetorkare istället för blinkers just nu. Jag ser mycket fram emot att börja köra vänstertrafik med den här bilen!

Och för den som undrar: man behöver inte ha uppehållstillstånd/yellow slip för att köpa bil på Cypern. Den kan registreras på det svenska passet. Vi behövde inte heller något bevis på att vi bor här eller någon räkning som visade vår adress. Däremot fyllde bilhandlaren i vår adress på registreringen, men ingen myndighetsperson var intresserad av den. Slutsats: det är lättare att köpa bil än vi trodde, när du väl har hittat en bil som är tillgänglig.

Cypern
...
- Utflykt

Ett vattenfall till: Chantara

Publicerat den 3 oktober, 20193 oktober, 2019av sara

I vår serie om utflykter på Cypern så hittade vi ytterligare ett vattenfall att besöka, nämligen Chantara. Bilresan dit tog oss genom flera små byar uppe i bergen, och det var inte självklart hela tiden att vi var på rätt väg. Ibland kändes det mer som om vi var på väg in på någons uppfart eftersom vägen var så smal. Men, till slut kom vi faktiskt fram till en grusväg som ledde upp för en bergsida. Vi kröp upp för den, och när den blev en aning bredare än en bilbredd bestämde vi oss för att vända och parkera bilen så att vi faktiskt skulle kunna komma därifrån när vi bestämde oss för att vi var klara.

Vi packade ur bilen och satte Tvåan i vagnen för att se hur långt vi kunde komma med den. Det var fortfarande grusväg, och när vi läste på hade vi sett att det inte var så långt att gå till själva vattnet. Och mycket riktigt – vattenfallet var inte långt in i skogen, utan nästan precis där det började bli mycket träd. Dock var det inte riktigt vagnvänligt, så Fredrik hämtade selen och bar Tvåan.

…i några meter, skulle det visa sig. Precis bredvid den lilla pölen som vattenfallet slutade i fanns en trappa. Vi knatade upp för den, och tänkte att det skulle vara början på något slags promenad. Istället kom vi upp till avsatsen där fallet började. Och sen var det… slut. Eeeh… jaha. Så vi klättrade ner för trappan igen. Det var mellisdags, så Tvåan ägnade sig åt att äta kex och träna på att gå själv, medan Ettan skuttade runt på stenarna i vattnet. ”Akta så du inte blir blöt.” ”Nej då, det går b… oj. Nu blev jag blöt.”. Efter det var det lika bra att fortsätta hoppa runt på stenarna, såklart.

*Barnen övar sig på att gå på olika sätt.*

*”Det var SÅHÄR långt mellan stenarna jag hoppade på…”*

Som utflykt betraktat var Chantara inte något speciellt. Det var inte speciellt stort eller superimponerande. Ettan var besviken för att det inte var med skogspromenad över stenar och broar involverat. Men vi var inte ensamma där, så tydligen är det ett utflyktsmål inte bara för utlänningar. Vi kommer inte åka dit igen. Och om det är någon som vill se ett vattenfall på Cypern så rekommenderar jag snarare Kaledonia. Det är visserligen längre att gå, men för oss var promenaden en del av utflykten och något som vi faktiskt saknade på Chantara.

Böcker

Boktips: När livet börjar om

Publicerat den 2 oktober, 201928 januari, 2021av sara

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Samma dag som vi skulle åka från Sverige så läste jag ut När livet börjar om av Lucy Dillon. Lika bra att passa på att få ut så mycket som möjligt av svärmors sommarbibliotek, tänker jag.

När livet börjar om är en lättläst roman som handlar om Libby, som tillsammans med sin man Jason har lämnat det ljuva livet i London för att hjälpa till med Jasons föräldrars familjehotell efter faderns död. För Libby är det en stor omställning – inte bara är det helt andra ekonomiska förutsättningar som gäller, utan även nya familjerelationer i och med att de lever och arbetar tillsammans med Jasons mamma.

En dag inträffar det en trafikolycka precis utanför hotellets entré, och Libby följer med den påkörda kvinnan till sjukhuset. När hon vaknar upp har hon tappat minnet helt och vet inte vem hon är. När polisen börjar undersöka det hela hittar de en lapp i hennes ficka, med Libbys namn och hotellets adress på. Libby fortsätter besöka kvinnan på sjukhuset, och när hon ska skrivas ut erbjuder Libby henne att komma och bo på hotellet mot att hon hjälper till med färdigställandet av detsamma.

Efterhand som berättelsen i När livet börjar om utvecklar sig får vi veta mer och mer om Libbys och Jasons liv både i London och nu, och det visar sig då bland annat att de ekonomiska förutsättningarna beror av Jason på olika sätt. Vi får också, såklart, veta mer och mer om kvinnan som tappat minnet. Hur lappen med hotellets adress hamnade i hennes ficka nystas också upp.

Jag tycker När livet börjar om var en charmig och trevlig bok. Den var inte sockersöt, för Libbys och Jasons relation får en del stryk, och det gör att det inte blir alldeles för rart. Samtidigt var det ingen tvekan om att allt skulle ordna upp sig på slutet, så även om det bitvis var lite krångligt för huvudpersonerna så var det aldrig riktigt jobbigt att läsa.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Cypern
...
- Utflykt

Självständighetsdag med militärparad

Publicerat den 1 oktober, 20191 oktober, 2019av sara

Den första oktober firar Cypern sin självständighetsdag. Den 1/10 1960 blev Cypern nämligen självständigt från Storbritannien, efter att ha stått under brittiskt styre sedan 1878. Detta firas med militärparad i huvudstaden Nicosia.

Militärparad lät lite för spännande för att avstå, så vi packade in oss i bilen och for iväg på vårt första besök i huvudstaden som alltså skulle kombineras med traditionellt firande av självständighetsdagen. Efter en viss väntan på trottoarkanten tillsammans med massor med andra människor så blev det parad, kan jag lova…

*En hel del folk med flaggor. Dock ej turkiska.*

I högtalarna spelades marschmusik, och det första som hände var att det kom det några olika helikoptrar flygande ganska lågt över paradvägen. Det kan hända att jag är skadad, men jag hade svårt att låta bli att tänka på något annat än helikopterscenen från Apocalypse Now. Lite jobbigt. Därefter kom militärpoliser på motorcyklar, och sen drog det igång på allvar. Det var pansarvagnar, haubitsar, helikoptrar och diverse andra stridsfordon med stora och större kanoner.

*Pappapapaapa pappapapaapa pappapapapa.*

*Annat stridsfordon med stor kanon. Ändå ett av de mindre.*

Det blev väldigt tydligt att Cypern har en helt annan historia än Sverige när vi såg den här paraden. Jag tyckte att det var fascinerande, men också lite obehagligt att se stridsfordon på så nära håll. Det blev liksom väldigt påtagligt att de finns och att de är redo att användas. Jag var nöjd att bli avlöst på främre raden av Fredrik, och istället ta över vagnen med Tvåan efter den första omgången pansarvagnar. De är för övrigt stora och mäktiga på nära håll, och marken skakar när de åker förbi. Det visade sig efteråt i bilen att jag tydligen lever med någon som har vissa drag av MÖP, så det finns en hel del film från dagen…

När fordonen glesade ut tog vi en matpaus, men precis när vi kom ut ur mataffären så kom de olika trupperna marscherande, så Fredrik och Ettan drog iväg igen för att kolla på män (och kvinnor) i lustiga hattar. Fast så lustiga hattar hade de ju inte, förstås. Det var också lite si och så med marscherandet och disciplinen, tydligen. Ett gäng med officerare gick visst mest i otakt och pladdrade med varandra istället för att hålla takten och räta led. Specialförbanden gick också lätt att urskilja, fast åt andra hållet, då.

*Soldater med disciplin, i svart. Oklart med reglementsenlig klädsel på första ledet här.*

När paraden var över åkte vi vidare in mot själva centrum av staden.
Nicosia är en delad stad, så mitt i centrum finns gränsövergången som bevakas av FN. På vägen till centrum kom vi ganska nära gränsövergången, och väl synligt från stan, fast på den turkiska sidan har man monterat två enorma turkiska flaggor i något väderbeständigt material på bergsidan ovanför staden. Det var till och med så att vi blev provocerade när vi såg det. När vi väl hade proppat i oss lite lunch en stund senare kunde vi strosa runt ett tag och insupa miljön. Bland annat gick vi och tittade på gränsövergången som bevakas av FN, mitt på en av shoppinggatorna.

1 kommentar

Cypern
...
- Restaurang

Vi går på restaurang: Terry’s Place

Publicerat den 30 september, 201930 september, 2019av sara

När jag letade efter schyssta restauranger i Limssol var ett av ställena med väldigt bra betyg på tripadvisor Terry’s Place. Eftersom vi går förbi det på väg till badet så bestämde vi oss för att testa det en dag när vi inte orkade laga lunch.

Det var med höga förväntningar vi knatade dit och satte oss vid ett bord. Det hände inte så mycket, men det var åtminstone ett par andra bord som var upptagna. När Ettan gick för att skaffa en barnstol till Tvåan fick vi veta av de två gentlemännen vid ett av borden att ägaren skulle vara tillbaka om några minuter. Jag gick in för att leta efter en meny, och fick hjälp av en av männen, samtidigt som ägaren faktiskt kom ut från köket och ville hjälpa till, han med.

Vi kollade genom menyn och jag konstaterade, precis som när jag har tittat på menyn när vi har gått förbi att den kanske inte var jättespännande. Men ett par av specialerbjudandena verkade ok ändå tyckte jag. Ettan valde en pizza special, och Fredrik landade i grillspett på fläsk. Tvåan hade fått lunch hemma redan, så han fick ingen egen mat. Jag hade svårt att välja mellan musslor och havsabborre, men fick rekommendation om abborren av ägaren. I specialerbjudandet ingick baka potatis, side salad och ett glas vin för mig, så jag bad om ett glas vitt.

Efter en kort stund kom drycken på bordet, och den åtföljdes av bröd och den största side salad jag någonsin sett. När jag smakade på vinet insåg jag att jag hädanefter ska speca att jag vill ha torrt vin när jag beställer åtminstone vitt. Maten kom också efter en inte alls lång väntetid. Vi fick dessutom en extra portion pommes frites, eftersom ägaren uppfattade att Ettan blev glad för de pommes frites som fastnat på undersidan av hans pizzatallrik vid serveringen.

Vi högg in med god aptit. Resultatet var dock väldigt blandat. Fisken var helt ljuvlig – perfekt tillagad och väldigt god. Däremot var Ettan ganska missnöjd med sin pizza, som såg ut som om den var fabriksgjord. Pommes fritesen vägde dock upp hans betyg en hel del. Fredriks grillspett var sådär, och inte direkt något att hänga i julgranen.

När vi hade ätit färdigt och bad om notan kom det raskt ett fat med frukt på bordet. Tvåans favorit vattenmelon var med, och han hoppade av glädje i stolen. Dessutom serverades den med små gafflar som passade perfekt i hans hand. Mycket nöjd! Efter ytterligare ett par minuter kom det också ett fat med varsin Magnum-glass som vi också fick i oss. Jag var så mätt att jag trodde att jag skulle kunna rulla vidare till stranden när vi var klara. Notan, förresten, var en handskriven lapp, som syns på bilden. Ägaren ursäktade sig när vi gick med att kassasystemet var nere, men vi tyckte att det var helt ok och lite roligt. Givetvis betalade vi kontant också.

*Frukt och glass. I alla fall innan faten rensades. Och ett ”kvitto”.*

Livet

Skrivbord och yoghurt

Publicerat den 29 september, 201930 september, 2019av sara

Den här helgen har vi bestämt oss för att flytta in lite mer i lägenheten. Det innebar att de två äldre herrarna åkte iväg för att hämta grejer från förrådet igår, medan jag och Tvåan hängde i parken och gungade och klättrade. Väl hemma igen blev det ett fasligt skruvande och svärande, eftersom insexsnycklarna inte hade kommit med och kryddorna inte var i lådan där det var tänkt. Så det blev ytterligare en vända till förrådet idag för att vi skulle kunna skruva ihop Ettans skrivbord och krydda ordentligt.

Skrivbordet visade sig vara en väldigt bra grej. Idag klarade Ettan nämligen av att sitta ensam på sitt rum och göra stora delar av läxan! Alla är nöjda.

Fast innan det var dags för läxa fick vi både äta på gyroshak och bada en sväng. Vissa blev trötta i mössan och somnade visst en sväng på stranden också.

*Jaha, här somnar man lite oskyldigt, och genast är det någon som ska göra sig lustig…*

Från förrådet kom också yoghurtgrytan med. Så idag har jag gjort yoghurt för första gången på Cypern. Och nu tänker ni säkert ”Göra yoghurt på Cypern, finns det inte massor med yoghurt redan på den ön?”. Jodå, nog finns det yoghurt alltid. Men den är av den tjocka turkiska typen, och Ettan (och även Fredrik tror jag) vill hellre ha lite rinnigare. Alltså blir det fortsatt yoghurtproduktion i hemmet. Fast det går förstås fint, det är ju inte så att det är varken jobbigt eller speciellt dyrt.

Eventuellt blir det också en sats ”sån gröt som jag gillar” i veckan som kommer. Det är ju trots allt oktober som kommer smygande. I (de svenska) livsstilsbloggarna jag läser dyker det upp grötbilder både här och där, och det är inte utan att jag blir lite sugen, jag med. I fredags blev det faktiskt fredagsgröt för första gången på Cypern och det var inte illa alls.

Livet

Frostnätter och havsbad

Publicerat den 28 september, 201928 september, 2019av sara

Jag läser om frostnätter i Halland och tänker att jag är lycklig som bor på Cypern. Under tiden vi pratade om att flytta från Sverige till Malta så var det vinter. Jag vet att jag tänkte, på den korta promenaden mellan dagisgrinden och bilen efter lämningen, ”det här är sista vintern när jag behöver frysa i min dunjacka”. Så blev det i och för sig inte, eftersom det blev ytterligare en vinter innan vi faktiskt kom iväg. Och vintern på Malta, den var inte heller utan frysning. Men det var åtminstone inte minusgrader, fuktigt och vind från alla håll.

Nu, på Cypern, i slutet av september har vi runt 30 grader på dagarna, och 20 eller precis under på nätterna. Medelhavet är varmt, långt över 22 grader och det är fantastiskt att kunna bada fortfarande. Jag njuter och är tacksam.

Förutom vädret är jag också tacksam för att det verkar som om Ettan klarar sig bra i skolan, och att han håller på att anpassa sig till de nya förhållandena. Det är lite kämpigt med läxorna, som är fler och svårare nu än förra året, men det handlar nog delvis om att det är en ny rutin som ska falla på plats. Själva skolan tycker han är bra. Nästa vecka börjar eftermiddagsaktiviteterna, och då blir det en dag med lego, en med datorer och en med läxläsning i skolan. Ska bli spännande att se hur det funkar med längre dagar.

Tvåan har verkligen kommit igång med gåendet. Och idag har han börjat ställa sig upp utan stöd. Han har dessutom slutat amma, även om han glömmer bort det ibland. Men de gångerna har det hittills fungerat med en napp och att sitta i mitt knä och kramas. Antagligen är det värst för mig, för jag känner en viss sorg över att det är slut på den perioden. För sista gången.

Jag och Fredrik sliter med all administration som hör ihop med att flytta till ett nytt land. Det är mycket som ska fixas, på sätt som ibland är lite oklara. Och eftersom situationen är som den är så får vi ju göra allting samtidigt – skaffa bank, söka uppehållstillstånd, leta hus, köpa bil, skaffa sjukvårdsförsäkring, göra klart jobb… Nåja, en del saker betar vi ju faktiskt av från den långa attgöra-listan. Och när det är som segast påminner jag mig själv om att vi faktiskt har en bostad och en skola till Ettan. Och att vi bor på Cypern, och så går jag och badar i Medelhavet. Rättvist.

Café
...
- Cypern

Vi går på café: St Andrew’s Café

Publicerat den 21 september, 201921 september, 2019av sara

En dag när vi var ute och strosade blev vi hungriga och det var dags för lunch. Vi försökte på en restaurang, men eftersom vi fortfarande har nordiskt tidiga vanor var köket inte öppet. Då fortsatte vi till ett öppet café istället. St Andrew’s Café ligger i old town i Limassol, och vi slog oss ner på uteserveringen.

När vi kollade genom menyn så var valet lätt för mig – det fanns French Toast! Vi gör fattiga riddare ibland själva till frukost, men nu var det länge sedan, så suget var svårt att motstå. Ettan fick istället en plötslig längtan efter att prova milkshake, så han fick en jordgubbsmilkshake till sin smörgås. Bara Fredrik behöll lugnet och nöjde sig med en smörgås och en öl.

Ettans milkshake kom först, tillsammans med föräldrarnas öl. Stor succé! Det var till och med sylt ringlat på insidan av glaset! Och sugrör! Och jordgubb! Och stort glas! Och sött! Tvåan lekte med skylten med bordsnumret, och var nöjd med det. Maten kom efter en stunds väntan.

Mina fattiga riddare serverades med sirap, smör, korv och en skiva bacon. Ettan blev avundsjuk och ångrade att han inte hade valt det, han också. Båda smörgåsarna var ok, men inga mästerverk. Pommes fritesen var nog det som var bäst, tyckte både Ettan och Tvåan. Som en någorlunda snabb lunch i farten för hela familjen var det helt ok, och vi kan lätt tänka oss att gå hit igen i samma syfte om vi är i krokarna. Fast då kanske Ettan väljer French Toast, han med.

Livet

Taxi och i väntan på snön

Publicerat den 19 september, 201919 september, 2019av sara

Ettan och Tvåan har kommit på en ny lek. Det är en favorit hos dem båda, och de leker den nästan varje dag. Den heter ”taxi”, och går ut på att Tvåan sitter i gåvagnen medan Ettan kör den, mer eller mindre försiktigt beroende på grad av övervakning och delvis Tvåans humör.

Leken pågår oftast till Ettan tröttnar. Gåvagnen är ju något för låg för honom. Tvåan däremot, kliver gärna upp i vagnen även när Ettan är i skolan och ser längtande på mig för att jag ska köra honom lite.

—————————————————-

Vid en av utflykterna förra helgen passade vi på att besöka skidanläggningen i Troodosbergen, för att se hur det såg ut på sommaren. På vägen upp blommade rosorna.

*Blommande rosor i en massa färger. Trädgårdsinspiration.*

När vi hade svängt in på den sista biten fram till parkeringen sa Ettan att han hoppades att det skulle gå att åka skidor. Att det inte var någon snö, och över 20 grader varmt verkade inte vara något faktum som var intressant i sammanhanget. Besvikelsen var stor när vi förklarade. Men det var ändå lite roligt när han upptäckte liften.

*Först i liftkön. Tvåan är mest ute efter Ettans äpple.*

Vi gick också över på andra sidan och försökte titta på utsikten över ön, men den gömde sig mest i moln. Ettan ägnade sig istället ihärdigt åt att bygga på Cypern på höjden.

Ett annat bonusstopp på våra utflykter var en damm. Aspokremmos Reservoir, för att vara mer exakt. Det var coolt. Fast jag gillar inte höjder, så jag satt kvar i bilen medan Fredrik och Ettan gick ut och kollade. Här är det ofta så att det är väg så att man kan köra ut på muren som håller dammen. Jag blev dock snart utkallad ur bilen, för det var inte speciellt högt eller brant så jag kunde också njuta av utsikten.

*Utsikten över dammen. Bergen i bakgrunden.*

Utsikten över dammen var verkligen väl värd att stanna för. Herrarna var tvungna att kolla in överflödesskyddet också, men jag stannade i närheten av bilen istället. Men det coolaste var nog ändå när vi tittade neråt istället och upptäckte en rejäl biodling! Jag längtar till vi kan ha bin igen.

Böcker

Boktips: Hjärtslaget i Rosengädda

Publicerat den 18 september, 201928 januari, 2021av sara

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Äntligen blev det dags att sätta tänderna i Hjärtslaget i Rosengädda av Emma Hamberg! Det här är den fjärde och avslutande boken om Tessan i Rosengädda och alla som finns runt henne. De andra delarna i serien har jag skrivit om här: del 1, del 2 och del 3.

Hjärtslaget i Rosengädda utspelar sig några år efter del tre avslutades. Tessans restaurang är stängd för renovering efter en vattenläcka. Hennes man jobbar så mycket han kan och lite till, för att på något sätt betala tillbaka det han tycker att han är skyldig orten. Rosengädda har börjat leva upp igen, och nästan alla drivs av en framåtanda som inte kunde anas.

Men på vägen händer det som händer så många när hjulen snurrar allt fortare: vi tappar bort det som var viktigast och glömmer valen vi gjorde och varför vi gjorde dem. I Hjärtslaget i Rosengädda får vi följa Tessan, Camilla, Flatan och Bror i deras kamp för valen de gjorde, och för att hålla ihop sina familjer. Det hela toppas med en oväntad upptäckt som formar hela Tessans liv.

Jag gillar verkligen den här serien. Tessan känns som en levande person, och det gör också många av de andra människorna som dyker upp i boken. Tråkigt nog tycker jag kanske att delar av stämningen från de tidigare tre böckerna tappas bort i den här, när inte Tessans restaurang får vara med. Kanske är ämnet också lite jobbigare att läsa om, så även om det är feelgood och lättläst så fick jag inte samma jublande känsla i bröstet när jag följde händelsernas utveckling i Hjärtslaget i Rosengädda som i de tre tidigare böckerna.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).