Författare: sara

Årets semester tillbringades som bekant i Sverige. Eftersom vi stod mitt i en flytt och mellan två länder passade det oss extra bra att ta en paus och ladda om batterierna under några veckor. Planerna var väldigt få – ta det lugnt, låta barnen träffa släkten och få lite tid att andas och fundera över allt på Cypern. Den sista tiden på Malta var väldigt hektisk med packning för att kunna lämna huset innan vi åkte iväg.

Farmor och farfar hade dukat upp med räkor och starköl när vi kom till Göteborg, så vi kunde bocka av ett matönskemål redan första kvällen. Barnen trodde inte att klockan var speciellt mycket, eftersom det var så himla ljust, så det var inte helt lätt att få dem att komma till ro vid 21.30.

Men så vad gjorde vi resten av tiden, då? Vi träffade släkten; mormor och morfar, farmor och farfar, kusinerna och deras föräldrar, gammelmormor Astrid och farmors syster. Vi hade ettårskalas för Tvåan, och gick på yngsta kusinens femårskalas. Ettan lekte med andra barn i sommarstugeområdet där vi bodde.

Jag och F hade barnvakt och gick på konsert i Varberg, och så firade vi bröllopsdag. Tvåan började inte gå, trots mycket lock och pock. Några utflykter hann vi med också, till exempel Köpenhamns Zoo som det kommer ett eget inlägg om lite senare. Jag åt mitt livs godaste brownie (från Feldt’s bageri och konfekt i Halmstad), och vi åt jätteglassar på Siaglass i Slöinge. Vi introducerade den varma bassängen på Klitterbadet för Tvåan, och tittade till vårt gamla hus i Glommen. Jag läste en massa böcker på svenska, och jag och F jobbade en del när barnen sov.

Ettan cyklade, och njöt verkligen av det. Vi badade i ett kallare och mer långgrunt hav än det vanliga, och skämtade om den svenska sommaren i en ouppvärmd sommarstuga, som bitvis påminde om den maltesiska vintern.

Vi grillade en massa, lekte på Plikta och tittade lite (mycket lite!) på djuren i Slottsskogen. En av de sista dagarna blev det ett besök på Liseberg, mer om det i ett eget inlägg. Ettan roade sig kungligt där. Tvåan sov mest, eftersom det var runt 30 grader varmt.

Hela familjen tyckte att det var härligt att komma tillbaka till Sverige en sväng, även om vi bodde på väldigt liten yta och i resväskor hela tiden. Framför allt tyckte Ettan det var gött att få sova hos farmor och farfar och inte behöva tillbringa all sin tid med mig och F, tror jag. Jag tyckte att det var jobbigt att säga hej då på flygplatsen när vi skulle tillbaka.

Vi har tydligen flyttat till Cypern på riktigt nu. Hyreskontraktet skrevs på i fredags (hurra!), och i morgon flyttar vi ut ur AirBnB-lägenheten och in i hyreslägenheten.

Jag har dessutom gjort Ängamat till min familj. Det visade sig vara en tradition att jag lagar just Ängamat när vi har flyttat till ett nytt land. Det började på Malta och har alltså fortsatt. Jag har dock aldrig lagat det i Sverige… Jag har också bakat bröd här, och det betyder väl kanske att vi har bott in oss.

För några dagar sedan glömde Tvåan bort att han inte kunde stå. Han var så upptagen med att lägga sina ankor i en jågurthink att han stod själv i ett par minuter. Stort jubel i familjen utbröt efter den andäktiga tystnaden. Alla vi andra tre såg vad som hände och hurrade glatt.

Efter de första minuterna var det inte längre något svårt, utan han stod själv i tid och otid. Både med saker i händerna och utan.

Och häromdagen när han stod själv och jag kallade på honom så tog han minsann sina första steg. Nu går han när vi kallar på honom, några steg med någorlunda kontroll och sen rusar han de sista samtidigt som han ramlar in i våra famnar.

När vi inte lurar Tvåan att gå så badar vi. Vi bor ungefär 200 meter från stranden, och vi kommer fortsätta med det även i hyreslägenheten. Ettan har kommit på att han kan gräva i sanden och komma ner till vatten. Det höll honom sysselsatt en bra stund, och resulterade också i… något slags sandmonster. Han fick bada en gång till innan vi gick hemåt.

En av de vanligaste kommentarerna jag fick när jag berättade att vi skulle flytta till Malta var ”Oj, så modigt!”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. För jag upplever inte just själva flytten som speciellt modigt. Visst, det var ett väldigt stort steg – vi sålde vårt hus, jag sade upp en fast tjänst och lämnade det välbekanta livet för ett okänt i ett annat land. Men modigt, nej det vet jag inte.

För oss var det mer av en nödvändighet att flytta någon annanstans, tror jag. Vi mådde inte riktigt bra i Sverige, och då var det en logisk konsekvens att ta steget att lämna för att se om det finns något som passar oss bättre. Klimatförändringen till Medelhavet lockade förstås också en del.

Efter det logiska resonemanget hamnar vi ju oundvikligen i frågan ”Varför inte Sverige?”. Och ja, det är ju en rimlig fråga. Fast svaret är mångbottnat och passar kanske inte alla. Men här kommer i alla fall ett försök att åtminstone ge en antydan till hur vi har resonerat när vi har vägt att stanna i Sverige mot att flytta ut. För självklart är det ett familjebeslut som jag och F är överens om, och som vi tror kommer gagna vår familj framöver.

En del i svaret är att jag tycker inte att Sverige hanterar sin ekonomi på ett ansvarsfullt sätt. Hade Sverige varit ett företag hade jag inte velat jobba på det. När ett företag spenderar sina inkomster på att locka fler att anställa istället för att ta hand om de som redan är anställda eller har gått i pension blir det inget bra arbetsklimat. Utöver det så bör företag se till att slösa bort sina inkomster på aktiviteter som inte är kärnverksamhet.

En annan del är att jag tror inte att det svenska utbildningssystemet är i bra skick just nu. För mig är det viktigt att skolan är en kunskapsinstitution. Det innebär att jag tycker att det är viktigare att barn lär sig fakta som de kan omvandla till ytterligare kunskapsinhämtning än att de får problematisera andra världskriget eller könsuppfattning utan att först ha fått en ordentlig faktabas. Ovanpå det vill jag att alla barn ska kunna utveckla sina egna styrkor utan att hållas tillbaka av ett ”alla ska med”-tänkande. Det måste finnas plats för specialbehandling av både de snabbaste och de långsammaste, utan att barnens naturliga intresse för att lära sig ska hämmas.

En tredje del är att vi som familj vill kunna styra vår tid. Jag och F vill slippa jobba heltid och lämna bort barnen på dagis eller fritids hela dagarna. Det visade sig med Ettan att han inte orkade med för långa dagar på dagis, och att då ge oss själva en möjlighet att kunna tillbringa mer tid med barnen var också ett tungt vägande skäl. För att dra in pengar till uppehållet men välja när man jobbar är det eget företag som gäller. Och att driva eget idag och förtjäna sitt uppehälle i Sverige är inte jättelätt.

För mig är det väldigt viktigt att klara mig själv i mitt nya land. Jag vill vara egenförsörjande, för att kunna närma mig min nya omgivning utan att känna att jag får mer än jag bidrar med. Jag vill känna att jag har en plats i samhället och att jag bidrar till det, inte att jag är en belastning för mitt nya land som ställer upp och låter mig bo där.

Jag skulle ljuga om jag sa att det var ett lätt val att lämna Sverige. Det var det verkligen inte.

Så om jag får önska för framtiden så önskar jag att Sverige tar sig samman och skapar ett samhälle som jag vill leva i och bidra till. För jag saknar Sverige, naturen, min familj och känslan av att höra hemma där, varje dag. Fast inom en överskådlig framtid kommer jag fortsätta bo utomlands.

Mitt i sommaren firar vi bröllopsdag, jag och F. För 11 år sedan åkte vi ut i skärgården i all hemlighet och gifte oss på en klippa på Hönö. På kvällen grillade vi med kompisar på gården nedanför lägenheten vi bodde i. De blev överraskade när de förstod anledningen till grillfesten. Våra föräldrar blev inte mindre överraskade när de fick reda på det dagen efter, då de också träffade varandra för första gången.

På våra bröllopsdagar brukar vi få barnvakt och passa på att gå på restaurang och prata som vuxna människor. I år var vi i sommarstugan allihop, och varken jag eller F var jättepepp på att åka iväg från havet för att gå ut och äta. Att få prata med varandra utan barn däremot, det lockade. Så bestämde oss för att göra det enkelt för oss, och satsade på att testa Flip Flop som ligger precis bredvid stranden. Jag var främst ute efter ett glas kallt vitt vin, och se det hade de.

Efter det blev vi ändå lite matsugna, så vi delade på ett par mellanrätter. När vi var mätta och belåtna tog vi en sväng förbi Tempo och köpte några nödraketer som vi drack på stranden. Till vår stora lycka insåg vi då att vi hade lyckats smita från restaurangen precis i tid, för livemusiken drog igång bara minuter efter vi hade parkerat oss på stranden.

På stranden bevittnade vi bland annat något slags fotografering. En någorlunda ung dam i bikini poserade på olika sätt i och bredvid vattnet medan två något äldre manliga fotografer iförda badbyxor förevigade det hela. Han som har ett hum om kameror konstaterade att det inte var några billiga skitkameror som användes. Mycket märkligt, alltihop.