Vi är här nu. Det känns overkligt. Det är varmt och väldigt hög luftfuktighet. Människorna pratar grekiska och vi förstår inte vad de säger. Lägenheten vi bor i under de första veckorna ligger mitt i Limassol, kanske 200 meter från strandpromenaden och vattnet. Det här är den fjärde AirBnB-lägenheten vi bor i på Cypern, och jag undrar återigen lite över köksutrustningen som finns här. Det finns massor med tallrikar i olika storlekar och mönster, men i besticklådan gapar det mer eller mindre tomt. Eller ja, det finns ju skedar och gafflar så det räcker, men bordsknivar är något av en bristvara. Nåja, vi klarar oss med det som finns.
Vi har skrivit på lite jobbpapper och börjat titta på bostäder på både lång och kort sikt. Det finns till och med ett par hus som vi antagligen ska åka och titta på. Vi kommer att hyra en bil någon av de närmaste dagarna, för att kunna ta oss runt och titta på olika ställen och fundera på var vi vill bo. Och för att upptäcka ön, förstås.
Första bilden på familjen som bor på Cypern.
Jag tycker det känns som en väldigt stor omställning att flytta hit. Flytten till Malta kändes mindre omvälvande som jag minns det, men det kanske berodde på att jag var fokuserad på Tvåan i magen då. Det är läskigt och ganska jobbigt att ha så mycket stora och avgörande grejer framför sig – hitta lägenhet att hyra, köpa hus och välja var vi ska bo, lära oss ett nytt språk, lotsa in Ettan i skolan på ett bra sätt, fixa med Tvåans vaccination, skaffa uppehållstillstånd, välja och köpa bil… Jag vet ju att allt kommer komma på plats, och att vi tar en bit i taget. Men just nu, med alltihop framför oss, som ett högt berg, så känns det som väldigt mycket. Fast det är ju som vanligt: bara jag börjar så kommer det kännas både hanterbart och lättare. Så nu kör vi, helt enkelt. Sätt den ena foten framför den andra!
Jag har läst Bär ditt barn som den sista droppen vatten av Björn Ranelid. Det var en… annorlunda läsupplevelse. Speciellt eftersom jag har läst mycket ”rätt-på chicklit” det senaste. Jag har inte heller läst något av Ranelid tidigare, så jag vet inte om hans språkbehandling i Bär ditt barn som den sista droppen vatten är typisk för honom. Men min känsla när jag läste var verkligen att det var författaren själv jag lyssnade på, komplett med P1-skånskan med rullande r.
Bär ditt barn som den sista droppen vatten.
Det tog ett tag för mig att vänja mig vid språket, och därför var det också lite kämpigt att komma in i handlingen i boken. Kanske var det också så att formatet på berättelsen också det gjorde det svårare att komma in i handlingen. När jag väl var med och hade koll på personerna kunde jag hantera att det dök upp nya namn som inte fick sin förklaring förrän några sidor senare.
Berättelsen i Bär ditt barn som den sista droppen vatten är ett slags kriminalroman i grunden. Fast berättad i fragment, med långa utvikningar som bildar andra berättelser. Ett mord har begåtts, och en bilkrasch har skett. I branden efter kraschen dog en flicka, och pojken som var med ligger i koma. Det är grunden, och boken handlar om pojkens och flickans liv innan kraschen, och livet för de efterlevande efteråt. Med utvikningar till hjälparbete i Afrika, finska krigsbarn och andra världskriget bredvid.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Bär ditt barn som den sista droppen vatten. Det var roligt att läsa en lite mer utmanande bok än de jag har läst det senaste… året eller så. Men jag är inte säker på att formatet verkligen tillförde historien så väldigt mycket.
Ettan har en favoritrestaurang i Sliema: Fresco’s. Så självklart var det dit han ville gå när sommarlovet skulle firas in. Och är man nybliven sommarlovsfirare så får man såklart lov att välja restaurang. Det passade i och för sig oss andra ganska bra också, den ligger nere vid vattnet och har bra utsikt.
Ettan har också favoritmat på Fresco’s, nämligen ”salladspizza”. Vi har ju varit där och ätit några gånger under året på Malta, så vi vet att de har bra pizza och även bra pasta. F bestämde sig för en pizza han med, en Fresco’s Dream, medan jag valde linguine Calamare. För att jag skulle kunna dela den med Tvåan fick jag dock be köket byta ut linguinen mot penne. Det gjorde de så gärna.
På Fresco’s får man bröd och smör innan maten, och det mumsade vi glatt i oss alla fyra. Sekunden det var slut undrade Ettan om maten skulle komma snart. Det gjorde den inte riktigt, men det var bra nära för det var verkligen ingen lång väntetid. Vi hade bara precis hunnit förbereda oss genom att klä av Tvåan innan det var dags att hugga in.
Bröd. Det får man äta med kläderna på.
Pasta med bläckfisk. Penne för att jag skulle dela med Tvåan.
Fresco’s Dream. Inte så lätt att skilja från…
…salladspizza. Eller Parma pizza som den heter på menyn.
Portionerna är stora på Fresco’s, och maten är god. Pizzaresterna lägger de gärna i en kartong att ta med hem. Vårt enda klagomål är att vi har ätit där så ofta att vi har hunnit tröttna lite på menyn.
Vi är ju tillbaka på Malta för att packa ihop allt en sista gång. Vi har under året i Sliema haft våra saker i förråd i ett garage i grannstaden Gzira, för att slippa bo i en kartongförvaring. Men nu har stunden då kommit för att skeppa iväg allt vårt gods till nästa ö. F packade ju ihop huset innan vi tog semester i Sverige, men det var en del kvar att göra med själva packningen i garaget nu när vi kom tillbaka.
Så det har blivit några timmar för F i garaget under den gångna veckan, medan resten av familjen har ägnat sig åt bad och tidsfördriv. Lådor har packats om och komprimerats för att rymma mer, och för att vi ska ha koll på vad som är i dem. Svordomar har yttrats. Men idag bevittnade vi maltesisk effektivitet när alla våra saker, inklusive grillen, packades in i en 20-fotscontainer. Precis som packaren sa när han tittade på godset innan så fick allt plats. Fast det sista fick de förstås hålla på plats och stänga dörren om. Den är full nu, containern.
Containern.
Man kan förstås flytta en pall utan pallyft.
Mina krukväxter har fått ett nytt hem hos Dolly, vår maltesiska takgranne i Sliema. Hon passade växterna medan vi semestrade i Sverige i somras. När vi sedan läste på lite insåg vi att vi inte skulle kunna ta med dem till Cypern (eftersom det är en ö, och därmed är införsel av växter reglerad). Så häromdagen ringde vi på hos Dolly och berättade att hon fick fortsätta ta hand om dem. Hon blev väldigt glad, och tackade glädjestrålande.
Det börjar det helt enkelt verka som att vi faktiskt ska flytta nu. Flyget går till exempel imorgon. Till ett nytt land igen. Ibland när jag tänker på det får jag lite panik, för det är så mycket som ska hända, och helst på kort tid. Men ibland så upptäcker jag istället att jag faktiskt ser väldigt mycket fram mot och känner mig nyfiken på att leta efter hus och skapa mig ett nytt liv. Det ska bli så oerhört skönt att känna att jag har kommit hem. Så nu får den känslan helt enkelt infinna sig när vi kommer fram, inte mer med det. Jag ska läsa Theodor Kallifatides, och försöka landa i att jag har ett nytt land utanför mitt fönster. Plugga grekiska och känna mig som en nybörjare. Men kanske (förhoppningsvis) går det lättare den här gången, när jag redan har gjort det en gång tidigare.
Och både jag och F säger att vi inte ska flytta till något nytt land igen. För fy satan vad det är jobbigt och äter upp tid och energi.
En av nackdelarna med hotellet vi bor på är att de inte har någon barnstol. Som barnsäng har vi med oss en egen resesäng, lånad från farmor och farfar, så det klarar vi. Däremot är det lite knorvigt utan barnstol. Tvåan får helt enkelt sitta i knät på en av de vuxna och äta. Det funkar, men blir lite (extra) kladdigt. Efter att ha kollat vet jag nu att inte heller boendet de första två veckorna på Cypern har någon barnstol. Tur att vi har börjat vänja oss, alltså.
Frukost. Tvåan har precis stoppat in en hel stor smörgåsbit i munnen. Notera även den extrasnabba pappahanden som genomför vad vi kallar ”stealthavtorkning under ätning”.
Men bortsett från den obefintliga barnstolen är vi nöjda. Vi bor nämligen precis bredvid Malta National Aquarium. Vi har varit där och kollat när vi var på Malta och rekade innan vi flyttade, och Ettan var där med skolan precis innan han slutade för terminen, så vi har inte känt något behov av att besöka själva akvariet. Däremot har de en av de bästa lekplatserna på Malta precis bredvid så den besöker vi ofta. Vi kan lätt rekommendera både akvariet och lekplatsen till den som letar efter en bra utflykt på Malta.
Häromdagen fick Tvåan prova på lite av leksakerna, istället för att plocka upp småsten och försöka äta dem medan en förälder försöker hänga med och hindra honom. Stor succé. Det blev flera minuters respit för de jagande föräldrarna.
Ena klätterdelen. Okända människor som letar skugga, men också Tvåan.
Nu, under de sista skälvande dagarna som Maltaboende bestämde vi oss för att göra den där utflykten till Gozo som inte har blivit av under det senaste året. Vi var där när vi var på rekningssemester året innan vi flyttade, men under tiden i Sliema kom vi inte iväg. Men nu, så.
Vi lastade bilen full med barn (det vill säga två) och badkläder och körde iväg tidigt på morgonen. Färjan till Gozo (som heter Għawdex på maltesiska) är en bilfärja, och den tar ungefär 30 minuter. Färjan kostade 21 Euro för oss, och man betalar på vägen från Gozo till Malta. Gozo är den andra största ön i republiken Malta, och har omkring 37000 invånare. Gozo är mindre exploaterat än huvudön Malta, och en stor del av ön är odlingsmark.
På Gozo finns det två torn. Och som läsare som har varit med ett tag vet lever jag med en man som är mycket fascinerad av torn. Alltså var ett av målen med utflykten ett torn. Vi styrde därför kosan mot ett av tornen, det i Dwejra, Dwejra Tower. Efter lite bilköer, det är ju trots allt Malta, nådde vi vårt mål. Då passade F även på att berätta att det förutom tornet också fanns en bit av havet som rinner in genom en grotta och bildar som en sjö. Det lät spännande tyckte vi. Vi bestämde oss för att börja med själva tornet eftersom det var en bit att gå och det bara blir varmare under dagen.
Dwejra Tower. Fast med hissad flagga.
När vi hade gått några hundra meter uppåt längs vägen och hamnat vid parkeringen till tornet ser vi att skylten säger att tornet är öppet när flaggan är hissad. Smart grej. Bara det att det inte alls var någon flagga hissad 10.20 på en söndag. Ettan lackade ur och gick väg och ägnade sig åt att upptäcka naturen. F kollade upp öppettiderna, och såg att de öppnade klockan 12 på söndagar. *suck*
Kontroll av öppettider pågår.
Tvåan när han inser att det är mer än en timme kvar till öppning.
Vi bestämde oss då för att gå och kolla på sjön som var ett hav istället. Och bada, förstås. Jag trodde mest att det skulle vara ett litet vattendrag, men nej, det var riktigt coolt.
Havet, och det större havet. Roligt också att det ser ut som ett ansikte över öppningen.
Vi badade massor. Både jag och F simmade ut till öppningen och kollade. Ettan simmar inte riktigt så bra att han fixade det än, och vi hade inte tagit med simkorven. Han tyckte det var trist och hävdade att han inte simmade så fort på det här badet. ”När jag brukar simma är det 150, men här var det bara 50.” Tvåan, däremot tyckte att det var hur bra som helst. Han simmade och skrattade och pratade och flörtade med andra som badade. Han är bra på att få till simposition om vi håller honom under armarna, och idag tyckte han till och med att det var ok att ligga på rygg om han fick ha huvudet på min axel. Efter badet fick F lära Ettan hur man kastar macka. Lite varierande framgång på det, tror jag det kan sammanfattas som.
Efter badet, innan mack-kastningen.
Efter badet slängde vi en blick upp mot tornet, och se, där vajade minsann en flagga trots att klockan inte var 12. Vi körde upp med bilen de få hundra meterna till parkeringen, och sedan traskade vi upp för kullen.
Dwejra Tower, med herrarna i familjen i förgrunden.
När vi kom upp till tornet pratade en brittisk gentleman med oss, och berättade lite om tornet innan vi gick upp och tittade på utsikten.
Mycket båtar.
Medelhavet.
Tvåan ägnade sig åt att försöka plocka loss bitar från tornet.
Efter lite utsikts-åh:ande och -ah:ande gick vi ner igen. Då upptäckte Ettan att det hängde ringbrynjor på entréplan. Han blev mycket intresserad, och den brittiske pensionären blev upplivad och berättade att det var den anställde tornvakten som tillverkade dem själv, för hand, på betald arbetstid. Han erbjöd också Ettan att ta med en liten bit hem. Ettan tackade först nej, men när vi hade kommit ut genom dörren ändrade han sig och gick tillbaka.
Att åka till Gozo är en dags-utflykt om man bor på Malta. Jag skulle kanske inte rekommendera att åka hit bara för att kolla på Dwejra Tower, men det var klart värt tiden vi lade på det. Däremot tyckte både jag och F att havet som kom in genom klippan var oerhört coolt, och lätt värt ett besök.
Long time no see… Vi tog oss igenom de sista dagarna i Sverige samt incheckningen på Landvetter. Det senare med nöd och näppe, eftersom det skulle tjafsas om cykeltransporter, väskor, bilbarnstolar och annat. Men eftersom incheckningen tog lång tid slapp vi alla fall sitta i avgångshallen och vänta en massa. Givetvis var planet dock försenat en timme eller så. Och när vi väl hade satt oss var det dåligt väder över Österrike så vi fick vänta ytterligare 30 minuter ungefär. Men vi kom till Malta och allt vårt bagage också. Senare på natten sa F att han blev glad och tyckte att det kändes som hemma när vi landade. Själv var jag mest trött.
Vi har bokat in oss på samma hotell som vi bodde på medan vi väntade på att få tillgång till huset i Sliema förra året. Känns som en bra avslutning på Malta-vistelsen, som att cirkeln sluts lite. Den här gången begåvades vi dock med havsutsikt.
Så mycket Malta i en och samma bild. Medelhavet, en ödetomt och elledningar som hänger och slänger.
Anledningen till att vi är på Malta är att vi ska skeppa iväg vårt bohag till nästa destination. Under tiden här passar vi på att ägna oss och sol och bad, och förstås på att suga ut det sista ur ön. Vi dricker till exempel både Kinnie och Cisk, och äter sladdriga pommes frites.
Samtidigt är det förstås en massa som ska fixas med flytten – godset ska packas in i container och försäkras, bland annat. Vi har varit lite oroliga för att vi inte ska få in alla våra saker i 20-fots-containern, men när mannen från fraktfirman kom och kollade i veckan garvade han bara åt Fs farhågor, och försäkrade honom att det skulle få plats. Alltihop.
Jag håller ett öga på bostäder på Cypern, och det verkar som om det ska gå bra att hitta boende, både kortsiktigt och långsiktigt. Vi kommer med största sannolikhet hyra ett boende i några månader medan vi letar hus. Det finns en del online, men jag anar att det fungerar som på Malta, att i verkligheten finns det mycket mer, och att man måste åka och titta på bostäderna, även de man vill hyra.
På femårskalaset häromsistens passade jag på att inventera bokhyllorna. Bland bytet jag fick låna hem fanns Bläckfisken: En vidunderlig kärlekshistoria av Christer Lundberg. Jag visste ingenting om varken den eller författaren, men jag tyckte att omslaget såg intressant ut. När jag slog upp den så visade det sig att Bläckfisken utspelar sig i Göteborg, och en del av Göteborg som jag faktiskt har någorlunda bra koll på geografiskt.
Bläckfisken: En vidunderlig kärlekshistoria.
Huvudpersonen i Bläckfisken: En vidunderlig kärlekshistoria är Jimmy. Han är 34 år gammal, bor hemma hos mamma och ägnar dagarna åt att spela datorspel. I alla fram till han får en praktikplats på Sjöfartsmuseet. Efter ett tag visar det sig att hans handläggare på arbetsförmedlingen har en speciell plan för Jimmy och hans praktikplats. Jimmy får, under ett visst mått av hot, en superhemlig extrauppgift. Efter det drar boken igång på riktigt… Vi serveras kärlek, spänning, drama, fantasy och diskbänksrealism om vartannat i en hisnande blandning.
Allt eftersom bokens historia vecklas ut växer Jimmys ansvar mer och mer, och han går från att vara en konstig enstöring till att bli en mer socialt anpassad individ. Vi får veta mer om hans barndom och uppväxt, och det kommer överraskning efter överraskning som han behöver reagera på och hantera.
Jag gillade verkligen Bläckfisken: En vidunderlig kärlekshistoria. Berättelsen håller ihop, trots att de olika genrerna spretar lite, och är inte hur långsökt som helst, även om den uppenbarligen är uppdiktad. Däremot tyckte jag inte att personerna kändes så speciellt trovärdiga, men det störde inte mig jättemycket heller å andra sidan. Miljöskildringarna är klockrena, och tillräckligt detaljerade för att man ska kunna följa med utan att ha rört sig själv i områdena.
Jag läste ju tredje delen i serien om Rosengädda av Emma Hamberg, Vårjakt på Rosengädda, först. Ett kort tag efter det fick jag tag i de resterande tre böckerna, och satte glatt igång med att sätta mig in i Tessans historia.
Rosengädda nästa är den första boken i serien, och här får vi veta det mesta om hur det går till när Tessan slår sig fri från livet hon har levt i femton år. Vi får också lära känna Bror. Han är en trettonårig frankofil som känner sig utanför i alla sammanhang. Och ovanpå det försöker han rädda sina föräldrars äktenskap från att falla i bitar.
Rosengädda nästa.
Bror tror att föräldrarna behöver tid för varandra, utan honom. För att ge dem det ser han till att hitta på ett seglarläger till sig själv, så att föräldrarna kan resa iväg utan honom. Eftersom seglarlägret inte finns får han se till att hitta något annat äventyr till sig själv, och vips – en annons i en jakttidning visar honom vägen till Jane, i Stockholm.
Tessan å sin sida, hittar till Jane efter att ha försökt ringa sjukvårdsupplysningen när hon ligger i sin garderob och känner sig kvävd att livet. Femton år av att bo på samma ställe, jobba i samma gatukök, vara sambo med samma kille, prata om samma saker över samma öl blir plötsligt för mycket.
Hos Jane börjar så det stora jobbet med att hitta sig själv för både Bror och Tessan. Det är en spännande resa vi får följa med på. Jag vill hela tiden veta mer och mer om personerna och vad som händer dem. Rosengädda nästa är lättläst, och har karaktärer som känns äkta och som biter sig fast i både hjärtat och minnet.
Köp boken hos Bokus (pocket). Köp boken hos Amazon.se (pocket).
Häromdagen hade jag namnsdag, jag heter ju som bekant Sara. Vi försöker skapa lite egna traditioner i familjen nu när vi har flyttat från Sverige, och att fira namnsdag är en av dem. Så alldeles i början av fruntimmersveckan vankades det tårta. Mormor och morfar och farmor och farfar kom och besökte oss i den lilla sommarstugan. Jag hade gjort glasstårta, vilket uppskattades av nästan hela kalaset. Ettan fick köpeglass istället. Däremot fick han dekorera tårtan, och det gjorde han alldeles enligt eget huvud. Tvåan fullkomligt vräkte i sig jordgubbar, till den samlade släktens förtjusning. Även en bit tårta slank ner under glada tjut.
En jordgubbssmiley.
En annan dag när det var mellisdags beställde Ettan en äpplesmörgås. Det är ett av hans egna påhitt, och något som F förfasas en aning över. Jag tillredde enligt instruktioner, och resultatet blev så snyggt att vi var tvungna att föreviga.
Ettan och äpplesmörgåsen.
Tvåan gör dagliga framsteg, liksom de flesta andra ettåringar. Häromdagen lade han saker i andra saker för första gången. Just i det här fallet var det en anka i ett decilitermått. Byxorna på huvudet var en bonus efter ett toalettbesök med fadern, och visst ger det det hela en lite mer konstnärlig touch?
