Cypern

Idag har vi haft Ettan i skolan för sista dagen på en dryg vecka. Alla skolor på hela ön hålls nämligen stängda från och med imorgon och hela nästa vecka. Under den tiden kommer läget med spridningen av Coronaviruset på ön utvärderas, och så får vi se vilka ytterligare åtgärder som kommer vidtas. Imorgon kväll kommer presidenten att tala till folket om smittoläget, och då tror man att han kommer berätta om ytterligare åtgärder.

Förutom att skolorna stänger så har man förbud mot sammankomster med fler deltagare än 74 och screening med värmekameror på flygplatsen i Larnaca. Resande från högriskländer (bland annat Wuhan i Kina och Italien) ska isoleras under medicinsk övervakning i 14 dagar, resande från zon 2-länder ska isolera sig i 14 dagar, och ankommande fån zon 3-länder ska övervaka sitt hälsotillstånd och genast isolera sig och kontakta myndigheter vid symptom. Sverige ingår just nu i kategori 3, men kommer antagligen lyftas till kategori 2 i och med samhällsspridningen som verkar ha börjat nu.

Dessa åtgärder har alltså vidtagits sedan man hittade de två första fallen i måndags. Nu är det totalt 6 eller 7 bekräftade fall på södra sidan och två på norra.

Den heliga synoden, det vill säga grekisk-ortodoxa kyrkans högsta råd, här på ön har dock meddelat att Kristi kropp och blod inte kan sprida några virus, och att säga det är att häda. Alltså kan man motta nattvard utan risk för att bli sjuk. Detta har inte fått någon myndighet vågat säga mot officiellt, även om hälsoministern har sagt att ”som privatperson” avråder han från att ta nattvard under de rådande omständigheterna,

Vi i familjen mår i alla fall bra och har förberett oss så gott det går för att kunna stanna hemma genom att handla ordentligt med mat. Handsprit finns också, för eventuella besök i offentliga utrymmen eller ställen där andra människor kan tänkas vistas. Ettan och Tvåan var speciellt nöjda med dagens prepperinköp.

Jag tycker att ovissheten är det jobbigaste, men så är det väl kanske för de flesta. Det finns ju inget jag kan göra för att hantera det här, mer än att tvätta händerna och undvika folk. Jag är ju inte normalt sett speciellt oroad över de årliga influensautbrotten och har aldrig vaccinerat mig mot det. Så varför är jag så störd av Covid-19, då? Alldeles säkert så har medias rapportering av läget med det hela att göra. Givetvis är det bra att siffror rapporteras, och att det finns information om symptom och vilka åtgärder som ska vidtas för att hindra spridning. Men den ständiga mediarapporteringen skapar också en oro som kanske inte helt och fullt är befogad. Jag tror att det finns ett stort mörkertal utöver de rapporterade fallen, i hela världen, och därmed också att siffrorna över dödsfall och svårt sjuka ger en skev bild av hur den verkliga spridningen och sjukdomsbilden ser ut.

Nåväl. Det största problemet här i bergen just nu är att det regnar och blåser så att lamporna blinkar. Elen kommer ju i luftledningar hit, så vi blir nog förvånade allihop om vi inte får strömavbrott under kvällen eller natten. Det ska inte mojna förrän imorgon eftermiddag heller, men vi hoppas på det bästa fram till dess.

Ytterligare ett problem just precis nu är att det verkar regna över skidområdet högst upp på berget, så eventuellt var det så att skidsäsongen avslutades i söndags. Till Ettans stora förtvivlan, då. Undrar hur vi ska fördriva hela helgen i så fall.

Vi firade förstås fettisdagen med semlor i tisdags. Fettisdagen är ju starten på den 40 dagar långa fastan inför påsken inom den protestantiska kyrkan. Högtiden är gemensam för kristendomen, men hur den firas skiljer sig mellan olika länder och de olika kristna kyrkorna.

På Cypern, som till största delen består av grekisk ortodoxa kristna, firades Tsiknopempti (Τσικνοπέμπτη) eller Smelly Thursday torsdagen innan fettisdagen, alltså den 20 februari. Namnet smelly Thursday kommer från att grillröken ligger tät under den andra karnevalsveckan som är ”köttveckan”. Torsdagen anses vara den bästa dagen att fira, eftersom fastan är viktigast på onsdagar och fredagar. Även inom den grekisk-ortodoxa traditionen handlar karnevalsveckorna om att förbereda inför fastan innan påsk.

Ettans skola firade med olika lekar och tävlingar. Det var lagstafetter med ärtpåsar på huvudet eller potatisar på skedar i munnen och dragkamp. Efter lekarna fick barnen pitta med souvlaki. Dock var det ingen tzatziki i dem, så Ettan blev mycket besviken.

Den tredje karnevalsveckan är ostveckan, och den är vi alltså i nu. Karnevalen högtidlighålls med karnevalståg på söndagarna. I söndags, som var slutet på köttveckan, var det ett mindre karnevalståg i Limassol, och imorgon, som faktiskt är den riktiga början på fastan inom den grekisk-ortodoxa kyrkan, är det själva huvudkarnevalståget. Vi har ju inte varit på något karnevalståg, så det hela är mycket exotiskt och spännande för oss. Vi har inte lyckats klura ut riktigt när tåget är, men om det är under eftermiddagen så kanske vi ska försöka ta oss in till stan och ta oss en titt.

På måndag är det Green Monday, som är en public holiday här, och alla är lediga och affärerna stängda. Traditionen bjuder att man då ska ägna sig åt utomhusaktiviteter, äta skaldjur och flyga drake. Lagana är ett speciellt bröd som ursprungligen inte jästes, och som bara bakas den här dagen, så det får vi väl försöka få tag i och prova också.

I veckan som gick var vi ju i Sverige och handlade hela affären. När vi hade tagit oss genom hela butiken, och lyckats få de stora grejerna hemskickade så var det dags för matinköpen.

Till min stora förvåning och lycka visade det sig att det fanns kaffe. Två varianter i paket om 500g. Vi köpte båda varianterna för att testa. Lite jobbigt om det visar sig att vi gillar det, eftersom vi då måste köra till Nicosia oftare än vi hade tänkt.

Nåväl. Först ut var mellanrosten. Det borde inte vara vår favorit, eftersom vi föredrar mörkrost, men Tesco-kaffet har ju överraskat oss tidigare. För Ikeas del blev det dock inte någon glad överraskning. För det här var inte ett speciellt gott kaffe. Varken jag eller Fredrik blev speciellt förtjusta.

Ikeas mellanrost är för syrligt och lite för tunt för mig. Trots att det består av Arabica-bönor och bryggdes enligt konstens alla regler. Fredrik var som vanligt mer fåordig: ”Men nej, det här var väl inget vidare.”. Så nej, det här var definitivt inte någon favorit och inget som kommer få följa med hem från Nicosia fler gånger. Fast vi kommer förstås dricka upp det vi har köpt, värre än så var det inte. Däremot ser smakprofilen på mörkrostningen bättre ut, så den ser jag fram mot att testa.

Kaffeprovningarna här på Cypern fortsätter. Den här gången var turen kommen till den andra rostningen från L’Or. L’Or Classique gav ju inget direkt bestående intryck, men det här var verkligen något helt annat.

Visst, mild & smooth var kanske en korrekt beskrivning. Men då gör man det för lätt för sig, skulle jag säga. För det är mycket mer än bara snällt. Det är också smakrikt, fruktigt och väldigt gott. Bra balanserat och trevligt komponerat.

Fredriks omdöme var den här gången ”Va!? Skulle jag smaka på det? Jag glömde!”. Men det kanske betyder att det åtminstone inte var en obehaglig upplevelse. Han han tyckt illa om det hade han alldeles säkert berättat det.

Själv blev jag som sagt positivt överraskad, och kan lätt tänka mig att köpa det här kaffet igen, även om det inte kommer bli vårt vanliga vardagskaffe.

Häromdagen i mataffären sprang jag på andra kaffepaket än de vanliga. Jag tänkte att det var lika bra att testa dem, så jag köpte några varianter. Vi har ju inte hittat ett självklart alternativ till Zoégas Intenzo än, även om vi har ett par alternativ som fungerar någorlunda. Alltså fortsätter provningen, fast inte med lika hög hastighet.

L’Or Classique är malet kaffe från det holländska företaget Jacobs Douwe Egbert. Det finns i tre olika versioner eller rostningar, och jag köpte alla tre. Den första som utsattes för vår hårda provning var L’Or Classique.

Och ja, alltså. Här är jag benägen att hålla med Fredriks vanliga kommentar. ”Det smakar kaffe”. För det gör det. Men inte så mycket mer. Det är slätstruket och ganska ointressant. Intensity 7 låter ju som om det skulle vara ganska intensivt, men av det märks inget. Fast jag vet förstås inte vad det är för skala som används. Den kanske är 100-gradig? Balanced & Refined låter också bra, men inte heller det är något jag känner igen. Snarare Bland & Boring.

Nåja. Det gick ju att dricka, även om det inte lämnade några bestående intryck. Men jag kommer inte köpa det fler gånger. Hoppas de andra rostningarna är bättre.

Senast i raden av kaffe från Tesco som jag har provat var Tesco House Blend. Det här hade jag inga direkta förhoppningar om, ens när jag köpte det, utan inköpet var egentligen mer för att prova mig genom utbudet än för att jag trodde att det skulle vara fantastiskt.

Men se, det var en förutfattad mening som kom på skam. Tesco House Blend är faktiskt en ganska trevlig bekantskap. Det är gott och välgjort, men kanske lite slätstruket. Ett kaffe som gör morgonen bättre, men inte drar med sig hela dagen upp, kanske man kan säga. Men jag kommer nog varva den italienska rostningen med husblandningen, tror jag.

Fredrik kunde inte komma på något mer än ”det är ju kaffe. Men inte Zoégas.” att säga. Fast som vanligt är det väl ett gott betyg från honom. Jag tyckte att det var mjukt i smaken, ganska nötigt och utan någon distinkt syra. Inte speciellt fruktigt, utan snarare fylligt och… ja, mjukt igen, då.

Jag funderar på om det är så att jag gillar Arabica-kaffe helt enkelt. Det kanske är ett spår som är värt att testa, det också. Jag kanske rent av kan köpa mig ett par olika märken i studiesyfte.

Bland alla Tesco Finest-kaffe jag köpte häromsistens så fanns också ett vanligt kaffe, Tesco Colombian. Nu har vi druckit det, och tja, det är kaffe kan vi nog konstatera. Inte äckligt, men inte heller något vi minns.

Tesco Colombian är snällt och intetsägande, men är absolut inte obehagligt att dricka. Ingen av oss hade något speciellt att säga om det, så i det avseendet fungerar det, som kaffe betraktat. Men inte heller är det någon av oss som säger att det är något vidare gott.

Tesco Colombian hamnar i högen ”det här behöver vi inte köpa igen”. Och det är ju lite synd, för det är ju alltid trevligare att ha flera kaffesorter att välja mellan i affären. Kanske är det mellanrostningen som gör det, eller så gillar vi helt enkelt inte den Colombianska stilen. Vi var ju till exempel inte speciellt förtjusta i Tesco Colombian Supremo heller. Anyways.

Hittills så leder fortfarande den italienska rostningen, även om den inte slår Zoégas intenzo. Tesco Finest Costa Rican kommer också att få följa med hem fler gånger, fast kanske snarare när den är på extrapris än till ordinarie.

I serien ”Sara och Fredrik provar kaffe på Cypern” har nu turen kommit till Tesco Finest Colombian Supremo Coffee. De andra sorterna vi har provat hittar du här: French Inspired och Italian Inspired, Tesco Finest Costa Rican, Tesco Finest Guatemalan.

Tesco Finest Colombian Supremo är ett kaffe som inte föll varken mig eller Fredrik i smaken. Eller tja, det var kanske snarare för intetsägande för oss, för vi tyckte ju inte illa om det. Visserligen hade det inget lätt utgångsläge efter vårt jullov i Sverige när vi drack mycket Zoégas Intenzo, men det var inte ens i närheten av att ge det en match. Smaken är ganska mjuk, utan alltför mycket syra, med en nötig, rostad ton utan att bli för skarp. För den som gillar ett snällt kaffe som inte gör så mycket väsen av sig kan det dock nog vara lämpligt. Till kaffenybörjaren, kanske?

Fredrik var nog egentligen mer tveksam än jag, speciellt efter vi kom tillbaka till Cypern efter jullovet. Han hade svårt att ens formulera ett omdöme om det han drack mer än ”Det är ju inte Zoégas”. Vår gemensamma slutsats är nog ändå att Supremo Colombian Coffee inte är värt pengarna och därmed inte kommer få en andra chans i det här hushållet. Nu stundar nya tester, och snart kanske vi får (eller måste?) utse en vinnare, rent av. Hittills tror jag att Italian inspired leder för mig, och att Tesco Finest Costa Rican har förstaplatsen i Fredriks lista.

Sådärja, dags för nästa kaffesort. Även den här gången blev det ett Tesco finest-kaffe, odlat och skördat i Guatemala. Det här kaffet ska enligt förpackningen vara starkare än det från Costa Rica. Hm, jag märker att jag behöver läsa på lite, för jag undrar vad det är som gör ett kaffe starkare eller svagare. Rostningen eller kaffesorten? Återkommer i frågan.

Tesco finest Guatemalan fick fördelen av att provas en morgon när jag hade smitit upp på egen hand, och dessutom hade sovit ganska bra. Jag såg alltså fram mot kaffestunden, att få sitta tyst och fundera och njuta av gott kaffe.

Och njuta, det fick jag! Fast kanske inte sitta tyst och fundera, eftersom Tvåans ”mamma är inte kvar i sängen”-sensor slog larm precis då. Kaffet intogs alltså i sällskap med en ”pratande” ett-och-ett-halvt-åring som krävde regelbunden påfyllning av smörgås. Men det är ju också en njutning, på sitt sätt.

Nå, åter till kaffet. Det här är ett riktigt bra kaffe, tycker jag! Det är fylligt och runt i smaken, men samtidigt lite strävare (hårdare rostat?) än kusinen från Costa Rica. Syran balanserar upp mjukheten på ett snyggt sätt, så helheten är snygg, välgjord och komplex. Gott! Fast lite störigt att det hittills är de dyrare sorterna som är godast… Det gamla talesättet man får vad man betalar för verkar alltså vara sant, åtminstone när det gäller kaffe.

Fredrik däremot, är lite mer tveksam till Guatemala-kaffet. Det tog några dagar innan han faktiskt smakade på det, eftersom det inte är direkt läge att sitta ner och analysera det som hälls i munnen vid frukostarna med tvenne telningar som ska matas, övertygas om duschens förträfflighet (eller åtminstone nödvändighet), bytas blöja på, tas fram kläder till och annat som behövs för att dagen ska starta. Men när han väl smakade så tyckte han att det här kaffet ville mer än det levererade. Därför var Costa Rica-kaffet bättre enligt honom.

Jaha. Ja, men jag har fler sorter, så provningen fortsätter.