Livet

Redan första gången vi var och kollade på huset vi bor i nu noterade jag att det fanns massor av mynta. Den hade förstås vissnat när vi flyttade in, men jag fick Ettan att klippa ner de gamla pinnarna, och när det började bli lite varmare igen så började det titta upp gröna blad på nytt. Nu ser det ut som på bilden, och varje gång jag går förbi så längtar jag efter mojito. Fast hittills har vi inte köpt någon rom, så jag har bara använt myntan i matlagningen.

Dock har Ettan deklarerat att han inte gillar mynta. Inte heller är han förtjust i rosmarin. Salvian jag friterade i smör häromsistens föll honom inte heller den på läppen. Nu återstår bara timjan, som vi inte har testat än, men det lär han väl inte heller gilla, då. Ironin i att ha en dignande örtträdgård, och barn som inte gillar kryddor…

Jag har ökat tiden jag springer nu, och för att stå ut med det gjorde jag faktiskt slag i saken och laddade min mupp med musik. Timo är alltid rätt, och han klarar ju av en del dist. Men JEEEEEZ så dåligt ljud det var i den spelaren! Till och med jag, som inte är jättekänsligt för dåligt ljud tyckte att det var i princip olyssningsbart, så det var knappt att det hjälpte mig att stå ut med fram-och-tillbaka-löpningen. Kanske berodde det på lurarna, och kanske på att batteriet inte var så bra laddat. Eller så är det helt enkelt inte bättre ljud i en mp3-spelare för €2 från Kina. Jag testade med bättre laddat batteri och ordentliga lurar, men då orkade spelaren inte mer än 10 minuter eller så. Det blir nog ett försök till, med vanliga iphonelurar och ordentligt laddad spelare. Men jag har samtidigt bett Fredrik byta batteri i min gamla spelare. Och jag kommer nog börja kolla efter en vettig spelare (och vettiga lurar) i hemlighet.

Tydligen gjorde jag förresten Fredrik besviken när han förstod att jag inte springer den 100 meter långa, branta backen upp till grannen varje gång jag springer ut genom grinden när jag är ute och löper, utan bara några gånger per löptur.

Just nu har vi en hel del stökiga nätter. Tvåan gillar inte att sova ensam, och jag vill helst sova i min egen säng. Det blir alltså en del sängbyten på nätterna. Dessutom vill Tvåan gärna ligga så han har kroppskontakt med mig, och det brukar ge mig en ytterst sparsam yta i sängen för mig att ligga på. Jag är alltså inte helt nöjd med nätterna. Men samtidigt så vet jag ju att det kommer bli bättre, och han är ju inte så gammal än, Tvåan.

För att göra nätterna lite lättare att ta sig igenom brukar jag försöka se till så att jag har frukosten att se fram emot. Kaffe ingår alltid, och det är ju något att längta efter. Ibland är det bättre än annars (Zoégas!), men vi har ju hittat åtminstone ett lokalt kaffe som är helt ok att dricka till vardags. Jag bakar nästan allt vårt bröd, så relativt ofta får jag också nybakat bröd till frukost. När det inte är helt färskt rostar jag gärna det, och ibland får jag till och med apelsinmarmelad på. Ibland blir det också varma mackor med ost, senap och Lountza som är ett slags tunnskivad kassler som är väldigt vanlig här.

Och, inte att förglömma: det går fint att äta frukost sittande på trappan i solskenet. Gärna med en stickning i närheten. Ja, det går fint när det finns en annan förälder som matar barnen och håller deras frukost-kaos i styr, alltså. Skulle den andra föräldern behöva sova en stund till så får solskenskaffet vänta.

Tydligen har jag påmint mig själv om nybakat bröd och finkaffe så att Tvåan har hört det, för härom morgonen satte han sig upp i sängen klockan fem och sa ”finpaffe, nybaka böd”. Svårt att inte le och faktiskt vara lite glad trots den tidiga uppstigningen då.

Ettan har ju haft påsklov, och därmed inga lektioner. Istället har vi försökt roa honom med olika byggprojekt. Bland annat fick han ju montera Tvåans säng som levererades hit under veckan. Just den monteringen krävde förstås att vi slängde ut den gamla sängen som stod i rummet när vi flyttade in. Glädjen var stor när den åkte ut, hos alla inblandade. Den var antagligen inte köpt igår, om vi säger så.

Det blev ju också en del bitar över när vi slängde sängen. Det mesta vi gör oss av med hamnar för tillfället i trädgården, eftersom vi dels inte har lokaliserat någon soptipp, och dels inte får lov att åka ut från tomten hur som helst. Det betyder att en hel del av det vi har tänkt slänga istället raskt omvandlas till leksaker.

I just det här fallet bestämde Ettan sig för att han behövde ett solskydd. Efter att ha diskuterat planen med Fredrik så hämtades verktyg, och bygget började. Efter ett par försök kom även Ettan fram till att det han ville göra inte riktigt gick. Däremot kunde han ju använda bitarna till att bygga ett skjul. För ett skjul behöver ju alla män, det har jag förstått. Med lite hjälp (och en hel del förmaningar om verktygshantering) så konstruerades ett skjul, som står vackert placerat mitt på grusplanen framför huset.

Fredrik passade på att inviga skjulet, som befanns fungera. Även Tvåan invigde skjulet, men då mer som hemlighus.

Ettan har nu när skjulet är klart insett potentialen att locka ut pappan för att spela fotboll. Han hämtar helt enkelt en öl, och hävdar att skjulet är en bar där det finns kall öl. Och vem kan motstå en kall öl i baren? Även jag testade idag, och det serveras tydligen också kallt vitt vin där. Perfekt!

Vi har haft lite avbrott i den ordinarie verksamheten här idag, eftersom Tvåan har haft feber i ett dygn ungefär. Nu verkar den ha lagt sig, så jag har vissa förhoppningar om att få sova lite bättre inatt. För Tvåan verkar vara lika bra som jag på att ha feber (det vill säga det känns som om jag ska avlida och det finns ingen i hela världen som det är mer synd om), så natten till idag bestod av en hel del omklappningar av ynkligheten själv.

En fördel för mig med att tillbringa halva dagen i sängen var dock att jag har hunnit en bra bit på min senaste stickning. Jag har fortfarande kvar en hel del ullgarn från när jag repade upp ett par mattor jag stickade för rätt många år sedan, och försöker omvandla det till något som används. Att stickorna är strl 9 den här gången hjälper förstås till att snabba upp det hela. Däremot blir efterarbetet lite trist, eftersom jag har gjort den randig. Men det blir bra, tror jag! Återkommer med mer detaljer.

När Tvåan väl kom ur feberträsket på eftermiddagen så bestämde jag att jag skulle fjäska lite med barnen och göra pannkaksmuffins till middag (fast utan socker, vanilj och citronskal). Det blev lite av ett… jag ska inte säga misslyckande, för det var gott och blev som jag hade tänkt mig. Det var bara det att Tvåan hade ätit jågurt så han var mätt och åt knappt ens av vispgrädden, Ettan bestämde sig för att äta med händerna och kladda en massa (”Det är ju muffins, mamma!”) och jag och Fredrik… Ja, vi tyckte väl dels att det blev lite för lite mat, och dels att det nog ändå är bättre med tunna pannkakor, även om det är tråkigare att steka. Så jag tror inte jag ska göra pannkaksmuffins hemma igen. Möjligen till Ettans skolmatsäck, när skolorna väl ska öppnas igen.

Nu när vi är instängda så har jag ju tagit upp min stickning igen. Det har gått framåt, och för ett tag sedan var det dags för mitt livs första steekning, det vill säga att klippa upp mitt fram. Jag sköt upp det så länge det gick, genom att virka knappkanterna och till och med fästa alla trådändar. Men till slut var det ändå dags. Mönstret sa att jag skulle sicksacka med symaskin, så det gjorde jag. Fast efter att ha kollat online lite så virkade jag en kant också, eftersom det ger en snyggare kant på insidan. Jag fick repa upp en gång eftersom jag inte är så van vid att virka och inte riktigt fattade vilken typ av stygn (maska? vad heter det när man virkar, egentligen?) jag skulle göra. Motvilligt tog jag saxen, och satte den i stickningen. Oj så kul det var! Helt fantastiskt att det liksom blev en kofta av det på bara ett par minuter! Jag kommer lätt att göra fler koftor med steekning.

Det jag har lärt mig är att den virkade kanten blir snygg och verkar hålla bra i ullgarner. Däremot är det svårt att få till en snygg sicksack-söm. 7 steekmaskor är för mycket och ger lite för stor kant på baksidan, 5 är nog mer lagom.

Det är inte bara i garn jag har tillverkat saker. Jag blev nämligen väldigt sugen på apelsinmarmelad, och bad därför Fredrik köpa apelsiner. Jag kokade en liten sats efter konstens alla regler. När jag har gjort marmelad tidigare har den vid några tillfällen blivit lite för lös, så jag satsade på en lite fastare konsistens den här gången. Det gjorde att jag lät marmeladen koka lite för länge, och det blev mer av marmeladgodis av det hela. Helt omöjligt att bre ut på den rostade mackan. Alltså var det bara att koka en ny sats och röra ut den första i. Den här gången fick den inte koka lika länge, och blev då på gränsen till för lös. Fast efter ett par dygn i kylen blev det bättre, och nu har vi apelsinmarmelad så det räcker ett tag framöver.

Andra skapar arbete för sig själva. Plötsligt bestämde sig tydligen ett glas med rödvin att kasta sig över bordet och upp på väggen, rakt framför ögonen på Fredrik. Alla som har provat just rödvin på mattvita väggar vet också att det inte går att torka bort, utan det är ommålning som gäller. Tvåan satt vid bordet när det hände, och han pratar mycket om ”vin på väggen. Pappa torka. Måla.” nu.