Livet

Ettan och Tvåan har kommit på en ny lek. Det är en favorit hos dem båda, och de leker den nästan varje dag. Den heter ”taxi”, och går ut på att Tvåan sitter i gåvagnen medan Ettan kör den, mer eller mindre försiktigt beroende på grad av övervakning och delvis Tvåans humör.

Leken pågår oftast till Ettan tröttnar. Gåvagnen är ju något för låg för honom. Tvåan däremot, kliver gärna upp i vagnen även när Ettan är i skolan och ser längtande på mig för att jag ska köra honom lite.

—————————————————-

Vid en av utflykterna förra helgen passade vi på att besöka skidanläggningen i Troodosbergen, för att se hur det såg ut på sommaren. På vägen upp blommade rosorna.

När vi hade svängt in på den sista biten fram till parkeringen sa Ettan att han hoppades att det skulle gå att åka skidor. Att det inte var någon snö, och över 20 grader varmt verkade inte vara något faktum som var intressant i sammanhanget. Besvikelsen var stor när vi förklarade. Men det var ändå lite roligt när han upptäckte liften.

Vi gick också över på andra sidan och försökte titta på utsikten över ön, men den gömde sig mest i moln. Ettan ägnade sig istället ihärdigt åt att bygga på Cypern på höjden.

Ett annat bonusstopp på våra utflykter var en damm. Aspokremmos Reservoir, för att vara mer exakt. Det var coolt. Fast jag gillar inte höjder, så jag satt kvar i bilen medan Fredrik och Ettan gick ut och kollade. Här är det ofta så att det är väg så att man kan köra ut på muren som håller dammen. Jag blev dock snart utkallad ur bilen, för det var inte speciellt högt eller brant så jag kunde också njuta av utsikten.

Utsikten över dammen var verkligen väl värd att stanna för. Herrarna var tvungna att kolla in överflödesskyddet också, men jag stannade i närheten av bilen istället. Men det coolaste var nog ändå när vi tittade neråt istället och upptäckte en rejäl biodling! Jag längtar till vi kan ha bin igen.

Veckan som gick har varit fullspäckad. Den inleddes i söndags med att Tvåan fick hög feber. Han sov största delen av dagen, och jag satt i sängen bredvid honom. Däremot hade han inga andra symptom, och han var någorlunda pigg mellan varven, han drack ordentligt och åt en del. Febern höll i sig även på måndagen, och på tisdagen var han någorlunda ok igen fram till kvällen då febern kom tillbaka. I torsdags dök det upp prickar i ansiktet och på bålen, så jag gissar på att det är en släng av tredagarsfeber. Håhå, jaja.

Under tiden det här pågick så hände det andra stora saker också. Ettan började skolan igen. I trean! Jeeeez. När fick jag ett så stort barn? Skoluniformen som vi beställde för snart fyra veckor sedan, och som skulle komma på två eller tre veckor, har inte kommit än, så han får använda sina vanliga kläder ett tag.

När han kom hem efter första dagen var han helnöjd, och sa att skolan här passar honom bättre än den på Malta. Varför kan han inte riktigt förklara, men det är ju bra att det känns så i alla fall. För oss känns det bra, han har fått hem ett schema för veckorna och en komplett studieplan över vad som ska gås igenom under året. Lite mer uppstyrt än på Malta, alltså. Klassen är dock mycket större, med 24 barn. Det är skolans största klass, och som hjälp har lärarinnan en lärarassistent. Jag tycker det ska bli spännande att se hur det fungerar, och vad Ettan tycker om att gå i en större klass. Det är ju fler kompisar, men kanske också mer stök.

Efter ett par vändor till förrådet så kom det hem en överraskning till Tvåan. Ettans gåvagn har packats upp. Stor förtjusning utbröt hos alla tre herrarna. Tvåan går ju kortare sträckor som ett par meter på egen hand, men med vagnen riktigt flyger han fram genom hela lägenheten, och det syns tydligt hur roligt han tycker det är.

Som tidigare framgått så har vi ju belönats med ännu en klätterapa. Tvåan tar sig upp på det mesta, och oftast även ner från det helskinnad. Häromdagen visade det sig att han kan ta sig ner från vår säng utan hjälp. Detta upptäckte Fredrik genom att öppna dörren till sovrummet rätt i pannan på Tvåan, som satt precis innanför och kände sig ensam.

Jag minns inte att det var på samma sätt med Ettan. Men det kanske mest beror på att vi inte bodde på samma sätt med honom. Jag vet ju att han klättrade upp på kökspallen nästan direkt efter att han hade lärt sig gå (och att jag fick applådera hans bedrift med hjärtat i halsgropen innan jag lärde honom att klättra ner igen), och att han klättrade på alla stegar han såg. Men ändå, det känns ändå som om Tvåan gör det här på sitt alldeles egna sätt.

Eftersom vi bor i kappsäck fortfarande, så finns det en hel del saker att klättra på. Och som om inte det skulle räcka så används soffbordet, soffan och sängen för att ta sig uppåt. Häromdagen fick jag också lyfta bort honom från (den obromsade) vagnen som han var på väg upp i för att hämta sin vattenflaska.

Jag, för min del, har tagit tag i löpningen igen. Som så många andra prioriterar jag bort träning när det kör ihop sig. trots att jag vet att jag inte borde. Men nu är det dags att ta tag i livet och skapa rutiner igen, så det var bara att snöra på sig löparskorna och ge sig ut. Med tvenne telningar så är det inte heller så att jag kan välja tillfälle precis som jag vill, utan det blev en eftermiddagstur. 32 grader och sol är… varmt. Det gäller att ha druckit ordentligt innan.

Det märkligaste med min träning, som jag ändå har hållit på med relativt regelbundet de senaste 10-15 åren, är att jag blir lika överraskad varje gång. Det kan vara hur jobbigt som helst att ta sig ut, men VARJE gång får jag belöningen i efterhand. Känslan i huvudet och i kroppen är så himla bra att jag undrar varför jag inte gör det här jämt. Men ändå slår guldfiskminnet till nästa gång det är dags att ge sig ut, och det känns jobbigt att komma loss.

Jag blir helt enkelt en snällare och trevligare människa av att träna. Däremot är jag inte varken snäll eller trevlig under min träning, men det kan lätt hanteras av att jag tränar på egen hand och inte med sällskap.

Eftersom Ettan fortfarande äter medicin för sitt öra och därmed inte ska bada så är det inte samma dagsprogram som vanligt. Så idag beslöt Fredrik att ta med Ettan för att mäta våra förråd. Vi har ju skeppat alla våra saker i en container, och den står just nu hos tullen här på Cypern och väntar på att bli insläppt i landet. När det är klart ska innehållet packas in i förråd i väntan på att få komma till vårt framtida hus. Idag skulle då förråden mätas, så att Fredrik kan fundera ut var alla sakerna ska vara. Vi har ju både möbler, flyttlådor och några pallar, så det kan behövas lite fundering för att allt ska gå att knô in.

När det gäller saker så har jag tänkt att vi ska packa upp så lite som möjligt i lägenheten, för att göra nästa flytt lätt och smidig. Jag vet inte om det är anledningen, eller om det är helt av sig själv, men den här lägenheten känns verkligen som ett tillfälligt boende. Ingen av oss trivs riktigt även om vi inte direkt vantrivs. Det är i och för sig inte något problem, men samtidigt längtar vi alla fyra härifrån, till något mer permanent.

Under tiden passade jag och Tvåan på att morgonbada. Det var härligt tyckte både han och jag. Dock lockade stenar och sanden Tvåan mer än vattnet idag. Det ledde till att diverse andra strandbesökare kastade långa, aningen oroliga, blickar på Tvåan som satt i vattenbrynet och lekte själv medan jag var kanske fem meter ut i vattnet. Vissa av oss blev också tröttare än andra av strandbesöket. Tur att vagnen var med så Tvåan kunde ta sig en tupplur medan jag traskade längs strandpromenaden och lyssnade på grekiska-kurs i lurarna.

Nu har jag lärt mig ytterligare ett grekiskt verb, och att säga ”inte”. Kursläraren gick igenom fler verb, och hur man säger ”den, det”, men det behöver jag lyssna på igen för att komma ihåg. Det är så himla roligt att få lära sig språk igen. Jag har nog faktiskt saknat det lite. Ska se om vi kan beställa några läroböcker och en grammatikbok också, för jag tror att både jag och Fredrik behöver läsa och inte bara lyssna för att lära oss ordentligt.

För en dryg vecka sedan hade Ettan ont i ena örat. Antagligen hade han lite feber också. Det hela gick över på ett par dagar, och med hjälp av några värktabletter. Efter det har han klagat lite på att han har haft svårt att höra med det örat, och igår när vi badade fick han plötsligt jätteont en kort stund när han stötte örat mot en av simkorvarna. Efter lite googling så konstaterade jag att det kanske var dags för det första läkarbesöket på Cypern.

Idag på morgonen tog Fredrik med Ettan till doktorn som jag hade letat upp, medan jag och Tvåan gick på morgonpromenad. Efter att ha fått vänta kanske 40 minuter så fick de träffa en barnläkare som konstaterade att det var något slags bakterieinfektion i örat och skrev ut penicillin och örondroppar, och bannade dem för att inte ha kommit tidigare. Så nu medicinerar vi och hoppas på att det blir bättre snabbt, eftersom Ettan ska undvika bad i några dagar tills det blir bättre.

Kvällsmaten råddade jag på egen hand, för Fredrik var iväg och gjorde annat. Det gick bra för oss tre, fram till kvällsduschen. Då valde nämligen Tvåan att testa sina nyförvärvade klätterkunskaper upp ur badkaret medan jag och Ettan torkade fötterna. Resultatet blev att han åkte med munnen först ner i det kaklade golvet. Han var inte så nöjd med det, och det blödde såklart rejält eftersom han slog tänderna i insidan på läppen. Ettan tyckte det var läskigt att titta på med allt blodet, men han hjälpte till att hämta papper att torka med. Efter några minuter lugnade sig Tvåan och det slutade blöda. En fantastisk fläskläpp uppenbarade sig istället. Tänderna sitter kvar, och är inte speciellt lösa. Han hade inte heller några problem varken med amning eller napp efteråt, så det är nog ingen större fara med honom.

Nåja. Nya tag i morgon.

Årets semester tillbringades som bekant i Sverige. Eftersom vi stod mitt i en flytt och mellan två länder passade det oss extra bra att ta en paus och ladda om batterierna under några veckor. Planerna var väldigt få – ta det lugnt, låta barnen träffa släkten och få lite tid att andas och fundera över allt på Cypern. Den sista tiden på Malta var väldigt hektisk med packning för att kunna lämna huset innan vi åkte iväg.

Farmor och farfar hade dukat upp med räkor och starköl när vi kom till Göteborg, så vi kunde bocka av ett matönskemål redan första kvällen. Barnen trodde inte att klockan var speciellt mycket, eftersom det var så himla ljust, så det var inte helt lätt att få dem att komma till ro vid 21.30.

Men så vad gjorde vi resten av tiden, då? Vi träffade släkten; mormor och morfar, farmor och farfar, kusinerna och deras föräldrar, gammelmormor Astrid och farmors syster. Vi hade ettårskalas för Tvåan, och gick på yngsta kusinens femårskalas. Ettan lekte med andra barn i sommarstugeområdet där vi bodde.

Jag och F hade barnvakt och gick på konsert i Varberg, och så firade vi bröllopsdag. Tvåan började inte gå, trots mycket lock och pock. Några utflykter hann vi med också, till exempel Köpenhamns Zoo som det kommer ett eget inlägg om lite senare. Jag åt mitt livs godaste brownie (från Feldt’s bageri och konfekt i Halmstad), och vi åt jätteglassar på Siaglass i Slöinge. Vi introducerade den varma bassängen på Klitterbadet för Tvåan, och tittade till vårt gamla hus i Glommen. Jag läste en massa böcker på svenska, och jag och F jobbade en del när barnen sov.

Ettan cyklade, och njöt verkligen av det. Vi badade i ett kallare och mer långgrunt hav än det vanliga, och skämtade om den svenska sommaren i en ouppvärmd sommarstuga, som bitvis påminde om den maltesiska vintern.

Vi grillade en massa, lekte på Plikta och tittade lite (mycket lite!) på djuren i Slottsskogen. En av de sista dagarna blev det ett besök på Liseberg, mer om det i ett eget inlägg. Ettan roade sig kungligt där. Tvåan sov mest, eftersom det var runt 30 grader varmt.

Hela familjen tyckte att det var härligt att komma tillbaka till Sverige en sväng, även om vi bodde på väldigt liten yta och i resväskor hela tiden. Framför allt tyckte Ettan det var gött att få sova hos farmor och farfar och inte behöva tillbringa all sin tid med mig och F, tror jag. Jag tyckte att det var jobbigt att säga hej då på flygplatsen när vi skulle tillbaka.