Livet

Vi har tydligen flyttat till Cypern på riktigt nu. Hyreskontraktet skrevs på i fredags (hurra!), och i morgon flyttar vi ut ur AirBnB-lägenheten och in i hyreslägenheten.

Jag har dessutom gjort Ängamat till min familj. Det visade sig vara en tradition att jag lagar just Ängamat när vi har flyttat till ett nytt land. Det började på Malta och har alltså fortsatt. Jag har dock aldrig lagat det i Sverige… Jag har också bakat bröd här, och det betyder väl kanske att vi har bott in oss.

För några dagar sedan glömde Tvåan bort att han inte kunde stå. Han var så upptagen med att lägga sina ankor i en jågurthink att han stod själv i ett par minuter. Stort jubel i familjen utbröt efter den andäktiga tystnaden. Alla vi andra tre såg vad som hände och hurrade glatt.

Efter de första minuterna var det inte längre något svårt, utan han stod själv i tid och otid. Både med saker i händerna och utan.

Och häromdagen när han stod själv och jag kallade på honom så tog han minsann sina första steg. Nu går han när vi kallar på honom, några steg med någorlunda kontroll och sen rusar han de sista samtidigt som han ramlar in i våra famnar.

När vi inte lurar Tvåan att gå så badar vi. Vi bor ungefär 200 meter från stranden, och vi kommer fortsätta med det även i hyreslägenheten. Ettan har kommit på att han kan gräva i sanden och komma ner till vatten. Det höll honom sysselsatt en bra stund, och resulterade också i… något slags sandmonster. Han fick bada en gång till innan vi gick hemåt.

En av de vanligaste kommentarerna jag fick när jag berättade att vi skulle flytta till Malta var ”Oj, så modigt!”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. För jag upplever inte just själva flytten som speciellt modigt. Visst, det var ett väldigt stort steg – vi sålde vårt hus, jag sade upp en fast tjänst och lämnade det välbekanta livet för ett okänt i ett annat land. Men modigt, nej det vet jag inte.

För oss var det mer av en nödvändighet att flytta någon annanstans, tror jag. Vi mådde inte riktigt bra i Sverige, och då var det en logisk konsekvens att ta steget att lämna för att se om det finns något som passar oss bättre. Klimatförändringen till Medelhavet lockade förstås också en del.

Efter det logiska resonemanget hamnar vi ju oundvikligen i frågan ”Varför inte Sverige?”. Och ja, det är ju en rimlig fråga. Fast svaret är mångbottnat och passar kanske inte alla. Men här kommer i alla fall ett försök att åtminstone ge en antydan till hur vi har resonerat när vi har vägt att stanna i Sverige mot att flytta ut. För självklart är det ett familjebeslut som jag och F är överens om, och som vi tror kommer gagna vår familj framöver.

En del i svaret är att jag tycker inte att Sverige hanterar sin ekonomi på ett ansvarsfullt sätt. Hade Sverige varit ett företag hade jag inte velat jobba på det. När ett företag spenderar sina inkomster på att locka fler att anställa istället för att ta hand om de som redan är anställda eller har gått i pension blir det inget bra arbetsklimat. Utöver det så bör företag se till att slösa bort sina inkomster på aktiviteter som inte är kärnverksamhet.

En annan del är att jag tror inte att det svenska utbildningssystemet är i bra skick just nu. För mig är det viktigt att skolan är en kunskapsinstitution. Det innebär att jag tycker att det är viktigare att barn lär sig fakta som de kan omvandla till ytterligare kunskapsinhämtning än att de får problematisera andra världskriget eller könsuppfattning utan att först ha fått en ordentlig faktabas. Ovanpå det vill jag att alla barn ska kunna utveckla sina egna styrkor utan att hållas tillbaka av ett ”alla ska med”-tänkande. Det måste finnas plats för specialbehandling av både de snabbaste och de långsammaste, utan att barnens naturliga intresse för att lära sig ska hämmas.

En tredje del är att vi som familj vill kunna styra vår tid. Jag och F vill slippa jobba heltid och lämna bort barnen på dagis eller fritids hela dagarna. Det visade sig med Ettan att han inte orkade med för långa dagar på dagis, och att då ge oss själva en möjlighet att kunna tillbringa mer tid med barnen var också ett tungt vägande skäl. För att dra in pengar till uppehållet men välja när man jobbar är det eget företag som gäller. Och att driva eget idag och förtjäna sitt uppehälle i Sverige är inte jättelätt.

För mig är det väldigt viktigt att klara mig själv i mitt nya land. Jag vill vara egenförsörjande, för att kunna närma mig min nya omgivning utan att känna att jag får mer än jag bidrar med. Jag vill känna att jag har en plats i samhället och att jag bidrar till det, inte att jag är en belastning för mitt nya land som ställer upp och låter mig bo där.

Jag skulle ljuga om jag sa att det var ett lätt val att lämna Sverige. Det var det verkligen inte.

Så om jag får önska för framtiden så önskar jag att Sverige tar sig samman och skapar ett samhälle som jag vill leva i och bidra till. För jag saknar Sverige, naturen, min familj och känslan av att höra hemma där, varje dag. Fast inom en överskådlig framtid kommer jag fortsätta bo utomlands.

Mitt i sommaren firar vi bröllopsdag, jag och F. För 11 år sedan åkte vi ut i skärgården i all hemlighet och gifte oss på en klippa på Hönö. På kvällen grillade vi med kompisar på gården nedanför lägenheten vi bodde i. De blev överraskade när de förstod anledningen till grillfesten. Våra föräldrar blev inte mindre överraskade när de fick reda på det dagen efter, då de också träffade varandra för första gången.

På våra bröllopsdagar brukar vi få barnvakt och passa på att gå på restaurang och prata som vuxna människor. I år var vi i sommarstugan allihop, och varken jag eller F var jättepepp på att åka iväg från havet för att gå ut och äta. Att få prata med varandra utan barn däremot, det lockade. Så bestämde oss för att göra det enkelt för oss, och satsade på att testa Flip Flop som ligger precis bredvid stranden. Jag var främst ute efter ett glas kallt vitt vin, och se det hade de.

Efter det blev vi ändå lite matsugna, så vi delade på ett par mellanrätter. När vi var mätta och belåtna tog vi en sväng förbi Tempo och köpte några nödraketer som vi drack på stranden. Till vår stora lycka insåg vi då att vi hade lyckats smita från restaurangen precis i tid, för livemusiken drog igång bara minuter efter vi hade parkerat oss på stranden.

På stranden bevittnade vi bland annat något slags fotografering. En någorlunda ung dam i bikini poserade på olika sätt i och bredvid vattnet medan två något äldre manliga fotografer iförda badbyxor förevigade det hela. Han som har ett hum om kameror konstaterade att det inte var några billiga skitkameror som användes. Mycket märkligt, alltihop.

Vi är här nu. Det känns overkligt. Det är varmt och väldigt hög luftfuktighet. Människorna pratar grekiska och vi förstår inte vad de säger. Lägenheten vi bor i under de första veckorna ligger mitt i Limassol, kanske 200 meter från strandpromenaden och vattnet. Det här är den fjärde AirBnB-lägenheten vi bor i på Cypern, och jag undrar återigen lite över köksutrustningen som finns här. Det finns massor med tallrikar i olika storlekar och mönster, men i besticklådan gapar det mer eller mindre tomt. Eller ja, det finns ju skedar och gafflar så det räcker, men bordsknivar är något av en bristvara. Nåja, vi klarar oss med det som finns.

Vi har skrivit på lite jobbpapper och börjat titta på bostäder på både lång och kort sikt. Det finns till och med ett par hus som vi antagligen ska åka och titta på. Vi kommer att hyra en bil någon av de närmaste dagarna, för att kunna ta oss runt och titta på olika ställen och fundera på var vi vill bo. Och för att upptäcka ön, förstås.

Jag tycker det känns som en väldigt stor omställning att flytta hit. Flytten till Malta kändes mindre omvälvande som jag minns det, men det kanske berodde på att jag var fokuserad på Tvåan i magen då. Det är läskigt och ganska jobbigt att ha så mycket stora och avgörande grejer framför sig – hitta lägenhet att hyra, köpa hus och välja var vi ska bo, lära oss ett nytt språk, lotsa in Ettan i skolan på ett bra sätt, fixa med Tvåans vaccination, skaffa uppehållstillstånd, välja och köpa bil… Jag vet ju att allt kommer komma på plats, och att vi tar en bit i taget. Men just nu, med alltihop framför oss, som ett högt berg, så känns det som väldigt mycket. Fast det är ju som vanligt: bara jag börjar så kommer det kännas både hanterbart och lättare. Så nu kör vi, helt enkelt. Sätt den ena foten framför den andra!

Vi är ju tillbaka på Malta för att packa ihop allt en sista gång. Vi har under året i Sliema haft våra saker i förråd i ett garage i grannstaden Gzira, för att slippa bo i en kartongförvaring. Men nu har stunden då kommit för att skeppa iväg allt vårt gods till nästa ö. F packade ju ihop huset innan vi tog semester i Sverige, men det var en del kvar att göra med själva packningen i garaget nu när vi kom tillbaka.

Så det har blivit några timmar för F i garaget under den gångna veckan, medan resten av familjen har ägnat sig åt bad och tidsfördriv. Lådor har packats om och komprimerats för att rymma mer, och för att vi ska ha koll på vad som är i dem. Svordomar har yttrats. Men idag bevittnade vi maltesisk effektivitet när alla våra saker, inklusive grillen, packades in i en 20-fotscontainer. Precis som packaren sa när han tittade på godset innan så fick allt plats. Fast det sista fick de förstås hålla på plats och stänga dörren om. Den är full nu, containern.

Mina krukväxter har fått ett nytt hem hos Dolly, vår maltesiska takgranne i Sliema. Hon passade växterna medan vi semestrade i Sverige i somras. När vi sedan läste på lite insåg vi att vi inte skulle kunna ta med dem till Cypern (eftersom det är en ö, och därmed är införsel av växter reglerad). Så häromdagen ringde vi på hos Dolly och berättade att hon fick fortsätta ta hand om dem. Hon blev väldigt glad, och tackade glädjestrålande.

Det börjar det helt enkelt verka som att vi faktiskt ska flytta nu. Flyget går till exempel imorgon. Till ett nytt land igen. Ibland när jag tänker på det får jag lite panik, för det är så mycket som ska hända, och helst på kort tid. Men ibland så upptäcker jag istället att jag faktiskt ser väldigt mycket fram mot och känner mig nyfiken på att leta efter hus och skapa mig ett nytt liv. Det ska bli så oerhört skönt att känna att jag har kommit hem. Så nu får den känslan helt enkelt infinna sig när vi kommer fram, inte mer med det. Jag ska läsa Theodor Kallifatides, och försöka landa i att jag har ett nytt land utanför mitt fönster. Plugga grekiska och känna mig som en nybörjare. Men kanske (förhoppningsvis) går det lättare den här gången, när jag redan har gjort det en gång tidigare.

Och både jag och F säger att vi inte ska flytta till något nytt land igen. För fy satan vad det är jobbigt och äter upp tid och energi.

En av nackdelarna med hotellet vi bor på är att de inte har någon barnstol. Som barnsäng har vi med oss en egen resesäng, lånad från farmor och farfar, så det klarar vi. Däremot är det lite knorvigt utan barnstol. Tvåan får helt enkelt sitta i knät på en av de vuxna och äta. Det funkar, men blir lite (extra) kladdigt. Efter att ha kollat vet jag nu att inte heller boendet de första två veckorna på Cypern har någon barnstol. Tur att vi har börjat vänja oss, alltså.

Men bortsett från den obefintliga barnstolen är vi nöjda. Vi bor nämligen precis bredvid Malta National Aquarium. Vi har varit där och kollat när vi var på Malta och rekade innan vi flyttade, och Ettan var där med skolan precis innan han slutade för terminen, så vi har inte känt något behov av att besöka själva akvariet. Däremot har de en av de bästa lekplatserna på Malta precis bredvid så den besöker vi ofta. Vi kan lätt rekommendera både akvariet och lekplatsen till den som letar efter en bra utflykt på Malta.

Häromdagen fick Tvåan prova på lite av leksakerna, istället för att plocka upp småsten och försöka äta dem medan en förälder försöker hänga med och hindra honom. Stor succé. Det blev flera minuters respit för de jagande föräldrarna.

Long time no see… Vi tog oss igenom de sista dagarna i Sverige samt incheckningen på Landvetter. Det senare med nöd och näppe, eftersom det skulle tjafsas om cykeltransporter, väskor, bilbarnstolar och annat. Men eftersom incheckningen tog lång tid slapp vi alla fall sitta i avgångshallen och vänta en massa. Givetvis var planet dock försenat en timme eller så. Och när vi väl hade satt oss var det dåligt väder över Österrike så vi fick vänta ytterligare 30 minuter ungefär. Men vi kom till Malta och allt vårt bagage också. Senare på natten sa F att han blev glad och tyckte att det kändes som hemma när vi landade. Själv var jag mest trött.

Vi har bokat in oss på samma hotell som vi bodde på medan vi väntade på att få tillgång till huset i Sliema förra året. Känns som en bra avslutning på Malta-vistelsen, som att cirkeln sluts lite. Den här gången begåvades vi dock med havsutsikt.

Anledningen till att vi är på Malta är att vi ska skeppa iväg vårt bohag till nästa destination. Under tiden här passar vi på att ägna oss och sol och bad, och förstås på att suga ut det sista ur ön. Vi dricker till exempel både Kinnie och Cisk, och äter sladdriga pommes frites.

Samtidigt är det förstås en massa som ska fixas med flytten – godset ska packas in i container och försäkras, bland annat. Vi har varit lite oroliga för att vi inte ska få in alla våra saker i 20-fots-containern, men när mannen från fraktfirman kom och kollade i veckan garvade han bara åt Fs farhågor, och försäkrade honom att det skulle få plats. Alltihop.

Jag håller ett öga på bostäder på Cypern, och det verkar som om det ska gå bra att hitta boende, både kortsiktigt och långsiktigt. Vi kommer med största sannolikhet hyra ett boende i några månader medan vi letar hus. Det finns en del online, men jag anar att det fungerar som på Malta, att i verkligheten finns det mycket mer, och att man måste åka och titta på bostäderna, även de man vill hyra.

Häromdagen hade jag namnsdag, jag heter ju som bekant Sara. Vi försöker skapa lite egna traditioner i familjen nu när vi har flyttat från Sverige, och att fira namnsdag är en av dem. Så alldeles i början av fruntimmersveckan vankades det tårta. Mormor och morfar och farmor och farfar kom och besökte oss i den lilla sommarstugan. Jag hade gjort glasstårta, vilket uppskattades av nästan hela kalaset. Ettan fick köpeglass istället. Däremot fick han dekorera tårtan, och det gjorde han alldeles enligt eget huvud. Tvåan fullkomligt vräkte i sig jordgubbar, till den samlade släktens förtjusning. Även en bit tårta slank ner under glada tjut.

En annan dag när det var mellisdags beställde Ettan en äpplesmörgås. Det är ett av hans egna påhitt, och något som F förfasas en aning över. Jag tillredde enligt instruktioner, och resultatet blev så snyggt att vi var tvungna att föreviga.

Tvåan gör dagliga framsteg, liksom de flesta andra ettåringar. Häromdagen lade han saker i andra saker för första gången. Just i det här fallet var det en anka i ett decilitermått. Byxorna på huvudet var en bonus efter ett toalettbesök med fadern, och visst ger det det hela en lite mer konstnärlig touch?