Sara spekulerar

Igår var det kalasdags igen, den här gången för ett tvillingpar i Ettans klass. Det hela gick av stapeln på ett av Maltas två zoo. Djurhållning i allmänhet och djurhållning på Malta i synnerhet kan man ha åsikter om, men ur ett kalasperspektiv var det oväntat bra. Det fanns en hoppborg, och den var välbesökt.

När kalaset blev guidade runt för att titta på djuren smet resten av familjen iväg på helt andra äventyr. Det fanns ju en gräsmatta! Av någon anledning kom jag att tänka på en gammal sketch från Nöjesmassakern när jag tog den här bilden.

Efter rundturen var det matdags. Popcornen till förrätt gjorde stor succé hos F, som låter meddela att han kommer kräva det som förrätt till alla middagar framöver, och hos Tvåan som glatt mumsade i sig. Ettan lär ju ha gillat dem också. Burgaren gick hem hos Ettan också, när den väl kom. 6-åringar är inte världsbäst på tålamod… Efter maten var det mer lek i hoppborgen. De tre timmarna försvann i ett nafs!

På vägen hem hotade F med att det skulle bli planespotting, eftersom zoo:et ligger precis bredvid Luqa, Maltas flygplats. Det avstyrdes dock efter vissa protester i bilen, men F visste allt att berätta att Emirates-planet vi såg parkerat när vi körde förbi hade fått landa från fel håll idag, eftersom det blåste. Jag tror kanske han hade ägnat sig åt smyg-planespotting.

Efter lite eftermiddagsbestyr fick jag med mig familjen på en badutflykt. Ettan stod i till låren när han sa att det nog inte blev något bad, eftersom vi var på ett annat ställe än vi brukar och det var lite hala stenar och inte sand under fötterna. Sen sa han att jag skulle dra i honom, och det behövde han inte truga mig med. Så nog blev det bad alltid.

…lite olika saker i munnen, visade det sig. Tyvärr varken guld eller ensamkaffe.

Jag vaknade orimligt tidigt idag. Jag har lite svårt att sova på morgonen just nu eftersom det är mycket både med jobb och flytt. Så 04.15 hade jag gjort en kopp kaffe till mig och satte mig för att skriva och njuta av tystnaden och att vara ensam. Det gick bra i kanske 20 minuter innan F kom ned med Tvåan som var febrig och ynklig. Dessutom noterade jag att Ettan var vaken, men han höll sig åtminstone på sitt rum fram till 05.40 då han började hojta eftersom hans lampa hade slocknat.

Tvåan har fortsatt ha feber hela dagen, och det betyder att han har varit i min famn och sovit mest hela tiden. Morgonpromenaden blev då ett oväntat styrkepass eftersom han fick åka sele delar av den. Han är inte fjäderlätt, längre. Febern är säkert inget farligt, men jösses vad det är hjärtskärande att se ett barn helt utslaget. Vid 18.30 piggade han på sig lite, men somnade ändå lite i åtta, ungefär som vanligt. Eventuellt har vi nu en spännande natt framför oss…

Jag får väl passa på att ta min ensamtid nu istället. Fast utan kaffe, då. Skrivjobbet, here I come! (Åh, det flärdfulla livet som egen företagare…)

Jag har nog nästan haft mina glasögon sedan jag träffade F, och det är ju ett tag sedan. Det var länge sedan jag började fundera på att byta, både för att jag vill ha ett par andra bågar, men också för att jag har börjat se bättre. Som min optiker sa, för att slippa säga ”du har börjat bli gammal”.

Men eftersom jag nästan alltid har linser har behovet inte riktigt funnits ändå, så det har blivit liggande i att göra-högen.

Nu när jag promenerar ganska mycket i Sliema med barnvagnen så har jag noterat att det är en massa optiker-butiker överallt. Inte alla skyltar med enbart solglasögon, utan påfallande många även med vanliga glasögon. Jag blir alltså påmind om att det vore bra med nya glasögon nästan varje dag. Detta i kombination med något slags oförklarlig allergi som slog till härom veckan och gjorde att jag använde glasögon några dagar fick mig faktiskt att gå in i en butik och fråga efter pris och prova några bågar.

Ettan har en favorit, såklart, medan F sa ”Du ser muppig ut på selfies, jag måste få se dem på riktigt.”. Så nu behöver jag hjälp att välja. De flesta finns i andra färger än de jag har, så lås inte fast er vid det. Kommentera gärna med din favorit, och tack på förhand för hjälpen!

Den 12 maj firar vi familjens Exodus ur Sverige. Nu har det gått ett helt år sedan den där lördagen då vi tog en taxi från Glommen med alla våra väskor, för att åka till Malta.

Årets firande blev ganska nedtonat, eftersom dagen även var Mother’s Day, och bestod av en traditionell maltesisk lunch – ftira med kunserva, tonfisk, mynta och oliver. Skol till, då vi inte hade några Cisk.

Men hur har det varit, då? Blev det som jag trodde? Saknar jag något?

Det har varit bra! Det mesta har faktiskt varit lättare än jag trodde. Eller jag kanske inte trodde så mycket egentligen, och därför har det inte heller varit speciellt svårt? Det som var jobbigt, och tog mycket längre tid än vad jag och F hade trott, var att få Ettan att prata engelska, och hantera hans frustration under de där första månaderna. Så när det väl släppte, efter tre veckor i skolan, var den en sådan lättnad för oss alla.

Om jag saknar något? Nej, inget sådär svenskt som Kalles Kaviar eller lingonsylt eller så. Men jag saknar att ha ett hus, med en trädgård. Och att ha bin. Och jag saknar faktiskt Glommen. Stranden, hamnen, lekplatsen, att kunna gå ut i trädgården och spela fotboll, eller att låta Ettan cykla i området. Fast delar av den saknaden kommer vi att hantera genom att skaffa oss ett nytt hus, på ett ställe där det finns trädgårdar och där det går att cykla.

Vad har varit det bästa under vårt första år utomlands?

Det bästa, förutom att vi fick en lillebror, är svårt att förklara. Men jag gör ett försök ändå.

Jag upplever en mycket starkare familjekänsla nu, och det känns som om resten av familjen delar den känslan. Det har blivit ett starkare ”vi”, på något sätt. Vi är tillsammans i ett nytt sammanhang där vi försöker hitta vår plats. Det är inte alltid lätt, men det är inte på något sätt oöverstigligt.

Mitt fokus har flyttats, från att prestera på jobbet för att komma vidare i karriären och känna att det är det som definierar mig, till att se till att familjen har det bra och att det är min familj som definierar mig. Det innebär dock inte att jag har blivit något slags hemmafru, utan snarare att jag jobbar för familjens skull, inte för att uppfylla något slags karriärsambition. Kanske kan man säga att jag har tagit ett kliv ut ur ekorrhjulet? Eller har jag bara fått ett nytt perspektiv? Oklart. Det ska bli spännande att följa upp om ett år, i alla fall.

Åh! Ettan har nu förstått reglerna för Sudoku! Så nu sitter han och funderar vid datorn. Jag har introducerat begreppen rad och kolumn för att vi ska kunna prata om det, och mammans matematik-hjärta slår alltså lite extra hårt. Ettan själv valde begreppet ”låda” för de minsta 3×3-fälten. Jag har också insett hur svårt det är att felsöka, så jag försöker få honom att bara skriva när han är säker på att det är rätt. Svårt är det, och frustrationen är hög emellanåt, hos alla inblandade.

Tvåan kryper för fulla muggar, och är nu överallt på undervåningen. Vi får bygga barriärer mot vissa delar för att skydda pappas elektronik. Det gillar han inte, utan står och gormar och försöker flytta på stolarna som är ivägen. Han både ställer sig upp och sätter sig ned utan hjälp, så det är helt omöjligt att veta var man har honom och jag kollar alltid bakom mig när jag ska röra mig i köket.

Mina morgonpromenader har tidigarelagts eftersom Tvåan har ändrat sitt sovschema lite. Nu går vi oftast iväg så snart vi har lämnat Ettan på skolan. Men eftersom det också har blivit varmare här så är temperaturen ganska behaglig att traska runt i där runt 8-snåret. Ibland går jag med en kompis som också har barn i skolan, och ibland går jag själv och lyssnar på poddar. Tvåan brukar somna innan jag har kommit halvvägs. Det är väldigt skönt att komma ut och röra på sig en runda på dagen, och Tvåan är intresserad av allt som händer runt omkring honom.

Idag firar man Mother’s Day i stora delar av världen, inklusive Malta. Dock ej i Sverige, där man ju istället firar mors dag sista söndagen i maj. Men här var det alltså idag. Det mumlades en hel del redan i veckan som gick, men idag nådde hemlandet helt nya nivåer.

Ettan skrev till och med en lapp och tejpade upp på sin dörr när herrarna gick och handlade. ”Förbjudet för Sara att gå in här” stod det. När de kom hem igen så fortsatte tisslandet och tasslandet. Det förekom även en del information om att det fanns en överraskning, men att den inte skulle avslöjas i förväg.

När allt var klart förärades jag två Mother’s Day-kort som tillverkats i skolan, varav det ena alltså färglades färdigt hemma. Flera sidor med skrivövningar om varför mamma är den bästa fick jag också. Jag blev så rörd att jag grät. Ett så stort och fantastiskt barn jag har!

Dagen fortsatte leverera överraskningar. Ettan hade nämligen bestämt att det skulle bli överraskningsmiddag för mamman också. Så jag förärades pizza till middag. Och inte nog med det – min var minsann formad som ett hjärta, och serverades av Ettan, som var stolt som en tupp. Det här hade han planerat i nästan en hel vecka, utan att avslöja det för mig! Tyvärr var jag dock en eländig bloggare som var alldeles tagen av stunden och glömde fotografera den fantastiska skapelsen.

Idag var det Mother’s Day Fair på Ettans skola. Det hela var egentligen en fundraiser för att få ihop pengar att köpa in nya böcker till skolans bibliotek. För mig som svensk är det ett ovant koncept, och jag verkade nog lite avvaktande när Parents-Teacher-Association (hem och skola, ungefär) planerade detta. Dels för att jag inte har någon erfarenhet av det, och dels för att min inställning snarare är att jag tycker att skolavgiften ska täcka det som behövs för undervisningen. Möjligen kan jag tycka att det är ok om PTA själva initiera fundraisers, men när skolan driver det så känns det lite märkligt, tycker jag.

Nåja. Det var idag, i alla fall. I konceptet ingick också att mammorna kom till skolan och dekorerade muffins med sina barn, och ojojoj vad Ettan tyckte att det var roligt att jag var där! Lätt värt mitt eventuella obehag.
Jag lyckades dock avstyra alla presentinköp bland de donerade småpryttlarna.

Efter skolan blev det ett besök hos frisören, för Ettan har uppenbarligen ärvt sin pappas hårkvalitet så han tyckte att det var för varmt. Den här frisören förstod dessutom vilken frisyr han var ute efter, så resultatet blev mycket uppskattat. När hon frågade ”Do you want some gel?” nästan skrek han JA!, och sedan var han stolt som en tupp resten av eftermiddagen.

På tal om hår så var jag och Tvåan ute och promenerade i veckan, och jag noterade att han har fått långt hår och att det förutom rött är lockigt.

Tvåan har för övrigt bemästrat krypandet nu, så jag antar att han kommer börja gå alldeles strax. Stå med stöd är en favoritsyssla och något han kan sysselsätta sig med långa stunder. Idag efter middagen klev han upp på armstödet till soffan och undersökte det som fanns på bardisken, vilket ledde till hastig undanplockning av diverse. En lime fick han tag i och undersökte och smakade på, men han reagerade inte nämnvärt.