Jag såg Äkta Billgrens häromsistens. Det var ett… intressant program. Eller ja, kanske inte egentligen. Fast jo. Det är ju som Elsas blogg, fast i teveformat. Och så får man träffa hennes föräldrar lite mer. Och ja, alltså jag blir ju lite kär i Ernst Billgren. Såklart. Hans inställning till sin konst är ju för skön, och så verkar han vara väldigt rolig på det där dryga sättet.
Jag känner också igen mig väldigt mycket i att Elsa känner sig så känslosam och tycker att det är jobbigt med flytten till Mosebacke. För jag känner ju också så. Jag har drömt om att flytta hit, till det här huset, i många månader, och nu, när det händer så känns det som om det mesta bara är… jobbigt? Det är kallt och jag fryser hela tiden, jag fattar inte var vi ska få plats med alla våra saker, det är krångligt att packa upp eftersom jag måste städa för att ställa in saker, det känns som att alla ändringar vi vill göra kommer ta hur lång tid som helst och kosta all världens pengar, och köket är inte så fräscht som jag mindes det och behöver nog bytas ganska snart, och… Ja, sådär håller det på.
Fast egentligen tror jag kanske ändå mest att det är kylan som är jobbig. Får vi bara upp temperaturen kommer det mesta nog ordna sig. För vi har ju egentligen inte bråttom med något. Det mesta funkar hjälpligt, även om det inte är perfekt. Och det kan ju också vara lite härligt att få fundera ut och planera ett nytt kök, som passar oss och våra behov.
Och på tal om kök – nu har jag ju en födelsedagsönskning till. Jag önskar mig en spis. En riktig lyxspis, med gasspis och elektriska ugnar, två stycken. Smeg och Britannia gör båda sådana spisar, och antagligen Montpellier också. Svårt att få tag i på den här ön verkar det som, dock. Eller åtminstone jättedyrt. Och ingen som säljer på Amazon verkar vilja frakta dem hit.
Nu är vi här. I huset som ska bli hemma. Vårt hus. På Cypern. I bergen.
Här är det!
Vi fick nycklarna i torsdags, men det var inte förrän i fredags som vi packade ner det absolut viktigaste, hämtade Ettan i skolan och åkte hem. Nyckeln passade i dörren.
Undrar om det går att låsa upp…
Jodå! Välkommen in!
Rakt in, bara!
Vi har alltså köpt hus nu. Eller ja, nästan åtminstone. Själva ägarbytet gick inte att genomföra som planerat eftersom det stod ”alla avgifter är betalda” och inte specifikt att vattnet var betalt. Men det ska åtgärdas så snart som advokaten kan, och eftersom vi har betalt fick vi nycklarna ändå.
Huset är möblerat med saker som de tidigare ägarna lämnade kvar. Vi får se hur mycket av det som får stanna när våra saker kommer hit. Ganska lite, tror jag, men det var ändå skönt att bara kunna flytta rakt in.
Första middagen blev mycket fancy – korv och makaroner. Jag och Fredrik fick champagne till.
Inflyttningsmiddag.
Nu ägnar vi dagarna åt att försöka flytta med oss allt som är vårt från lägenheten och städa i huset. Flyttstädning är inte en företeelse som är speciellt stor här på Cypern, nämligen.
Ja, och så försöker vi få upp temperaturen i huset också. Det är riktigt kallt här, de tidigare ägarna lämnade ön i höstas och huset har stått oanvänt sedan dess. Något värmesystem finns inte heller, så vi kör gasvärmare och en värmefläkt. Men det är verkligen kallt. Idag var vi och köpte innetofflor till hela familjen, och det gjorde stor skillnad för oss alla.
Vi ser det här huset som en bra bas som vi ska förbättra så att det passar oss perfekt. Det ska byggas om, isoleras, bytas tak, bytas fönster, göras ett värmesystem, bytas ett kök och en massa, massa annat. Men nu har vi ju hela livet på oss. Eller åtminstone till nästa vinter…
Bland alla Tesco Finest-kaffe jag köpte häromsistens så fanns också ett vanligt kaffe, Tesco Colombian. Nu har vi druckit det, och tja, det är kaffe kan vi nog konstatera. Inte äckligt, men inte heller något vi minns.
Tesco Colombian är snällt och intetsägande, men är absolut inte obehagligt att dricka. Ingen av oss hade något speciellt att säga om det, så i det avseendet fungerar det, som kaffe betraktat. Men inte heller är det någon av oss som säger att det är något vidare gott.
Tesco Colombian.
Tesco Colombian hamnar i högen ”det här behöver vi inte köpa igen”. Och det är ju lite synd, för det är ju alltid trevligare att ha flera kaffesorter att välja mellan i affären. Kanske är det mellanrostningen som gör det, eller så gillar vi helt enkelt inte den Colombianska stilen. Vi var ju till exempel inte speciellt förtjusta i Tesco Colombian Supremo heller. Anyways.
Hittills så leder fortfarande den italienska rostningen, även om den inte slår Zoégas intenzo. Tesco Finest Costa Rican kommer också att få följa med hem fler gånger, fast kanske snarare när den är på extrapris än till ordinarie.
Jag fyller år i slutet av januari, så nu är det snart dags igen. Som alla goda bloggare har jag gjort en önskelista med saker jag skulle bli glad över att få, och här kommer den!
…fast det är ju inte så att jag tror att jag ska få något av er som läser här. Men kanske säger mina önskningar något om vem jag är, eller så blir någon inspirerad till egna inköp. Anyways, jag har gjort en lista så nu får ni läsa eller låta bli.
Det första är något som jag har önskat mig länge. En canvastavla av Simon Stålenhag skulle verkligen pryda sin plats i mitt hem. Bostadsmauer eller The Visitor är lagom dystopiska och tankeväckande.
Ljuslyktor verkar jag inte kunna få för många av. Still Life av Ludvig Löfgren är den senaste i raden. Gärna rosa eller den ofärgade i klarglas som skulle få bo på mitt framtida skrivbord.
Ett par lyxiga solglasögon har jag ju letat efter länge. Jag har provat och provat och provat, och har kanske inte riktigt bestämt mig än. Men Alistair från Tom Ford ligger bra till.
Jag springer ju en del och det är varmt här, så korta löpartights skulle vara bra att få. Kanske Blacc Run som finns i flera färger.
Champagne, för det är alltid gott! Pol Roger är en favorit, liksom även allt från champagnehuset Thienot. Laurent-Perrier Rosé är också en favorit.
Ja, och så böcker, då. Pocket, för det är lätt att transportera. Jag läser ju gärna svenska författare på svenska, och engelska författare på engelska. Här är några titlar som jag har sneglat på den senaste tiden.
Camorrans barn – Dödskyssen är andra delen i Roberto Savianos trilogi om Camorrans barnsoldater i Neapel. Saviano skrev reportageboken Camorran 2007, och sedan dess lever han under dödshot från italienska maffian. Han ingår idag i en grupp forskare som studerar Camorran och andra olagliga verksamheter. Vad jag tyckte om första delen, Blodsleken, kan du läsa här.
I Dödskyssen får vi fortsätta följa Nicolas strävan efter att etablera barntrålaren som en riktig maktspelare i Neapels undre värld. Nicolas styr sin trålare och sitt område med järnhand, och han viker inte undan för varken hot eller våld. Istället utmanar han de gamla bossarna som också slåss om att få ta över området som står utan boss sedan Copacabana sattes i fängelse.
Dödskyssen.
För att kunna ta över all aktivitet på langartorgen gör Nicolas en deal med Ärkeängeln, en före detta boss som sitter i husarrest och inte kan få sålt sina varor. Nu har Maradjan verkligen kommit upp sig, och börjar på allvar ta för sig av världen och livet. Men samtidigt som barntrålarens makt ökar, ökar också allvaret i det de gör, och Maradjan tvingas växa upp och fatta svåra beslut.
Jag tyckte att utvecklingen i den här boken gick väldigt snabbt. Det mesta eskalerade fort till att antingen fungera eller gå åt skogen helt. Nu i del två har jag nog vant mig vid språket i översättningen, för det störde mig inte lika mycket i den här delen. Jag blir fortfarande inte speciellt berörd av det här, och tycker alltså inte att Dödskyssen är en så obehaglig bok. Däremot förstår jag de berättartekniska greppen, och jag kan ana vad jag borde känna av de olika skeendena. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte tar till mig boken.
Efter att ha läst ut Dödsleken tänkte jag inte läsa mer än de två första delarna som jag fick. Men nu när jag har läst ut Dödskyssen också så kanske det ändå blir så att jag får läsa den avslutande delen också, för att se hur det går.
I helgen som gick var det äntligen dags att prova på säsongens skidåkning på Mount Olympus i Troodosbergen här på Cypern. Fredrik och Ettan packade in sig i bilen lite efter 07.30, medan jag och Tvåan fick stanna hemma. Tvåan åker ju inte skidor än, och pulkan blev kvar i Sverige eftersom vi inte hade plats i packningen så vi skulle nog roa oss bättre i Limassol än i de kalla bergen.
Bilresan upp gick bra, och snökedjorna som Fredrik hade meckat med under natten behövdes inte ens. Det var mycket snö bredvid vägen, men ordentligt plogat och lättkört. Snörapporten meddelade att det var 120 centimeters snödjup på Mount Olympus.
Plogad väg.
Efter visst gnäll om kyla under uteomklädningen till skidställ med snöflingor singlande runt omkring dem så traskade de två herrarna nöjt förbi kön till skiduthyrningen och smet in och köpte liftkort. Tanken var att klistra dem på jackorna, men det blev det inget med eftersom de inte fäste. Men det gick tydligen lika bra att ha dem i fickan.
Så iväg till första liften och liftkön. För det var inte alls så att herrarna var ensamma i backarna trots att det var precis i öppningstid, utan enligt utsago var ”hela Cypern där”. Nåja, riktigt så illa var det inte, men det var inte att bara åka fram till liften när man kom ner. Lite oväntat ändå, med vår erfarenhet av cypriotisk punktlighet hittills. Åkningen gick bra, och efter några varv i de blå backarna blev det förflyttning till andra sidan berget, där det är rött och svart.
Ettan och pisten.
Lunchpaus bredvid pisten.
Skidåkning ovan molnen.
Alla backarna besegrades, och ett par gånger under dagen var det liftkortskontroll, med godkänt resultat. Som väntat var dock det viss förhandling om när hemresan skulle ske. Det krävdes fyra finalåk innan Ettan gick med på att ta av sig skidorna och sätta sig i bilen. På vägen ner från bergen var det en del bilkö, men absolut inte outhärdligt.
Möjligheten att åka på utflykt till bergen och åka skidor var ju faktiskt en av anledningarna till att vi valde Cypern, så det känns bra att det fungerar i praktiken också. Efter nyårsfirandet i Branäs har vi gott hopp om att även Tvåan kommer bli en skidåkare när han har vuxit till sig, så nästa säsong lär det bli perfekta familjehelger i Troodos, med härligt kasande i barnbacken för den ena föräldern.
Efter ett långt och härligt jullov i Sverige var det dags att styra kosan hemåt igen. Det första planet gick redan vid sjutiden på morgonen, så det var tidig purrning och avfärd till flygplatsen som gällde. Efter en lite stökig incheckning som skulle göras på egen hand enligt instruktioner från personalen, men som misslyckades pga väskvikt och specialbagage och ändå fick hanteras av personalen (doh!) så vinkade vi hejdå till farmor och farfar och traskade glatt genom säkerhetskontrollen. Planet var i tid, och vi serverades en frukost för hjältar ombord. Flygningarna gick bra, Ettan pysslade och Tvåan sov på den första och på den andra sov båda barnen en sväng.
Stabil frukost bestående av cookies, öl och bubbel.
Tvåan däckade snart efter start.
Den nöjda pappan med alla barnen sovande på sig.
När vi väl kom ut från bagageuthämtningen på Cypern, utan Ettans skidor som hade fastnat i Frankfurt, så sken dagens sista solstrålar på oss och temperaturen var behagliga 17 grader.
Hemma i solen!
Dagen efter gick vi ut och lekte på stranden. Det spelades fotboll, gungades i oändlighet och även gungbrädan utnyttjades. Jag tittade ut över havet promenerade en kort sväng alldeles ensam.
Herr-gungbräda.
Fast allt var ju inte glass och ballonger, eller solsken och plusgrader. Ett par dagar efter vi kom hem så började det regna. Eller, ja det mer VRÄKTE ner. Vi tänkte inte så mycket mer på det, vi har varit med om regn förr. Men när jag vaknade morgonen därpå lät det misstänkt likt droppande i sovrummet. En närmare koll visade att taket mycket riktigt läckte, och det droppade rakt ner i Tvåans säng (som han dock inte sover i speciellt ofta). Grannen ovanpå har sin takterrass ovanpå vårt sovrum, och när Fredrik var uppe och pratade med dem lite senare på morgonen visade det sig mycket riktigt att de hade en sjö där. ”Det rinner ju av så långsamt när det är sånt här väder”, som hon sa. Jotack, vi märker det… Droppandet fortsatte sedan i ett par dagar trots att regnet upphörde. När vår hyresvärd skickade hit målaren så ville han ”hälla ut något” på terrassen ovanpå för att täta läckan innan han målade vårt tak. Det tyckte dock inte grannarna ovanpå var så käckt, eftersom de hade andra planer, så nu vet jag inte riktigt vad som kommer hända med vårt sovrumstak, eller när. Fast det har både slutat regna och droppa nu, så det ordnar sig säkert, det med.
Eftersom vi är en skidåkande familj tänkte vi utnyttja Sverigebesöket till att åka lite skidor i Branäs. Vi har varit där flera gånger tidigare, så Ettan är en fullt kapabel skidåkare nu.
Våra tidigare besök har varit på lågsäsong, så vi blev lite tagna på sängen av att det var så fullbokat när vi bestämde oss för att boka resan i september, ett par veckor efter vi hade kollat på alternativen. Det betydde att den här gången fick vi bo i Mattestorp Village istället för Bävern vid barnbacken där vi brukar bo. Nu var det ju inte något direkt problem, eftersom Ettan klarar av lift och backar runt Mattestorp, och Tvåan är för liten för att åka själv än så länge.
Lägenheten vi bodde i var fräsch och ny, och hade alla bekvämligheter som behövs för en riktigt härlig semester. Vissa av dem fick dock ingenjöras för att fungera på ett korrekt sätt. Det enda problemet var att den låg några hundra meter från liften, och vägen som gick dit sandades mycket sparsamt och var alltså väldigt hal och lite farlig att gå på. Trots att vi ringde och påpekade det så sandades det inte bättre under vår vistelse.
Den ingenjörade kaffebryggaren.
Farmor och farfar var med oss, så jag och Fredrik åkte skidor med Ettan medan Tvåan lekte med farmor och farfar i barnbackarna. Han fick en pulka av farfar, och i den svischade han ner för pulkabacken med stor förtjusning. Även rullbandet i minsta backen var roligt att åka. Höjdpunkten under dagarna var dock kanske när han fick stå framför pappa på skidorna, och ”åka” framåt på platten. Det var inte lätt att få honom att gå av. Efter det kollade vi om det fanns utrustning att hyra till honom, men pjäxorna var på tok för stora, trots att de också var roliga att klampa omkring i. I lägenheten var det svårt för honom att låta bli stavarna som stod inne under nattförvaringen. Nästa år tror jag bestämt att vi har ytterligare en skidåkare i familjen.
”Kolla, jag har också pjäxor!””De här pinnarna är långa och roliga.”
Jag tyckte det var riktigt lyxigt att kunna åka skidor ordentligt tillsammans både jag och Fredrik med Ettan, och det var nog sista gången på några år vi hade det så anar jag. Nästa år blir det väl någon som får hänga i barnbackarna med Tvåan och någon som får åka fort som fan med Ettan.
Ettan åker bra och tar sig lätt ner för alla backar. Efter skidskolan så var han betydligt mer orädd och åkte mycket fortare, så den gjorde honom gott. Att han åker fortare betyder förstås också att han vurpar större, så det var ett par krascher som såg lite otäcka ut. De gav dock inga bestående skador, inte ens blåmärken.
Vi hade lite halvtur med vädret, för det var relativt varmt. Runt 0 på nätterna, och ett par plusgrader på dagarna gjorde att vi fick hålla till godo med den (konst-)snö som fanns och som pistades med på nätterna. Det var för varmt för att göra mer snö. Följen av det blev att backarna var schyssta under den första timmen efter liftarna öppnade, för att sedan bli ganska sönderkörda med snöhögar och isfläckar. Vissa (läs Ettan) tyckte dock att det var jätteroligt, eftersom snöhögarna blev perfekta hopp för honom.
Spännande moln som såg ut som om de var sprayade på himlen.
Nyårsafton firade vi på bästa sätt med skidåkning hela dagen. När vi kom hem blev det ångbastu för att värma upp oss, och sedan middag med champagne. Jag somnade vid 22.30, och sov mig igenom alla raketer som Fredrik berättade om morgonen efter.
En favoritnyårsmiddag.
Nyårsdagen bestod också av skidåkning, och det var verkligen skönt att få inleda 2020 på ett så härligt sätt. Skidåkning är verkligen det bästa sättet att fira ut det gamla och in det nya. Jag tycker oftast att nyår är en lite jobbig högtid, med stora förväntningar och mycket alkohol som ger det nya året en trist start med bakfylla (även om den inte är jättestor), men med skidåkning försvann alla sådana tankar och funderingar och det var bara härligt att få påbörja ett nytt år.
På jullovet i Sverige läste jag Ensamhetens språk av Jan-Philipp Sendker. Det här är den andra boken i trilogin om Paul Liebovitz i Kina. Första delen i serien heter Viskande Skuggor, och den läste jag i somras och blev alldeles betagen av. Mina förhoppningar på del två var alltså relativt höga. Trots det infriades de, med råge.
Ensamhetens språk handlar alltså om Paul Liebovitz som bor på Lamma, en liten ö utanför Hong Kong. Hans kinesiska flickvän Christine får ett meddelande från sin sedan länge avlidne bror, och tvingas då ta ställning till hur hon ska hantera önskan i det som är att hon ska komma och besöka honom i Kina, där han faktiskt lever fortfarande. Christine och hennes mamma flydde från Kina till Hong Kong under kulturrevolutionen och trodde då att brodern hade dött, så beslutet är svårt och har flera bottnar.
Ensamhetens språk.
När Christine väl bestämmer sig för att besöka sin bror följer Paul med henne. Vid besöket i Kina visar det sig att broderns fru har hastigt insjuknat och att brodern hoppas att Christine har gjort allvar av sin dröm att bli läkare. Eftersom hon inte är det blir besöket fyllt av sorg, smärta och oklarheter för Christine. Paul, däremot, står utanför och det märkliga sjukdomsförloppet väcker hans journalistiska nyfikenhet. Han börjar nysta i saker som har hänt och råkar då upptäcka saker som gör mäktiga kineser upprörda.
Ensamhetens språk är en vacker bok. Precis som första delen i serien är miljöbeskrivningarna helt magiska och jag blir väldigt nyfiken på att få se platserna med egna ögon. Berättelsen är även den välkomponerad. Relationerna mellan de inblandade och sjukdomsmysteriet med sina politiska förgreningar får lagom mycket plats i förhållande till varandra och kompletterar varandra snyggt. Språket är även det oerhört vackert, så all heder till översättaren Lisbet Holst som har gjort ett strålande jobb.
Tesco Finest Colombian Supremo är ett kaffe som inte föll varken mig eller Fredrik i smaken. Eller tja, det var kanske snarare för intetsägande för oss, för vi tyckte ju inte illa om det. Visserligen hade det inget lätt utgångsläge efter vårt jullov i Sverige när vi drack mycket Zoégas Intenzo, men det var inte ens i närheten av att ge det en match. Smaken är ganska mjuk, utan alltför mycket syra, med en nötig, rostad ton utan att bli för skarp. För den som gillar ett snällt kaffe som inte gör så mycket väsen av sig kan det dock nog vara lämpligt. Till kaffenybörjaren, kanske?
Tesco Finest Supremo Colombian Coffee.
Fredrik var nog egentligen mer tveksam än jag, speciellt efter vi kom tillbaka till Cypern efter jullovet. Han hade svårt att ens formulera ett omdöme om det han drack mer än ”Det är ju inte Zoégas”. Vår gemensamma slutsats är nog ändå att Supremo Colombian Coffee inte är värt pengarna och därmed inte kommer få en andra chans i det här hushållet. Nu stundar nya tester, och snart kanske vi får (eller måste?) utse en vinnare, rent av. Hittills tror jag att Italian inspired leder för mig, och att Tesco Finest Costa Rican har förstaplatsen i Fredriks lista.
