Jag läste en bok av Theodor Kallifatides när vi hade bestämt oss för att flytta från Sverige, men fortfarande bodde kvar. Den grep mig väldigt mycket, eftersom den handlade om just hur han utvandrade från Grekland. Jag trodde att det var Ännu ett liv, men när jag läste om den visade det sig att det inte var den. Så då tänkte jag att det måste vara Ett nytt land utanför mitt fönster. Jag har sparat omläsningen av den till nu, när jag har det nya landet utanför mitt fönster. Men… det var ju inte den heller. Tror jag.
Ett nytt land utanför mitt fönster skrevs 2001, och handlar om hur främlingskapet biter sig fast i Theodor Kallifatides liv, och de många sätten man är en främling på. Delar av de olika sorternas främlingskap som beskrivs kan jag känna igen mig i, för jag är ju också i ett nytt land, men samtidigt är det helt olika situationer och tidsåldrar vi lever i, jag och Theodor.
Ett nytt land utanför mitt fönster.
Det jag tar med mig mest från Ett nytt land utanför mitt fönster är nog att ett liv i exil skapar ett främlingskap både i förhållandet till det nya och till det gamla landet. För att hantera det är det viktigt att inte låta främlingskapet ta över även den egna själen.
Jag har inte känt mig ovälkommen i något av de länder jag har bott i som utlänning, men så har jag ju inte heller levt utanför Sverige så länge heller. Kanske kommer det med tiden, eller så beror det på landet man flyttar till. Skillnaderna i språket hoppas jag att jag kommer kunna upptäcka, även om jag inte hyser några förhoppningar om att kunna börja skriva böcker på grekiska som yrke.
Köp boken hos Bokus (pocket). Köp boken hos Amazon.se (pocket).
Jag har märkt att jag har haft mer tid och ro den senaste tiden. Det visar sig nämligen genom att jag känner att jag är sugen på att ägna mig åt kreativa saker. Och när suget uppstår är steget inte alltid långt till att sätta igång.
För några dagar sedan tog jag till exempel fram stickningen som jag påbörjade för evigheter sedan, innan vi flyttade från Malta. Nu har jag kommit en bit till på koftan, och tror nog att den kan bli klar innan nästa vinter kommer. Förutom den så har jag surfat på olika handarbetssajter, och jag är jättesugen på att dra igång en mängd olika projekt. Givetvis innebär de allihop att jag behöver skaffa nytt garn… hehe. Så ja, de får vänta ett tag. Samtidigt har jag lokaliserat åtminstone en garnaffär i Limassol som verkar ha mer av lyxgarner och mindre av akrylvarianterna. Dessutom finns det en garnaffär här som jag ska kolla upp sen när restriktionerna släpper. Den ligger på vägen till Ettans skola, men jag har hittills inte lyckats stanna och gå in.
I trädgården rensar jag mest ogräs och klipper bort sånt som jag tycker är fult och på fel ställe. Jag har tänkt att vänta till sommaren med större beslut, för att vara säker på att saker som verkar döda faktiskt är det. Jag har ju planterat lite grönsaker och kryddor, och det mesta av det verkar ta sig. Mars har varit kallare än vanligt här, så det har inte riktigt exploderat i grönt här än, men jag har höga förhoppningar om april.
Spenat och koriander.
Jag funderar förstås också en del på inredning. Vi packar upp lite i taget, och skaffar fler och fler hyllor och bokhyllor. Min lättnad när mer och mer saker och lådor försvinner från golvet är enorm. Och mindre saker överallt ger också mer möjligheter att fundera över hur vi ska inreda på riktigt, och vad som är viktigt i de saker vi skaffar nytt. Köket har jag gjort en grovskiss på och tagit med en del tips jag har fått. Ett målningsprojekt står på listan också, och kanske kan det rent av dras igång under dagarna som kommer.
Om jag hade obegränsat med (egen-)tid skulle jag ägna en del av den åt att rita och måla. Jag kan varken det ena eller det andra, men just nu är jag sugen på att prova på. Tutorials finns ju i mängder på youtube, så det handlar väl mest om tid och möjlighet till koncentration just nu. Material tror jag att jag skulle kunna få tag i lokalt. Förutom att teckna med blyerts så lockar akvarell, även om jag inser att det är oändligt svårt.
När vi köpte hus kom det ju med en uppvuxen trädgård. Jag är van vid att ha växter och så, men här på Cypern är det helt andra växter än de jag har haft tidigare. En del har jag lyckats identifiera, men det är fortfarande massor som jag inte har en aning om vad det är. Och eftersom den tidigare ägaren inte hade gjort någon förteckning så har jag ingenting att gå på.
Vi flyttade in i januari, och då är det vinter så det var en hel del växter som ägnade sig åt vintervila. Nu är det vår och det märks tydligt på växterna. Det växer och blommar och kommer löv och är allmänt livligt. En del träd och buskar som verkligen såg döda ut när vi flyttade in har nu fått en massa blad och är bevisligen inte döda alls. Det skjuter också upp blommor både här och där. En del identifierar jag som ogräs och rycker bort, men annat är lite mer svårdefinierat.
Det jag har lyckats identifiera hittills är apelsin-, citron- och olivträd. Massor av pelargoner, rosor och lavendel. Kaktusar av lite olika sorter och aloe. Rosmarin, salvia och mynta har jag också hittat. Jag vet att det finns vindruvor och granatäpple också, och kanske har jag även lyckats identifiera var de växer (båda tappar sina blad på vintern).
Det jag visar här nedanför är förstås bara en bråkdel av det som finns, så jag kommer få fortsätta mina expeditioner och försöka gissa vad som är vad. Om vi slipper utegångsförbudet någon gång kanske jag till och med försöker leta upp någon trädgårdsmästare som kan gå ett varv i trädgården med mig och identifiera växterna och berätta hur man sköter/ansar dem.
Häromdagen tog jag med mig kameran ut, så nu har jag bilder på en del blommor och buskar. Jag vill jättegärna ha hjälp att identifiera vad det är, så om någon har koll så får ni jättegärna kommentera!
Det här skulle kanske kunna vara mimosa, har jag listat ut. Dock ser inte bladen riktigt ut som de bilder jag har sett av mimosa. De gula bollarna blir fluffiga när de slår ut.
Mimosa?
Det här trodde jag var något slags klöver, men blommorna ser ju ut att vara av fel typ för det. Eventuellt är det ogräs, för det växer nästan överallt.
Gulklöver?
Det här är en flera meter hög buske som visade sig ha småsmå mörkrosa droppformiga knoppar som verkar vara på väg att slå ut. Knopparna är några centimeter långa, och ungefär 0,5 centimeter breda.
Buske.
Ytterligare en flera meter hög buske, men den här gången med lila blommor. Blommorna är 3-4 centimeter.
Buske, igen.
Det här är också en buske, som är helt översållad av små vit-rosa blommor. Blommorna är kanske 0,5 centimeter stora.
Ännu en buske.
Nu kommer vi in på lite blommor. Det här är gula klockor, som blommar i grupp. De är kanske 5 centimeter tvärs över, och har alltså långsmala blad. Något slags narcisser?
Gula klockor.
Alldeles i närheten finns det vita klockor, som kanske skulle kunna vara samma som de gula här ovan, fast i en annan färg.
Vita klockor.
Även en rosa variant finns. Jag tror också att jag har en mörkröd som kan vara samma.
Rosa klockor.
De här blommorna ser ut som gerbera, men det är det nog inte. Det ser ut som om de kan skifta färg, men det kan också vara att det växer både vita och lila på samma ställe.
Blommor.
Nu åter till buskarna. Det här är en buske som hittills inte visar några tecken på att blomma.
Buske, grön.
Det här är en blomma på en ganska ful buske som växer i markhöjd och är kanske en meter hög och ett par meter bred. Busken har liksom lite luddiga blad, ungefär som salvia, fast bladen är mindre. Jag trodde först att det är något slags kryddväxt, men den luktar inget när jag tar på bladen.
Buske med rosa blomma.
Sist ut den här gången är en buske som är många meter hög, och som just nu täcks av de här minimala blommorna. Varje blomma är några millimeter, men de sitter i grupper som är kanske 5 centimeter.
Jag fick ju en sminkleverans häromdagen. Det var ett paket med nagellack och ett med diverse läppstift. När jag jobbade på kontor använde jag mascara varje dag, men det slutade jag med när vi flyttade till Malta. Så häromveckan när jag skulle använda den insåg jag att den hade torkat ihop, och då triggades hela sminkinköpet.
Nagellack på fingernaglarna började jag med för ungefär ett år sedan, men där är jag lite försiktig och vill helst ha åtminstone halvgenomskinligt lack. På tånaglarna har jag däremot gärna mycket färg. Inköpen den här gången blev en blandning av färger till fingrar och tår, och jag valde ett par färger som ligger lite utanför min vanliga komfortzon. Just nu testar jag Baghdad på tårna och Nicosia på fingrarna. Baghdad är en ganska transparent persikofärg som antagligen skulle funka även på fingrarna. Nicosia är en väldigt diskret beige (eller som det heter nu: ”nude”) med pärlemo-effekt. Helt perfekt för den som är lite försiktig.
Nagellack.
Läppstift har jag egentligen aldrig använt till vardags. Fast jag har letat ett tag efter en färg som skulle kunna vara ett vardagsläppstift, utan att hitta det. När det nu gick att köpa läppstift för €2 per styck tänkte jag att det var dags. Som en bonus slapp jag dessutom gå i någon affär och bli stressad. Alltså använde jag mig av ”en av varje”-principen. Jag tror att jag egentligen är ute efter något ljust rosa-brunt, men jag tog det som fanns och lade till lite rött dessutom.
Efter att ha testat mig genom det som kom hem så kan jag konstatera att jag överraskande nog kan ha rött läppstift. Även om det kanske skulle bli snäppet bättre om jag dessutom hade mascara. De bruna läppstiften drar åt rött på mig, så det mesta blir olika toner av rött när jag använder det. Utom det knallrosa, som verkligen är just knallrosa och ser väldigt… festligt ut på. Ettan har skrattat och samtidigt sett förfärad ut när jag har testa, medan Fredrik sa ”Ska du se ut sådär?!” på första testet. Sen verkar han ha vant sig, för nu talar han mer om för mig om jag passar i färgen eller inte. Jag verkar också ha vant mig, och kan nog faktiskt tänka mig att ha läppstift till vardags framöver.
Vi utegångsförbud här på Cypern sedan några dagar. Vill vi lämna tomten så ska vi fylla i och ha med oss en blankett som anger varför vi har lämnat vårt hem, och vilken tid vi är ute. Pappret och id ska visas för polisen vid en eventuell kontroll. Kontrollerna har såhär i början varit många, och det är förvånansvärt många som har blivit bötfällda.
För mig och oss så ändrar det här inte speciellt mycket. Vi har ju i princip inte varit utanför tomten de senaste veckorna, och har inte direkt planerat det framöver heller. Men ändå tycker jag att det känns mycket mer instängt, bara för att vi faktiskt inte får gå utanför tomten.
Om man tjuvar och ställer sig utanför grinden och tittar in ser det ut såhär.
Det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig. Dels för smittspridningen, och dels för hur alla de som inte får lov att jobba på grund av det stängda samhället. För jag tror förstås att minskade kontaktytor minskar smittspridningen, men tre veckor eller mer utan inkomster för restauranger, byggarbetare och butiksanställda kommer inte ge så nöjda medborgare anar jag. Ekonomin i stort kommer givetvis även den få sig en rejäl törn, även om jag tror att världens regeringar kommer göra sitt yttersta för att undvika en total krasch. Fast går det, verkligen?
De senaste dagarna har jag dragit mitt strå till stacken, och stöttat några lokala företag. Jag har köpt smink från ett par olika ställen och vin från ett annat. Givetvis med leverans till dörren. Antagligen kommer vi också beställa möbler, killar-kan-garage-inredning, stål och trä hit. Många företag, både mindre och större, erbjuder nu sina varor antingen online eller via telefonbeställning, och så levereras de med budfirmor hem. Det tror jag för övrigt kommer vara en bra sak som kommer ur den nuvarande situationen: möjligheterna till hemleveranser kommer inkludera fler typer av varor. Till exempel så är inte onlinehandel och leverans av mat speciellt utbyggt här än (till skillnad från exempelvis Malta), men det tror jag kommer ändras i kölvattnet av virusåret 2020. Åtminstone för de butiker som överlever.
Jag har ju läst ett par delar av Hong Kong-trilogin av Jan-Philipp Sendker, och tyckt de var väldigt bra. Så när jag nu fick låna Konsten att höra hjärtslag, som är från en annan serie, så var jag mycket nöjd. Jag har medvetet hållit lite på att börja läsa den, för att jag hade så höga förhoppningar.
Konsten att höra hjärtslag är första delen i Burma-serien, och har alltså inget med de tidigare böckerna jag har läst att göra. Jag får faktiskt erkänna att jag blev besviken när jag öppnade boken och började läsa. Språket var inte alls lika härligt som i de andra böckerna och karaktärerna tog inte riktigt tag i mig. Men jag fortsatte ändå att läsa.
Konsten att höra hjärtslag.
Julias pappa Tin Win försvinner spårlöst en dag. Fyra år efter hans försvinnande bestämmer sig hans dotter för att leta efter honom. Konsten att höra hjärtslag är boken där hon följer hans spår och reser till hans födelseland Burma. När hon kommer till den lilla byn där hennes pappa växte upp möts hon av igenkännande blickar. Hon möter också U Ba, som berättar hennes pappas historia för henne.
Trots att jag alltså inte fångades av Konsten att höra hjärtslag i början så var jag plötsligt fast. Jag vet inte riktigt när det hände, men jag fastnade verkligen i Tin Wins historia. Eller det kanske var fel uttryckt av mig, för jag tycker fortfarande att karaktärerna är lite slätstrukna, trots deras fantastiska egenskaper, och själva historian griper mig inte trots att den är konstruerad för att göra det. Däremot så var det svårt att lägga från sig boken under den sista… fjärdedelen, kanske, för jag ville verkligen veta hur det skulle sluta. Så själva det som för texten framåt fungerar alltså på mig.
Köp boken hos Bokus (pocket). Köp boken hos Amazon.se (pocket).
Idag är det helgdag på Cypern, Man firar inledningen av det grekiska upproret mot turkarna 1821. Traditionellt firas detta med parader av skolungdomar och militärer, följt av en gudstjänst. Så inte i år. Idag är det istället första dagen med utegångsförbud för att hindra virusspridning.
Som de svenskar vi är firade vi dock våffeldagen, och intog en ordentlig lunch bestående av desamma. Tvåan har lärt sig att säga ”vispgrädde” klockrent, tillfället till ära. Han är också oerhört uppspelt när det vankas vispning av vispgrädden, som han sedan äter med stor förtjusning.
Våfflor med vispgrädde och sylt.
Eftersom det är helgdag var det ingen skola för Ettan, utan istället ägnade han och Fredrik dagen åt att tillverka en basketkorg. Korgen vi hade tänkt köpa online var nämligen slut, så istället fick det bli lite kreativa lösningar. Armeringsjärn böjdes runt en egentillverkad anordning, och sedan svetsades det. Det blev kanske inte jätterakt, eller enligt ordinarie mått, men det blev en korg i alla fall. Nu ska vi bara komma på var vi kan hänga upp den på något lämpligt ställe. Den är invigd, och fungerade bra. Den temporära upphängningen på en stege gjorde också att till och med Tvåan kunde få i bollen, eftersom han helt enkelt gick fram till korgen och lade i bollen.
Hm… Ganska runt blev det ändå.
Tvåan kollade in alla spännande apparater. Fast bäst var ändå hinken med sand.
Medan metallslöjden pågick passade jag på att rensa ut buskar/skott från ställen i rabatterna där jag inte ville ha dem. Ettan, den lille trädgårdsmästaren, kom och ville hjälpa till, och det fick han såklart. Fast det var inte kul så länge, så jag fick göra klart det själv. Jag blev ganska nöjd, men när jag kollade på ett annat ställe i trädgården var det ungefär samma sak där, så jag kanske sabbade tillväxten på ett av träden nu. Nåja. Det var inte så snyggt, så det blir bättre såhär. Blir det för tomt kan jag tänka mig att sätta något slags bärbuskar där.
Vid besöket på IKEA tidigare i år köpte jag ju tyg till diverse syprojekt. Resultatet av ett av dem syns förresten i bakgrunden på bilden nedan. När nu skenan i taket hade kommit upp så var det dags att färdigställa gardinen som ska dölja en del av hyllorna i hallen. När jag stod och nålade så dök Ettan upp och ville ha syslöjd. Och visst, varför inte. Sy raksöm på en gardin är ju ett bra nybörjarprojekt. Så när jag hade nålat klart fick han köra symaskin. Koncentrationen var stor, men det var också väldigt svårt att sy rakt och hålla sig på själva fållen. Till sist blev det dock färdigt, och alla var glada och nöjda. Ettan kanske mest för att han slapp sy mer, förstås. Efter nattningen fick jag roa mig med att sy på krokar för hand, för att kunna hänga upp den i skenan.
Koncentrationen är stor.
Fredrik i sin tur bevisade återigen sin händighet vid en lektion i metallslöjd häromdagen. Tvåans vagn har gett sig efter att ha hanterats av flygplatspersonal, och plötsligt kom tillfället när det blev dags att laga den. Det sågades, borrades, böjdes och skruvades. Tydligen var det dock lite svårt, så Ettan blev arg på att han inte kunde böja stålet och att det var jobbigt att såga det. Men till slut så satt det där, det nya staget. Dock har vi inte hunnit provköra vagnen med det än.
Här vrider man på skruvstädet.
Tvärstaget, som nästan inte syns här, är nytt och fastskruvat.
Nu när det är utegångsförbud här på ön så letar vi material till ytterligare slöjdlektioner. Det finns ett träslöjdsprojekt, och ett metallslöjdsprojekt. Metallslöjdsprojektet innehåller en del svetsning, och det ska bli intressant att se hur Ettan tar sig an den uppgiften. Båda projekten kräver dock att vi kan få material levererat hit. Men det verkar finnas ställen som säljer och levererar, så det kanske ska gå. Dessutom verkar de flesta företag vara väldigt tacksamma över att få sälja saker just nu, så det känns ju lite fint att stötta lokala firmor.
Idag fick jag ett ryck, och ställde in en massa saker i badrumsskåpet som blev färdigmonterat häromdagen. Jag passade också på att stuva in en massa kuddar och skidgrejer i de stora garderoberna vi har, så plötsligt var det liksom nästan tomt på en del av sovrumsgolvet. Det såg riktigt prydligt ut. Jag fick blodad tand och flyttade ett litet bord som har stått och varit i vägen i hallen ett bra tag. Det får stå i sovrummet ett tag istället, så kan jag se om det kanske blir en arbetsplats till mig.
Jag var ute och kollade lite på omgivningarna nu, så länge vi får det. Från och med imorgon och tre veckor framåt är det nämligen utegångsförbud för ärenden som inte är nödvändiga. Jag passade på att plocka med mig en bukett in också.
Ängsblommor. Eller ogräs.
Ett annat av alla tips som sprids på livsstilsbloggarna är att det är bra att göra saker med händerna, som till exempel baka. De sista trötta bananerna fick alltså bli en banankaka idag. Fast det heter kanske banana bread, jag skriver ju trots allt en blogg. Anyways. Jag använde mig av ett recept av Sofia Wood, och lade till mandlar, lite kanel och en hel del hackad choklad. Ettan har gått och kastat lystna blickar på kakan, men som vanligt blev det sent innan den var klar. Jag tyckte inte heller riktigt att det fick bli efterrätt efter en middag bestående av pannkakor. Men kanske kan det få bli lyxfrukost med en bit kaka imorrn.
Banankaka.
Mellan varven är det lek i trädgården med barnen. Tvåan är mycket förtjust i hattar, så nu provas det mesta på huvudet. Idag kom han fram till mig och sa bestämt ”hatt. mamma.”, och satte konen på huvudet på mig. Han blev mycket nöjd med sin skapelse, och satte sedan en på sig själv också.
För någon dag sedan lagade jag soppa till lunch. När jag stod och hackade grönsakerna till minestronen såg jag vår fruktskål. Där låg en massa äpplen och bananer som jag köpte för en tid sedan. Vi äter inte alls lika mycket frukt som jag tror, så det är lätt att den bara blir liggande. Men då talade jag om för familjen att det minsann skulle bli kaka till eftermiddagsfika.
Efter lunch gick jag och Tvåan och lade oss, precis som vanligt. Eftersom jag hade haft svårt att somna natten innan somnade jag med honom. När jag vaknade till efter en dryg timme hörde jag Ettan gå runt och säga ”cookie, cookie, cookie”. Tvåan vaknade snart därefter och då kom Ettan in och undrade om det fanns någon kaka. Det fanns det ju inte, eftersom jag hade somnat istället för att baka.
Men då passade jag på att smyga in en hemkunskapslektion för Ettan! Han fick nämligen baka kakan som jag hade hittat recept på, och så använde vi både äpplen och mandelmassan som var kvar efter semlorna. Jag hjälpte till med lite tips om arbetsordning och sådär, men det var verkligen Ettan som bakade.
Det vispades…
gjordes miner…
och hälldes smet i formen.
Som alla som har bakat med barn vet så går det inte på en kvart, så istället för eftermiddagsfika blev det efterrätt efter middagen. Vid avsmakning konstaterade Ettan att det inte var någon favoritkaka. Trots det verkade han oerhört nöjd med att ha gjort den själv, och att vi tyckte om den. Tvåan smaskade glatt i sig av den också, så jag skulle kalla hela aktiviteten lyckad.
Som en bonus så räckte ju kakan till fika ett par dagar till. Och när den serverades med grädde så tyckte till och med Ettan att den var jättegod. Jag tror han kan tänka sig att baka fler gånger. Om än inte just den här kakan.
