Ettan går i en privatskola, Newark School Malta. Det finns flera anledningar till att vi valde som vi gjorde, och jag tänkte berätta lite om dem här.
Vi läste på en hel del om skolsystemet på Malta när vi förberedde vår flytt, så vi hade ganska bra koll på vad som gällde, rent teoretiskt. Däremot visste vi inte var vi skulle bo, så det var svårt att bestämma sig till 100%. Vi ville gärna bo nära skolan, eftersom vi visste att trafiken på Malta är… ganska ogenomtränglig, för att uttrycka det milt. Vi ville inte heller att Ettan skulle undervisas i katolicism, vilket gjorde att de kyrkliga skolorna gick bort direkt.
Eftersom Ettan inte pratade engelska när vi flyttade, och varken jag eller F pratar maltesiska så insåg vi att undervisning på engelska skulle göra att vi skulle kunna hjälpa till mer med skolan än om undervisningen och skolböckerna var på maltesiska.
Vi ställde Ettan i kö hos en av privatskolorna ett tag innan vi flyttade, och trodde att det var lugnt. Det är ju en privat skola, klart de är intresserade av betalande elever, tänkte vi. Eeeehh… nej, tydligen inte. Så när juli närmade sig, och vi stod utan skolplats för hösten var det dags att kolla upp andra alternativ. Nu hade vi också en bostad, så vi undersökte både statliga och privata alternativ i närheten.
Sliema Primary School visade sig ha över 400 elever, och enligt en artikel i en av tidningarna som skickades hem till oss så var lokalerna i behov av renovering enligt rektorn på skolan. Dessutom hävdade de att undervisningen var på maltesiska när jag frågade (från svenskar som har sina barn där har jag förstått att det inte stämmer, utan undervisningen är på engelska utom i ämnet maltesiska). Så när det då visade sig att det fanns plats på Newark School Malta, som dessutom låg närmare vårt hus än den privata skolan som vi redan stod i kö till, så bokade vi ett besök. Det som avgjorde saken för oss var främst att Newark är en liten skola, med max 15 elever per klass. En så liten skola gör att det är lättare att hålla ordning i klassrummen och att upptäcka eventuella problem, tror vi.
Efter att jag och F hade funderat en del konstaterade vi att vi trodde att Ettan borde börja i Junior 2, det vill säga andra klass. Det skulle stämma med hans ålder enligt det maltesiska skolsystemet, men eftersom han då skulle hoppa över första klass, och inte hade gått i skolan tidigare, skulle det eventuellt bli lite svårt med vissa saker som han inte hade tränat så mycket på.
De första veckorna i skolan var mycket riktigt ganska tuffa. Ettan pratade inte engelska, även om han förstod mycket. Det gjorde honom frustrerad och arg att inte kunna uttrycka sig eller interagera som han var van vid från svenskan. Vi hade tät mejlkontakt med hans fröken under den här tiden, och kände verkligen att hon ansträngde sig för att hjälpa honom till rätta. Vi hjälpte till så mycket som möjligt hemifrån också, med stöd och pepp och engelskaprat och lite morötter i form av restaurangbesök vid uppnådda mål och sådär, och efter 2,5 jobbiga veckor så lossnade det plötsligt. En dag pratade han helt enkelt engelska. Inte korrekt, men han pratade och gjorde sig någorlunda förstådd. En sån oerhörd lättnad för honom, oss och hans fröken.
Nu, efter en avklarad termin, känner vi att det var helt rätt nivå för Ettan att börja Jr 2. Han behöver fortfarande träna lite extra på att skriva, men kunskapsmässigt är det klockrent. Till och med engelskan som i början var väldigt jobbig när läxorna skulle läsas klarar han utan större svårigheter.
Och vad tycker Ettan då? Tja, som med de flesta 6-åringar så är det inte så lätt att få reda på det. Men från vad vi lyckas förstå så trivs han i skolan, och tycker det är roligt att både träffa andra barn och att lära sig saker. Han är nog ganska ordentlig i klassrummet, och är intresserad av vad lärarna säger. Vi vet sedan tidigare att han kommer ihåg det mesta som sägs, och det gäller troligen även för undervisningen. Jag och F förvånas flera gånger i veckan av nya kunskaper som visas upp.
