Månad: september 2019

Lägenheten i Limassol

Publicerat den av sara

Vi hyr ju en lägenhet i Limassol. Det är en… ja, jag antar att det skulle kallas en 4:a i Sverige. Här heter det 3 bedroom apartment. Den har alltså tre sovrum, ett vardagsrum och ett kök. Balkongen mot gatan är inbyggd och är en del av vardagsrummet, eller ett minikontor, om man så vill.

Det är en ganska gammal lägenhet, så standarden är inte jättehög. Den är hel och välskött, men inte lyxrenoverad på något sätt. När vi letade lägenhet så var det med tanke på att vi ska köpa ett hus, och alltså var vi inte ute efter en superlyxig lägenhet. Däremot ville vi att den skulle ligga nära havet, eftersom vi letar hus i bergen utanför stan. Så bäst att passa på att njuta av närheten till Medelhavet så länge det går tänkte vi. Som en bonus med den här lägenheten så har vi faktiskt vad som på mäklarspråk skulle kallas ”havsglimt”.

Där, precis vid den högra byggkranen är det, Medelhavet.

Det här var den första lägenheten vi tittade på. Efteråt sa jag ”den blir det inte”. Fast efter några dagar och ett par visningar till konstaterade vi att vi dels gillade hyresvärden, dels var den ledig direkt och dels var det nog faktiskt ungefär det här vi letade efter. När vi tittade fanns det bara AC i ett av sovrummen, och så hade vi det på Malta och ville inte tillbaka till. Hyresvärden sa att han såklart kunde sätta in AC i de andra två sovrummen också, och det gjorde han. Så det blev den, ändå.

Efter två veckor i en AirBnB-lägenhet tog vi vårt pick och pack och flyttade ungefär 400 meter till en trea på fjärde våningen. Vår hyresvärd hjälpte till att köra en del av våra saker. Efter två vändor med hissen så var allt inne i lägenheten, pengarna lämnades över och vi fick nycklarna. Jaha. Då var vi här då. Låt Cypernlivet börja.

Man kommer in i lägenheten i vardagsrummet. Fast här har någon faktiskt byggt en kort vägg, så det känns som en liten hall. Resten av vardagsrummet ligger till höger i bild.

Hallen.
Vardagsrummet, komplett med barnstök och ”det här är bara ett temporärt boende”-stök. Kontorsdelen ligger rakt bakom fotografen.

Till höger om man har ytterdörren i ryggen har vi dörren till den obligatoriska korridoren som resten av rummen utgår från. Köket ligger bakom väggen till höger från hallen.

Korridor mot köket, Ettans rum till vänster och hallen/vardagsrummet till höger.

Det är inte renoverat igår, men fullt funktionellt. Gasspis och elektrisk ugn, en kyl och frys av nyare snitt och en hel del arbetsytor. Matbord med gott om plats för fyra och antagligen även för 6 eller 8. Dock ingen tvättmaskin, som i de flesta cypriotiska lägenheter finns i köket.

Några olika nyanser av grönt.
Går fint att äta vid, och även spela kort.

Utanför köket ligger en balkong som alltså vetter mot bakgården. Det är tvättstugan, med tvättmaskin (med all text på grekiska) och tvättlinor. Utanför balkongen har en golvtorkställning monterats, för att få extra plats för att torka tvätt.

Tvättstugan.
Den smart monterade torkställningen.

Till höger, sett från köket ligger två sovrum. Det minsta, som ligger närmast köket, är Ettans. Han valde det redan när vi var här och tittade på lägenheten.

Ettans rum.

Bredvid är sovrummet som används som lager och kontor. Rakt fram är en toalett.

Lager/kontor.
Toalett.

Sedan svänger korridoren.

Korridor mot master bedroom. Närmaste dörren är toalett, sedan badrum.

Den första dörren är badrummet, som alltså ligger vägg i vägg med toaletten. Det är absolut inte inrett igår, men det finns badkar.

Badrummet.

Innanför dörren rakt fram ligger vårt sovrum.

Master bedroom. Tvåan sover förmiddag.

Sådärja. Då har ni fått en rundtur hemma hos oss. Välkomna hit och hälsa på!

Boktips: Gräspojken

Publicerat den av sara

När jag lånade Bläckfisken av min svägerska frågade hon om jag hade läst Christer Lundbergs första bok, Gräspojken. Det hade jag inte, så jag fick med mig den också. Och tur var väl det, kan jag tycka såhär i efterhand.

Gräspojken är en riktigt rolig skröna. Den handlar om tolvåringen Kalle, som råkar odla en marijuanaplanta. Det blir startskottet för en lång rad mycket otroliga händelser under det följande året. Fast trots att händelserna är otroliga är de inte alldeles orealistiska, utan de skulle faktiskt kunna hända. I alla fall de flesta av dem.

Gräspojken.

Gräspojken är en riktig bladvändare, och jag är nyfiken på alla personerna i berättelsen. Det är lätt att komma de viktigaste personerna inpå livet, och de känns som riktiga människor. Möjligen skulle jag vilja veta lite mer om lillebror Björn, men det är nog kanske mest för att Christer Lundberg levandegör Kalle så bra.

Berättelsen som sådan är härligt skruvad. Vardagliga händelser, som sammantaget och tillskruvat ganska många varv, blir en radda händelser som involverar bland annat skateboard, sex, våldsamma turkar, en gangsterboss och rätt många kilo marijuana.

Det var roligt att upptäcka sambandet mellan Gräspojken och Bläckfisken, även om böckerna sinsemellan är ganska olika. Jag gillade båda, och kan lätt rekommendera dem till vem som helst.

Köp boken hos Bokus (pocket).

Fort Rinella och 100-tonskanonen

Publicerat den av sara

Min man är ju mycket intresserad av torn och fort, så när vi bodde på Malta var jag inte alldeles förvånad när han deklamerade att vi skulle åka på utflykt till Fort Rinella i Kalkara. När han sa att det också fanns en jättestor kanon där blev jag lite mer intresserad. Eftersom den här utflykten hände när Tvåan var ganska nyfödd så har vi tydligen inga bilder från vårt besök. Om du vill se kanonen kan du istället göra en bildsök på google, även om det är svårt att få en känsla för hur oerhört stor kanonen faktiskt är.

Lånad bild, med licens här och här.

Vi kom dit strax efter de öppnade och då var vi de enda besökarna. Vi tackade nej till en rundvandring, men däremot tittade vi glatt på när fort-guiderna klädda som soldater visade hur de signalerade med flaggor mellan forten. Snabba armar var det, minsann.

Fort Rinella byggdes av engelsmännen mellan 1878 och 1886, med en enda avsikt: att husera en Armstrong 100-tonskanon. Anledningen till att engelsmännen tyckte att de behövde en så stor kanon var att italienarna hade skaffat sig skepp med stålsköldar och flera 100-tonskanoner per skepp. För britterna var Malta viktigt för att säkra passagen genom Medelhavet och Suez-kanalen till Indien.

Mycket av logistiken som behövdes för att ladda och avfyra kanonen är kvar idag. Eftersom kanonen är så oerhört stor och tung är även maskineriet för den stort och mekaniskt imponerande. Är du eller dina barn det minsta intresserade av maskineri är det här en riktigt bra Malta-utflykt.

Själva kanonen är STOR! Till och med så stor att jag blev imponerad. Utsikten från den är också storslagen, såklart. Ettan var mycket imponerad av storleken, men mindre av utsikten. Och när vi förklarade hur dålig träffsäkerhet en kanon har blev han mycket besviken, och trodde inte riktigt på oss.

För att vara en utflykt på Malta var det här riktigt bra! Det frivilliga programmet var vettigt, och gav bra information. Extra plus för alla svärden som visades upp, tyckte Ettan. Vi vuxna var nog mer imponerade av flagg-signaleringen, tror jag. Och såklart att hela programmet erbjöds trots att vi var de enda besökarna just då.

Vi går på café: Adiezodo

Publicerat den av sara

En söndag när vi ganska nyss hade kommit till Cypern gick vi ut på morgonpromenad. Dels för att Tvåan skulle få sova lite, och dels för att kolla lite på vad som var vad här i Limassol.

På söndagar är det inte mycket som är vad, kunde vi relativt snabbt konstatera. Men en bit in mot gamla stan i Limassol började kaffesuget sätta in för föräldrarna. När vi då hittade ett café som var öppet gick vi glatt in, och möttes av vår första språkförbistring. Ägarinnan pratade inte så mycket engelska, utan fick ta hjälp av några av stammisarna som syns i bild under menyn på nedersta bilden. Med hjälp av dem lyckades vi reda ut att vi ville ha två cypriotiska kaffe, med en socker, inte två, och en coca cola. Och så ville vi dessutom använda toaletten.

Ägarinnan var förstås mycket vänlig, trots att vi inte riktigt förstod varann, och kaffet var precis som det skulle. Toaletten fungerade också, så det var verkligen inget att anmärka på besöket. Inte minst att det var öppet (relativt) tidigt en söndag var ett plus, har vi märkt i efterhand.

Jag, och en sovande Tvåa.
Vissa fick coca cola istället för kaffe.
Cypriotiskt kaffe, eller åtminstone sumpen efter det. Vatten bredvid.
Stammisar, och menyn. Vissa av dem hjälpte till att tolka från engelska till grekiska.

Cypriotiskt kaffe, förresten… Det är detsamma som turkiskt kaffe, eller grekiskt kaffe, för den delen. Fast det skulle nog inte någon invånare i de tre länderna erkänna, förstås. I Sverige skulle det kallats kokkaffe. Det är en liten kopp starkt kokkaffe, helt enkelt. Det serveras i en espressokopp, och du väntar ett tag innan du dricker det för att sumpen ska hinna sjunka till botten. I alla tre lägenheter vi har bott i på Cypern har det funnits en liten kastrull för att kunna koka vatten till kaffet, så det är verkligen vanligt förekommande. Oftast är det ganska starkt och sött. Och gott, så om du kommer till Cypern är det definitivt värt att testa.

Limassol Wine Festival

Publicerat den av sara

För några dagar sedan gjorde vi en kvällsutflykt, hela familjen. Varje år i slutet av augusti går nämligen Limassol Wine Festival av stapeln, och det tyckte jag lät spännande och som ett bra tillfälle att få prova lite mer av de lokala vinerna. Festivalen hålls i parken vid Limassol Zoo, och den är öppen bara på kvällstid. Vi bor nästgårds, så det var några minuters promenad genom den ljumma och lite blåsiga septemberkvällen och så var vi där.

Välkommen på vinfestival!

Vi gick dit så tidigt som möjligt, eftersom vi också tänkte äta kvällsmat och fortfarande lever med de mer nordiska mattiderna. Inträdet kostade €5 för vuxna, och både Ettan och Tvåan räknades tydligen som barn så de kostade inget. När vi kom in på själva festivalområdet låg grillröken tät, det är ju trots allt Cypern vi är på. Vid en närmare koll på menyn så förstod Fredrik att han hade sett rätt på grillen – det var hela huvuden. Någon dag ska vi testa det också, men det var inte den här kvällen.

Här grillas det för fullt…
…bland annat fårskallar.

Istället köpte vi varsitt glas, och fick det fyllt i ett av vinstånden. I inträdet ingår fri påfyllning av vin, och det visade sig vara rejält fyllda glas som delades ut. Själva vinet var kallt, både det röda och det vita, men kanske inte direkt något högkvalitativt finvin. Därefter gick vi ett varv för att kolla vad som fanns.

Ett vinstånd, med stora tankar dolda bakom den gula bakgrunden.
Tack, tack, Limassol municipality.
Notera att förutom grekiska och engelska så är de flesta skyltar också på ryska.
Stoooooort glas! Eller åtminstone välfyllt.

Ettan kom snabbt på att han ville ha pizza. Det var inte vi vuxna sugna på, så barnen fick varsin pizzabit och vi satte oss för att låta dem äta. En bit ifrån bänken vi satt på såldes grillad majs, och det blev Ettan svårt sugen på. Och visst, det var ju festival, så grillad majs blev det också. Tvåan fick lära sig att gnaga på majskolven, och han gillade det också.

Ettan med pizza,
Tvåan fick också pizza.

Under tiden det gnagdes på majskolven passade jag på att ta en sväng in på ett område lite bakom det större festivalområdet. Här hade nämligen Limassols oenofiler sin provsmakning av flera mindre producenters viner. Jag testade ett vin som jag var sugen på, och några andra också. Inget var någon superfavorit, men de var åtminstone godkända. Dock blev jag inte jätteimpad av vinvännernas kunskaper, så jag tror nog snarare att det blir utflykter till vingårdar än ett medlemskap i föreningen.

Efter vinprovningen var det dags för mat för de stora. Innan festivalen började har vi varit i parken och lekt, och då sett vissa skyltar som satts upp i förväg. På en av dem stod det vad som enligt våra översättningsappar skulle vara ”herring”, det vill säga ”sill”. När vi passerade det ståndet var det mycket riktigt hela fiskar som grillades och serverades med bröd, typ limpa, smör och hela, små, gula lökar. Jag vågade dock inte testa, utan det blev en gyros med fläskkött innan vi snabbt smet hemåt för att lägga barnen och oss själva.

Boktips: Larma, släcka, rädda i Rosengädda

Publicerat den av sara

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Under sommaren läste jag serien om Rosengädda av Emma Hamberg. Larma, släcka, rädda i Rosengädda är del två i serien (här hittar du mina tips om del 1 och del 3).

I Larma, släcka, rädda i Rosengädda får vi träffa Jonny som är Rosengäddas brandman. Han trivs inte med livet och sig själv, efter att ha blivit förflyttad till det administrativa jobbet i Rosengädda efter ett misslyckat fystest. Tessan befinner sig i ett kaos där hela stationshuset behöver göras om och fixas till så att det kan bli restaurangen hon drömmer om.

Det stora godset Smörkulla i närheten av Rosengädda överges på vintern av sina ägare. Istället brukar en god vän till familjen passa huset under de mörkaste månaderna. Så också i år, och det visar sig att husvakten Rafael kan både det ena och det andra.

Rafael är bra på att lyssna på människor, och hjälpa dem att våga tro på sig själv. Han tar sig an både Tessan och Jonny, och hjälper dem en bra bit framåt längs vägen. Dock kör han inte med helt och hållet rent spel, vilket får förödande konsekvenser.

Under Rafaels ledning hittar både Tessan och Jonny sig själva, och de hjälps åt att renovera stationshuset även om de inte alltid förstår varandra under tiden. De kommer närmare och närmare varandra, och bestämmer sig för att vara en familj, om än inte ett kärlekspar.

Precis som övriga delar i serien om Rosengädda är det lätt att tycka om personerna i Larma, släcka, rädda i Rosengädda. Vi lär känna Tessan mer och mer, och personporträttet av Jonny är så träffsäkert att jag blir en aning irriterad på honom när han håller inne som mest. Historien med Rafael känns dock mindre intressant i än berättelserna och bifigurerna i de övriga böckerna, tycker jag.

Språket i böckerna är lättläst och har ett bra flyt. Det är lätt att läsa ”bara en sida till”, och allt som händer för berättelsen framåt. Härliga böcker för hängmattan, eller för en stund i soffan under en filt.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Utflykt till Köpenhamn Zoo

Publicerat den av sara

Vi bestämde oss för att åka till Danmark och gå på Köpenhamn Zoo, eftersom vi bodde i en sommarstuga på (nästan) åkbart avstånd under sommarsemestern. Tvåan har meddelat tydligt att han inte är speciellt förtjust i åka bil, och Ettan är väldigt rastlös så bil var inte ett vettigt alternativ. Istället hoppade vi på tåget och höll tummarna för att det skulle gå som planerat. Det gjorde det faktiskt, och vi kom både dit och hem utan några större problem.

På väg till zoo…
…och därifrån. Lite tröttare.

Väl framme i Köpenhamn traskade vi på mot Zoo. Efter lite proviantering längs vägen klev vi in på området. Först på listan stod elefanterna, och därefter girafferna. När vi kollade kartan såg vi att de som planerat parken tydligen visste om detta, för de hade gjort som i mataffären – placerat det som är mest intressant längst in i parken.

Noggranna kartstudier. Det ligger i släkten.

På vägen mot elefanterna fick vi alltså se flamingos, isbjörn, lejon och diverse apor.

Tvenne isbjörnar, i olika storlekar.

När vi kom fram till elefanterna var Ettans intresse mycket svalt. Vi kollade en liten stund, men sen ville han till tornet vid entrén.

Elefant. Med snabel.

Så vi gick tillbaka, och så fick Fredrik och Ettan gå upp i tornet. Fredrik tog med sig Tvåan, och fick därmed extra trappträning. Jag stannade på marken och vaktade vagnen.

Telningar uppe i tornet.

Efter tornet lyckades vi utverka att vi skulle ta oss till girafferna innan vi gick till lekplatsen som Ettan ville till. Vi gick, under mycket tjat och en del gnäll, till savannen och där fick vi se giraffer, noshörning, zebra och bockar. När vi äääääääntligen gick mot lekplatsen hittade vi dagens konstigaste djur längs vägen: Okapi. Alla stannade och tre av oss tittade fascinerat (Tvåan sov istället). Senare visade det sig att det bara var jag och Fredrik som tittade på Okapin, Ettan tittade tydligen bara i kikaren som fanns monterad där.

Okapi, som inte var superintresserad av att posera.

Inför hemfärden skaffade vi också proviant, i form av jordgubbsjågurt. Till Ettans stora lycka fick han dricka den ur paketet på stationen medan vi väntade på tåget. Tvåan gillade också melliset. Matningen av Tvåan skedde med hjälp av ”bajsskeden” som vi fick i ett blöjbyteskit när vi flög Emirates. (Det fanns också en haklapp i kittet, så skeden var kanske inte avsedd för just fekalier, trots allt.)

Kolla, jag dricker ur paketet!
Bajsskeden invigdes. Fast till jågurt.

Jag tror att det var jag som gillade Köpenhamn Zoo mest. Eller möjligen Tvåan. Han var intresserad nog för att låta bli att sova mer än en gång på dagen och då bara en kortare stund. Ettan tyckte det hände för lite och hade behövt mer aktiviteter för att riktigt uppskatta besöket.

Vi fick alla våra saker

Publicerat den av sara

Nu har alla våra saker kommit igenom tullen och släppts in i (på?) Cypern. De är urlastade ur containern och befinner sig istället i fyra förråd. Fredriks oro för att de inte skulle få plats byttes mot ett konstaterande att han behöver lära sig skilja på yta och volym. Det var visst kubikmeter och inte kvadratmeter som var det viktiga måttet här…

Ettan var med och hjälpte till.

Jag och Tvåan tillbringade dagen med promenad och lek medan de andra två tog mot gods och vakade över urlastning. Tydligen blev förmannen av förrådet imponerad över graden av lastning på vår container, för han bad Fredrik vänta så han skulle kunna fotografera den. Vi behövde inte heller vara speciellt oroliga för att något skulle ha gått sönder eller att någon skulle ha brutit sig in i containern under frakten, eftersom det hade märkts tydligt.

Fylld till sista centimetern.

Lyckan var stor i hemmet när det visade sig att Fredrik hade letat upp och tagit med sig vattenkokaren när de kom hem till lägenheten! No more koka kaffevatten på gasspisen!

Så nu ska vi bara komma överens om hur mycket som ska packas upp innan vi hittar ett mer permanent boende. Kan bli hårda förhandlingar om diverse lego, misstänker jag. Ettans matlåda måste vi givetvis leta upp inför nästa veckas skolstart.

Vi går på restaurang: The Black Sheep

Publicerat den av sara

En av de sista dagarna på Malta gick vi ut och åt i Sliema med bekanta. Det var vanlig barnfamiljsmiddagstid, alltså runt 17.30. Vi valde The Black Sheep, eftersom det ligger bra till och för att jag och F har ätit där tidigare och varit nöjda. Men… det skulle vi inte ha gjort.

Det började med att det krävdes lite förhandling för att vi skulle få lov att sitta på övre plan där de har vanliga bord och inte höga barbord. Det finns ju sällan barnstolar som passar till höga bord. Men inte ens en vanlig barstol fanns att tillgå. Dock var servitören hjälpsam och gick och lånade en från restaurangen bredvid, så Tvåan fick sitta själv till slut.

Menyn är lång och det var inte lätt att välja. Till slut fastnade vi för kycklingsallad, chicken risotto och en mexican wrap. Sällskapet valde musslor och mushroomy chicken. Jag och herrn i sällskapet tog delade på Happy Hour-erbjudandet och tog varsin Negroni, som var bra.

Och det var tur att vi tog en drink innan maten, för sedan fick vi vänta. Och vänta.

Och vänta.

Efter 45 minuter kom maten på bordet, och då var vi alla ganska hungriga och några av oss lite griniga.

Tvåan smaskar pommes frites.
Mushroomy chicken, som var god.
Kycklingrisotto, som var gjord med curry. Märkligt, och inte alls något som gjorde Ettan glad.
Musslor med tomatsås.
Mexican wrap.
Chicken sallad.

Förutsättningarna var alltså inte de bästa. Maten visade sig dessutom vara under all kritik. Kycklingsalladen var en påse färdigskuren sallad, serverad med en bit torr kyckling. Wrapen var soggig och kändes även den som en färdigförpackad variant som legat på värmning för länge.

Risotton, som ju är en av Ettans favoriträtter när den görs av farfar, var gjord med curry(?!) och föll inte alls Ettan på läppen. Han fick istället en tallrik pommes frites, som faktiskt kom snabbt på bordet.

Musslorna var ok, men pommes fritesen som beställdes till hade de glömt bort. De kom dock på bordet snabbt när vi påpekade det. Kycklingen med svamp var god.

Slutsatsen är helt enkelt att vi kommer inte äta på The Black Sheep igen. Däremot har de en fantastisk gin-meny, så vill du ha en god gin och tonic finns det alla möjligheter på The Black Sheep. I alla fall om du är beredd att vänta en stund på den.

Klätterapan och löpningen

Publicerat den av sara

Som tidigare framgått så har vi ju belönats med ännu en klätterapa. Tvåan tar sig upp på det mesta, och oftast även ner från det helskinnad. Häromdagen visade det sig att han kan ta sig ner från vår säng utan hjälp. Detta upptäckte Fredrik genom att öppna dörren till sovrummet rätt i pannan på Tvåan, som satt precis innanför och kände sig ensam.

Jag minns inte att det var på samma sätt med Ettan. Men det kanske mest beror på att vi inte bodde på samma sätt med honom. Jag vet ju att han klättrade upp på kökspallen nästan direkt efter att han hade lärt sig gå (och att jag fick applådera hans bedrift med hjärtat i halsgropen innan jag lärde honom att klättra ner igen), och att han klättrade på alla stegar han såg. Men ändå, det känns ändå som om Tvåan gör det här på sitt alldeles egna sätt.

Eftersom vi bor i kappsäck fortfarande, så finns det en hel del saker att klättra på. Och som om inte det skulle räcka så används soffbordet, soffan och sängen för att ta sig uppåt. Häromdagen fick jag också lyfta bort honom från (den obromsade) vagnen som han var på väg upp i för att hämta sin vattenflaska.

På soffbordet, i färd med att testa napparna.

Jag, för min del, har tagit tag i löpningen igen. Som så många andra prioriterar jag bort träning när det kör ihop sig. trots att jag vet att jag inte borde. Men nu är det dags att ta tag i livet och skapa rutiner igen, så det var bara att snöra på sig löparskorna och ge sig ut. Med tvenne telningar så är det inte heller så att jag kan välja tillfälle precis som jag vill, utan det blev en eftermiddagstur. 32 grader och sol är… varmt. Det gäller att ha druckit ordentligt innan.

Tomatansiktet efter löpning i hetta. Den skarpögde noterar säkert stickmarkören. Tvåan har inte slutat amma än.

Det märkligaste med min träning, som jag ändå har hållit på med relativt regelbundet de senaste 10-15 åren, är att jag blir lika överraskad varje gång. Det kan vara hur jobbigt som helst att ta sig ut, men VARJE gång får jag belöningen i efterhand. Känslan i huvudet och i kroppen är så himla bra att jag undrar varför jag inte gör det här jämt. Men ändå slår guldfiskminnet till nästa gång det är dags att ge sig ut, och det känns jobbigt att komma loss.

Jag blir helt enkelt en snällare och trevligare människa av att träna. Däremot är jag inte varken snäll eller trevlig under min träning, men det kan lätt hanteras av att jag tränar på egen hand och inte med sällskap.