Månad: november 2019

Jag har fått en förkylning som inte verkar ge sig. Jag har tröttnat på den för länge sedan, men den bara stannar kvar. Och när man har barn är det ju inte riktigt ett alternativ att ligga i sängen hela dagarna. Åtminstone inte om man inte är döende. Nej, istället är det bara att pallra sig upp och leva livet ungefär som vanligt. Fast lite tröttare, och med ondare hals.

Det är ju snart julafton! Fast än så länge känns det mest konstigt när jag läser svenska bloggare som julstökar, pyntar och planerar vad de ska baka i jul. Det är lite som farmor sa när hon var här, att det blir inte så mycket julstämning när det är varmt och soligt. Kanske är det så.

Jag har sett en del julpynt på husen och i skyltfönsterna här. Men själv känner jag inte alls för att pynta. Åtminstone inte än. Jag vet inte om det är förkylningen som gör det, eller om det helt enkelt är så att det känns så väldigt mycket som ett temporärt boende i lägenheten att jag inte ens vill julpynta den. Just nu känns det dessutom som om vi har fyllt lägenheten med saker, och det kan ju också vara ett skäl – jag vill inte ta hit ännu fler saker.

Fast det är ju faktiskt första advent på söndag. Jag köpte en flaska glühwein i affären idag. Får se om jag orkar baka något. Saffransbiscotti har funnits i tankarna. Men den senaste dagarna har det varit mycket kakor och tårtor, så jag är inte supersugen heller.

En som inte verkar lida så mycket av förkylningen han delar med mig är Tvåan. Istället ägnar han sig åt att lära sig nya livsfarligheter. Häromdagen när Fredrik kom ut i köket hittade han det här:

Det var bara att applådera bedriften och försöka lära honom hur han ska göra för att klättra ner igen. Så nu har alla pallar plockats undan, och Ettans stol läggs ner på golvet när den inte används.

Och på tal om att applådera så han Tvåan lärt sig det. Så varje gång han gör något bra applåderar han sig själv, och förväntar sig att man ska klappa med honom. Oerhört gulligt.

Nåja. Nu sover båda barnen, så nu kan jag nog få ägna mig åt att ligga i sängen och vara sjuk en stund. Host på er.

Ettan fyllde ju år häromsistens, och nu var det dags för barnkalas. Han hade bjudit in alla barnen i klassen, och ett par andra kompisar. Vi hade fått in svar från 9 barn och fem vuxna till kalaset på Bubble Park i Limassol. En halvtimme innan det var dags så tillkom det ytterligare en anmälan. Jaja, Cypern, tänkte vi.

Eftersom allt arrangerades av Bubble Park åkte vi dit så vi var där när kalaset skulle börja. Då hade det redan kommit några barn. Och fler droppade in under den första kalastimmen. Det slutade med att 23 barn dök upp, varav vilka vissa var syskon och kusiner. Föräldraantalet blev nog runt 20 det också till slut. Jaha, Cypern, tänkte vi. Igen.

Barnen röjde runt på leklandet i totalt tre timmar, mestadels i den stora hoppborgen som vaktades av en bläckfisk, men lite inomhus också. Det fanns flera studsmattor, och en klätterborg med olika gungor och kanoner.

Tvåan hängde mest i småbarnsavdelningen, där han byggde jättelego och tvingade mig att åka rutschkana med honom. Det var inte den tristaste eftermiddagen vi har haft.

Tårtan, som var en legotårta från New York Sweets, blev en överraskning för Ettan, eftersom jag hade valt den åt honom. Han blev superglad. När det dessutom visade sig att det också fanns en piñata med godis i så blev han ännu gladare.

Vi tyckte det funkade bra att ha kalaset på Bubble Park. De hanterade med lätthet vårt utökade kalas, och det var inget gnäll eller sura miner för det, utan vi fick fler stolar och bord allteftersom.

Efter de tre timmarnas kalasande var det tvenne ganska trötta bröder som vi packade in i bilen. Vi lastade också in ett BERG av presenter från alla kalasgästerna. Hela bakluckan blev full, och det var på håret att vi fick med oss Tvåans vagn hem.

En av de sista dagarna farmor och farfar var hr på besök passade jag och Fredrik på att gå på dejt en eftermiddag. Det var väldigt ovant att gå ut utan barn, när klockan var runt 16. Vi hade inte någon riktig plan, eftersom det mesta är lite upp och ned fortfarande efter flytten till Cypern. Men det var rätt skönt att få gå i sitt eget tempo, hålla handen och njuta av vädret.

Eftersom vi inte hade någon plan traskade vi runt en stund. Kollade lite på skärp eftersom Fredrik höll på att tappa brallorna, provade Swatch-klockor som var rätt fula och pratade om vad vi skulle göra med kvällen. För att fånga solnedgången tog vi ett glas vin på ett av strandcaféerna, precis vid havet. När solen hade gått ner blev det lite kyligt (med våra mått mätt), så vi bestämde oss för att leta upp mat någonstans, gärna inomhus. Det fick inte vara för långt hemifrån heller.

Vi har konstaterat att finmiddagar får vänta ett tag, och att det för tillfället är mer standardmat som får vara fint nog. Oavsett mat så är det ju ändå skönt att äta med en annan vuxen, utan barn som avbryter eller behöver hjälp stup i kvarten. Speciellt när den vuxna är Fredrik, som ju är rätt fantastisk.

Så när vi ramlade över en pub med blandad mat så gick vi in. Det visade sig att de i ölsortimentet hade Blanche på fat, och det avgjorde saken för oss. När jag bodde i Bryssel drack jag massor med Blanche, så valet var inte svårt. Och det var fantastiskt gott fortfarande! Maten var ok, den med. Fast efterrätten blev jag besviken på. En chokladkaka ska ju vara kladdig och inte genomgräddad.

När vi kom hem var det en lycklig, och väldigt trött Tvåa som mötte oss i dörren. Han hade precis varit på väg att somna i farmors famn, men vaknade av att vi öppnade hissdörren på bottenvåningen (vi bor på våning 4). Ettan var fullt upptagen med sin kvällsteve, så han noterade nog inte ens att vi kom hem.