Månad: december 2019

Nu är det mindre än en vecka kvar till jul. Det känns overkligt. Fast så känns det väl för alla, och varenda jul. Den liksom smyger sig på under hela december, och så BAM är den nästan här och lika plötsligt är den över. För vem har egentligen tid att verkligen landa i julefriden i december?

Vi här på Cypern har det i alla fall inte. Jag är nöjd med att ha planerat decembers jobb så att vi kan ta lite jullov, utan att ha externa deadlines att förhålla oss till. Men det innebär ju förstås inte att det är helt ledigt på jullovet ändå, utan snarare att det finns tid för de interna projekten. Och förstås för planering inför nästa års storverk.

Den här hösten har vi framförallt haft ett stort internt projekt som har tagit väldigt mycket tid och tankekraft i anspråk. Vi har behövt göra mycket research och har kastats mellan ”det här går aldrig!” och ”jamen, det här blir bra!” flera gånger. Det har också dragit ut på tiden, så istället för att bli klart i oktober får vi springa med det hela vägen in i kaklet inför julledigheten och antagligen en bit in på nästa år också. Trots det så känns det som om det kommer att bli bra, när det väl blir klart.

Igår fick jag cypriotiska julkakor av vår granne, så innan vi lämnar ön för julfirande i Sverige får jag se till att återgälda gåvan genom att ge henne en burk pepparkakor, tänker jag. Kakorna vi fick var nog Kourabiedes, som är ett slags mandelkakor och som är typiska på jul här. De är goda, men väldigt söta eftersom de är pudrade med florsocker.

Solskenet har återkommit till Cypern, även om temperaturen är nere på ensiffrigt under nätter och morgnar. På dagarna kryper det upp mot 20 grader fortfarande, så det är inte speciellt jobbigt att ge sig ut på promenad.

I måndags var det dags för julkonsert med Ettans skola. Den hölls på en teater i stan, biljetterna kostade pengar, och det hade införskaffats kostymer till barnen. Ettan var mycket förtegen om det hela också. Och jösses en sån show det var! Barnen spelade upp berättelsen om nötknäpparen, med sånger och danser mellan de olika scenerna. Alla var med på scen, från de små två-tre-åringarna till sjätteklassarna som är 11-12. Alla barnen var väldigt duktiga, och det var oerhört sött med 11-12-åringarna som skulle hjälpa de riktigt små barnen in på rätt ställe på scen och sedan ut när de var klara. ”Herding cats” var ett uttryck som dök upp i huvudet. Föreställning höll på i 2,5 timmar, och det var kanske lite i mesta laget, men det var väldigt välgjort och det låg mycket repetition bakom, det var tydligt. Och både jag och Fredrik konstaterade att vi faktiskt inte kunde själva ramberättelsen.

Som ende svensk på skolan så fick Ettan framföra den svenska julhälsningen.

Resten av veckan har jag mest frusit. Vintern har kommit hit nu, och temperaturen tar sig inte över 20-gradersstrecket. Den här veckan har det dessutom regnat och åskat, så vi har knappt sett en skymt av solen. Precis som på Malta så finns det ingen värme i husen när de inte ligger uppe i bergen, och alltså är det svalt inomhus också. Dessutom har vi haft annat att tänka på än att förbereda med vinterkläder, så de har legat i förrådet fram till idag. Men nu ska det förhoppningsvis bli lite mer uthärdligt, eftersom kläderna har flyttat hit, och solen har vågat sig fram igen.

Idag är det den 13 december, och dagen till ära har jag idag både sett på Luciakonserten som började klockan 7, och bakat lussekatter. Och vilka lussekatter det blev…! Hur goda som helst! Kanske, kanske låter jag julstämningen fortsätta med att kolla ikapp på julkalendern ikväll, vem vet.

Pepparkakor bakade jag ju förra helgen, och i onsdags bakade jag av en plåt till. De blev också fantastiskt goda och försvann snabbt. Jag gjorde halva degen med mandel, och halva utan. Men nu visade det sig att alla barnen äter pepparkakor med mandel, så det var lite onödigt den här gången (eftersom vi inte har några formar att stansa med).

”Jamen hur går det med julkänslan då, Sara?” undrar säkert alla ni som läser här. Jo, tackar som frågar, det går väl inte alls, tror jag. Jag och Tvåan verkar ha fått en andra förkylning utan att passera gå efter den första, så vi är inne på tredje sjukveckan nu. Inte så att vi är sängliggande och döende, men eftersom sömnen störs är det lite jobbigt ändå. Fast vi verkar ändå ha passerat toppen nu, hoppas jag. Peppar, peppar, ta i trä.

Förberedelserna inför julen pågår i maklig takt trots sjukdomar och reseförberedelser. Julklappar fixas, resor planeras, vi dricker glögg och äter tomtegröt till frukost och det finns en pepparkaksdeg i kylen. Dock har vi inte pepparkaksmåtten uppackade, så det är lite oklart om det blir några figurer i år, utan vi kanske måste göra skurna pepparkakor av hela degen.

Häromdagen kryddade jag det inte så goda glühweinet enligt det här receptet, fast utan portvin. Det blev för sött vid första försöket, så nu har jag hällt i en flaska glühwein till. Vid provsmakningen senare idag får vi se om det blev bättre.

I morse tände vi det andra ljuset i ”adventsljusstaken”. Komplett med högläsning av andra versen i adventsdikten som Ettan lärde sig på dagis (men nu har glömt), förstås. Mycket stämningsfullt. Senare idag blir det alltså glögg, och kanske också pepparkakor.

I veckan när jag var ute och gick med Tvåan, kollade vi in Christmas Land i Old Port, ett tivoli som sätts upp varje år. Det var lite olika karuseller, bland annat ett oväntat stort pariserhjul som jag faktiskt skulle vilja åka. Fast jag inser att det kan bli svårt med hela familjen, och att ett besök där kanske inte alls skulle bli någon succé med tjatande och sedan besvikna barn. Tvåan tyckte tomten och renarna var bäst, och sa ”vovovov” när han såg dem. Jag försökte förklara att det inte var hundar, men han lät sig inte övertygas.

I Marinan, som är ett område med lyxiga nya bostäder precis på kajkanten bredvid Old Port, förbereddes också julfirandet. Det var OÄNDLIGA mängder röda julstjärnor överallt, och en jättestor fejkgran med dekorationer med nautiskt tema.

Nej, nu ska vi ut och spatsera på andra advent. Hejs!