Jag har, ända sedan vi köpte vårt första hus, tyckt att det är fantastiskt att kunna sitta på trappan till huset och… ja, bara vara. Dricka kaffe på morgonen, eller ett glas vin på kvällen. Med sällskap eller själv. Läsa något, eller sitta och titta på trädgården och människor som passerar. På något sätt är det min sinnebild av att ha ett hus. Därför är det också något jag har saknat och drömt om under de två år som vi var huslösa.
På trappan i solskenet, med inredningstidning.
Men häromveckan så hände det äntligen. Vädret var lagom varmt och det var rätt sent på eftermiddagen. Fredrik hade tagit med sig barnen för att slänga skräp, så jag passade på. Julklappsmagasinet kom fram, och så satte jag mig på vår trappa i det mjuka solskenet. Och faktiskt, det var precis så härligt som jag hade drömt om. Det känns som hemma här nu. Det kommer bli riktigt bra.
Ja, sen kom förstås familjen hem igen efter efter en 10 minuter eller så, och idyllen med tystnad och magasinsläsning byttes ut mot familjeliv och inget mer trappsittande i alla fall. Men det är ju också härligt, på sitt sätt. Det blir mer trappsittning en annan gång.
Jaha. Då var vi alltså slalomföräldrar, då. Vi är ju med i en skidklubb, och Ettan har åkt med skidlärare i klubben nu några helger. Igår sa skidläraren att Ettan kunde testa att åka käppar i slalomgruppen idag om han ville. OM han ville…! Så det var alltså bara för familjen att se till att vi var på berget klockan 8.
Nu är ju inte tidiga morgnar någon direkt utmaning för den här familjen, eftersom båda barnen är morgontidiga. Tvåan tycker att det räcker att sova till 05 oftast, och Ettan är inte långt efter de flesta dagar. Idag, när det vankades skidåkning, var det verkligen inga problem för honom att komma ur sängen. Möjligen är det de vuxna som hellre skulle vilja ha lugna morgnar utan att behöva passa tider, men med lite förberedelse så blir det inte riktigt så panikartat som det skulle kunnat vara.
Jag hade till exempel förberett genom att baka frukostkakor. Perfekt att ha med sig i bilen och till mellis, tänkte jag. Well, vi kan väl säga som så att de inte blev några favoriter direkt. Och det borde jag förstås kunnat räkna ut. Det är ju i princip ugnsbakad gröt, som får en lite gummiartad konsistens. Inget jag kommer göra fler gånger, i alla fall inte enligt det receptet, även om jag kommer äta upp de som finns. Men om det är någon som vet något bra recept på frukostkakor som inte blir sådär svampiga, utan istället lite sprödare och mer ”crunchy”, då är det fritt fram att tipsa. För jag gillar konceptet!
Frukostkakor.
Väl uppe på berget så åktes det käppar med instruktioner under ett par timmar. Det var tydligt att det gick bättre och bättre, och Ettan tyckte det var superkul. Så nu blir det väl fortsatt tidiga helgmorgnar på berget de veckor som är kvar med snö. Den är rätt mycket på upphällningen redan, men tydligen är det inte ovanligt med snöfall under mars, så vi får väl se. Hemma var det vår och varmt.
After ski.
Materialvård. Med rimligt väder.
Tvåan verkar sugen på skidor han med, men han får titta och drömma till nästa säsong. Pulkan har fortfarande inte tagits till nåder här på Cypern, trots att han tyckte det var roligt i Sverige. Istället fördriver han tiden med att gräva i snön och ta promenader från uteserveringen till liftpåstigningen. Vi har övat på att gå i trappor idag, både uppför och nerför.
Lillebror på skidcaféets uteservering. Med solskydd och solhatt.
Veckan som gick har ägnats åt att göra ett ordentligt ryck i montering av möbler och uppackning av lådor. Resultatet av det blev (förutom uteblivna blogginlägg) att vi inte har en massa möbelkartonger som ligger och är i vägen, utan istället har vi möbler som vi kan använda. Det gör också att det verkligen känns som om det går framåt med uppackningen och att komma i ordning. Huset blir mer och mer vårt, och mindre och mindre ”huset vi flyttar in i”.
Ett paket med BRÖDER från IKEA.
Häromdagen köpte vi en ny kyl, som vi ställde in i den inbyggda nischen som finns i köket. Nischen är 62 cm bred, så den verkar vara gjord för att ställa en kyl i. Trots det stod den gamla lilla kylen i matbordsdelen av köket, framför ett balkongfönster, när vi flyttade in. Nu känns det mer logiskt inrett, och mycket luftigare och mer välplanerat. Den gamla kylen får flytta ner i killar-kan-garaget och vara backup (och ölkyl, förstås).
En ordentlig kyl och frys.
Nu på plats och inkopplad, och fylld med rätt saker enligt Fredrik.
Ju mer vi kommer i ordning med huset, desto mer känner jag att jag orkar tänka framåt och planera. Det är en skön känsla. Resultatet av den här veckan är till exempel att jag har börjat löpträna igen, efter rätt många månaders uppehåll, och att vi har börjat försöka få Tvåan att sova själv i sin säng. Jag har samsovit med honom i hans säng sedan vi flyttade hit, för att han ska känna sig hemma, men nu är det alltså dags att sova själv. Vi får väl se hur det går…
Efter löpning i shorts kan man få dricka vin i solskenet på sin trappa.
Antagligen hjälper vädret till att göra livet lite lättare också, våren har kommit på allvar här. Jag och Tvåan är ute i trädgården en stund på förmiddagarna, och då hinner vi med både det ena och det andra. Jag rensar ogräs, både stort och smått, och häromdagen satte jag en massa frön. Koriander, spenat, tomat, gurka, zucchini och aubergine blev det. Jag har också tänkt att plantera ut lite kryddbuskar för att komplettera det som finns (vilket är oerhörda buskage med rosmarin, några rejäla stånd salvia och massor med mynta). Jag hittade inte några uppdrivna buskar, utan har istället frösått timjan, oregano och gräslök som jag hoppas på att kunna plantera ut som buskar senare i år, så vi får se hur det går. Nu när jag skriver det här inser jag att jag glömde skaffa basilika, men jag har både jord och krukor, så det är lätt åtgärdat.
Vi firade förstås fettisdagen med semlor i tisdags. Fettisdagen är ju starten på den 40 dagar långa fastan inför påsken inom den protestantiska kyrkan. Högtiden är gemensam för kristendomen, men hur den firas skiljer sig mellan olika länder och de olika kristna kyrkorna.
På Cypern, som till största delen består av grekisk ortodoxa kristna, firades Tsiknopempti (Τσικνοπέμπτη) eller Smelly Thursday torsdagen innan fettisdagen, alltså den 20 februari. Namnet smelly Thursday kommer från att grillröken ligger tät under den andra karnevalsveckan som är ”köttveckan”. Torsdagen anses vara den bästa dagen att fira, eftersom fastan är viktigast på onsdagar och fredagar. Även inom den grekisk-ortodoxa traditionen handlar karnevalsveckorna om att förbereda inför fastan innan påsk.
Ettans skola firade med olika lekar och tävlingar. Det var lagstafetter med ärtpåsar på huvudet eller potatisar på skedar i munnen och dragkamp. Efter lekarna fick barnen pitta med souvlaki. Dock var det ingen tzatziki i dem, så Ettan blev mycket besviken.
Ettan, iförd sin PE-uniform. Och arbetshandskar.
Dragkamp!
Den tredje karnevalsveckan är ostveckan, och den är vi alltså i nu. Karnevalen högtidlighålls med karnevalståg på söndagarna. I söndags, som var slutet på köttveckan, var det ett mindre karnevalståg i Limassol, och imorgon, som faktiskt är den riktiga början på fastan inom den grekisk-ortodoxa kyrkan, är det själva huvudkarnevalståget. Vi har ju inte varit på något karnevalståg, så det hela är mycket exotiskt och spännande för oss. Vi har inte lyckats klura ut riktigt när tåget är, men om det är under eftermiddagen så kanske vi ska försöka ta oss in till stan och ta oss en titt.
På måndag är det Green Monday, som är en public holiday här, och alla är lediga och affärerna stängda. Traditionen bjuder att man då ska ägna sig åt utomhusaktiviteter, äta skaldjur och flyga drake. Lagana är ett speciellt bröd som ursprungligen inte jästes, och som bara bakas den här dagen, så det får vi väl försöka få tag i och prova också.
I tisdags var det dags för en av de svenska traditionerna som vi försöker hålla vid liv – semlor! Jag hade tänkt baka bullarna redan i måndags, men det blev av olika anledningar inte av. Och tur var kanske det, eftersom vi nu fick njuta av alldeles nybakade semlor istället! Herregud så gott det var!
Jag bakade alltså släta bullar, och följde Roy Faresrecept. Det blev väldigt goda bullar, men de åldras verkligen inte väl. Redan dagen efter var de torra och ganska trista. Bra att komma ihåg till nästa år.
Släta bullar som väntar på att förädlas.
Mandelmassa gjorde jag själv, och det är verkligen inte svårt alls. Blötlägg mandel kvällen innan, och kör sedan i matberedare med lika mycket socker. Jag behöll skalet på mina mandlar, och vägde de torra mandlarna innan blötläggningen. Min mandelmassa är ganska grov, men den blev ändå fuktig nog. Blir det för torrt kan du tillsätta lite äggvita för att binda ihop det hela. Det blir väldigt gott och är superenkelt, har du inte testat att göra själv är det klart värt det!
Blötlagda mandlar och socker… …som blir mandelmassa.
Jag skar av lock på tre bullar, och försökte mig på att stila med ett trekantslock på den fjärde. Det blev inte så bra, utan alldeles för litet, så jag håller mig till släta lock framöver. Jag gröper ur lite inkråm och blandar med mandelmassa och grädde till en smidig kräm som jag lägger i hålet i bullarna. Ganska mycket vispad grädde på det, och så pudrat florsocker på locket.
Färdigmonterad.
Jag har till min stora lycka hittat färsk grädde i affären (till skillnad från den allorstädes närvarande uht-grädden), och det hade jag köpt för att testa. Den säljs i enlitersdunk och det är ju ganska mycket, speciellt när det blir varmare. Men jag verkar i och för sig använda grädde frekvent, så det blir nog att jag fortsätter med färsk grädde så länge det går.
Vissa äter tydligen sin semla ”hamburger-style”.
Allt som allt blev det en bra fettisdag, och semlorna blev fantastiskt goda. Bra tradition!
Del fyra i John Grishams serie ungdomsböcker om Theodore Boone heter The Activist. Liksom de tidigare böckerna i serien är Theo Boone huvudperson, men i den här delen får hans hund Judge kliva in och ta en större roll än tidigare. Jag har läst fler delar i serien, och dem hittar du här: del 1, del 2, del 3, och del 5.
I Theodore Boone – The Activist blir Theo, precis som titeln antyder, indragen i kampen om en ny motorväg som planeras. Med den nya vägen skulle restiden genom Strattenburg, Theos hemstad, kortas med fem minuter för den förbipasserande trafiken. Men för att kunna bygga vägen behöver staten appropriera flera tomter och demolera en mängd hem. Dessutom skulle den flerfiliga motorvägen dras precis bredvid en skola och en fotbollsstadion där mängder av ungdomar tränar varje dag.
The Activist.
Efter en del funderande och tvekande råkar så Theo och Judge ut för en händelse som definitivt får Theo att ta ställning mot byggandet av den nya motorvägen. Och som vanligt när Theo ger sig i kast med något så gör han det grundligt. Alltså engagerar han större delen av ungdomarna i Strattenburg, och använder sig av sociala medier för att nå ut till så många som möjligt. Som en bonus får läsaren också tips om hur viktigt det är med symboler för att skapa kampanjer som får budskapet att fastna hos mottagaren.
Jag tycker att dilemmat med att engagera sig för eller mot specifika projekt tas upp på ett bra sätt i The Activist. Allt är inte svart eller vitt, så även om man funderar igenom saken så får man till slut känna efter vad magkänslan säger. Och när man väl har tagit ställning kan det ställningstagandet få konsekvenser för närstående, vilket också visas på ett lättbegripligt sätt i boken.
Liksom de övriga delarna i serien är The Activist lätt att läsa med ett språk som för handlingen framåt hela tiden. De svårare begreppen förklaras inom ramen för berättelsen. Möjligen kan man som vuxen tycka att det är lite mycket pekpinnar inbakade ibland, men det tror jag inte man reagerar på om man är yngre.
Idag har vi också varit på berget och åkt skidor. Eller jag åkte inte idag, men Fredrik och Ettan körde en del. Efter bara ett par timmars instruktörsåkning igår så var dagens åkning mycket bättre, med nästan parallella svängar för Ettan. Fredrik passade på att berätta det för skidläraren innan de drog iväg idag, och han verkade glad för att höra det. Den här typen av åkning kommer nog göra underverk för Ettan tror jag. Och skulle han vilja finns det slalomträning med käppar, och tävlingsverksamhet också. Föruom det här med klubbverksamhet, då.
Jag och Tvåan hängde på caféet vid liften hela dagen när de andra två åkte. Han skyfflade lite snö, plockade upp skräp och slängde i papperskorgen och gick runt och var allmänt barnig. De flesta som han interagerade med verkade tycka att han var ok, även när han gick rakt fram i köer och genom trånga utrymmen. Pulkan gillar han inte för tillfället, inte ens när han får åka en kort nerförsbacke mot en förälder. Istället är det hink och spade och en lastbil som funkar. Ja, och så att plocka skräp.
Vi har träffat lite föräldrar från skidklubben under helgen. De verkar vettiga allihop, och de pratar med alla skidbarnen, som för all del inte är barn allihop, utan en del är ungdomar också. Jag blev så överraskad igår när vi satt bredvid en 16-17-årig kille, som snällt bjöd Tvåan på chips ur påsen han åt ur. En av mammorna sa då till honom att han skulle fråga barnets mamma innan de erbjöd mat, så jag sa att det var helt ok. Sen fortsatte 16-åringen att fråga hur gammal Tvåan var, och om han pratade än. Han hade en lillebror i ungefär samma ålder själv. Under tiden fortsatte han att bjuda på chips och kex, och Tvåan smaskade nöjt i sig.
Jag vet att jag kanske låter som en tant, men det var så himla skönt att träffa på vettiga ungdomar som uppför sig civiliserat. Ja, och vettiga föräldrar som inte tycker att det är något konstigt att interagera med barn som inte är deras egna och se till att de uppför sig och till exempel städar undan skräp efter sig. Lite sådär som jag minns att det var när jag var barn och ägnade mig åt simning. Då hängde man med klubbkompisar i olika åldrar, och föräldrarna var var med och dem pratade man också med.
Vissa tramsar i snön.
Ett av målen med att flytta till Cypern var ju just att Ettan skulle få gå med i en skidklubb, och det har vi alltså klarat av nu i helgen. Så himla bra! Och idag blev vi inte ens påkörda på vägen hem.
För mig har helgen och veckan som gick varit extra bra. De senaste månaderna har jag umgåtts väldigt mycket med Tvåan, och det har märkts på min och Ettans relation som inte alls har varit på top. Men den senaste veckan har jag och Fredrik försökt frigöra mer tid för mig att umgås med Ettan, och det har varit väldigt tydligt att det har gjort att det fungerar bättre mellan oss. Även om det inte är något speciellt, utan enkla saker som att hjälpa till med läxan eller skruva ihop möbler (och för all del åka skidor ihop), så har det gjort en tydlig skillnad som känns väldigt bra.
Ja, i alla fall för mig. Fredrik fick ju kontakt med en av skidklubbarna på ön vid ett tidigare besök i Troodos, så nu är vi medlemmar. Och eftersom vi äntligen har lyckats skaffa en pulka till Tvåan så passade vi på att ta en utflykt hela familjen idag.
Jag, klädd för skidåkning. Mycket pepp.
Vi kom upp till skidområdet lite innan liftarna öppnade, men sedan blev det lite administration, så jag och Ettan kom inte upp i liften förrän vid 09.30. Fast sen bar det av. Ettan visade alla de coola åken han och Fredrik har åkt vid tidigare besök, och vi åkte offpist både här och där. Efter en dryg timme blev det lite matpaus innan vi tog ett sista åk tillsammans. För sen var det nämligen dags för skidskola i grupp för Ettan!
Under tiden jag och Ettan åkte försökte Fredrik roa Tvåan med pulkan. Han gillade att åka i backarna i Branäs, men idag var det inte lika kul. Kanske berodde det på att han välte ur pulkan ett par gånger när Fredrik drog honom, eller så var det för mycket annat som hände. Men Tvåan hängde inte läpp för det, utan ägnade sig åt att äta upp de andra skidklubbsbarnens chips och kex som de bjöd honom på. Lite olika promenader hit och dit var också bra sysselsättning.
Ettan och fem andra barn fick åka med skidlärare i ett par timmar, och hej vad det åktes. Det var en trasa vi hämtade efter lektionens slut. Det var verkligen inte tal om att åka mer, utan snarare krävdes det övertalning för att komma ner till bilen. Och mellan slutet på backen och bilen tappade Ettan både benen och humöret. Jösses så trött han var. En smörgås i bilen hjälpte dock upp läget till en hanterbar nivå.
Märkligt nog syns de tappade benen här. Notera också livräddningssmörgåsen.
Tvåan slocknade så snart vi började rulla nerför. Ironiskt nog såg vi flera försäljare med pulkor uppe vid skidområdet, vilket vi inte har sett tidigare. Ungefär samtidigt började det komma snöblandat regn, så nerfarten blev bitvis lite hal. Fredrik var noga och höll ordentligt med avstånd till framförvarande kö, men tråkigt nog gjorde inte föraren i bilen bakom oss det. Så vid en inbromsning så blev vi påkörda bakifrån. Föraren bakom försökte väja, så han drog i vår vänstra sida, fortsatte förbi oss, och fick stopp på sin bil några (rätt många, kan jag tycka) meter framför oss.
Den påkörda bilen.
Det blev inga personskador, och inte några jätteskador på någon av bilarna heller. Däremot fick vi vänta på inspektörerna från respektive försäkringsbolag i ett par timmar innan vi kunde fortsätta hemåt, så allting tog väldigt lång tid. Ja, och så får vi förstås lägga ännu mer tid på att ta oss till en verkstad för att få det hela fixat. Trist och stökigt, även om vi inte kommer behöva betala hela kalaset själva.
I veckan som gick var vi ju i Sverige och handlade hela affären. När vi hade tagit oss genom hela butiken, och lyckats få de stora grejerna hemskickade så var det dags för matinköpen.
Till min stora förvåning och lycka visade det sig att det fanns kaffe. Två varianter i paket om 500g. Vi köpte båda varianterna för att testa. Lite jobbigt om det visar sig att vi gillar det, eftersom vi då måste köra till Nicosia oftare än vi hade tänkt.
Nåväl. Först ut var mellanrosten. Det borde inte vara vår favorit, eftersom vi föredrar mörkrost, men Tesco-kaffet har ju överraskat oss tidigare. För Ikeas del blev det dock inte någon glad överraskning. För det här var inte ett speciellt gott kaffe. Varken jag eller Fredrik blev speciellt förtjusta.
IKEA mellanrost.
Ikeas mellanrost är för syrligt och lite för tunt för mig. Trots att det består av Arabica-bönor och bryggdes enligt konstens alla regler. Fredrik var som vanligt mer fåordig: ”Men nej, det här var väl inget vidare.”. Så nej, det här var definitivt inte någon favorit och inget som kommer få följa med hem från Nicosia fler gånger. Fast vi kommer förstås dricka upp det vi har köpt, värre än så var det inte. Däremot ser smakprofilen på mörkrostningen bättre ut, så den ser jag fram mot att testa.
Vi har ju haft en vattenläcka i huset. När inspektören från försäkringsbolaget ar här konstaterade han att det var varmvattnet, så det stängde vi av. Dagen efter letade vi efter en rörmokare som skulle kunna hjälpa oss att fixa det. Här gjuter man in (plast-)rör i betongväggarna eller golvet, så det är inte sådär skitenkelt att bara byta en koppling.
Fredrik frågade på vår lokala byggmarknad om de visste någon som kunde hjälpa oss, och en hantverkar-dejt blev bestämd senare på dagen. Fredrik kom dit i tid, och då satt rörmokaren och ägaren till affären och drack kaffe. Fredrik fick också kaffe, och sen åkte han och rörmokaren Christos hem till oss för att kolla läget. Christos hummade lite, tittade lite här, petade lite där och sa att han skulle bila upp taket i källaren för att se om han kunde fixa det underifrån. Han skulle återkomma en eftermiddag ett par dagar senare för att göra det.
Den stora dagen infann sig, och Christos kom som utlovat (om än lite senare, vi är ju trots allt på Cypern). Hela kvällen gick åt till att bila upp taket i källaren (det gick inte), kolla var rören gick (på badrumssidan av väggen), bila upp golv och vägg i badrummet istället, slå av och på vattnet, hitta läckan och köra och köpa grejer som behövdes (3 vändor blev det för Fredrik). Men till slut, efter fyra timmars jobb, var det faktiskt tätt när vi slog på varmvattnet. Hurra! Däremot har vi nu ett stort hål i golv och vägg i badrummet.
Hålet i badrumsgolvet. Plattorna är 30×45 som referens.
Golvet och väggen ska han fixa när vi har kollat rören så att det inte läcker i några dagar. Plattorna som gick sönder visade sig vara gamla och svåra att få tag i. Alltså behöver vi redan nu fundera över hur vi vill ha badrummet framöver. Och under tiden leva med något slags lappning så att vi kan duscha normalt tills vi ska göra om. Jajaja, det skulle ju fixas ändå. Och det viktiga är ju att vi har varmvatten igen. Lyxen! Jag har duschat för att fira!
