Äntligen blev det dags att sätta tänderna i Hjärtslaget i Rosengädda av Emma Hamberg! Det här är den fjärde och avslutande boken om Tessan i Rosengädda och alla som finns runt henne. De andra delarna i serien har jag skrivit om här: del 1, del 2 och del 3.
Hjärtslaget i Rosengädda utspelar sig några år efter del tre avslutades. Tessans restaurang är stängd för renovering efter en vattenläcka. Hennes man jobbar så mycket han kan och lite till, för att på något sätt betala tillbaka det han tycker att han är skyldig orten. Rosengädda har börjat leva upp igen, och nästan alla drivs av en framåtanda som inte kunde anas.
Hjärtslaget i Rosengädda.
Men på vägen händer det som händer så många när hjulen snurrar allt fortare: vi tappar bort det som var viktigast och glömmer valen vi gjorde och varför vi gjorde dem. I Hjärtslaget i Rosengädda får vi följa Tessan, Camilla, Flatan och Bror i deras kamp för valen de gjorde, och för att hålla ihop sina familjer. Det hela toppas med en oväntad upptäckt som formar hela Tessans liv.
Jag gillar verkligen den här serien. Tessan känns som en levande person, och det gör också många av de andra människorna som dyker upp i boken. Tråkigt nog tycker jag kanske att delar av stämningen från de tidigare tre böckerna tappas bort i den här, när inte Tessans restaurang får vara med. Kanske är ämnet också lite jobbigare att läsa om, så även om det är feelgood och lättläst så fick jag inte samma jublande känsla i bröstet när jag följde händelsernas utveckling i Hjärtslaget i Rosengädda som i de tre tidigare böckerna.
Cypern kallas också ”Kärlekens ö”, och en av de mest kända sevärdheterna är Aphrodite’s Rock. Enligt legenden var det här som kärleksgudinnan Afrodite steg upp ur havet och äntrade den mänskliga världen. Det här är ett bra ställe för en utflykt på Cypern.
Eftersom Ettan gillade att vandra i naturen vid vårt första försök bestämde vi oss för att göra ytterligare en vandring. Den här gången var det jag som önskade, och alltså åkte vi till Aphrodite’s Rock. Den ligger mellan Limassol och Pafos, och det finns möjlighet att vandra en bit längs havet precis bredvid. Vi åkte alltså förbi själva klippan för att kunna vandra till den. För den som inte vill gå så mycket så finns det parkering precis bredvid nerfarten till stranden.
Vandringen den här gången var i gassande sol, utan mycket till skugga. Fredrik fick bära selen med Tvåan och de var sjöblöta när vi kom fram.
Varmt. Utsikt. Notera fikonen från utflykten till vattenfallet.
Längs vägen såg vi en massa växter, där en del hade fått namnskylt. Stigen var mer som en grusväg, och den slingrade sig längs med bilvägen en bit över havet. Utsikten var fantastisk! Naturen var helt olik den uppe i bergen, och Ettan var betydligt mindre nöjd, för det fanns inga stenar att hoppa mellan.
Ettan fixar något med naturen. Tydligen inte den sneda horisonten, dock.
Vägnära vandring bitvis.
Efter vad som kändes som en evighet kom vi fram till klippan och gick ner till stranden. Det doppet var nog det mest efterlängtade hittills. Tvåan var väldigt nöjd, eftersom det var en stenstrand och det fanns hur mycket stenar som helst att sitta och plocka med. Ettan gillade vågorna som kom eftersom högvattnet var på väg in.
Två badare. Den skeptiska minen på Fredrik är nog för att det är stenigt och för att han måste stanna för fotograferingen innan han fick gå i.
Efter en fruktpaus så påbörjade vi den långa färden tillbaka. Fredrik traskade på med selen, och höll ett högre tempo än jag och Ettan.
Där är den, Aphrodite’s Rock.
Jobbig tillbakaväg. Men fortfarande med utsikt.
Efter bara en liten stund började det mullra hotfullt från bergen, och himlen på det hållet mörknade betänkligt. Mullret tilltog, och himlen mörknade ut mot oss också.
Uh-oh!
Ungefär halvvägs räddades Ettan (eller om det var resten av familjen) av att det fanns en glassbil, som kunde fylla på lite av hans energi. Den sista biten fram till bilen fick jag hetsa Ettan lite med att det vore tråkigt att behöva gå i regn och åska. Men vi orkade fram till bilen, och det kom inget regn.
Med ny energi försedd.
Eftersom utflykten tog lite längre tid än beräknat var det hög tid för lunch, så vi åkte till Kouklia, en närliggande by. Där valde vi en restaurang på måfå. Vi satsade på ett bord ute under markisen, eftersom ägarinnan försäkrade att det inte skulle regna, de nästan svarta molnen till trots.
Efter bara ett par minuter fick vi dock fly in i restaurangen, för då öppnade himlen sig. Det kom ett rejält åskregn, och vi var väldigt nöjda med att vi hade hunnit till bilen innan det började.
Under en av bilturerna för att utforska omgivningarna såhär i början av livet på Cypern uppstod ett någorlunda akut behov av lunch. När Fredrik fick syn på flaggorna till En Lefko gjorde han en skarp sväng, och blev tutad på. Det visade sig att restaurangen var öppen, och inte minst att de hade en lekplats, i skuggan. Ettan installerade sig på lekplatsen, och resten av oss tog ett bord. Det blev utomhus, eftersom det inte var någon AC inne.
Menyn var inte lång, men fullt tillräcklig. Ettan var inte på humör för mat, utan lekplatsen tillfredsställde hans behov. Så jag och Fredrik valde varsin fläsksouvlaki. Tillsammans med drycken kom det friterade brödbitar med dipp på jågurt och Ajvar. Tvåan tyckte bröden var roliga, åtminstone en stund.
Friterat bröd och röra innan maten.
”Det krasar roligt i munnen, mamma!”
Souvlaki. Vi var hungriga och glömde nästan att fotografera.
När maten kom på bordet konstaterade vi att de kan sin souvlaki, cyprioterna. Däremot är de lite… pommes frites-utmanade. Nåja. Vi var hungriga, och maten försvann snabbt.
Vi skickade in Ettan för att be om notan, men han kom ut i sällskap med servitören efter ett litet tag. Vi undrade lite om vad som hänt. Det visade sig vara inga problem utan bara att servitören undrade om han fick ge Ettan en glass. Det fick han. Och inte nog med det, han kom även ut med ett fat med dessert och en stooor bit vattenmelon. Desserten var en chokladkaka med kex i. Tvåan mumsade glatt i sig vattenmelon med hela kroppen, medan Ettan slickade i sig glass. Jag och Fredrik åt lite chokladkaka, och hjälpte därefter till med vattenmelonen.
När vi inspekterade området runt Tvåan såg det ut som vanligt, det vill säga som smärre naturkatastrof. Men den här gången var vi tvungna att titta en gång extra. Det var något märkligt. Jaha…! De småsmå myrorna var snabba och hade upprättat en motorväg till katastrofområdet. Eftersom vi satt ute var det inte så konstigt, förstås. Jag och Ettan började betta på vilken matbit som skulle bäras bort först, men till vår stora besvikelse var det inget som flyttade på sig innan vi lämnade.
Tvåan lämnar en viss förödelse efter sig.
Jag och Ettan gissade på vilken matbit som skulle bäras bort först.
Vi tyckte att En Lefko var ett bra ställe, och kommer antagligen äta där fler gånger. Lekplatsen funkade bra för rastlösa familjemedlemmar i de yngre ålderskategorin, och vägde upp det faktum att man får ta bilen till En Lefko.
Vi åkte på vår första utflykt på Cypern igår. Fredrik hade planerat och till och med skaffat matsäck. När allt var packat och alla barnen övertalade till att gå ut genom dörren satte vi oss i bilen och åkte ungefär 30 minuter norrut, upp i Troodos-bergen. Vi skulle titta på vattenfall!
Vi var tidiga på plats, och hade inga problem att hitta parkering. Den vänlige fruktförsäljaren såg lite förskräckt ut när vi satte Tvåan i vagnen och skakade på huvudet och lät oss förstå att det inte var en bra idé. Vi lugnade honom med att vi bara skulle använda vagnen bort till toaletten. När vi var klara med bestyren selade jag på mig Tvåan, tog på honom ett par strumpor och så vi satte iväg.
Tre som går uppför.
Det är ungefär en kilometers naturstigsvandring för att komma till själva vattenfallet. Det är absolut inte någon svår eller tung vandring, även om det blir lite jobbigare med 11 kg barn i sele.
Bra att vi behöll selen, trots diskussioner i somras. Notera även Tvåans strumpor.
En sådan naturupplevelse vi bjöds på. Hela familjen var fascinerad, och vi kan bara konstatera att hit kommer vi tillbaka! Det var så mycket grönt! Och träd! Till och med jordgubbsträd hittade vi. Fast det hade inga jordgubbar just för tillfället.
Jordgubbsträd, fast utan jordgubbar.
Många broar korsades.
Inte så mycket vatten nu, men snösmältningen kan nog vara imponerande.
Väl framme vid vattenfallet packade vi upp matsäcken och åt mellis. Det blev faktiskt lite svalt när vi satt stilla, och nästa gång ska vi ta med oss långärmade tröjor. Och att bada i vattenfallet gick inte riktigt, även om det hade varit varmt nog, så badväskan lämnar vi i bilen nästa gång.
Kaledonia.
Skönt att veta att det finns en nödutgång från naturen. Det kan ju bli för mycket.
När alla hade mat i magarna gick vi upp till toppen av fallet. Eller i alla fall nästan, för på vägen upp mötte vi ett sällskap med hundar, så vi vände och bestämde oss för att gå tillbaka. Jag var långsammast i familjen, så jag blev upphunnen av hundägarna. När jag erbjöd dem att passera fick jag ett långt svar, som sedan översattes till knackig engelska. Jag drog mitt stå till stacken genom att säga ”hon väntar” på grekiska till tjejen med hund, eftersom jag blandade ihop verbformerna. Hon verkade ändå förstå. Jag var nöjd med att jag hade vågat prata.
Vi tog samma väg tillbaka, och nervägen var lite jobbigare än att gå uppför. Insidan på mina lår började skaka redan i början av nerfarten, så på slutet fick jag ta stöd av Fredrik lite oftare än jag hade trott. Vi mötte en hel del folk som var på väg upp, och konstaterade att det var bra att vi var tidiga. Ettan hade dock inte minsta lilla känningar i benen, utan skuttade rundor och var OERHÖRT förtjust i att gå i skogen. Han ville göra det varenda helg.
Ettan kände sig som en upptäcktsresande.
Vid bilen igen köpte vi frukt av frukthandlaren, och jag försökte mig på lite grekiska igen. Frukten var inte billig, men god. Jag hade tänkt mig ett par äpplen och några persikor, men det blev ett kilo av varje, för så jobbade han. Fredrik blev lite överraskande förtjust i de torkade fikonen, så vi köpte en påse sådana med. Där lyckades vi åtminstone undvika ett kilo, och var mer än nöjda med ett halvkilo. Tur att de håller sig länge.
Veckan som gick har varit fullspäckad. Den inleddes i söndags med att Tvåan fick hög feber. Han sov största delen av dagen, och jag satt i sängen bredvid honom. Däremot hade han inga andra symptom, och han var någorlunda pigg mellan varven, han drack ordentligt och åt en del. Febern höll i sig även på måndagen, och på tisdagen var han någorlunda ok igen fram till kvällen då febern kom tillbaka. I torsdags dök det upp prickar i ansiktet och på bålen, så jag gissar på att det är en släng av tredagarsfeber. Håhå, jaja.
Feberbarn.
Under tiden det här pågick så hände det andra stora saker också. Ettan började skolan igen. I trean! Jeeeez. När fick jag ett så stort barn? Skoluniformen som vi beställde för snart fyra veckor sedan, och som skulle komma på två eller tre veckor, har inte kommit än, så han får använda sina vanliga kläder ett tag.
På väg till första skoldagen. Han var inte alls så orolig som han ser ut på bilden.
När han kom hem efter första dagen var han helnöjd, och sa att skolan här passar honom bättre än den på Malta. Varför kan han inte riktigt förklara, men det är ju bra att det känns så i alla fall. För oss känns det bra, han har fått hem ett schema för veckorna och en komplett studieplan över vad som ska gås igenom under året. Lite mer uppstyrt än på Malta, alltså. Klassen är dock mycket större, med 24 barn. Det är skolans största klass, och som hjälp har lärarinnan en lärarassistent. Jag tycker det ska bli spännande att se hur det fungerar, och vad Ettan tycker om att gå i en större klass. Det är ju fler kompisar, men kanske också mer stök.
Efter ett par vändor till förrådet så kom det hem en överraskning till Tvåan. Ettans gåvagn har packats upp. Stor förtjusning utbröt hos alla tre herrarna. Tvåan går ju kortare sträckor som ett par meter på egen hand, men med vagnen riktigt flyger han fram genom hela lägenheten, och det syns tydligt hur roligt han tycker det är.
Vi hyr ju en lägenhet i Limassol. Det är en… ja, jag antar att det skulle kallas en 4:a i Sverige. Här heter det 3 bedroom apartment. Den har alltså tre sovrum, ett vardagsrum och ett kök. Balkongen mot gatan är inbyggd och är en del av vardagsrummet, eller ett minikontor, om man så vill.
Det är en ganska gammal lägenhet, så standarden är inte jättehög. Den är hel och välskött, men inte lyxrenoverad på något sätt. När vi letade lägenhet så var det med tanke på att vi ska köpa ett hus, och alltså var vi inte ute efter en superlyxig lägenhet. Däremot ville vi att den skulle ligga nära havet, eftersom vi letar hus i bergen utanför stan. Så bäst att passa på att njuta av närheten till Medelhavet så länge det går tänkte vi. Som en bonus med den här lägenheten så har vi faktiskt vad som på mäklarspråk skulle kallas ”havsglimt”.
Där, precis vid den högra byggkranen är det, Medelhavet.
Det här var den första lägenheten vi tittade på. Efteråt sa jag ”den blir det inte”. Fast efter några dagar och ett par visningar till konstaterade vi att vi dels gillade hyresvärden, dels var den ledig direkt och dels var det nog faktiskt ungefär det här vi letade efter. När vi tittade fanns det bara AC i ett av sovrummen, och så hade vi det på Malta och ville inte tillbaka till. Hyresvärden sa att han såklart kunde sätta in AC i de andra två sovrummen också, och det gjorde han. Så det blev den, ändå.
Efter två veckor i en AirBnB-lägenhet tog vi vårt pick och pack och flyttade ungefär 400 meter till en trea på fjärde våningen. Vår hyresvärd hjälpte till att köra en del av våra saker. Efter två vändor med hissen så var allt inne i lägenheten, pengarna lämnades över och vi fick nycklarna. Jaha. Då var vi här då. Låt Cypernlivet börja.
Man kommer in i lägenheten i vardagsrummet. Fast här har någon faktiskt byggt en kort vägg, så det känns som en liten hall. Resten av vardagsrummet ligger till höger i bild.
Hallen.
Vardagsrummet, komplett med barnstök och ”det här är bara ett temporärt boende”-stök. Kontorsdelen ligger rakt bakom fotografen.
Till höger om man har ytterdörren i ryggen har vi dörren till den obligatoriska korridoren som resten av rummen utgår från. Köket ligger bakom väggen till höger från hallen.
Korridor mot köket, Ettans rum till vänster och hallen/vardagsrummet till höger.
Det är inte renoverat igår, men fullt funktionellt. Gasspis och elektrisk ugn, en kyl och frys av nyare snitt och en hel del arbetsytor. Matbord med gott om plats för fyra och antagligen även för 6 eller 8. Dock ingen tvättmaskin, som i de flesta cypriotiska lägenheter finns i köket.
Några olika nyanser av grönt.
Går fint att äta vid, och även spela kort.
Utanför köket ligger en balkong som alltså vetter mot bakgården. Det är tvättstugan, med tvättmaskin (med all text på grekiska) och tvättlinor. Utanför balkongen har en golvtorkställning monterats, för att få extra plats för att torka tvätt.
Tvättstugan.
Den smart monterade torkställningen.
Till höger, sett från köket ligger två sovrum. Det minsta, som ligger närmast köket, är Ettans. Han valde det redan när vi var här och tittade på lägenheten.
Ettans rum.
Bredvid är sovrummet som används som lager och kontor. Rakt fram är en toalett.
Lager/kontor.
Toalett.
Sedan svänger korridoren.
Korridor mot master bedroom. Närmaste dörren är toalett, sedan badrum.
Den första dörren är badrummet, som alltså ligger vägg i vägg med toaletten. Det är absolut inte inrett igår, men det finns badkar.
Badrummet.
Innanför dörren rakt fram ligger vårt sovrum.
Master bedroom. Tvåan sover förmiddag.
Sådärja. Då har ni fått en rundtur hemma hos oss. Välkomna hit och hälsa på!
När jag lånade Bläckfisken av min svägerska frågade hon om jag hade läst Christer Lundbergs första bok, Gräspojken. Det hade jag inte, så jag fick med mig den också. Och tur var väl det, kan jag tycka såhär i efterhand.
Gräspojken är en riktigt rolig skröna. Den handlar om tolvåringen Kalle, som råkar odla en marijuanaplanta. Det blir startskottet för en lång rad mycket otroliga händelser under det följande året. Fast trots att händelserna är otroliga är de inte alldeles orealistiska, utan de skulle faktiskt kunna hända. I alla fall de flesta av dem.
Gräspojken.
Gräspojken är en riktig bladvändare, och jag är nyfiken på alla personerna i berättelsen. Det är lätt att komma de viktigaste personerna inpå livet, och de känns som riktiga människor. Möjligen skulle jag vilja veta lite mer om lillebror Björn, men det är nog kanske mest för att Christer Lundberg levandegör Kalle så bra.
Berättelsen som sådan är härligt skruvad. Vardagliga händelser, som sammantaget och tillskruvat ganska många varv, blir en radda händelser som involverar bland annat skateboard, sex, våldsamma turkar, en gangsterboss och rätt många kilo marijuana.
Det var roligt att upptäcka sambandet mellan Gräspojken och Bläckfisken, även om böckerna sinsemellan är ganska olika. Jag gillade båda, och kan lätt rekommendera dem till vem som helst.
Min man är ju mycket intresserad av torn och fort, så när vi bodde på Malta var jag inte alldeles förvånad när han deklamerade att vi skulle åka på utflykt till Fort Rinella i Kalkara. När han sa att det också fanns en jättestor kanon där blev jag lite mer intresserad. Eftersom den här utflykten hände när Tvåan var ganska nyfödd så har vi tydligen inga bilder från vårt besök. Om du vill se kanonen kan du istället göra en bildsök på google, även om det är svårt att få en känsla för hur oerhört stor kanonen faktiskt är.
Vi kom dit strax efter de öppnade och då var vi de enda besökarna. Vi tackade nej till en rundvandring, men däremot tittade vi glatt på när fort-guiderna klädda som soldater visade hur de signalerade med flaggor mellan forten. Snabba armar var det, minsann.
Fort Rinella byggdes av engelsmännen mellan 1878 och 1886, med en enda avsikt: att husera en Armstrong 100-tonskanon. Anledningen till att engelsmännen tyckte att de behövde en så stor kanon var att italienarna hade skaffat sig skepp med stålsköldar och flera 100-tonskanoner per skepp. För britterna var Malta viktigt för att säkra passagen genom Medelhavet och Suez-kanalen till Indien.
Mycket av logistiken som behövdes för att ladda och avfyra kanonen är kvar idag. Eftersom kanonen är så oerhört stor och tung är även maskineriet för den stort och mekaniskt imponerande. Är du eller dina barn det minsta intresserade av maskineri är det här en riktigt bra Malta-utflykt.
Själva kanonen är STOR! Till och med så stor att jag blev imponerad. Utsikten från den är också storslagen, såklart. Ettan var mycket imponerad av storleken, men mindre av utsikten. Och när vi förklarade hur dålig träffsäkerhet en kanon har blev han mycket besviken, och trodde inte riktigt på oss.
För att vara en utflykt på Malta var det här riktigt bra! Det frivilliga programmet var vettigt, och gav bra information. Extra plus för alla svärden som visades upp, tyckte Ettan. Vi vuxna var nog mer imponerade av flagg-signaleringen, tror jag. Och såklart att hela programmet erbjöds trots att vi var de enda besökarna just då.
En söndag när vi ganska nyss hade kommit till Cypern gick vi ut på morgonpromenad. Dels för att Tvåan skulle få sova lite, och dels för att kolla lite på vad som var vad här i Limassol.
På söndagar är det inte mycket som är vad, kunde vi relativt snabbt konstatera. Men en bit in mot gamla stan i Limassol började kaffesuget sätta in för föräldrarna. När vi då hittade ett café som var öppet gick vi glatt in, och möttes av vår första språkförbistring. Ägarinnan pratade inte så mycket engelska, utan fick ta hjälp av några av stammisarna som syns i bild under menyn på nedersta bilden. Med hjälp av dem lyckades vi reda ut att vi ville ha två cypriotiska kaffe, med en socker, inte två, och en coca cola. Och så ville vi dessutom använda toaletten.
Ägarinnan var förstås mycket vänlig, trots att vi inte riktigt förstod varann, och kaffet var precis som det skulle. Toaletten fungerade också, så det var verkligen inget att anmärka på besöket. Inte minst att det var öppet (relativt) tidigt en söndag var ett plus, har vi märkt i efterhand.
Jag, och en sovande Tvåa.
Vissa fick coca cola istället för kaffe.
Cypriotiskt kaffe, eller åtminstone sumpen efter det. Vatten bredvid.
Stammisar, och menyn. Vissa av dem hjälpte till att tolka från engelska till grekiska.
Cypriotiskt kaffe, förresten… Det är detsamma som turkiskt kaffe, eller grekiskt kaffe, för den delen. Fast det skulle nog inte någon invånare i de tre länderna erkänna, förstås. I Sverige skulle det kallats kokkaffe. Det är en liten kopp starkt kokkaffe, helt enkelt. Det serveras i en espressokopp, och du väntar ett tag innan du dricker det för att sumpen ska hinna sjunka till botten. I alla tre lägenheter vi har bott i på Cypern har det funnits en liten kastrull för att kunna koka vatten till kaffet, så det är verkligen vanligt förekommande. Oftast är det ganska starkt och sött. Och gott, så om du kommer till Cypern är det definitivt värt att testa.
För några dagar sedan gjorde vi en kvällsutflykt, hela familjen. Varje år i slutet av augusti går nämligen Limassol Wine Festival av stapeln, och det tyckte jag lät spännande och som ett bra tillfälle att få prova lite mer av de lokala vinerna. Festivalen hålls i parken vid Limassol Zoo, och den är öppen bara på kvällstid. Vi bor nästgårds, så det var några minuters promenad genom den ljumma och lite blåsiga septemberkvällen och så var vi där.
Välkommen på vinfestival!
Vi gick dit så tidigt som möjligt, eftersom vi också tänkte äta kvällsmat och fortfarande lever med de mer nordiska mattiderna. Inträdet kostade €5 för vuxna, och både Ettan och Tvåan räknades tydligen som barn så de kostade inget. När vi kom in på själva festivalområdet låg grillröken tät, det är ju trots allt Cypern vi är på. Vid en närmare koll på menyn så förstod Fredrik att han hade sett rätt på grillen – det var hela huvuden. Någon dag ska vi testa det också, men det var inte den här kvällen.
Här grillas det för fullt……bland annat fårskallar.
Istället köpte vi varsitt glas, och fick det fyllt i ett av vinstånden. I inträdet ingår fri påfyllning av vin, och det visade sig vara rejält fyllda glas som delades ut. Själva vinet var kallt, både det röda och det vita, men kanske inte direkt något högkvalitativt finvin. Därefter gick vi ett varv för att kolla vad som fanns.
Ett vinstånd, med stora tankar dolda bakom den gula bakgrunden.
Tack, tack, Limassol municipality. Notera att förutom grekiska och engelska så är de flesta skyltar också på ryska.
Stoooooort glas! Eller åtminstone välfyllt.
Ettan kom snabbt på att han ville ha pizza. Det var inte vi vuxna sugna på, så barnen fick varsin pizzabit och vi satte oss för att låta dem äta. En bit ifrån bänken vi satt på såldes grillad majs, och det blev Ettan svårt sugen på. Och visst, det var ju festival, så grillad majs blev det också. Tvåan fick lära sig att gnaga på majskolven, och han gillade det också.
Ettan med pizza,
Tvåan fick också pizza.
Under tiden det gnagdes på majskolven passade jag på att ta en sväng in på ett område lite bakom det större festivalområdet. Här hade nämligen Limassols oenofiler sin provsmakning av flera mindre producenters viner. Jag testade ett vin som jag var sugen på, och några andra också. Inget var någon superfavorit, men de var åtminstone godkända. Dock blev jag inte jätteimpad av vinvännernas kunskaper, så jag tror nog snarare att det blir utflykter till vingårdar än ett medlemskap i föreningen.
Efter vinprovningen var det dags för mat för de stora. Innan festivalen började har vi varit i parken och lekt, och då sett vissa skyltar som satts upp i förväg. På en av dem stod det vad som enligt våra översättningsappar skulle vara ”herring”, det vill säga ”sill”. När vi passerade det ståndet var det mycket riktigt hela fiskar som grillades och serverades med bröd, typ limpa, smör och hela, små, gula lökar. Jag vågade dock inte testa, utan det blev en gyros med fläskkött innan vi snabbt smet hemåt för att lägga barnen och oss själva.
