Sara spekulerar

Som tidigare framgått så har vi ju belönats med ännu en klätterapa. Tvåan tar sig upp på det mesta, och oftast även ner från det helskinnad. Häromdagen visade det sig att han kan ta sig ner från vår säng utan hjälp. Detta upptäckte Fredrik genom att öppna dörren till sovrummet rätt i pannan på Tvåan, som satt precis innanför och kände sig ensam.

Jag minns inte att det var på samma sätt med Ettan. Men det kanske mest beror på att vi inte bodde på samma sätt med honom. Jag vet ju att han klättrade upp på kökspallen nästan direkt efter att han hade lärt sig gå (och att jag fick applådera hans bedrift med hjärtat i halsgropen innan jag lärde honom att klättra ner igen), och att han klättrade på alla stegar han såg. Men ändå, det känns ändå som om Tvåan gör det här på sitt alldeles egna sätt.

Eftersom vi bor i kappsäck fortfarande, så finns det en hel del saker att klättra på. Och som om inte det skulle räcka så används soffbordet, soffan och sängen för att ta sig uppåt. Häromdagen fick jag också lyfta bort honom från (den obromsade) vagnen som han var på väg upp i för att hämta sin vattenflaska.

Jag, för min del, har tagit tag i löpningen igen. Som så många andra prioriterar jag bort träning när det kör ihop sig. trots att jag vet att jag inte borde. Men nu är det dags att ta tag i livet och skapa rutiner igen, så det var bara att snöra på sig löparskorna och ge sig ut. Med tvenne telningar så är det inte heller så att jag kan välja tillfälle precis som jag vill, utan det blev en eftermiddagstur. 32 grader och sol är… varmt. Det gäller att ha druckit ordentligt innan.

Det märkligaste med min träning, som jag ändå har hållit på med relativt regelbundet de senaste 10-15 åren, är att jag blir lika överraskad varje gång. Det kan vara hur jobbigt som helst att ta sig ut, men VARJE gång får jag belöningen i efterhand. Känslan i huvudet och i kroppen är så himla bra att jag undrar varför jag inte gör det här jämt. Men ändå slår guldfiskminnet till nästa gång det är dags att ge sig ut, och det känns jobbigt att komma loss.

Jag blir helt enkelt en snällare och trevligare människa av att träna. Däremot är jag inte varken snäll eller trevlig under min träning, men det kan lätt hanteras av att jag tränar på egen hand och inte med sällskap.

Eftersom Ettan fortfarande äter medicin för sitt öra och därmed inte ska bada så är det inte samma dagsprogram som vanligt. Så idag beslöt Fredrik att ta med Ettan för att mäta våra förråd. Vi har ju skeppat alla våra saker i en container, och den står just nu hos tullen här på Cypern och väntar på att bli insläppt i landet. När det är klart ska innehållet packas in i förråd i väntan på att få komma till vårt framtida hus. Idag skulle då förråden mätas, så att Fredrik kan fundera ut var alla sakerna ska vara. Vi har ju både möbler, flyttlådor och några pallar, så det kan behövas lite fundering för att allt ska gå att knô in.

När det gäller saker så har jag tänkt att vi ska packa upp så lite som möjligt i lägenheten, för att göra nästa flytt lätt och smidig. Jag vet inte om det är anledningen, eller om det är helt av sig själv, men den här lägenheten känns verkligen som ett tillfälligt boende. Ingen av oss trivs riktigt även om vi inte direkt vantrivs. Det är i och för sig inte något problem, men samtidigt längtar vi alla fyra härifrån, till något mer permanent.

Under tiden passade jag och Tvåan på att morgonbada. Det var härligt tyckte både han och jag. Dock lockade stenar och sanden Tvåan mer än vattnet idag. Det ledde till att diverse andra strandbesökare kastade långa, aningen oroliga, blickar på Tvåan som satt i vattenbrynet och lekte själv medan jag var kanske fem meter ut i vattnet. Vissa av oss blev också tröttare än andra av strandbesöket. Tur att vagnen var med så Tvåan kunde ta sig en tupplur medan jag traskade längs strandpromenaden och lyssnade på grekiska-kurs i lurarna.

Nu har jag lärt mig ytterligare ett grekiskt verb, och att säga ”inte”. Kursläraren gick igenom fler verb, och hur man säger ”den, det”, men det behöver jag lyssna på igen för att komma ihåg. Det är så himla roligt att få lära sig språk igen. Jag har nog faktiskt saknat det lite. Ska se om vi kan beställa några läroböcker och en grammatikbok också, för jag tror att både jag och Fredrik behöver läsa och inte bara lyssna för att lära oss ordentligt.

För en dryg vecka sedan hade Ettan ont i ena örat. Antagligen hade han lite feber också. Det hela gick över på ett par dagar, och med hjälp av några värktabletter. Efter det har han klagat lite på att han har haft svårt att höra med det örat, och igår när vi badade fick han plötsligt jätteont en kort stund när han stötte örat mot en av simkorvarna. Efter lite googling så konstaterade jag att det kanske var dags för det första läkarbesöket på Cypern.

Idag på morgonen tog Fredrik med Ettan till doktorn som jag hade letat upp, medan jag och Tvåan gick på morgonpromenad. Efter att ha fått vänta kanske 40 minuter så fick de träffa en barnläkare som konstaterade att det var något slags bakterieinfektion i örat och skrev ut penicillin och örondroppar, och bannade dem för att inte ha kommit tidigare. Så nu medicinerar vi och hoppas på att det blir bättre snabbt, eftersom Ettan ska undvika bad i några dagar tills det blir bättre.

Kvällsmaten råddade jag på egen hand, för Fredrik var iväg och gjorde annat. Det gick bra för oss tre, fram till kvällsduschen. Då valde nämligen Tvåan att testa sina nyförvärvade klätterkunskaper upp ur badkaret medan jag och Ettan torkade fötterna. Resultatet blev att han åkte med munnen först ner i det kaklade golvet. Han var inte så nöjd med det, och det blödde såklart rejält eftersom han slog tänderna i insidan på läppen. Ettan tyckte det var läskigt att titta på med allt blodet, men han hjälpte till att hämta papper att torka med. Efter några minuter lugnade sig Tvåan och det slutade blöda. En fantastisk fläskläpp uppenbarade sig istället. Tänderna sitter kvar, och är inte speciellt lösa. Han hade inte heller några problem varken med amning eller napp efteråt, så det är nog ingen större fara med honom.

Nåja. Nya tag i morgon.