Böcker

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Camorrans barn – Dödskyssen är andra delen i Roberto Savianos trilogi om Camorrans barnsoldater i Neapel. Saviano skrev reportageboken Camorran 2007, och sedan dess lever han under dödshot från italienska maffian. Han ingår idag i en grupp forskare som studerar Camorran och andra olagliga verksamheter. Vad jag tyckte om första delen, Blodsleken, kan du läsa här.

I Dödskyssen får vi fortsätta följa Nicolas strävan efter att etablera barntrålaren som en riktig maktspelare i Neapels undre värld. Nicolas styr sin trålare och sitt område med järnhand, och han viker inte undan för varken hot eller våld. Istället utmanar han de gamla bossarna som också slåss om att få ta över området som står utan boss sedan Copacabana sattes i fängelse.

För att kunna ta över all aktivitet på langartorgen gör Nicolas en deal med Ärkeängeln, en före detta boss som sitter i husarrest och inte kan få sålt sina varor. Nu har Maradjan verkligen kommit upp sig, och börjar på allvar ta för sig av världen och livet. Men samtidigt som barntrålarens makt ökar, ökar också allvaret i det de gör, och Maradjan tvingas växa upp och fatta svåra beslut.

Jag tyckte att utvecklingen i den här boken gick väldigt snabbt. Det mesta eskalerade fort till att antingen fungera eller gå åt skogen helt. Nu i del två har jag nog vant mig vid språket i översättningen, för det störde mig inte lika mycket i den här delen. Jag blir fortfarande inte speciellt berörd av det här, och tycker alltså inte att Dödskyssen är en så obehaglig bok. Däremot förstår jag de berättartekniska greppen, och jag kan ana vad jag borde känna av de olika skeendena. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte tar till mig boken.

Efter att ha läst ut Dödsleken tänkte jag inte läsa mer än de två första delarna som jag fick. Men nu när jag har läst ut Dödskyssen också så kanske det ändå blir så att jag får läsa den avslutande delen också, för att se hur det går.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Roberto Saviano som skrev boken Gomorra om Camorran i Neapel, har nu skrivit en serie romaner om Camorrans barnsoldater. Sedan Gomorra kom ut lever Saviano under dödshot från den italienska maffian, så det är väl ett tecken om något på att hans skildringar är ganska mitt i prick. Blodsleken är första delen i serien Camorrans barn.

I Blodsleken möter vi Nicolas, ledare för ett stökigt ungdomsgäng. De säljer droger och ägnar sig åt att verka tuffa. Neapel är strikt uppdelat mellan de olika maffiabossarna, och det råder givna regler om vad du får sälja var, och hur mycket av förtjänsten du får behålla. Nicolas är dock inte en av de vanliga tonåringarna som sköter markarbetet åt Camorran, utan han har betydligt högre ambitioner än så.

Nicolas har bestämt sig för att en dag ska det vara han som bestämmer, honom som alla är rädda för, och han som får alla pengarna. Uppvuxen som han är med maffian inblandad i vardagslivet så vet han vad som måste göras och vad som krävs av den som ska slå sig in bland de redan etablerade. Med ungdomens övermod tar han sig an uppgiften, och börjar forma och styra sitt gäng med järnhand.

När jag fick Blodsleken var det med orden att den var ruskig. När jag läste den fångades jag aldrig riktigt av den. Nicolas öde berör mig inte på djupet. Visst, objektivt är det en ruskig bok, för jag är övertygad om att berättelsen faktiskt ligger ganska nära sanningen i många delar. Men ändå… den riktiga kontakten, som gör att jag lever mig in i handlingen och låter den kännas i hela kroppen, saknas. Delvis beror det nog på översättningen. Blodsleken är svåröversatt, det inser jag, men jag tycker inte det blev så lyckat i den här versionen. Den italienska gangsterslangen har fått drag av Rinkebysvenska, och det stör mig. Jag hade föredragit att ha kvar de napolitanska uttrycken, med en förklaring, som i Elena Ferrantes böcker.

Efter att ha läst Neapelkvartetten om Elena och Lila av Ferrante och nu Blodsleken, så fascineras jag lite av Neapel. Som staden beskrivs i böckerna så är det en farlig plats, med mängder av oskrivna regler som du bara kan känna till om du är född och uppvuxen där. Samtidigt verkar napolitanarna älska sin stad högre än allt annat och aldrig vilja lämna den. För en utomstående är det svårt att förstå vidden av det, men företeelsen är intressant.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

När min mamma var här på Cypern och hälsade på oss passade jag på under en av Tvåans sovstunder att börja läsa Inifrån av Anna Kinberg Batra som hon hade med sig som semesterlektyr. När mamma åkte hem fick Inifrån stanna här så jag kunde läsa ut den.

Inifrån är inte några memoarer skriver Anna Kinberg Batra i inledningen. Däremot vill hon gärna berätta sin version av vad som hände under hennes tid som partiledare för moderaterna, och kanske också ge en förklaring till varför vissa beslut fattades. Hon påpekar också att tiden 2015 fram till nu, 2018/2019 är en tid som kommer omnämnas i historieböckerna med till exempel Brexit, Trumps valseger och Transportstyrelseskandalen som några exempel. Det var och är en turbulent tid där mycket förändras och det kan vara svårt att hänga med i svängarna.

Jag tycker att Inifrån är en läsvärd bok. Läsvärd för alla, oavsett var man står politiskt och absolut inte bara för moderater. Det är intressant att få en bättre inblick i politikens vardagsliv, om man nu kan kalla det så. Hur mycket spel det är, och vikten av att förstå och kunna hantera att varje blick, samtal och ord uppfattas och tolkas av människor både inom och utanför partiet. Hon lyckas verkligen få mig att förstå hur oerhört påpassad hon var under de här åren, och jag blir liksom lite utmattad bara av att läsa om det.

Det blir också väldigt uppenbart att jag och Anna Kinberg Batra är väldigt olika som personer. Kanske skulle vi matcha varandra bra om vi skulle jobba ihop. För det är också en känsla jag får av Inifrån – jag tror att jag skulle tycka om att jobba med henne. Fast inte i en partipolitisk miljö då, förstås.

Inifrån är en ganska personlig bok, men den håller sig samtidigt borta från att bli privat. För visst får vi lära känna Anna Kinberg Batra bättre än vi fick när hon var partiledare, och vi får små glimtar om relationen med hennes man, men fokus ligger såklart på hur hon hanterade jobbet som partiledare, och vilka slutsatser hon drar när hon tittar på beslut och situationer såhär i efterhand.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Vi testade att läsa första delen i John Grishams serie om Theodore Boone för Ettan, trots att den nog är för lite större barn egentligen. Men försöket föll väl ut, och han ville läsa mer om Theo, så jag skaffade några fler delar. Vad jag tyckte om de andra delarna jag har läst hittar du här: del 1 och del 5.

Jag tycker ju också om Theo och hans värld, så jag passade på att tjuvläsa del två, Theodore Boone – The Abduction. I den här boken försvinner Theos kompis April Finnemore utan ett spår från sitt hem. Hela Strattenburg letar efter henne, men hon förblir borta. Polisen står handfallen, så Theo får ta saken i egna händer och försöka komma på vad som har hänt.

Theodore Boone – The Abduction är lite läskigare än de andra delarna jag har läst tycker jag. Det handlar ju om en av Theos närmaste vänner som försvinner, och det tänker jag att barn kan relatera till väldigt lätt. Som vuxen är det dock ganska lätt att inse att det måste gå bra (det är ju ändå en ungdomsbok), och då blir det lite mindre obehagligt. Om man däremot läser The Abduction för ett barn, eller har ett större barn som läser den själv kanske man får vara beredd på att avslöja att det kommer gå bra för att det inte ska bli alltför skrämmande.

Precis som i sina böcker för vuxna så skriver John Grisham initierat om rättssystemet, som den jurist han är. Språket i The Abduction är enkelt och effektivt, och när det förekommer svåra begrepp så ser författaren till att de förklaras. Theo är lätt att tycka om, trots att han ibland är en lillgammal viktigpetter (åtminstone ur ett vuxet perspektiv).

Jag tror att det här är bra böcker för läsvana barn och ungdomar som vill testa att läsa böcker på engelska. Språket är som sagt lätt, berättelsen spännande och pedagogiskt upplagd, och det är mer som en ”riktig” bok än en barnbok. Theo är lätt att relatera till, och det känns som om man som läsare känner honom redan efter den första delen i serien. I de följande böckerna lär man känna honom bättre och bättre.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste ju den senaste delen i serien om Theodore Boone, skriven av John Grisham, häromsistens. Den var såpass intressant att jag köpte den första boken också, för att se om det skulle kunna vara något för Ettan. Och nu när jag har läst den så tror jag att den skulle kunna funka för honom, så vi ska testa den som kvällsläsning.

Theodore Boone är den trettonåriga sonen till två advokater. Han drömmer om att själv jobba inom rättsväsendet, antingen som brottmålsadvokat eller som domare, och därför har han sett till att skaffa sig stor kunskap inom juridik redan som ung. Han hjälper kamrater i knipa med råd om hur de ska komma vidare, och hur systemet fungerar, och han rör sig vant och obehindrat i domstolsbyggnaden. Han känner de flesta som jobbar både som advokater, domare och poliser i staden där han bor.

I den första boken om Theodore Boone ska den största rättegången i stadens historia precis inledas. En man är åtalad för att ha mördat sin hustru, men det finns inga bevis utan bara indicier. Hela staden är på tårna och förstås väldigt nyfikna. Theo lyckas förhandla sig till platser i rättssalen för sig och sin skolklass under rättegångens första dag, och det ger en bra inblick i hur en domstolsförhandling går till, både för läsarna och för klassen.

Samtidigt som rättegången pågår får Theo vetskap om att det finns ett vittne som inte har vågat träda fram. I förtroende får han veta vad vittnet sett, och han inser att det här är något som skulle kunna påverka utfallet av målet. Men han har ju gett sitt ord på att inte avslöja något…

Theodore Boone är en spännande roman, precis i John Grishams vanliga stil, om än anpassad för en yngre läsarskara. Det är läskigt, men inte för läskigt, och informativt. Möjligen kan jag som vuxen tycka att Theo är lite väl lillgammal och redig, men det tror jag inte en yngre läsare tänker på. Boken är tryckt med relativt stor text, så den passar bra även för ovana läsare. Dock har jag inte hittat den på svenska, utan bara på engelska och spanska.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

The little friend av Donna Tartt är en av de där böckerna jag inte har gjort mig av med, trots diverse flyttar. Jag köpte den när den kom som pocket, efter att ha läst hennes debutroman Den hemliga historien. Jag minns dock inget av någon av de två, så när jag behövde packa litteratur inför semester och flytt så fick The little friend följa med. Och nu, när jag har läst om den, så är jag lite kluven.

Harriet var bara en bäbis när hennes storebror hittades död i familjens trädgård. Boken utspelar sig när Harriet är 12 år, och den handlar främst om hur hon tänker kring broderns död, och vem som kan tänkas ligga bakom. Som en parallellhistoria får vi veta mer om familjen, och om hur den fungerar, eller i de flesta fall, inte fungerar.

The little friend är en relationsroman, familjekrönika, deckarhistoria och nutidshistoria i en och samma bok. Vi följer Harriet, i en av de vita och förmögna familjerna. Hennes familj hålls samman av Ida, det svarta hembiträdet som har jobbat hos dem sedan Harriet var liten. Vi får också följa ett par av de vita fattiga familjerna i samma stad i den amerikanska södern. Kanske är det ett ålderstecken, eller så är det bara att jag är svensk som får mig att reagera på den tydliga uppdelningen av svarta och vita även om ingen direkt värdering läggs i den.

Beskrivningen av den amerikanska södern, sedd ur det rika vita perspektivet, känns väldigt… korrekt? Eller, vad vet jag egentligen, men det känns ändå som om det är ett rimligt sätt att tro att det fungerar, med storfamiljer och hur man umgås med släktingar. Och såklart, hur man delar upp människor efter deras hudfärg och hur mycket pengar de har.

Min största upplevelse av The little friend är att det är en väldigt litterär bok. Med det menar jag att den är skriven på ett språk som är bildat, och att den säkert är full med referenser till klassiska verk om man analyserar den med de glasögonen. Jag är säker på att den här romanen används i litteraturundervisning på universitetsnivå. Den tog lång tid för mig att läsa, och jag tyckte att den var svår att riktigt komma in i. Kanske beror det på att jag har läst mycket enkel chic-lit den senaste tiden, eller så kanske det har med boken själv att göra. Oavsett vilket så kändes det som om det var en viktig bok för mig att läsa.

Jag uppskattar The little friend, men jag kan ärligt talat inte förstå vad som har fått mig att behålla den genom flera flyttar. Med det sagt är jag nyfiken på att läsa om Den hemliga historien, och även att läsa Donna Tartts tredje bok the Goldfinch.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (svensk pocket).