Livet

Jag har tagit ännu ett steg i min integration i det cypriotiska samhället! Häromdagen körde jag nämligen för första gången bil här på ön. Nu tänker kanske du att det inte är en stor grej. I alla fall inte för någon som har haft körkort i mer än 20 år. Och det har du faktiskt helt rätt. Det var inget konstigt alls. Trots att det är vänstertrafik som gäller på Cypern (som ju är en gammal brittisk kronkoloni) och trots att jag inte har kört bil sedan vi flyttade från Sverige, med undantag för ett par gånger på semestrar i Sverige.

Det enda som var lite trassligt att komma ihåg var att hålla reda på vilken sida spaken för blinkers sitter på (höger). Att köra vänstertrafik kändes helt naturligt. Jag försökte inte ens sätta mig på passagerarsidan när jag skulle köra iväg. Ja, och så är det ju en ny bil för mig, så det är lite svårt att veta hur bred och lång bilen är, men det handlar förstås mer om vana än något annat.

Uppenbarligen har det fungerat på mig att åka bil i vänstertrafik under ett par år för att det inte ska vara speciellt konstigt att köra själv på vänster sida. Att hantera trafiken när jag går är inte heller några problem, utan jag tittar per automatik åt rätt håll när jag ska gå över en gata. Däremot är det tydligen djupt inpräntat i mig att man ska gå på vänster sida när det inte finns någon trottoar, för i de lägena får jag faktiskt byta sida av gatan relativt ofta.

Så nu är det väl dags att skaffa ytterligare en bil, då. Oklart om det blir en bil till mig, eller en bergsbil för helgutflykterna bara.

I helgen blev det skidåkning för de två äldre herrarna i familjen redan på lördagen. Det var bra, för tydligen hade det kommit en massa snö. På vägen upp invigdes snökejdorna på den här bilen, och Fredrik konstaterade att 1. de passar och 2. vi behöver ha ett extra par i bilen.

I pisten fick sedan till och med köra lite lössnö, säkert 10 centimeter. Nackdelen var att det bara var en enda lift som var öppen. Ettan provade på att köra offpist, och det fungerade fint.

Men det bästa med utflykten var att de träffade på lite andra skidåkande barn med tillhörande föräldrar. Fredrik förhörde dem noga om skidåkningen och klubbverksamheten, medan Ettan hängde med barnen och körde skidor. Så nu har vi fått namn och telefonnummer till en dam i en skidklubb som verkar vettig. Eller ja, vettig och vettig, det är förstås träning varje lördag och söndag. Så framtida helger är utstakade (hoho!).

Söndagen, den vanliga skiddagen, var den här helgen vikt åt födelsedagskalas. Första tjejen i klassen som bjöd på kalas, men det fungerade precis som tidigare gånger. Vi var på Bubble Park, där Ettan hade sitt kalas också. Det var fullt röj på leklandet i tre timmar, med korta avbrott för mat och tårta. Jag och Fredrik höll igång Tvåan och pratade med andra föräldrar. Föräldrarnas bord var i utedelen, där man får lov att röka. Ovan känsla att komma hem och känna att kläder och hår luktar rök.

Innan vi åkte iväg till kalaset passade vi på att montera soffan Göteborg, mycket saknad av Ettan. Stommen sitter ihop nu men när Fredrik skulle öppna den där lådan som han hade sett klädseln i så fanns den inte. Jag packade istället upp ytterligare en låda kökssaker. Äntligen, äntligen kom pepparkvarnen fram, så jag kan krydda med svartpeppar när jag lagar mat! Jag märker på mig själv att det är ovanliga saker som gör mig glad, såhär mitt i flytten. Fast det är förstås ganska härligt att bli glad av små, små saker. Och klädseln hittade vi lite senare.

För idag fyller jag år! För 44 år sedan överraskade jag min mamma som inte förväntade sig en bäbis än på några veckor. Hon hann nästan inte se klart Raskens innan hon fick åka iväg och föda barn. Nu när jag har varit med om en liknande grej med Tvåan så kan jag relatera lite mer till hennes upplevelse, även om jag slapp den hetsiga resan till sjukhuset.

Jag har blivit vederbörligen firad hela dagen. Tvåan började storstilat med att hålla mig vaken större delen av natten eftersom han är sjuk och hostar något kopiöst. Sova gör han bäst på mig, gärna sittande i famnen. Eftersom vi har byggt upp till det här under några nätter så är jag rätt sliten nu. Men vid 6.30 kom Fredrik och Ettan med kaffe på sängen, levande ljus och dagens första present och gjorde dagen bättre. Tvåan var mycket fascinerad av ljuset och sången! I paketet låg det ett praktiskt resekit för vinälskaren – uppblåsbara påsar man trär runt vinflaskorna för att skydda dem vid transport.

Största delen av dagen har jag och Tvåan tillbringat i sängen. Han har sovit och jag har läst. Några lådor har vi förstås hunnit packa upp mellan tupplurarna också. När Fredrik och Ettan kom hem efter skolan blev det ännu mer presentutdelning. En liten låda innehöll ett par lyxiga solglasögon, och sedan kom det en stooor låda från oväntat håll. Tre flaskor vin, av perfekt killgissade druvor och en ask belgiska chokladpraliner! Fredrik lyckades också trolla fram en flaska otestad champagne, så den ska vi väl öppna alldeles strax tänker jag.

Kvällens middag kommer bli tacogratäng enligt Fredriks alldeles eget huvud. Tårta hoppar vi över. Jag hade tänkt göra en blåbärspaj, men med tanke på klockan kan det hända att det får vänta till en annan dag. Fast det gör ju inget, man kan ju fira flera dagar. Hurra för mig, helt enkelt!

Det verkar ha etablerats en ny tradition i familjen redan nu: söndagsskidåkning. Igår var Ettan och Fredrik i Troodosbergen, eller som de kallas här hemma: fjällen, igen. Hade Ettan fått bestämma så hade det i och för sig varit utflykter till fjällen både lördag och söndag, men just den här helgen behövde vi ju tid för att isolera i lördags, så det blev inte så. Förhoppningsvis kommer det dock hela helger med skidåkning för hela familjen framöver.

Jag och Tvåan hängde hemma i trädgården när de andra två var iväg och skidade. Vi krattade och skottade grus och promenerade lite. Funderade över livet och pratade om saker vi såg. Tvåan kan en hel massa ord nu och lär sig gärna nya. Några av de viktigaste är ”liiiv” som är oliv, ”båårr” som är bröd och ”luuus” som är ljus. Och så verkar jag har lärt honom ”grrrrå” som är grogg.

Måndagsmorgonen inleddes med ett jordfel som släckte hela huset. Som tur var hade kaffet precis blivit klart när strömmen gick. Tråkigt nog verkar det vara varmvattenberedaren som är boven i dramat och det är inte snutet ur näsan att fixa den. Dock funkar strömmen i huset när vi inte har igång den, och det är ju bra. Fredrik har fått vara på taket och klättra omkring och lära sig mer om den förstås, och det är ju en poäng i sig. En kort förfrågan i det lokala byggvaruhuset ledde till den STÖRSTA fasta nyckeln jag har sett och ett par andra grejer. Några timmar senare verkar det faktiskt fungera igen, och jag kan ännu en gång konstatera att jag har gift mig med världens bästa och händigaste man.

Tre av oss har för övrigt blivit förkylda. Fredrik verkar ha klarat sig än så länge, men jag och barnen snorar, nyser och hostar. Det stör nattsömnen också, så vi är tröttare än vanligt. Även humöret lider ju av bristen på sömn, liksom entusiasm och framtidstro. Kommer vi någonsin få bo i ett varmt hus? Och när jag skriver den meningen så vet jag ju att i sommar kommer jag gnälla över att det inte går att få huset svalt. Jaja. Det blir bra, bara att bita ihop och ta sig genom en sak i taget. Och under tiden dricker jag ingefärsshots.

Igår var det solsken hela dagen, och idag med. Och tänk, som i ett trollslag kändes livet lite lättare. Visst, det är fortfarande oerhört kallt i huset, men nu kan vi åtminstone gå ut i trädgården och göra saker, som att rensa ogräs och titta på växter istället för att sitta inne och huttra. Och tvätten som hänger ute i solen blev nästan torr över dagen till och med! Kanske var det fläktandet från alla bina i den blommande rosmarin-häcken precis bredvid torkställningen som gjorde det? Det är ett himla surrande, i alla fall. Hemtrevligt!

Antagligen hjälpte det också till att vi kom till beslut om isoleringen igår och Fredrik beställde det vi behöver för leverans idag. Och precis som utlovat, med bara en knapp timmes försening, så dök leveransen upp idag på eftermiddagen. Så imorgon blir det till att krypa på fackverket till innertaket och peta med plast och glasfiber. Det ska bli spännande att se hur stor skillnaden blir på inomhustemperaturen sen. Förhoppningarna är höga!

Efter skolan kom Ettan hem och ville ägna sig åt trädgårdsskötsel. Han klippte lite på en häck, räfsade ihop mängder med torra löv och var helt enkelt utomhus. Precis en av tankarna med att ha ett hus med trädgård, alltså! Himla härligt! Tvåan var förstås också med och lallade runt och kollade på grejer. Vi har en infart som är grusbelagd och det är perfekt eftersom intresset för stenar är väldigt stort. Han är också bra på att flytta ogräs från högen jag lägger upp på marken till skottkärran. Skottkärran är väldigt spännande att både undersöka och köra.

Precis vid läggdags igår så var det premiär för en annan grej, nämligen strömavbrott! Som tur var hade Fredrik förberett för det, så när allting slocknade så tändes en batterilampa i vardagsrummet. Övriga batterilampor och ficklampor plockades fram, liksom värmeljusstakarna. Som tur var behövdes de nästan inte, eftersom strömmen kom tillbaka efter ungefär en kvart. Men nu vet vi att vi klarar det också.