Häromdagen i mataffären sprang jag på andra kaffepaket än de vanliga. Jag tänkte att det var lika bra att testa dem, så jag köpte några varianter. Vi har ju inte hittat ett självklart alternativ till Zoégas Intenzo än, även om vi har ett par alternativ som fungerar någorlunda. Alltså fortsätter provningen, fast inte med lika hög hastighet.
L’Or Classique är malet kaffe från det holländska företaget Jacobs Douwe Egbert. Det finns i tre olika versioner eller rostningar, och jag köpte alla tre. Den första som utsattes för vår hårda provning var L’Or Classique.
L’Or Classique.
Och ja, alltså. Här är jag benägen att hålla med Fredriks vanliga kommentar. ”Det smakar kaffe”. För det gör det. Men inte så mycket mer. Det är slätstruket och ganska ointressant. Intensity 7 låter ju som om det skulle vara ganska intensivt, men av det märks inget. Fast jag vet förstås inte vad det är för skala som används. Den kanske är 100-gradig? Balanced & Refined låter också bra, men inte heller det är något jag känner igen. Snarare Bland & Boring.
Nåja. Det gick ju att dricka, även om det inte lämnade några bestående intryck. Men jag kommer inte köpa det fler gånger. Hoppas de andra rostningarna är bättre.
Jo, jag vet, det var ett tag sedan nyår. Men jag kom mig inte för att göra någon summering då. Och eftersom jag nyss fyllde år så tänkte jag att jag kan se det som en nystart. Så här kommer min summering av 2019.
Hela 2019 präglades av vår flytt till Cypern. Vi hade nämligen konstaterat redan under slutet av 2018 att Malta inte passade oss riktigt, och bokade därför en resa till Cypern för att kolla läget. Efter den resan bestämde vi oss för att flytta hit och hade då ungefär fyra månader på oss att packa ihop oss från Malta och skeppa våra saker till Cypern istället. Mycket packning blev det för Fredrik!
Efter sommarlovet i Sverige åkte vi tillbaka till Malta och lekte semester i en dryg vecka medan vi såg till att våra saker hamnade i en container för vidare transport. Hösten på Cypern ägnades sedan åt att komma på plats och administration för att få uppehållstillstånd och alla papper som behövs för diverse saker. Ja, och så åt ett husköp, då. Men nu kör vi lite bilder från året som gick.
Del 7 av böckerna om Terry Pratchetts Discworld heter Pyramids. I den här boken får vi en närmare inblick i hur skråväldet fungerar och också i hur Djelibeybi, ett pyttelitet rike i Discworld styrs. Övriga böcker i serien jag har läst hittar du här: ett, två, tre, fyra, fem, sex, fyrtio.
Djelibeybi regeras av en farao. Han skickar iväg sin son Pteppic till Ankh-Morpork för att lära sig ett yrke, nämligen lönnmördare (assassin). Precis som alla yrken i Ankh-Morpork styrs lönnmördarna av ett skrå, där det också finns en utbildning. Pteppic är den förste Djelibeybianen som växer upp utanför kungariket, och det gör att han får en helt annan världsbild än resten av befolkningen i landet. Dagen efter Pteppic överlever sin lönnmördarexamen känner han att hans far har dött, och att han måste återvända till Djelibeybi för att ta över tronen som den nye farao.
Pyramids.
På plats i palatset upptäcker han att det inte är så lätt att regera i Djelibeybi. Översteprästen Dios har nämligen en väldigt bestämd uppfattning om hur saker ska gå till, och vurmar väldigt för att upprätthålla traditioner. En av traditionerna är att den avlidne faraon ska begravas i en pyramid, och Dios bestämmer att pyramiden ska bli den största och mest imponerande pyramiden någonsin. Vad han inte tar hänsyn till är grundläggande pyramidkunskap, och det får ödesdigra konsekvenser.
Pteppic får så småningom fly från palatset efter att ha motsatt sig Dios en gång för mycket. Av misstag får han sällskap av en haremsflicka, Ptraci. Precis när de tu har lyckats fly ur landet vrids rumtiden av den enorma pyramiden, och Djelibeybi hamnar i ett slags rumtidsbubbla som är skild från den vanliga rumtiden på Discworld. Nu måste Pteppic och Ptraci ta sig tillbaka in i Dejelibeybi för att förstöra pyramiden och försöka vrida tillbaka rumtiden, både för att rädda Djelibeybi men också för att undvika krig mellan de två närliggande kungadömena, vars fred mycket har berott på att Djelibeybi har legat mellan dem som en neutral zon.
Jag var faktiskt inte lika nöjd med Pyramids som med de andra Discworldböckerna jag har läst. Delen om lönnmördarutbildningen är förstås bra och välskriven, men jag tyckte att handlingen i Djelibeybi och Dios styre av det var lite för långsam och utdragen. Kanske beror det på att Terry Pratchett förhåller sig till det gamla Egypten och inte hittar på fritt, men det känns inte som om berättelsen flyter på lika bra där.
Jag läste en artikel häromsistens. Den handlar om något som kallas Workism, och jag kände igen mig i mycket av det som står där. I sammandrag säger den att de rika arbetar mer än någonsin, och att arbetet i sig har tagit plats som det viktigaste i livet. Ditt yrke är det som definierar dig som människa. Jag är alltså först och främst projektledare, och därefter mamma och hustru.
Som en parallell till det tänker jag på att Jordan Peterson menar att västerlänningar har ett hål i sin själ, och att det är format som Gud. Workism, och att låta jobbandet ta över religionens plats i livet, är ett sätt att försöka fylla det hålet.
När vi flyttade till Malta för snart två år sedan sade jag upp mig från min fasta projektledartjänst. Det var ett stort och läskigt steg, för vem skulle jag vara när jag inte var projektledare? Våndan mildrades i och för sig lite av att jag skulle få mitt andra barn ganska snart, och då blev definitionen av mig ganska lätt under en period – jag är mamma och den som matar bäbisen.
Nu har Tvåan blivit större och jag kan åtminstone korta stunder ägna mig åt att fundera över livet, vad som är viktigt och kanske främst på mig själv. Vem är jag, vad är jag och vad tycker jag är viktigt? Det är förstås stora, svåra och viktiga frågor som inte har några enkla svar. Men en sak vet jag – jag tror inte det är bra för mig, mina barn eller min familj att jag definierar mig i första hand som min yrkesroll, eller låter jobbet vara det viktigaste i mitt liv. Istället tror jag att familjen behöver vara det som är mitt huvudfokus. Och när jag skriver ”mitt” så menar jag förstås ”vårt”. För det är ju inte bara jag i familjen. Det är givetvis lika viktigt för Fredrik att värna om familjen och sätta den i främsta rummet.
Att familjen är viktigast betyder däremot inte att jag inte längtar lite efter att vara i ett sammanhang med andra vuxna. Jag skulle gärna jobba som projektledare igen, men jag har svårt att tro att det går att kombinera ett (eller ännu värre – två) heltidsjobb med att ha en fungerande familj med två barn. Som en konsekvens av den tankegången har vi valt att bosätta oss så att vi ska kunna klara oss på mindre pengar, just för att kunna prioritera familjen.
Jag och Fredrik jobbar med vårt företag, och det är ju ett sammanhang där vi båda får känna oss som vuxna. Fast eftersom vi jobbar med varandra där, så kan jag ändå längta efter att träffa andra vuxna människor ibland. Men, det kommer säkert en tid när jag får göra det. Tvåan kommer ju bli ännu äldre, och då kommer det finnas tid för mig att arbeta med andra människor igen.
Senast i raden av kaffe från Tesco som jag har provat var Tesco House Blend. Det här hade jag inga direkta förhoppningar om, ens när jag köpte det, utan inköpet var egentligen mer för att prova mig genom utbudet än för att jag trodde att det skulle vara fantastiskt.
Men se, det var en förutfattad mening som kom på skam. Tesco House Blend är faktiskt en ganska trevlig bekantskap. Det är gott och välgjort, men kanske lite slätstruket. Ett kaffe som gör morgonen bättre, men inte drar med sig hela dagen upp, kanske man kan säga. Men jag kommer nog varva den italienska rostningen med husblandningen, tror jag.
Tesco House Blend.
Fredrik kunde inte komma på något mer än ”det är ju kaffe. Men inte Zoégas.” att säga. Fast som vanligt är det väl ett gott betyg från honom. Jag tyckte att det var mjukt i smaken, ganska nötigt och utan någon distinkt syra. Inte speciellt fruktigt, utan snarare fylligt och… ja, mjukt igen, då.
Jag funderar på om det är så att jag gillar Arabica-kaffe helt enkelt. Det kanske är ett spår som är värt att testa, det också. Jag kanske rent av kan köpa mig ett par olika märken i studiesyfte.
Vi har ju köpt hus nyss. Fast det känns inte så nyss för oss, förstås. Husjakten började så snart vi hade hittat en lägenhet att hyra, och huset som vi nu har köpt var faktiskt det tredje huset vi tittade på. De första två husen kände jag mer ”här skulle jag kunna bo”, men när vi kom till det här huset så var min känsla ”det här är ett hus som jag skulle kunna bo i, trivas med och vara stolt över”. Så några dagar efter visningen ringde vi mäklaren och lade ett bud. Det accepterades av säljarna efter bara ett par timmar.
Låååång infart.
Så… då trodde vi att det skulle gå fort. Men nej. Då började det dyka upp en massa saker, som till exempel att det fanns en tredje ägare till tomten, förutom paret som sålde till oss, och att delningsavtalet dem emellan inte var registrerat, och därmed inte skulle kunna övertas av oss. Ja, och så fortsatte det. Det dök upp grej efter grej som behövde redas ut och funderas över. Som tur är hade vi fått tag i en väldigt bra advokat som hjälpte oss med allt, och som verkligen gjorde ett fantastiskt jobb. Så efter drygt fyra månaders trassel, med ganska mycket nervositet, känslor och stress så blev det faktiskt klart att huset är vårt.
Där gömmer det sig. Det närmaste är vårt.
Taket på vårt hus, från övre delen av vår tomt.
Huset har tre sovrum, ett vardagsrum, ett kök med matplats och ett badrum med toalett i markplan. Källarplanet är oinrett, men där finns ett garage, ett mindre rum som används för redskap och ett rum där tvättmaskinen står.
De tidigare ägarna har inte bott här året runt, så det finns varken värmesystem, isolering eller AC. Tomten är på hela 3000 m2, och den är i terrasser i suterräng. De tidigare ägarna har nog varit ganska trädgårdsintresserade, för det finns massor med växter. Lavendel, citron, apelsin, granatäpple, oliver och mängder av rosmarinhäckar. Rosor, pelargoner, vindruvor, palmer, salvia och en massa annat som jag inte vet vad det är. Pool finns, men den behöver en ny lining.
Utsikt, med poolen.
Känslan nu efter två veckor här är att de tidigare ägarna antagligen har försökt sälja huset under ganska lång tid, och det märks att de inte har gett varken huset eller trädgården så mycket kärlek under den senaste tiden. För oss betyder det egentligen bara att det känns lättare att göra huset till vårt, även om det också betyder en massa arbete som behöver göras tidigare än vi trott.
Nästa steg i husfixningen är att bygga en vägg i garaget, istället för det gapande hålet där det inte sitter någon garageport. I samband med det ska vi också sätta in rutor i fönsterna i garaget, så att vi faktiskt kan använda rummet som verkstad och förvaring av våra saker. Efter det ska vi börja ta tag i fönsterbytet. Englasfönster i ett hus som står där det blir ner mot noll grader på nätterna hjälper inte alls huset att hålla temperaturen.
Direkt när jag hade läst ut Barnbruden av Anna Laestadius Larsson kastade jag mig över andra delen i trilogin – Pottungen. Även här är det de tre kvinnorna Charlotta, Sophie och Johanna, som Pottungen heter som står i handlingens centrum. Runt omkring de tre kvinnorna, vars öden vävs ihop på ibland oväntade sätt, utspelar sig det vi svenskar har lärt oss under historielektonerna om Gustav III och hans efterträdare.
I Pottungen får vi följa Johannas liv efter det att hon kastas ut från slottet i slutet av den första delen. Hon föder en oäkta son som hon uppfostrar så gott hon kan, och hon ser till att skapa ett liv för sig själv. Hon lyckas till och med träffa en välbärgad man som förälskar sig i hennes dådkraft och driftighet. Efter en viss tveksamhet går hon med på att gifta sig med honom, eftersom hon också är förälskad. Det visar sig dock att 1700-talets lagar som säger att gifta kvinnor står under sina mäns förmyndarskap utnyttjas mot henne, och Johanna tvingas återigen börja om från början.
Pottungen.
Under tiden Johanna lever sitt liv i staden fortgår livet även för Charlotta och Sophie i hovet. Sophie blir gift med en greve Piper, och föder honom en son. Charlotta försöker även hon frambringa en tronarvinge åt det svenska hovet, men det går inte som tänkt. Inte heller blir det bättre av att hennes make, hertig Karl, behandlar henne nedlåtande och är notoriskt otrogen.
Pottungen är en medryckande bok som det är svårt att lägga ifrån sig. Precis som i första delen är det intressant att se historien från en annan vinkel än den vi lärde oss i skolan. Skillnaden i förutsättningar mellan könen blir väldigt tydlig, och att fundera över hur det är i dag, gör att Pottungen är en väldigt intressant bok. Språket flyter lätt, och det känns som om sidorna bara flyger iväg när jag läser. Jag vill hela tiden veta mer om alla tre huvudpersonerna, och vad de tänker och vad som ska hända i stort.
Köp boken hos Bokus (pocket). Köp boken på Amazon.se (pocket).
För idag fyller jag år! För 44 år sedan överraskade jag min mamma som inte förväntade sig en bäbis än på några veckor. Hon hann nästan inte se klart Raskens innan hon fick åka iväg och föda barn. Nu när jag har varit med om en liknande grej med Tvåan så kan jag relatera lite mer till hennes upplevelse, även om jag slapp den hetsiga resan till sjukhuset.
Jag har blivit vederbörligen firad hela dagen. Tvåan började storstilat med att hålla mig vaken större delen av natten eftersom han är sjuk och hostar något kopiöst. Sova gör han bäst på mig, gärna sittande i famnen. Eftersom vi har byggt upp till det här under några nätter så är jag rätt sliten nu. Men vid 6.30 kom Fredrik och Ettan med kaffe på sängen, levande ljus och dagens första present och gjorde dagen bättre. Tvåan var mycket fascinerad av ljuset och sången! I paketet låg det ett praktiskt resekit för vinälskaren – uppblåsbara påsar man trär runt vinflaskorna för att skydda dem vid transport.
Smart grej för vinälskare. Eller Polen-resenärer.
Största delen av dagen har jag och Tvåan tillbringat i sängen. Han har sovit och jag har läst. Några lådor har vi förstås hunnit packa upp mellan tupplurarna också. När Fredrik och Ettan kom hem efter skolan blev det ännu mer presentutdelning. En liten låda innehöll ett par lyxiga solglasögon, och sedan kom det en stooor låda från oväntat håll. Tre flaskor vin, av perfekt killgissade druvor och en ask belgiska chokladpraliner! Fredrik lyckades också trolla fram en flaska otestad champagne, så den ska vi väl öppna alldeles strax tänker jag.
Solglasögon från Tom Ford.
Finvin och choklad.
Kvällens middag kommer bli tacogratäng enligt Fredriks alldeles eget huvud. Tårta hoppar vi över. Jag hade tänkt göra en blåbärspaj, men med tanke på klockan kan det hända att det får vänta till en annan dag. Fast det gör ju inget, man kan ju fira flera dagar. Hurra för mig, helt enkelt!
Det verkar ha etablerats en ny tradition i familjen redan nu: söndagsskidåkning. Igår var Ettan och Fredrik i Troodosbergen, eller som de kallas här hemma: fjällen, igen. Hade Ettan fått bestämma så hade det i och för sig varit utflykter till fjällen både lördag och söndag, men just den här helgen behövde vi ju tid för att isolera i lördags, så det blev inte så. Förhoppningsvis kommer det dock hela helger med skidåkning för hela familjen framöver.
Vissa var tydligen tvungna att stajla med retro-monoski.
Jag och Tvåan hängde hemma i trädgården när de andra två var iväg och skidade. Vi krattade och skottade grus och promenerade lite. Funderade över livet och pratade om saker vi såg. Tvåan kan en hel massa ord nu och lär sig gärna nya. Några av de viktigaste är ”liiiv” som är oliv, ”båårr” som är bröd och ”luuus” som är ljus. Och så verkar jag har lärt honom ”grrrrå” som är grogg.
Bananmellis i solen var poppis.
Måndagsmorgonen inleddes med ett jordfel som släckte hela huset. Som tur var hade kaffet precis blivit klart när strömmen gick. Tråkigt nog verkar det vara varmvattenberedaren som är boven i dramat och det är inte snutet ur näsan att fixa den. Dock funkar strömmen i huset när vi inte har igång den, och det är ju bra. Fredrik har fått vara på taket och klättra omkring och lära sig mer om den förstås, och det är ju en poäng i sig. En kort förfrågan i det lokala byggvaruhuset ledde till den STÖRSTA fasta nyckeln jag har sett och ett par andra grejer. Några timmar senare verkar det faktiskt fungera igen, och jag kan ännu en gång konstatera att jag har gift mig med världens bästa och händigaste man.
En JÄTTESTOR fast nyckel…
—som användes för att byta värmaren till vänster. Har jag nämnt att det är hårt vatten här?
Tre av oss har för övrigt blivit förkylda. Fredrik verkar ha klarat sig än så länge, men jag och barnen snorar, nyser och hostar. Det stör nattsömnen också, så vi är tröttare än vanligt. Även humöret lider ju av bristen på sömn, liksom entusiasm och framtidstro. Kommer vi någonsin få bo i ett varmt hus? Och när jag skriver den meningen så vet jag ju att i sommar kommer jag gnälla över att det inte går att få huset svalt. Jaja. Det blir bra, bara att bita ihop och ta sig genom en sak i taget. Och under tiden dricker jag ingefärsshots.
Eller ja, i alla fall delvis isolerat hus en liten bit upp i bergen. Vi bor ungefär 320 meter över havet, så det är ju inte jättehögt. Men kallt är det, i morses hade vi 0,5 grader. Idag har vi fått på isolering på hela innertaket, efter en stark insats av Fredrik. Han har krälat som en ormmänniska i nästan omöjliga ställningar och lagt ut plast och rullat ut glasfiberisolering. Så vi hoppas på att värmen som alstras av vårt liv ska stanna kvar i huset istället för att flyga rakt ut genom taket. Isoleringen vi köpte räckte nästan till hela taket, så vi får köpa en rulle till. Men nu är det åtminstone bara ett någorlunda enkelt ställe som är kvar.
Plasten är redo för att bäras in. Rullen är tydligen tyngre än den ser ut.
Luckan upp på vinden.
Fredrik uppe på vinden bland vattentornställning och isolering.
Nästa åtgärd är ju att vi kommer behöva byta alla fönster och glaspartier till vettiga varianter som inte har stora glipor. Även ytterdörren behöver tätas, om än inte nödvändigtvis bytas ut. Nu när isoleringen är utrullad är det väl dags att börja titta på vad som finns i fönsterväg, och försöka dra igång det bytet. Eller ja, om vi ska vara korrekta så ska jag väl hetsa Fredrik att börja byta fönster och glasdörrar. Jag ägnar mig ju mest åt markservice än så länge, för någon behöver ju ta hand om och mata barnen.
Vi kommer med största säkerhet inte klara oss långsiktigt utan något slags värmesystem också, men det får vänta tills vi har hunnit se över vad som behövs för både värme och kyla. Just nu har vi en gasvärmare och en elektrisk värmefläkt som går för fullt. Vetekudden jag sydde för tusen år sedan kommer också väl till pass.
