Kaffeprovningarna här på Cypern fortsätter. Den här gången var turen kommen till den andra rostningen från L’Or. L’Or Classique gav ju inget direkt bestående intryck, men det här var verkligen något helt annat.
Visst, mild & smooth var kanske en korrekt beskrivning. Men då gör man det för lätt för sig, skulle jag säga. För det är mycket mer än bara snällt. Det är också smakrikt, fruktigt och väldigt gott. Bra balanserat och trevligt komponerat.
L’Or Élégant.
Fredriks omdöme var den här gången ”Va!? Skulle jag smaka på det? Jag glömde!”. Men det kanske betyder att det åtminstone inte var en obehaglig upplevelse. Han han tyckt illa om det hade han alldeles säkert berättat det.
Själv blev jag som sagt positivt överraskad, och kan lätt tänka mig att köpa det här kaffet igen, även om det inte kommer bli vårt vanliga vardagskaffe.
Jaha. Igår upptäckte vi att det droppade vatten från källartaket under badrummet, dådå. Det var väl kanske inte riktigt det vi behövde just nu. Vi har väl i och för sig tänkt att göra om badrummet så vi får en toalett och ett badrum, men det var ju inte den här veckan vi hade tid för det.
Huset är gjort i betong, och rören är med största sannolikhet ingjutna i golv och väggar, så det är lite extra spännande att vi inte har en aning om vad det är som läcker, eller var. Vattnet i huset går längs den övre delen av suterränghuset där vi har badrum och kök, så det är eventuellt mer än ett rum som påverkas av ett rörbyte. Stökigt! Som lite grädde på moset har vi klinkergolv överallt också, så det är bara att skaffa en ordentlig betongbilningsutrustning när det är dags.
Fast det här ligger väl i linje med allt annat som har hänt i det här huset under den knappa månad vi har bott i det. Saker som vi har tänkt ta tag i senare har plötsligt blivit akuta av en eller annan anledning. Det där fönsterbytet jag har längtat efter kanske får vänta lite nu, om det ska fixas rör och göras om badrum. Även köket flyttades ner på väntelistan. Jaja. Såhär är det ju att ha hus, det vet vi ju. Bara att ta tag i och fixa. Trots att man helst skulle vilja ringa någon vuxen. Det blir ju bra när det blir klart. Och det blir ju klart tidigare än tänkt.
Spännande mönster i källartaket.
Vi ringde försäkringsbolaget, som skickade en inspektör igår kväll. Han konstaterade att det antagligen var en rörkoppling för varmvattnet som hade gått sönder, i badrumsväggen. Ganska begränsat, alltså. Sånt som händer relativt ofta här, tydligen. När vi stängde av varmvattnet så slutade det lyckligtvis också att droppa, så nu är läget en aning mindre akut. Förutom att vi inte har något varmvatten i huset.
Så idag har vi jagat rörmokare och byggare, då. Hurra.
Jag har tagit ännu ett steg i min integration i det cypriotiska samhället! Häromdagen körde jag nämligen för första gången bil här på ön. Nu tänker kanske du att det inte är en stor grej. I alla fall inte för någon som har haft körkort i mer än 20 år. Och det har du faktiskt helt rätt. Det var inget konstigt alls. Trots att det är vänstertrafik som gäller på Cypern (som ju är en gammal brittisk kronkoloni) och trots att jag inte har kört bil sedan vi flyttade från Sverige, med undantag för ett par gånger på semestrar i Sverige.
Den silvriga besten.
Det enda som var lite trassligt att komma ihåg var att hålla reda på vilken sida spaken för blinkers sitter på (höger). Att köra vänstertrafik kändes helt naturligt. Jag försökte inte ens sätta mig på passagerarsidan när jag skulle köra iväg. Ja, och så är det ju en ny bil för mig, så det är lite svårt att veta hur bred och lång bilen är, men det handlar förstås mer om vana än något annat.
Uppenbarligen har det fungerat på mig att åka bil i vänstertrafik under ett par år för att det inte ska vara speciellt konstigt att köra själv på vänster sida. Att hantera trafiken när jag går är inte heller några problem, utan jag tittar per automatik åt rätt håll när jag ska gå över en gata. Däremot är det tydligen djupt inpräntat i mig att man ska gå på vänster sida när det inte finns någon trottoar, för i de lägena får jag faktiskt byta sida av gatan relativt ofta.
Så nu är det väl dags att skaffa ytterligare en bil, då. Oklart om det blir en bil till mig, eller en bergsbil för helgutflykterna bara.
I helgen blev det skidåkning för de två äldre herrarna i familjen redan på lördagen. Det var bra, för tydligen hade det kommit en massa snö. På vägen upp invigdes snökejdorna på den här bilen, och Fredrik konstaterade att 1. de passar och 2. vi behöver ha ett extra par i bilen.
Massor med snö!
I pisten fick sedan till och med köra lite lössnö, säkert 10 centimeter. Nackdelen var att det bara var en enda lift som var öppen. Ettan provade på att köra offpist, och det fungerade fint.
Ettan i lössnön.
Och lössnöpappan.
Men det bästa med utflykten var att de träffade på lite andra skidåkande barn med tillhörande föräldrar. Fredrik förhörde dem noga om skidåkningen och klubbverksamheten, medan Ettan hängde med barnen och körde skidor. Så nu har vi fått namn och telefonnummer till en dam i en skidklubb som verkar vettig. Eller ja, vettig och vettig, det är förstås träning varje lördag och söndag. Så framtida helger är utstakade (hoho!).
Söndagen, den vanliga skiddagen, var den här helgen vikt åt födelsedagskalas. Första tjejen i klassen som bjöd på kalas, men det fungerade precis som tidigare gånger. Vi var på Bubble Park, där Ettan hade sitt kalas också. Det var fullt röj på leklandet i tre timmar, med korta avbrott för mat och tårta. Jag och Fredrik höll igång Tvåan och pratade med andra föräldrar. Föräldrarnas bord var i utedelen, där man får lov att röka. Ovan känsla att komma hem och känna att kläder och hår luktar rök.
Innan vi åkte iväg till kalaset passade vi på att montera soffan Göteborg, mycket saknad av Ettan. Stommen sitter ihop nu men när Fredrik skulle öppna den där lådan som han hade sett klädseln i så fanns den inte. Jag packade istället upp ytterligare en låda kökssaker. Äntligen, äntligen kom pepparkvarnen fram, så jag kan krydda med svartpeppar när jag lagar mat! Jag märker på mig själv att det är ovanliga saker som gör mig glad, såhär mitt i flytten. Fast det är förstås ganska härligt att bli glad av små, små saker. Och klädseln hittade vi lite senare.
Theodore Boone – The Accused är del tre i serien om Theodore Boone av John Grisham. Vi läste del 1 för Ettan, och han gillade den, så vi fyllde på förrådet med fler delar. Det passar mig fint, för även jag läser gärna om Theo och de spännande situationer han hamnar i. Visst, det är ungdomsböcker, och det märks på både språket och handlingen, men det stör mig inte jättemycket. Här hittar du övriga delar som jag har läst: del 1, del 2, del 5.
I Theodore Boone – The Accused är det faktiskt Theo själv som hamnar i knipa. En måndag har någon öppnat han skåp i skolan och tagit bland annat hans keps. När han sedan ska cykla hem är bakdäcket på hans cykel sönderskuret. Senare i veckan kommer polisen och vill prata med Theo om ett inbrott i en datoraffär. Theo vet inget om det, men när polisen ber att få titta i hans skåp hittar de tre stycken datorer. Theo är chockad, eftersom det är första gången han ser dem.
The Accused.
Efter den inledningen fortsätter det hända saker som får Theo att verka mer och mer skyldig till inbrottet i datoraffären. Varken Theo eller hans föräldrar kan göra något åt att polisen verkar ha bestämt sig för att Theo är den skyldige.
Efter att ha vridit och vänt på situationen utan att komma närmare en lösning bestämmer sig Theo för att prata med sin farbror Ike. Han, som är lite utanför situationen, kan se en möjlig förklaring. Theo ger sig i kast med att undersöka den och se om den kan leda honom till den verklige inbrottstjuven och därmed rentvå Theos namn.
Theodore Boone – The Accused är en spännande bok för barn i 10-12 årsåldern som kan någotsånär mycket engelska. Den är skriven på ett lätt språk som gör det enkelt att hänga med i vad som händer. I de fall mer komplicerade begrepp används förklaras de som en del av handlingen. För nyfikna barn (och vuxna) som gillar att läsa är det här en perfekt serie för att komma igång med att läsa engelska böcker. Vad jag vet finns inte böckerna om Theo Boone översatta till svenska än.
Nu har den drygt två år långa flytten fått ett slut. Alla våra saker är i vårt hus. Så himla skönt! Visst, det är ju saker överallt, och garaget är fullt med kartonger, men nu ska det packas upp och göras i ordning.
Saker överallt. En del är våra egna, andra kom med huset.
Fredrik sa återigen ”Jag ska ALDRIG flytta mer”. Han har verkligen dragit tunga lass vid alla våra flyttar under de här två åren, så jag förstår honom till fullo. Han har skött all packning, kontakt med flyttfirmor och burit allt som ska bäras. Den sista flytten, av saker från förrådet till huset, fick göras med en minibuss, eftersom den lätta lastbilen med bakgavellyft tydligen hade gått sönder så biluthyraren hade sålt den. Nu är min flyttgubbe verkligen värd att få sitta ner och inte behöva tänka mer på någon flytt på rätt många år.
Flyttgubben i slutet på sista lasset.
Jag är lite överraskad, dock. Vi verkar inte alls ha lika mycket saker som jag trodde. Överraskningen är positiv, ska jag kanske tillägga. Det känns skönt att vi gjorde en ordentlig rensning redan när vi flyttade från Glommen. En del av sakerna kommer vi kanske (antagligen) skaffa igen, men då är det i alla fall så att vi vet att vi behöver och använder dem.
Just nu är det, trots att det inte var så mycket saker, grejer överallt. Vi behöver skaffa byråer och bokhyllor. Ja, och så behöver vi ju förstås kasta ut de gamla ruttna möblerna som kom med huset. Det var ju ett sommarboende, men jag undrar ändå över hur de har levt med de här möblerna…
Under tiden Fredrik har burit och lastat och kört så har jag gjort sånt som jag har kunnat, till exempel monterat stolar och packat upp tavlor. Så nu känns köket mycket mer som vårt.
Häromdagen i mataffären sprang jag på andra kaffepaket än de vanliga. Jag tänkte att det var lika bra att testa dem, så jag köpte några varianter. Vi har ju inte hittat ett självklart alternativ till Zoégas Intenzo än, även om vi har ett par alternativ som fungerar någorlunda. Alltså fortsätter provningen, fast inte med lika hög hastighet.
L’Or Classique är malet kaffe från det holländska företaget Jacobs Douwe Egbert. Det finns i tre olika versioner eller rostningar, och jag köpte alla tre. Den första som utsattes för vår hårda provning var L’Or Classique.
L’Or Classique.
Och ja, alltså. Här är jag benägen att hålla med Fredriks vanliga kommentar. ”Det smakar kaffe”. För det gör det. Men inte så mycket mer. Det är slätstruket och ganska ointressant. Intensity 7 låter ju som om det skulle vara ganska intensivt, men av det märks inget. Fast jag vet förstås inte vad det är för skala som används. Den kanske är 100-gradig? Balanced & Refined låter också bra, men inte heller det är något jag känner igen. Snarare Bland & Boring.
Nåja. Det gick ju att dricka, även om det inte lämnade några bestående intryck. Men jag kommer inte köpa det fler gånger. Hoppas de andra rostningarna är bättre.
Jo, jag vet, det var ett tag sedan nyår. Men jag kom mig inte för att göra någon summering då. Och eftersom jag nyss fyllde år så tänkte jag att jag kan se det som en nystart. Så här kommer min summering av 2019.
Hela 2019 präglades av vår flytt till Cypern. Vi hade nämligen konstaterat redan under slutet av 2018 att Malta inte passade oss riktigt, och bokade därför en resa till Cypern för att kolla läget. Efter den resan bestämde vi oss för att flytta hit och hade då ungefär fyra månader på oss att packa ihop oss från Malta och skeppa våra saker till Cypern istället. Mycket packning blev det för Fredrik!
Efter sommarlovet i Sverige åkte vi tillbaka till Malta och lekte semester i en dryg vecka medan vi såg till att våra saker hamnade i en container för vidare transport. Hösten på Cypern ägnades sedan åt att komma på plats och administration för att få uppehållstillstånd och alla papper som behövs för diverse saker. Ja, och så åt ett husköp, då. Men nu kör vi lite bilder från året som gick.
Del 7 av böckerna om Terry Pratchetts Discworld heter Pyramids. I den här boken får vi en närmare inblick i hur skråväldet fungerar och också i hur Djelibeybi, ett pyttelitet rike i Discworld styrs. Övriga böcker i serien jag har läst hittar du här: ett, två, tre, fyra, fem, sex, fyrtio.
Djelibeybi regeras av en farao. Han skickar iväg sin son Pteppic till Ankh-Morpork för att lära sig ett yrke, nämligen lönnmördare (assassin). Precis som alla yrken i Ankh-Morpork styrs lönnmördarna av ett skrå, där det också finns en utbildning. Pteppic är den förste Djelibeybianen som växer upp utanför kungariket, och det gör att han får en helt annan världsbild än resten av befolkningen i landet. Dagen efter Pteppic överlever sin lönnmördarexamen känner han att hans far har dött, och att han måste återvända till Djelibeybi för att ta över tronen som den nye farao.
Pyramids.
På plats i palatset upptäcker han att det inte är så lätt att regera i Djelibeybi. Översteprästen Dios har nämligen en väldigt bestämd uppfattning om hur saker ska gå till, och vurmar väldigt för att upprätthålla traditioner. En av traditionerna är att den avlidne faraon ska begravas i en pyramid, och Dios bestämmer att pyramiden ska bli den största och mest imponerande pyramiden någonsin. Vad han inte tar hänsyn till är grundläggande pyramidkunskap, och det får ödesdigra konsekvenser.
Pteppic får så småningom fly från palatset efter att ha motsatt sig Dios en gång för mycket. Av misstag får han sällskap av en haremsflicka, Ptraci. Precis när de tu har lyckats fly ur landet vrids rumtiden av den enorma pyramiden, och Djelibeybi hamnar i ett slags rumtidsbubbla som är skild från den vanliga rumtiden på Discworld. Nu måste Pteppic och Ptraci ta sig tillbaka in i Dejelibeybi för att förstöra pyramiden och försöka vrida tillbaka rumtiden, både för att rädda Djelibeybi men också för att undvika krig mellan de två närliggande kungadömena, vars fred mycket har berott på att Djelibeybi har legat mellan dem som en neutral zon.
Jag var faktiskt inte lika nöjd med Pyramids som med de andra Discworldböckerna jag har läst. Delen om lönnmördarutbildningen är förstås bra och välskriven, men jag tyckte att handlingen i Djelibeybi och Dios styre av det var lite för långsam och utdragen. Kanske beror det på att Terry Pratchett förhåller sig till det gamla Egypten och inte hittar på fritt, men det känns inte som om berättelsen flyter på lika bra där.
Jag läste en artikel häromsistens. Den handlar om något som kallas Workism, och jag kände igen mig i mycket av det som står där. I sammandrag säger den att de rika arbetar mer än någonsin, och att arbetet i sig har tagit plats som det viktigaste i livet. Ditt yrke är det som definierar dig som människa. Jag är alltså först och främst projektledare, och därefter mamma och hustru.
Som en parallell till det tänker jag på att Jordan Peterson menar att västerlänningar har ett hål i sin själ, och att det är format som Gud. Workism, och att låta jobbandet ta över religionens plats i livet, är ett sätt att försöka fylla det hålet.
När vi flyttade till Malta för snart två år sedan sade jag upp mig från min fasta projektledartjänst. Det var ett stort och läskigt steg, för vem skulle jag vara när jag inte var projektledare? Våndan mildrades i och för sig lite av att jag skulle få mitt andra barn ganska snart, och då blev definitionen av mig ganska lätt under en period – jag är mamma och den som matar bäbisen.
Nu har Tvåan blivit större och jag kan åtminstone korta stunder ägna mig åt att fundera över livet, vad som är viktigt och kanske främst på mig själv. Vem är jag, vad är jag och vad tycker jag är viktigt? Det är förstås stora, svåra och viktiga frågor som inte har några enkla svar. Men en sak vet jag – jag tror inte det är bra för mig, mina barn eller min familj att jag definierar mig i första hand som min yrkesroll, eller låter jobbet vara det viktigaste i mitt liv. Istället tror jag att familjen behöver vara det som är mitt huvudfokus. Och när jag skriver ”mitt” så menar jag förstås ”vårt”. För det är ju inte bara jag i familjen. Det är givetvis lika viktigt för Fredrik att värna om familjen och sätta den i främsta rummet.
Att familjen är viktigast betyder däremot inte att jag inte längtar lite efter att vara i ett sammanhang med andra vuxna. Jag skulle gärna jobba som projektledare igen, men jag har svårt att tro att det går att kombinera ett (eller ännu värre – två) heltidsjobb med att ha en fungerande familj med två barn. Som en konsekvens av den tankegången har vi valt att bosätta oss så att vi ska kunna klara oss på mindre pengar, just för att kunna prioritera familjen.
Jag och Fredrik jobbar med vårt företag, och det är ju ett sammanhang där vi båda får känna oss som vuxna. Fast eftersom vi jobbar med varandra där, så kan jag ändå längta efter att träffa andra vuxna människor ibland. Men, det kommer säkert en tid när jag får göra det. Tvåan kommer ju bli ännu äldre, och då kommer det finnas tid för mig att arbeta med andra människor igen.
